2006-11-21

Att falla för det omöjliga
Jag har funderat en del de senaste dagarna. Kommit till insikter - kanske. Jag tänker på hur svårt det är att få relationer att fungera. Jag brukar inte se mig själv som relationsrädd, tvärtom. Men stämmer det verkligen?

Alla de killar som jag har blivit intresserad av efter separationen från R har varit "svåra" killar. Otillgängliga, mer eller mindre omöjliga när det väl har gällt att satsa seriöst. Så länge vi har hållit det på ett kravlöst och opersonligt dejtingstadium har det inte varit några problem. Men när det har börjat bli allvar har samtliga killar försvunnit snabbt som ögat. De har sagt att de inte har varit redo, att de inte har velat ha ett förhållande nu, att det inte har känts rätt.... Jag har hört alla ursäkter, jag kan dem utantill.

Men nu har jag börjat fundera över om dessa killar kanske har varit min säkerhetsventil, min väg ut. Att jag omedvetet - fast ändå medvetet - har valt killar som jag från början har vetat inte kommer att fungera i ett seriöst förhållande. Att jag har valt dessa killar just för att jag egentligen inte har velat binda mig heller. Kan det vara så? Jag har inga bevis vare sig för eller emot men det är ändå en tanke jag inte riktigt kan släppa.

Jag tänker också på något som E sa till mig en gång. Det var en kille jag dejtade, åter igen en av dem som aldrig kunde bestämma sig. Han ville men vågade inte. Och E sa till mig att det kanske är så att han vet att om han går in i det här så kommer det att hålla. Satsar han nu så är han in it for life och det gör honom livrädd, för han är inte redo för det ännu. Mycket riktigt valde killen att springa skrikande åt andra hållet, ett beslut som jag idag är väldigt glad över! Men det intressanta är att jag har hört flera andra säga det E sa till mig. Att jag är enkel och problemfri. Att killarna jag träffar ganska snabbt fattar att om de ger sig in i ett förhållande med mig så kommer det att bli seriöst, och det är inte många som vågar ta det steget.

De här tankarna har kommit upp till ytan nu igen, just för att jag har lärt känna en man som är som jag. Kanske är han lite för lik mig i det avseendet. Och den här gången - har jag äntligen insett - är det jag som är livrädd. Den här gången är det jag som håller tillbaka och håller tillbaka. Så fort han kommer nära drar jag mig undan och låtsas som ingenting. Det går inte att leka den här gången, för det skulle aldrig vara värt att såra honom eller att äventyra vår vänskap. Jag måste vara helt och fullt säker på vad jag ger mig in i innan något händer. Frågan är bara om jag någonsin kommer dit, om jag någonsin kommer tillrätta med allt som snurrar i huvudet. Jag vet fortfarande inte vad jag vill eller vad jag känner. Jag försöker att bara koppla av och ta det som det kommer. Att låta det som händer hända, i sinom tid.