2008-12-30

Krångel
Ingen har sagt att livet är enkelt och jag är väl medveten om det här. Men ändå. Varför krånglar vi ständigt till saker så mycket?

Jag satt hemma hos UP och jobbade igår. Det gick hyfsat - det är inte direkt mycket att göra nu så det gick bra att ta det lugnt. Jag fick lite gjort ändå och vi hann dessutom med att ta en lunchpromenad när det för en gångs skull var sol och ljust ute.

Mitt humör var inte på topp tyvärr. Att vara hemma hos UP påminde mig bara om alla "unfinished businesses" som jag känner att de är - det fortfarande obesvarade julkortet från exet, sagoprinsessan som är så perfekt att man kräks. Självklart blev det nya gräl om hennes och UP's kontakter. Jag vet att hon fortfarande är viktig för honom - annars hade han inte varit så mån om att behålla kontakten med henne. Men jag förstår det inte ändå. UP säger att de inte har pratat med varandra på åtta år och det gör det obegripligt för mig att hon då fortfarande ändå kan vara viktig. UP tycker att det är så jobbigt att jag ständigt kilar in andra människor mellan oss men ironiskt nog tycker jag ju att det är precis det han gör genom att fortsätta låta exen finnas kvar i sitt liv. Det blir en relation som fortfarande inte är avslutad helt och fullt. Jag mår dåligt av det här men ännu sämre av vetskapen att jag skulle hindra UP från att själv välja vilka personer han vill ha i sitt liv. Det är inte en sådan person jag vill vara.

Det blir som i alla situationer när vi vill olika - UP's åsikt tillhör majoriteten och därmed kommer det att bli som han vill. Jag ville inte att han skulle åka till Kroatien men UP ville åka och alla andra vi känner tyckte direkt att det var jag som var den konstiga. Alltså åkte UP till Kroatien. Det är samma sak med exet - jag vill att hon ska försvinna ur våra liv men jag vet att ingen annan skulle hålla med mig och jag vet också att UP kommer att fortsätta ha kontakt med henne. Jag vet inte hur jag ska hantera det annat än att bara säga åt UP att göra som han vill. Det blir fel hur jag än agerar. Hade han hellre önskat att jag bara spelade med, bara såg glad ut och lät bli att säga vad jag egentligen tycker?

Jag stannade i stan på vägen hem och tränade, mitt favoritcykelpass. Det är magiskt bra, alltid fullsatt, alltid mer drag än någonstans annars. Bara på de här passen är det OK att ge allt, att skrika åt varandra att köra på, att grimasera av ansträngningen när man gör mer än man egentligen klarar av.

Kvällen blev lugn. Jag packade ännu en kartong med böcker och fixade och donade lite i största allmänhet. På kvällen blev det en ny kris när UP berättade att MR har valt ut en skaldjurstallrik med bland annat gratinerade ostron till varmrätt. Jag fick panik när jag insåg att det är levande ostron som ska brännas ihjäl i min ugn. Det är inte acceptabelt för mig så det blev en snabb ändring i menyn som tur var. Egentligen tycker jag att hummer är lika obehagligt och jag känner att den där fina nyårsmenyn som jag hoppats på inte alls kommer att bli som jag tänkt. Till råga på allt är AR tydligen livrädd för katter och vill att jag ska stänga in dem i ett rum så hon slipper se dem, men det går jag inte med på. De är levande varelser, inga prylar som man bara kan slänga undan hur som helst. Den här nyårsmiddagen känns som att den är på väg mot en katastrof just nu.

2008-12-29

Julen
Julen har kommit och gått. Jag har varit ledig i fem dagar. Det kändes som lång tid men i verkligheten flög dagarna iväg ändå. UP sov hos mig på julafton och vi hade en egen liten julklappsöppning vid frukost. Jag fick en vacker röd morgonrock och presentkort på middag. Morgonrocken var verkligen fin och i hjärtat ville jag ju helst ha den som UP hade valt till mig, men i verkligheten fungerade färgen inte. Den är lite för starkt röd för mig att vakna till och dessutom helt hopplös i kombination med vit katt, så jag fick lämna tillbaka den. Jag har köpt den rosa som jag egentligen hade önskat mig i stället.

