2006-12-20

Par eller inte par?
Jag har funderat på det här förut men igår kom tankarna upp till ytan igen. När går man från att dejta till att vara ett par? Finns det någon tidsgräns eller är det något man ska uttala högt för att det ska vara så? Hur funkar det?

I mina ögon är jag och UP ett par och har så varit i stort sett sedan den där första kvällen hemma hos honom för drygt tre veckor sedan. I mina ögon tyder allt på det. Vi hörs av på telefon minst ett par gånger varje dag, vi träffas och sover hos varandra flera gånger i veckan. Vi planerar nyårsfirande, helger och semesterresa ihop. Vi håller varandra i handen och går och pussar på varandra även ute på stan där andra ser oss. I min värld är det sådant man gör när man är ett par.

Men UP förvånar mig igen. Igår hade han pratat med US och US hade frågat hur det var mellan oss.
"Jo då, vi träffas en del", hade UP svarat.
Igår pratade UP dessutom med två tjejkompisar som också de hade frågat om mig. Till dem hade UP sagt att jag var en tjej som han brukade dejta.

Förra gången jag hörde UP uttrycka sig så här blev jag förvånad. Igår blev jag besviken. Det högg till lite. För det ger mig en känsla av att han förminskar det vi har och är, eller förnekar det lite. Som att han inte riktigt vill stå för det, utan utåt sett fortfarande vill verka som att han är singel, som att det här inte är något seriöst utan bara lite casual dating. Vi träffas en del. Vi dejtar. Men inte mer än så. Och det får mig att undra vad UP egentligen är ute efter här, vad han egentligen vill med mig. Gentemot mig är han nog så seriös, men trots det verkar han inte vilja eller kunna stå för det utåt.

UP är bjuden på lite olika tillställningar i veckan. Det är ett gäng som ska ses i baren på Grand Hotel i kväll, bland andra US och CW. Sedan på fredag är det after work på Grappa innan det blir julmingel hemma hos US, och på lördag är det glögg hos en av UP's tjejkompisar. Jag är förmodligen mer än välkommen vid samtliga tillfällen, men jag som brukar vara socialast av de sociala och aldrig tackar nej till en kul kväll med vännerna, jag känner helt plötsligt att jag bara inte vill. Det tar för mycket kraft och energi att umgås med US och hans vänner en hel kväll, och två kvällar på en vecka skulle helt enkelt bli för mycket för mig.

Tillställningen i kväll kommer jag definitivt att tacka nej till. Jag ska träna och jag vet att jag ändå kommer att vara för trött för att göra något mer efter det. På fredag vet jag inte hur jag gör. Jag har inte fått någon personlig inbjudan och det gör att jag tvekar att gå dit. Dessutom är det ju US och hans gäng som kommer att vara med på fredagen och jag kan inte vara avslappnad med dem, inte längre, inte som förut. På lördag är det bara UP's vänner, ingen jag känner alls förutom en tjej som jag har träffat en gång.

Ska jag vara helt ärlig så tvekar jag också till att gå med UP. Jag tvekar för att jag vet hur han är när han är ute - supersocial, pratar med allt och alla, men inte så mycket med mig. Jag brukar inte bry mig speciellt mycket om sådant. Jag klarar mig själv, jag har lätt att prata med människor och behöver inte ha någon som tar hand om mig för att jag ska finna mig tillrätta. Så normalt skulle det inte spela någon roll. Men det gör det nu, för att jag bara alltför väl minns hur det var hos UP's vänner förra veckan, då när jag inte ens kunde förstå varför jag var där. Och det spelar roll nu eftersom UP inte ens verkar vilja medge utåt att vi är ett par, att vi inte bara dejtar, inte bara träffas en del, utan att det är mer än så. Om han inte vill stå för det så vill han ju inte stå för mig heller, tänker jag. Och då är det bättre att han går utan mig, så får han umgås själv med sina vänner, göra som han vill, vara som han vill.

Jag överreagerar alldeles säkert även den här gången. Men jag är förbi den fasen att jag gör saker som jag vet att jag inte kommer att må bra av. Nu tänker jag på mig själv i första hand. Jag orkar inte vara snäll och ställa upp längre. Jag vill inte må så dåligt som jag gjorde förra veckan när UP bara lämnade mig där mitt på gatan efter besöket hos hans vänner. Jag vill inte gå igenom det en gång till, så jag väljer bort sällskapet för den här gången.