2006-12-21

Jag blir galen på mig själv
Verkligen! Vad håller jag på med? Varför beter jag mig så här? Jag har äntligen träffat en riktigt, riktigt bra kille. Det är det jag har velat hela tiden, det är det jag har längtat efter under alla dessa månader och år. Hela tiden har jag velat att det här skulle hända.

Nu, till slut, har det blivit verklighet. Och vad gör jag?

Jag beter mig som en idiot.

Jag har fått ännu ett nyhetsbrev från Christian Carter. Det här var väldigt bra, väldigt träffande på många sätt. Det stod mycket om det typiskt vanliga misstaget som kvinnor gör i relationer med män - att vi får panik, att vi tappar kontrollen, att vi gör allt vi kan för att få mannen att vilja fly för livet. Det är verkligen inte konstigt att UP inte går ut och säger offentligt att jag är hans flickvän. Det hade jag knappast gjort heller, om han varit ens hälften så jobbig och osäker som jag är.

UP var med US och CW och många fler på Grand Hotel igår. De hade haft riktigt trevligt men jag åkte ju inte dit utan åkte direkt hem efter träningen och UP mötte mig vid bussen. I stället för att bli glad över att han valde att åka med mig fick jag ångest över att han inte hade stannat kvar med sina vänner. De hade ju så trevligt och jag blev enormt stressad över det faktum att UP var tvungen att åka därifrån mitt i allting. Jag kunde knappt ens tänka tanken att UP kanske faktiskt hade åkt ifrån Grand helt frivilligt, för att han ville det, för att han ville träffa mig också. I min hjärna förvandlades hela händelsen till något som UP var tvungen att offra för min skull, för att han trodde att jag ville eller krävde att han skulle göra det. Inte för att han själv ville det utan för att jag ville det. Jag är så dum!

Igår hade UP ställt en lite mer direkt fråga till US om jag var välkommen till honom på fredag eller inte. Han hade sagt att US hade nämnt julminglet för mig för länge sedan men att jag var osäker på om inbjudan fortfarande gällde. Men US svarade förstås att jag var välkommen. Jag ska gå dit med ryggen rak och huvudet högt...

Och jag kommer förstås att tänka på förra gången jag var hos US. Det var den där helt underbara dagen med US och UJ, då när vi låg på hans soffa halva dagen och bara var nära, och sedan gick till en pub för att titta på fotboll och US satt och höll mig i handen mitt bland alla människor. Det känns som att det är länge sedan och det känns som att det precis har hänt. Trots allt är jag glad att jag inte är tillsammans med US, för honom hade jag nog aldrig vågat lita på. Framför allt hade jag aldrig kunnat få samma djupa kontakt med honom som jag har fått med UP. Och det är något jag värdesätter väldigt högt.

Jag hoppas att det här ska bli bra. Och jag hoppas att jag kan lära mig att bara njuta av det också i stället för att hela tiden stressa upp mig över allt som kan gå fel.