Julaftonen tillbringade jag hos mina föräldrar och Maja. C, Ø och SL var hos Ø's föräldrar så det var ett litet firande. Jag tror att åtminstone Maja tyckte det var skönt med lugn och ro. Hon fick delikatesskattmat av mig och slukade den. Själv fick jag flera fina presenter men framför allt var jag nöjd med dem jag gav bort till mamma och pappa. Julaftonen gick annars som julaftnar brukar - mycket mat, fika, julgodis och en eftermiddagspromenad runt i Rotebro.

Resten av julhelgen har gått i familjernas tecken. Vi var en sväng hos LP och hans familj på juldagen. På annandagen var det middag hos AP och på lördagen var det dags för nästa julfirande hos mina föräldrar när C, Ø och SL hade kommit hem igen. UP har bott hos mig konstant och jag är glad att det känns så bra mellan oss igen. Ingen tvekan längre utan det är enkelt och självklart som det ska vara. Vi har börjat packa och rensa och det går långsamt men säkert framåt. Det är inte långt kvar nu!

2008-12-23

Gemensamt förhållningssätt
Igår träffade jag UP på lunchen. Jag behövde prata mer om det som hänt kvällen innan, om kontakten med exet, om det som fått oss att gräla en timme. Den här gången pratade vi sansat men det var inte desto mindre jobbigt. Det känns som att jag gör samma sak mot UP som han har gjort mot mig - att jag driver honom till saker mot hans vilja, sånt som gör honom olycklig. Det gick så långt att jag kände att jag inte hade något annat val än att avsluta hela relationen, fast det inte är vad någon av oss vill.

UP blev helt förtvivlad över mina ord och han kom hem till mig efter träningen - magiskt underbar och sjukt jobbig som vanlig. Vi pratade mer under kvällen och vi har pratat mer idag och nu är allt bra igen. Jag vet inte vad nästa steg blir i ex-frågan. UP har sagt att han kan tänka sig att bryta kontakten med henne, men då känner han också att han måste skriva och förklara varför. Där fungerar vi olika. Jag skulle nog inte göra så, jag skulle inte skriva något som bara öppnar upp för fler frågor. Jag hade hellre bara låtit bli att svara på julhälsningen, bara låtit det hela självdö. Inget alternativ känns helt bra. Jag vill ju inte att hon ska finnas kvar men jag önskar också att om UP ska säga upp någon kontakt så ska det vara av hans eget val och vilja. Inte för min skull utan för sin egen.

Jag har jobbat klart för veckan nu. Dagen har varit lugn och julstämningen har infunnit sig lite grann. Jag önskar mig en härlig, avkopplande, givande helg.

2008-12-22

Ett steg fram, två steg tillbaka
Helgen har inneburit några framsteg. Vi har monterat ihop och invigt vår nya säng hemma hos UP. Den är gigantisk och det känns otroligt lyxigt att ha en sådan jättesäng för oss två. Vi har blivit mer klara med julklapparna - UP har köpt en present till mina föräldrar och vi har kommit fram till vad vi ska ge till våra föräldrar gemensamt från oss två. Däremot är jag fortfarande inte klar med vad jag ska ge till UP, eller vad mina föräldrar ska ge till honom. Det måste fixas idag. Sista-minuten-stress som jag avskyr, men nu är det som det är.

På lördagen träffade jag JP på en fika i stan. Det var länge sedan vi träffades och jätteskönt att få lite tid att prata med henne. Det är sådan skillnad på folk och folk och det tar tid att få gamla vänner, precis som UP brukar säga. Efter fikat hann jag hem en stund och sedan hämtade UP mig och vi åkte till BS för glöggbjudning, som han och LP ordnade. UP's familj var där och dessutom en hel del människor jag inte kände igen. Det var småtrevligt om än inte jättekul, precis så som familjesammankomster brukar vara. När alla andra gäster hade gått såg sig AP omkring och sa "här sitter jag med hela min familj, alla tre sönerna och deras respektive". Jag tror att det var stort för henne, och jag vet att UP tyckte det också.

