2006-12-13

Luciavaka med dåligt slut
Igår följde jag med UP på Luciavaka hos ett par vänner till honom. Förutom JSk var det första gången jag träffade hans vänner som inte tillhör vårt gemensamma kompisgäng, och jag var rejält nervös innan. Bytte kläder flera gånger på morgonen och stressade upp mig själv onödigt mycket innan jag skulle åka dit. Det kändes nästan som att bli presenterad för hans familj, som att jag skulle bli offentligt bedömd och få betyget godkänd eller icke godkänd.

Jag tänkte ändå att det blir en trevlig kväll. Och vännerna var ju trevliga. Det var ett antal par, de flesta i ungefär samma ålder som jag även om de kändes äldre. De var i en annan fas i livet, det var barn, husbygge, bröllop och sådant som ligger ganska långt ifrån mitt eget liv nu. Det var UP's tidigare kollegor och andra kompisar från förr. Och mitt i allt detta jag.

Det kunde ha blivit bra, men det blev det inte. Jag vet inte om det är jag som är extra känslig nu eller vad det är. Jag oroar mig för läkarbesöket nästa vecka och har inte alls mått bra den här veckan. Vill inte träffa någon, vill inte prata med någon utan vill bara dra mig undan från allt och alla. UP verkar som att han redan har glömt min oro. Han är glad som vanligt och pratar om annat och jag känner inte att jag varken vill eller kan ta upp det här med honom igen. Hur skulle han kunna förstå det? Mina känslor och min värld ligger ju så långt borta från hans.

Det blev fel från första stund. Vi möttes vid Slussen för att åka buss ut till vännerna som bodde vid Danviken. UP hade skickat mig vägbeskrivningen men jag hade bara kastat en hastig blick på den eftersom jag visste att UP hade varit där förut så jag tänkte att han hittar, han vet var vi ska gå av och hur vi kommer dit. Men på bussen ringde MK till UP och han fastnade i telefon med henne och jag satt och tittade ut genom fönstret och tänkte på annat. Det slutade med att vi åkte för långt och UP verkade nästan bli sur över att jag inte hade haft koll på när vi skulle gå av, eftersom han satt upptagen i telefon. Vi irrade runt i området men kom till slut rätt och hittade hem till vännerna.

Efter det såg jag knappt till UP på hela kvällen. Han hade självklart många han ville prata med, han kände alla som var där och social som han är ville han ju umgås med dem han inte hade träffat på länge. Det är faktiskt skillnad i det nu jämfört med hur det var förut. Vi pratar inte lika mycket med varandra när vi är ute som vi gjorde förr. Jag nämnde det för UP i helgen och han sa att numera visste han ju att han kunde prata så mycket med mig annars så han kände inte att han behövde umgås lika mycket med mig när vi är med andra, som han ville göra förr när vi inte hade lika mycket kontakt som nu. Och visst förstår jag honom. Det är inget konstigt i det. Jag är väldigt noga med att inte bli en sådan tjej som inte kan låta honom vara med sina vänner när vi är ute. Jag vill inte vara ett påhäng för allt i världen. Men ändå. UP pratade med sina vänner och jag fick klara mig bäst jag kunde på egen hand. Det gick ju bra, det gör det alltid. Jag har inte svårt att prata med nya människor, tvärtom. Men det hade varit trevligt att ha lite mer kontakt med UP under kvällen. Nu förstod jag överhuvudtaget inte ens varför han hade velat ha med mig dit till att börja med.

Vi var inte så jättelångt hemifrån mig och jag hade förstås räknat med att UP skulle följa med mig hem efteråt. Men så blev det inte alls. Jag var den enda som inte hade vägen inåt stan och när UP blev erbjuden skjuts tackade han förstås ja till det. Inget konstigt med det heller. Klart att han åkte med dem, det fanns ingen anledning för honom att inte göra det när vi inte ens skulle åka åt samma håll. Han frågade om det var OK och jag sa förstås ja för det var det enda jag kunde säga. En hastig puss på kinden och så var han borta och mitt hjärta sjönk.

