2006-11-20

Orealistiska förväntningar?
Jag pratade med ST igår och vi kom in på ämnet hur vi vill att en relation ska se ut. Vi är ganska lika, visade det sig. Vi vill båda ha mycket passion, mycket känslor och fysisk attraktion. Vi vill bli tagna med storm av den vi älskar. Är det för mycket begärt? Måste man nöja sig med hälften, eller med något som bara är ganska bra?

Jag vill ju inte tro att det är så. Jag vill tro att det är möjligt att få allt, att ha allt. Men jag funderar också över de par jag känner. Hur många av dem har perfekta förhållanden? Ingen. Hur många av dem har den där passionen, de där enormt starka känslorna som hela tiden fortsätter att växa och växa? Ingen, såvitt jag vet.

De flesta - lyckliga - par som jag känner är mer än något annat bästa vänner. De har roligt tillsammans. De skrattar mycket, de pratar om allt. De känner sig trygga i relationen, de får varandra att må bra. Men är de så där galet passionerade? Inte mycket, inte när den första förälskelsefasen har gått över.

Så jag börjar fundera över om mina förväntningar verkligen är realistiska. Är det egentligen så att jag vill ha ett förhållande som aldrig lämnar den första förälskelsefasen? Vill jag ha det där som man ser på film, det där som alltid är så bra, som alltid är så till brädden fyllt av starka känslor? Är den bilden överhuvudtaget verklighetsförankrad? Eller är den bara idealiserad?

Christian Carter skrev just om det här ämnet i sitt nyhetsbrev som jag fick idag. Han skrev att om det är den här perfekta bilden som jag har av relationen så betyder det bara att jag egentligen inte är redo för den, för då ser jag bara ur mitt eget perspektiv - inte ur mannens. Kan det vara så? Kan det vara så enkelt? Jag ska nog börja prata lite mer med män som jag känner om det här, bara för att få deras bild av det. Jag kan nog lära mig mycket bara genom att fråga dem. Hur vill de att ett förhållande ska se ut? Vad vill de ha ut av det? Kanske är deras bild av en relation helt annorlunda än min. Det är en intressant tanke.