UP hade planerat att sluta upp med Batalj-gänget efteråt, men jag hade ingen lust med det, som vanligt. Batalj är helt enkelt inte min grej - jag har varit med några gånger men insett att det inte är det bästa jag vet och då avstår jag hellre. Som vanligt hamnade vi i en lång diskussion om det, eftersom UP ändå tyckte att jag borde följa med. Han är rädd för vad folk ska tänka om mig om jag tackar nej, rädd för att jag ska se dålig och konstig ut, rädd för att ge folk signalen att jag inte tycker de är tillräckligt roliga att umgås med. Jag har lite svårt att förstå honom. Jag tänker att visst, det är kanske den bild de får. Å andra sidan, den bilden kanske är sann, så varför då ljuga och låtsas som att det inte är så? Det slutade med att jag åkte hem i alla fall. Jag städade och fixade hemma och pratade med UP ett par gånger under kvällens lopp.

Vår helg har varit både bra och dålig. Vi har älskat och grälat. Vi har nog insett båda två att vi har ett stort problem och det är synen på UP's förflutna, på hans ex, som han säger inte betyder något men som jag har så svårt att tro på. Grälet eskalerade på söndagkvällen när det visade sig att UP har fått ett julfoto från sagoprinsessan i Schweiz, hon som verkar så über-perfekt och helgonlik, hon som UP alltid har haft en sådan innerlig kontakt med, hon som jag vet att han har sett som sin verkliga soulmate, hon som alltid har verkat så oerhört speciell för honom. De gånger vi har rykt ihop om henne har UP alltid sagt att nej, han bryr sig inte ett dugg om henne. Hon betyder ingenting och de har ingen kontakt.

Men ändå dyker julkortet upp och jag vet ju att UP kommer att skriva tillbaka, att han kommer att skriva ett innerligt, vackert mail till henne och antagligen avsluta med "Love...". Jag vet ju det och det gör det än mer obegripligt att han inte står för det, att han inför mig säger att det inte är något kvar. Jag tror inte på att man fortsätter att ha kontakt med en person som man säger inte betyder något, som man inte bryr sig om längre. Jag tror att man väljer att ha kontakt med de personer som betyder något och som på ett eller annat sätt finns i ens hjärta.

Jag blir så upprörd över det här för att jag har fått uppfattningen av UP att det inte finns någonting alls mellan dem, och denna kontakt visar ju ändå att det faktiskt gör det. Att hon fortfarande har betydelse. Han pratar om att det är ju alltid bra att känna folk på andra ställen, om man till exempel ska åka till Schweiz och vill ha lite tips om ställen att bo på eller saker att göra, och jag tänker bara att aldrig, aldrig, aldrig kommer jag att åka dit med honom. Ska han åka till Schweiz och träffa henne så behöver han inte bry sig om att komma tillbaka igen.

Jag inser också att det här inte fungerar. Jag har en sådan extremt hård syn på det här med UP's gamla ex och jag tror att den stor anledning till det är historien med horan i början av vår relation, hon som knullade runt med både UP och JN, samtidigt som hon lämnade sin man och dotter hemma. Jag vet att det som hände mig och UP precis i början fick mig att inte lita på honom, och jag vet också att förtroendet aldrig har återhämtat sig helt. Att oron när det gäller ex fortfarande finns kvar i mig, för jag har sett vad UP är kapabel till och jag kan inte veta om det kommer att hända igen eller inte. Jag vet inte hur jag ska komma över det här. Jag vet inte hur jag ska sluta bry mig, för det är ju det jag vill. Jag vill kunna rycka på axlarna och säga "och?". Jag vill inte tänka på UP's ex, jag vill inte bry mig, vill inte behöva undra vad han känner och tänker egentligen. Jag vill känna mig säker, och just nu gör jag inte det.

2008-12-19

Jag är fri! Jag är fri! Jag är fri!
Otroligt nog har jag vunnit striden mot Radiotjänst. Efter en veckas intensivt krigande för att få rätt att säga upp mitt abonnemang har jag vunnit och är numera en fri människa. Det är värt en extra skål i champagne, eller åtminstone en underbart skön massage, som är precis vad jag ska ge mig själv i present efter jobbet idag. Det är nästan veckans höjdpunkt för mig! Och vår nya säng har kommit! Det finns mycket att fira nu!

