2006-12-18

Våga vara svag
Jag har äntligen haft en sådan där riktigt skön helg som jag har längtat efter i månader. På fredagen åkte jag för en gångs skull raka vägen hem efter jobbet - det händer i princip aldrig. Det blev en underbart skön kväll hemma, jag tog fram min julgran och pyntade och gjorde julfint hemma. Satt i soffan och slappade och det var perfekt, precis det jag ville och behövde. UP var ute med JSk men vi hördes av ett par gånger under kvällen.

På lördagen åkte jag till mina föräldrar på dagen och sedan hem till UP. Vi såg Harry Potter and the Philosopher's stone på DVD. Jag är helt galen i Harry Potter, har alla böcker och filmer och kan se om och läsa om dem hur många gånger som helst utan att tröttna.

Vi hade en perfekt söndag. Det var härligt att vakna utan stress och kunna äta frukost i lugn och ro. Framåt dagen åkte vi in till stan. Jag hade tre visningar men tyvärr kändes ingen av lägenheterna riktigt bra. Det ska bli skönt med jullov från lägenhetsletandet. Jag behöver en paus från det för att kunna komma igen med nya tag i januari. UP skulle köpa en kostym så vi gick runt och tittade lite. Han är grymt sexig i kostym! Jag har ju bara sett honom i jeans och tröja eller skjorta tidigare men det här var något helt annorlunda. Jag kunde knappt hålla händerna ifrån honom. Helt galet!

Sent på eftermiddagen åkte vi till Saltsjöbadens kyrka för att höra en julkonsert med en kör där två tjejer som UP känner är med. Vi satt bredvid varandra på läktaren, min hand i hans, och log mot varandra i samförstånd, som om vi visste något som ingen annan vet. Körerna var duktiga och mina gamla körsångartakter kom fram. Jag satt och gnolade med i de olika stämmorna och det var en otrolig känsla att få sjunga med för full kraft i allsångerna. Jag saknar att sjunga i kör, som jag så ofta tänker på, jag måste ta tag i det snart! Frågan är bara när jag ska ha tiden till det, och till allt annat jag vill göra dessutom.

Efter konserten åkte vi hem till mig och åt middag och sedan åkte UP hem. Jag hade gärna haft honom kvar över natten men han var tvungen att jobba lite inför måndagen. Men han kommer över till mig i kväll i stället. Jag längtar till dess!

Vi har pratat väldigt mycket i helgen. Riktigt djupa samtal om allvarliga och ganska svåra saker. UP är nio år äldre än mig och ibland märks det väldigt tydligt på honom. Han är så mycket klokare i många avseenden och jag sa till honom igår att jag ofta känner att mina egna tillkortakommanden, mina egna sämre sidor kommer fram så tydligt när jag är med UP. Som att det inte är någon idé att jag ska hålla på och låtsas vara så himla stark och duktig och fantastisk som jag alltid försöker vara med alla andra, för han kommer ändå att genomskåda mig. Oavsett hur jag bär mig åt så kommer han att se mig för den jag är, på riktigt.

UP har sagt till mig förut att jag har en ganska så hög sköld framför mig. Att det inte är helt lätt att komma mig inpå livet, och igår sa han att det märks fortfarande. Jag har svårt att släppa in folk hela vägen, men det handlar om ren självbevarelsedrift. Om att så gott det går hindra andra människor från att såra mig. Det fungerar ibland och ibland går det åt skogen oavsett hur väl jag försöker skydda mig själv.

Jag brukar säga att alla får den de förtjänar till slut. UP vände lite på det och sa att alla får det eller den de förtjänar när de är redo för det. Det är så sant. Allt handlar om att vara redo, att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jag tror att det ligger mycket i det.

Igår pratade vi om alla krav vi har på oss själva, och på andra. Min bild av UP är att han är en person som är extremt stark och trygg i sig själv. Att han mår bra och att han får andra människor att må bra också. Men igår talade han om att han trots det har väldigt höga krav på sig själv, men även på andra människor. Att det kan vara både positivt och negativt. Men han sa också att han ändå trodde att de krav jag har på mig själv är betydligt högre än dem han brottas med. Det fick mig att fundera över mina egna tankemönster. Jag har inga krav eller förväntningar på att andra människor ska vara perfekta. Det vore orimligt. Så varför ställer jag då dem kraven på mig själv? Varför tror jag att jag ska klara av något som jag aldrig skulle begära av någon annan? Och är det då så konstigt att jag ständigt går omkring och känner mig otillräcklig? Jag måste lära mig att förändra mitt eget tankemönster, men oavsett hur medveten jag är om problemet så fortsätter jag ändå att göra fel mot mig själv.

Jag hörde en väldigt bra sak i veckan: starka människor är de som vågar be om hjälp. Det ligger mycket sanning i det påståendet. Jag skulle vilja lägga till en sak där: att vara stark innebär också att våga vara svag. Det innebär att sluta fejka, att sluta spela spel, att släppa ner skölden och ta bort masken framför ansiktet. Det innebär att slutligen, en gång för alla, våga visa sig själv som den man verkligen är, med alla negativa sidor, med all rädsla och osäkerhet som man bär inom sig, och lita på att det ändå räcker. Att man inte behöver vara bättre än så för att duga.

Jag sa till UP igår att jag har så svårt för att inse att jag kanske ändå är bra nog som jag är, fel och brister till trots. Att jag har svårt att ta komplimanger på allvar och hellre skämtar bort dem eller tolkar saker negativt, för att inte behöva bli besviken. Jag har nog en ganska mörk syn på mig själv, vilket UP flera gånger har påpekat för mig. Det borde ju inte behöva vara så. Jag är lika bra som alla andra, och det räcker så.

Det svåraste av allt är nog att lära sig älska sig själv. Jag sa det till UP igår när vi låg på min soffa och pratade. Och så kommer det.
"Då får du ta hjälp av mig", säger han. "Du får låta mig älska dig i stället."

Och allt stannar upp. Sa han det?? Sa han verkligen så?! "Du får låta mig älska dig i stället." Jag vågar knappt tro mina öron. Jag vågar knappt tro att jag minns, att jag vet, att det var så han sa. Det är på riktigt. Han sa det verkligen. Och jag känner på mig att han faktiskt menade det också. Att den här gången kommer det att gå bra.