2006-11-28

Gamla vänner är bäst
Igår träffade jag SSH och MM efter jobbet. SSH har kommit hit från Lund i några dagar för att hälsa på sin pappa och då måste vi ju passa på att ses också. SSH har bott i Lund i sex år nu och i och med det kan vi inte ses mer än i bästa fall två gånger per år. Jag saknar henne verkligen! Vi hörs av på msn nästan varje dag men det blir ju aldrig detsamma som att ses på riktigt, att verkligen prata med varandra. Det finns alltid alltför mycket att ta igen. MM var med också, det var roligt att se även henne. Vi känner egentligen inte varandra speciellt bra utan det blir mest när SSH är hemma.

Det slog mig igår vilken skillnad det är på gamla och nya vänner. De nya vännerna kan mycket väl vara dem jag har mest kontakt med så här från dag till dag. De vet ofta mer om vad som händer i mitt liv på en daglig basis, de har koll på vad jag gör och vilka jag träffar. Men de känner mig inte på samma sätt som de gamla vännerna gör. De vet inte på samma sätt vem jag är innerst inne, vem jag har varit och hur jag fungerar, vad som har format mig och gjort mig till den jag är idag. De kan inte min historia på samma sätt, de kommer aldrig att kunna den heller, lika lite som jag kan deras.

Jag hoppas fortfarande på att SSH ska flytta tillbaka till Stockholm någon dag, men det verkar inte sannolikt. Hon och HH har nyligen köpt ett nytt hus och det låter alltmer troligt att hon kommer att bli kvar i Skåne för gott. Det är sorgligt! Jag vill ha henne här! Men man kan ju inte alltid få det man vill, tyvärr. På sätt och vis kan jag tänka att om det inte hade varit SSH, om det hade varit någon annan som bodde 60 mil bort, så hade jag nog inte haft samma kontakt i fortsättningen. Det hade nog blivit mer sporadiskt, lättare att tappa bort varandra helt, om vi inte hade haft den starka grunden att bygga på som jag har med SSH. Det är något att vara rädd om.

Det finns andra, nyare vänner som mer eller mindre slutar höra av sig, eller som gör det bara om jag ringer först. Sådana som av någon anledning måste markera sitt ogillande, att de inte godkänner mig eller det jag gör. Det blir väldigt tydligt med tiden. Jag känner mig själv och vet mycket väl att jag tröttnar fort på sådana personer. Jag fortsätter höra av mig ett tag till, men inte hur länge som helst. Till slut släpper jag taget om dem och går vidare.

Jag har fortfarande inte ringt US. Funderar och funderar. Vill och vill inte. Borde men har ingen lust. Å ena sidan vill jag bara höra av mig och se till att allt blir som förr igen, att vi blir vänner, att det är OK. Å andra sidan har jag inte minsta intresse av honom. Å ena sidan saknar jag honom. Å andra sidan kunde jag inte bry mig mindre...

Jag hade hoppats på att JT skulle vilja återuppta vår vänskap igen, eftersom vi hade så trevligt den kvällen när vi sågs på Grappa. Men så har det ju inte blivit. Han är sig lik. Han bara pratar och pratar men gör ingenting. Jag hade aldrig passat ihop med honom i längden.

UP däremot hör ju av sig. Jag blir glad över det. Han är inte rädd för det, han är inte rädd att ringa en gång för mycket. Han är inte rädd för att visa vad han tycker och det passar mig. Jag tror att det finns något att bygga på där, bara jag slutar vara rädd för det. Bara jag vågar släppa in honom helt och fullt. Jag är inte där ännu men jag hoppas att jag ska komma dit snart.