2008-12-19

Inspiration
En dag till och sedan är det jul- och nyårsveckor. Jag ska inte ta ut någon extra semester men det blir ändå inte mycket jobb eftersom det är så många helgdagar i år. Jag kommer att försöka jobba hemifrån dessutom, ta det lugnt och inte stressa. Idag ska vår nya säng levereras hem till UP och det ska bli spännande att prova den på riktigt. Jag hoppas och tror att vi kommer bli nöjda med den.

Träningen går äntligen bra igen. Jag har kört cykelpass både tisdag och onsdag och onsdagens pass var så där magiskt bra som det bara kan bli med min favoritintruktör, Pia A. Salen var fullsatt och varenda person där inne gav precis allt, kämpade och slet och skrek åt varandra att komma igen, ge dig inte, det här klarar vi!! Det är sådana stunder som träningen är det bästa som finns i världen, den där helt eurofiska känslan när passet är slut och man vet att man har gjort sitt absolut bästa. Igår blev det body pump och även det gick bra, lätt nästan. Jag kan nog testa lite tyngre vikter nästa gång.

Jag har upptäckt den gigantiska, underbara världen av inredningsbloggar. Det finns hur mycket som helst och jag suger i mig allt jag kommer över, läser, tittar på bilder, skriver ner saker jag kommer på att jag själv vill ha eller titta närmare på, och framför allt drömmer om att få göra det till verklighet.

Mitt i allt finns oron för flytten till UP. Jag är rädd att inte klara det. Det är ju inte det här jag vill - att bo hos honom, i hans lägenhet, med all hans historia - det är inte det jag önskar mig och jag hoppas att det inte blir långvarigt. Jag vill vidare, jag vill få en nystart för oss båda. Ljus och rymd och luft och framför allt en plats där ingen av oss har bott tidigare. Kort sagt är jag nog rädd att inte trivas, rädd att aldrig känna mig hemma, rädd att allt det gamla som finns där ska krypa in under mitt skinn och förgöra mig. Jag kan inte förklara det här, jag kan inte förklara varför jag ser alla dessa spöken, lika lite som jag kan förklara varför UP inte gör det. Det finns ingen logik i det - det bara händer, det bara finns där. Vi grälar för mycket nu, fastnar i diskussioner om det förflutna, om saker jag ändå inte kan påverka.

Nyårsplanerna börjar ta form. SS och H har tackat ja till middag hos mig och igår ringde UP också och bjöd in sina gamla vänner MR och AR. Jag är inte övertygad om dem båda. Jag har bara träffat dem en gång tidigare och det jag minns från det mötet var att MR inte sa ett ord på hela tiden och AR var sur och ignorerade mig, ville inte ens hälsa på mig. Jag tyckte kort sagt att han var tråkig och hon otrevlig och snorkig och de är knappast mitt förstahandsval av personer att fira nyår med. Men UP vill att jag ska ge dem en chans till så jag gör det för hans skull. Jag hoppas att det ska funka bra.

En del i min ambivalens till att umgås med UP's gamla vänner är vetskapen om att de också har sett hans tidigare ex komma och gå. Kanske har de tyckt att de gamla varit underbara, kanske har de tyckt att UP borde ha varit med någon av dem. Jag är rädd att de ser mig och tänker "ja, hon är ju trevlig, men hon är ju inte så underbar som den och den, det var verkligen synd att UP inte fortsatte vara ihop med henne i stället". Det finns ingen logik i tankarna och jag kan inte ens förklara varför de finns hos mig, varför de fortsätter spöka. Åter igen tror jag att det blir bättre i en ny miljö, i ett nytt hem, där ingen av oss har övertaget av att vara mest hemma där. Jag önskar oss ett nytt hem med en ny miljö som vi kan få upptäcka tillsammans. Nu är bostadsmarknaden död men kanske efter nyåret att det kan börja hända något igen.

2008-12-17

Ingen energi
Den här vintern tar knäcken på mig. Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit så trött som i år. Min energinivå är i botten, jag orkar ingenting, bryr mig inte om någonting, känner mig bara trött och likgiltig. UP har tur som har haft så mycket semester i år, som har varit ledig och rest bort flera gånger. I somras när vi grälade så mycket om det sa han att han behövde det för att få energi - ungefär som att jag inte hade haft det behovet också.

