2006-12-14

Orka! Orka!
Jag är inne i en hyfsat effektiv period på jobbet nu. Skrivandet går bra och projekten blir klara i stort sett enligt planerna. Jag hade tänkt vara ledig under mellandagarna men nu känns det som att jag förmodligen kommer att jobba ändå. Jag har ändå inte tänkt åka bort över julen så det känns som att jag lika väl kan vara på jobbet och få undan lite extra. Om inte annat går det ju alltid att ta ledigt kanske en halv dag eller en dag eller så. Jag får se hur jag gör.

Igår kväll var jag och S och körde ett 90 minuters spinningpass. Det var ett kraftprov men det gick bra! Instruktören är rena drömmen, han inspirerar verkligen, och musiken var bra och jag kände att jag faktiskt orkade hela passet igenom, även om det var väldigt, väldigt jobbigt! Det är stor skillnad mellan att köra i 90 minuter jämfört med de vanliga 55. Man tar ut sig på ett helt annat sätt och både jag och S var fullständigt sänkta efter passet. Vi gick och åt en snabbis på Sawadee men jag kom hem ganska tidigt ändå och slängde mig i soffan med den sista biten chokladtårta. Den är så god!

ST ringde på kvällen. Det är helt absurt hur våra liv följer samma mönster trots att vi aldrig har träffats och dessutom bor 60 mil ifrån varandra. Vi pratade mycket om relationer och om hur lätt det är att ta ut dåliga saker i förskott. Att så fort det inte känns hundraprocentigt börjar man ge upp. Jag antar att vissa personer - som förmodligen både jag och ST - har varit med om så pass mycket dåligt i relationer så att vi har blivit lite för luttrade. Vi har sett för mycket för att fortfarande ha illusioner om det perfekta. Det är sorgligt i sig att jag är så pass ung och redan så väldigt realistisk, som att jag knappt tror på någonting längre. Jag antar att det också färgar av sig i självförtroendet och självkänslan. Har man blivit dumpad, ratad och bortvald genom någon dålig ursäkt - eller genom tystnad - ett antal gånger så sjunker självförtroendet ganska långt ner i skorna och det är otroligt svårt att bygga upp det igen.

Jag och ST tänker så väldigt lika. Det är det här med att orka resa sig igen, för att ta ett exempel. Hur många gånger ska man klara det? Hur många misslyckanden ska man tvingas ta och ändå bara kunna skaka upplevelsen av sig och försöka en gång till? Varje gång jag blir lämnad brukar jag tänka samma sak - jag vill aldrig gå igenom det här igen. Jag vill aldrig känna så starkt för en annan människa igen, jag vill aldrig ge mig in i ett förhållande igen, för jag orkar inte med ännu ett misslyckande. Jag orkar inte ha så ont en gång till. Och trots det - av idioti, av galenskap, av glömska kanske - så gör vi ändå om det. Vi faller igen, vi försöker igen. Någon sa till mig att så länge vi fortfarande väntar så har vi fortfarande förväntningar. Och så länge vi har förväntningar har vi också förhoppningar.

Jag pratade med UP sent på kvällen och då kändes det precis som vanligt igen. Han lät så glad att höra från mig. Jag berättade för S om tisdagen och hon kunde på sätt och vis förstå att jag blev besviken men tyckte ändå att jag hade överreagerat något och att jag gjorde bäst i att inte säga något till UP om hur jag kände. Jag får se hur jag gör. Han kommer i alla fall att gå ut med kompisarna på fredag som planerat men jag följer inte med. Jag ska träna och sedan åka hem och julpynta. Däremot kommer vi nog att ses på lördag kväll och jag ser fram emot det. Hoppas bara på att jag kan må bra också så att jag verkligen klarar att njuta av tiden. Men tiden får utvisa hur det blir.