Hemresan blev allt annat än rolig. Bussen från Danviken till Henriksdal hade precis gått så jag satt i nästan en halvtimme och väntade och samma sak hände när jag kom till Henriksdal, då hade bussen till Nacka precis gått så det var bara att vänta en halvtimme till där. Jag blev så stelfrusen att jag nästan skakade och både fingrar och tår värkte av kölden. UP hade frågat mig tidigare om jag ville följa med några vänner till honom ut på fredag. Jag svarade att jag skulle fundera på det men kände direkt när han frågade att jag inte ville gå ut. Det är ingen sådan period för mig nu att jag har lust att festa och vara social, tvärtom, nu vill jag bara vila. Så när jag väntade på bussen skrev jag ett sms till UP att jag inte kommer med på fredagen. Han svarade att han skulle ringa när han kom hem.

Det sämsta man kan göra när man mår dåligt är att ha tid över som jag hade när jag stod och frös och väntade på bussen. Allt som hade hänt kom ikapp mig mer och mer och efter ett tag var jag så ledsen att jag precis med nöd och näppe klarade att hålla tårarna borta. Jag vet att UP inte skulle göra något för att såra mig, men jag vet också att han aldrig på riktigt kan förstå hur jag mår och hur jag känner mig. Jag vet att han kan vara precis lika tanklös som alla andra, och såra så oerhört djupt bara genom att han inte tänker sig för och inte helt och fullt kan förstå mig heller. Och jag inser att han förmodligen inte heller är en person som kommer att prioritera mig, utan att även i hans liv kommer jag att få konkurrera med allt och alla. UP är oändligt mycket bättre än genomsnittet på många sätt, men på många andra sätt är han precis som alla andra som jag har träffat, som har gjort mig besviken, som har sårat mig på olika sätt. Det kommer att hända även med honom.

När jag nästan var hemma kom ett sms från UP. "Är du sur på mig?? Tystnad är svårt att tolka... kram". Han hade förstås trott att jag skulle vara hemma långt innan honom och så hade han ringt flera gånger och eftersom jag inte svarade trodde han att jag inte ville prata med honom. Det meddelandet tog knäcken på mig fullständigt. Jag var tvungen att gråta ut innan jag klarade att ringa upp honom, för det måste jag ju göra, något annat fanns inte, trots att jag egentligen inte ens orkade prata med honom. Men UP lät ju lika glad som alltid. Han var nog lättad över att jag inte hade varit sur och pratade på som vanligt och jag tänkte åter igen att han kan aldrig förstå hur jag mår. Vi pratade om fredagen och jag sa att jag förutsatte att UP tänkte gå med sina vänner men han sa att det var ju inte så självklart, han ville ju träffa mig också. Det gjorde mig av någon anledning bara ännu mer ledsen. Jag svarade bara kort och enstavigt på allt eftersom rösten knappt höll och la på i tid för att UP inte skulle höra mig gråta. Sanningen är väl den att jag inte känner att jag räcker till för honom, att jag helt enkelt inte är bra nog, med alla mina problem och all osäkerhet och rädsla som jag bär inom mig. Att jag helt enkelt inte alls är så stark och duktig och fantastisk som han kanske tror, och eftersom jag vet det här så kan jag inte heller förstå, eller tro på, att UP kan vilja vara med mig, att han kan välja mig framför andra. Jag vågar inte lita på att det här är sant och på riktigt.

Jag förstår knappt vad som händer med mig nu. Är det så att jag reagerar så starkt på allting bara för att jag mår dåligt fysiskt? Eller är det att jag har fått så pass starka känslor för UP och att det är det som i sin tur gör mig så sårbar så att allt som händer blir jättestort och jätteviktigt, även sådant som andra aldrig skulle reagera över? Jag vet inte vad det är. Men som jag mår nu så vill jag varken träffa UP eller knappt ens prata med honom. Jag vill inte att han ska behöva se de här negativa sidorna hos mig, för jag vill inte förstöra det vi har byggt upp redan nu.