Jag jobbade hemma igår - jag orkade helt enkelt inte ta en dag till på kontoret. Det var skönt att vara hemma även om det blir tråkigt också eftersom man har så lite kontakt med andra. Jag tog en lunchpaus och tränade i Nacka Strand, för första gången på evigheter. Det var riktigt jobbigt och jag märker hur dålig min kondition är nu efter alla veckor av förkylningar och träningsuppehåll.

Annars har inte mycket hänt. Jag tog en ny tur till Forum Nacka igår och köpte lite julklappar från mina föräldrar till UP, samt några småsaker till mig själv. Slog in julklappar, gick ut med katterna - det ville de inte alls - och sedan blev det ännu en kväll med migrän. Om jag bara kunde bli fri från det någon gång. Jag har bokat in en massage för dyra pengar på fredag och jag hoppas innerligt att det faktiskt ska hjälpa lite.

2008-12-15

Så lätt, så svårt
Jag och UP hade inte setts på nästan än vecka när helgen äntligen kom. Jag tränade efter jobbet och tillbringade sedan fredagkvällen hemma. UP var på julmiddag med nya jobbet men skulle komma till mig efteråt. Först vid halv ett dök han upp. Då hade jag nästan somnat och det blev inte mycket sagt utan vi somnade direkt nästan.

Helgen skulle ju bli så bra - vi hade inte setts på så länge och hade så mycket att komma ikapp till. Men det funkade inte alls. Det blev gräl, gräl, gräl både lördag och söndag. Som vanligt handlade grälen om UP's ex, om min oro och rädsla över hur de ska påverka oss när vi bor i hans lägenhet tillsammans, om hur perfekta och helgonlika jag som vanligt tror att de är jämfört med mig. Vi grälade om Kroatiengänget också, om hur mycket som har blivit förstört genom den där resan. Om allt som inte fungerar, om alla besvikelser, om alla sorger, om alla känslor av svek.

Däremellan var det bra, underbart, massor av kärlek och glädje emellan oss. Jag vet inte varför jag ständigt gör våra liv så svåra - varför jag inte bara kan låta oss må bra tillsammans. Jag önskar att allt var annorlunda och jag önskar att vi visste var vi var på väg - att vi hade vår nästa bostad på gång redan, att tiden hos UP bara skulle bli en kort mellanlandning. Det önskar jag mig.

Jag har insett att alla våra strider nog till största delen handlar om min rädsla. Hur märkligt det än kan låta så tror jag att jag innerst inne är livrädd för att flytta ihop med UP. Jag är rädd för seriositeten i det och jag är rädd för att vi ska inse att det inte fungerar, att vi inte passar ihop ändå. UP hyser inga sådana tankar. I hans värld är allt mellan oss så lätt, så tveklöst. Jag undrar varför det inte kan vara samma sak för mig. Jag undrar varför jag alltid gör livet så mycket svårare än det behöver vara.

2008-12-12

Dagen efter festen
Igår var det ännu ett event - julfest med jobbet. Jag var arrangör som vanligt och även den här gången gick det bra. Det är skönt att det är över, skönt att jag kan släppa alla tankar på det, all planering och allt jag har hållit i huvudet hela tiden.

Vi började med julbord på kontoret och det blev faktiskt väldigt lyckat. Vi dukade upp nere i Magasinet och det var roligt att mitt upplägg med att låta folk jobba gruppvis över avdelningsgränserna funkade så bra. Alla drog sitt strå till stacken, folk var engagerade och gjorde det som krävdes. Maten var god och stämningen på topp.

Efter middagen gick vi till Dansens Hus och såg föreställningen Inside Out med Cirkus Cirkör. Jag har aldrig sett dem tidigare men länge varit nyfiken på dem och hade egentligen ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Föreställningen innehöll mer teater än jag hade trott och jag inser också att modern kultur inte passar för alla. Men flertalet verkade ändå tycka det var väldigt bra. De akrobatiska numren var oerhört skickliga och imponerande och helheten med musiken, rekvisitan och stämningen var underbart vacker.

Kvällens sista anhalt - den sista arbetsuppgiften för mig - blev att gå ner till Hell's Kitchen som vi hade abonnerat. Även där var stämningen bra - folk hade roligt och drinkbiljetterna gick åt. Jag passade på att smita iväg när ingen märkte det - jag brukar inte vilja göra någon stor sak av att jag går hem.

Jag ringde UP på hemvägen. Konstigt nog kände jag mig lite stridslysten när jag pratade med honom, trots att det varit så bra att ses på dagen. Han pratade alldeles för länge om JSk och hans flickvän - eller vad hon nu är - HE och det gjorde mig bara irriterad eftersom det påminde mig om saker jag inte vill minnas. Dessutom var det nog besvikelsen över det här att inse att det inte verkar bli något bröllop mellan oss, åtminstone inte inom någon överskådlig framtid om UP får välja. Jag drog till med en vit lögn och sa att det var någon från jobbet som hade frågat om det inte var dags för mig och UP att förlova oss och jag hade svarat att det var inget jag visste om, eftersom vi aldrig har pratat om det. Till min förvåning svarade UP att han faktiskt hade tänkt på det. Han frågade om jag hade tänkt på det också, jag svarade ja och UP sa att det var bra. Men ändå blev stämningen bara så spänd och konstig och jag bytte snabbt ämne och avslutade samtalet i stället. Undrar varför det där ämnet är så känsligt egentligen.

2008-12-11

Det spökar
I kväll har vi julfest med jobbet - ännu ett event som jag håller i. Jag är trött på det, jag vill bara få det gjort, vill slippa tänka på det. Men det ska nog gå bra. Jag har tagit en migräntablett för att bli fri från huvudvärken - det blir alkoholfritt i kväll och så tidig hemgång som bara är möjligt.

I morse dök plötsligt HM upp på tunnelbanan. Han är ändå en av de bättre personerna från helvetet på förra jobbet, och just honom var det OK att träffa, även om det kröp i mig av obehag av alla minnen från den tiden. Men jag pratade artigt med honom, frågade hur han och familjen mådde och om det hade hänt något särskilt på företaget. Som väntat - ingen hade börjat och ingen hade slutat och jag tänkte osökt på det där styrsättet de har - låt folk tro att de är så värdelösa och dåliga att ingen annan någonsin ska vilja ha dem, så skrämmer man dem till att stanna kvar. Men inte jag. Jag bröt mig loss, jag fann min egen frihet. Jag bad inte HM hälsa till någon av dem när vi skildes åt.

UP sprang förbi hos mig på lunchen. Han hade träffat JSk på lunchdate och fått veta att JSk hade planer för nyår - skönt, tänkte jag, då slipper jag dem i alla fall. Vi stal några minuter av kyssar innan han gick tillbaka till jobbet. Den här gången kändes det som vanligt att se honom - alldeles, alldeles underbart.

2008-12-11

Cheer up!
Jag måste verkligen rycka upp mig nu. Det är som att jag har tappat styrfarten helt. Jag är inte glad över någonting, jag bryr mig inte om mycket, utan jag känner mest frustration och besvikelse över saker och ting. UP kan inte förstå mig - han tycker bara att jag ska rycka upp mig och se det postitiva i livet, men just nu är jag inte kapabel till det. Jag är för trött på allt, för trött av allt.

Jag mötte UP på lunchen igår och vi gick tillsammans för att fixa armbandet till min nya fina klocka. Den är verkligen fin, elegant och guldglänsande, och jag är mer än nöjd med den. Jag tänker att den skulle vara så vacker ihop med en förlovningsring på vänster hand, men det är en dröm jag kan se mig efter i stjärnorna, antar jag. En sån där dröm som inte kommer att bli sann, ännu en.

Jag hade sett fram emot att träna igår, men bokningssystemet på SATS låg fortfarande nere och det betydde att jag helt enkelt inte fick någon biljett till passet. Jag stod där ombytt och klar i tron att det inte var några problem, som receptionisten hade sagt, men det var bara att byta om och gå hem i stället. Jag promenerade till Slussen och passade på att ringa till C, till SS och till AP för att tacka för presenten på min födelsedag. Samtalet gick bättre än väntat, hon lät glad över att jag ringde och hon sa också att hon gärna ville bjuda hem mina föräldrar eftersom de aldrig har träffats trots att jag och UP har varit ett par i över två år nu.

Hemma var det lugnt - jag tvättade min andra fåtöljklädsel, vek tvätt, satt i soffan. Jag pratade med UP men det gick inte bra, vi blev bara osams om saker och ting, så dumt som vanligt. Vi är inte inne i någon bra period nu och jag hoppas att det bara är tillfälligt. Det har funnits så många tillfällen när jag har känt mig sviken och besviken och jag undrar om UP har känt samma sak inför mig, fast han inte har sagt det på samma sätt.

Vi har diskuterat lite nyårsplaner också. Jag har halvt om halvt kommit överens med SS om att bjuda hem henne och H på middag hos mig - jag vill absolut vara hos mig eftersom det är min sista nyårsafton där. UP har också börjat prata om andra personer han kan tänka sig att bjuda dit - han pratar om folk från partygänget, från Kroatiengänget, han nämner US och AN och jag känner bara nej, nej, nej, inte dem. Vad som helst utom det. Han nämner Lysekilsgänget också och jag tar hellre dem i så fall, bara jag slipper TM's kompis med barnet som jag inte känner. Jag vill inte ha med några barn på nyår.

Igår började SS prata om andra vänner, EE och en annan tjej som jag bara har träffat någon gång, att hon skulle vilja bjuda in dem också. Direkt känner jag att det här urartar till något jag inte vill ha. Jag har tänkt mig en liten intim middag med några få nära vänner, en kväll när vi äter gott och verkligen pratar med varandra. Jag har inte tänkt mig en stor middag med folk hemma hos mig som jag inte känner. Det finns ingen anledning att bjuda hem okända människor, det är ingen skyldighet jag har. Jag vet inte hur det ska bli nu.

2008-12-10

Mörkt, mörkare, mörkast
Jag är mer än medveten om att december är årets mörkaste månad. Varje morgon är kolmörk, varje morgon när klockan ringer är jag dödstrött och det känns som att det är mitt i natten. Lika mörkt är det när jag går från jobbet och solen lyser med sin frånvaro så till och med lunchrasten är höjd i dunkel. Jag är äntligen friskare - tillräckligt frisk för att träna - och körde ett pump-pass med EB igår. Det var skönt att äntligen komma igång och jag ska passa på att köra ett cykelpass idag också.

Förutom det är det inte mycket som lyser upp tillvaron nu. Jobbet krånglar - jag är urless på alla olika projekt som jag hanterar och som bara strular och strular. Jag har mer att göra än jag hinner med och ingen som helst inspiration eller lust att göra det. En semester är mer än välbehövlig och jag har lovat mig själv att jobba så lite som möjligt över jul och nyår.

UP har fått mail från AG och DW som vi var på bröllop hos i Istanbul förra året. De undrade hur det var med oss och om vi hade några bröllopsplaner så att de kunde komma hit och hälsa på oss. Jag frågade UP vad han hade svarat och han läste upp det och när han kom till avsnittet om bröllop så skrev han bara helt kort att nej, vi har inga bröllopsplaner men vi planerar att flytta ihop. Det är en enkel sak men den gjorde mig så enormt besviken, för den sa på något sätt allt om UP's inställning. Jag vill gifta mig - ska vi fortsätta att leva tillsammans så ser jag inte framför mig att vi ska göra det som eviga sambos. Men frågan är vad UP tycker.

På den här punkten är jag nog lite bränd efter mitt förra äktenskap med RL. Den gången var det jag som friade och det var jag som drev på hela bröllopsprocessen, eftersom det var så viktigt för mig. Alltför sent insåg jag att RL egentligen inte alls ville gifta sig, för honom spelade det ingen roll, utan det var något han gjorde för min skull. Vårt äktenskap höll inte, och det var lika bra för oss båda, men jag vill inte på några villkor göra samma misstag igen och driva på någon som egentligen inte vill det.

Jag vet att jag skulle kunna fria själv också, men just efter RL har jag kommit fram till att jag inte vill göra samma sak igen. Jag inser också att UP är fullt kapabel till att säga nej om han inte skulle vilja göra det, och ett sådant avvisande skulle kunna innebära slutet för vår relation - den skulle inte bli densamma igen. Alltså vill jag inte fråga, jag vill inte göra någonting alls eller driva på någonting som UP inte är redo för.

I hans förra långa relation tog det fem år innan han friade och de förlovade sig. Det var något som växte fram, har han sagt. Men jag vill inte ha det så. Jag vill inte gå här år efter år och bara vänta på något som aldrig händer, och jag vill inte stå där som en sliten 42-åring med två barn och låtsas vara en vacker ung brud. Det funkar inte så.

Jag och UP kan prata om i princip allt, men just det här ämnet är något jag bara inte kan ta upp med honom. Det är som en spärr i mig, det går helt enkelt inte. Jag är så livrädd för att säga för mycket, för att kliva på den där minan. Jag vet bara inte hur jag ska få UP att förstå hur jag känner här. Det är som ett skruvstäd som jag sitter fast i.

2008-12-08

Födelsedagshelg
Den här helgen, i lördags närmare bestämt, har jag klivit in i en ny åldersruta - nu är jag i gruppen 36-40 år. Det är inte klokt. Jag undrar om jag någonsin kommer ikapp min fysiska ålder även mentalt eller om jag alltid kommer att känna mig som 23.

Helgen började bra i alla fall. Jag gick med PR till Anglais och tog ett gott glas vin med henne - mycket trevligt och inte alltför mycket folk. En sådan after work är fortfarande helt OK för mig - ett lite mindre sällskap där man faktiskt hinner prata med varandra också och inte bara står och skriker ointressanta fyllekommentarer till varandra. Jag åkte hem efter Anglais och senare på kvällen kom UP till mig. Vi åt en lätt middag och slappade i soffan.

Min födelsedag började med stränga order från UP om att ligga kvar i sängen medan han pysslade i köket. Han kom in med en god kaffe med skummad mjölk och kardemummahjärta och till det nybakade scones med godishjärtan på och inte mindre än tre sorters marmelad och ost. Han är ljuvlig. Jag fick fina presenter också, en ny skrivbok som jag önskat mig och dessutom en otroligt fin klocka - Calvin Kleins snygga modell som jag redan har i silver, fast nu blev det den guldfärgade varianten i stället. Jag blev förskräckt över att få en så dyr och fin present men inte desto mindre glad för det.

Under förmiddagen och dagen röjde vi runt, handlade, städade och lagade mat. På eftermiddagen kom min familj - mamma, pappa, C och SL. UP stod för den mesta matlagningen, tack och lov, och det blev en underbart god jordärtskockssoppa med briekex, sedan tonfisk med vår specialsalsa; rödlök, röd chili, mango, physalis, röd mangold, körsbärstomater, stora vita bönor, kidneybönor och massor av koriander. Till efterrätt blev det jordgubbar och glass och pepparkakor och saffranslängd som mamma haft med sig. Jag fick fina presenter igen - pengar till ny handväska och nya handskar, Majgull Axelssons senaste roman, guldörhängen, en julduk, två underlakan och en bodyscrub med råsocker och choklad som ska bli intressant att testa. Det blev en trevlig eftermiddag och allt kändes lyckat. Bland det roligaste av allt var att CN ringde mig för att gratulera. Det är typiskt - i stort sett ingen av mina vänner minns att jag fyller år men hon gör det så klart. Vi pratade länge och kom överens om att försöka träffas snart.

På kvällen hade vi lite olika alternativ men inget av dem blev egentligen som vi tänkt oss. Vi var bjudna till UP's kompis NE på ölprovning med gamla grabbgänget men insåg till slut att vi inte skulle ha en chans att hinna dit så vi tackade nej. Nästa idé var att gå ut och fira MDL som fyller 40 på torsdag. Jag var högst ovillig men följde med för UP's skull, för att jag kände att jag måste göra det någon gång, även om jag inte vill. Tanken var att först ta en öl på Galways och sedan gå över till Golden Hits och dansa. Tanken var god men funkade inte i verkligheten, för kön till Golden Hits sträckte sig över halva Kungsgatan och jag sa direkt att där ställer jag mig inte. Det blev en snabb öl på Galways och sedan stod vi med gänget i kön en stund tills jag till slut fick nog och bestämde att jag åker hem. UP följde självklart med mig, även om jag tyckte att han borde ha stannat kvar - han måste inte åka hem bara för att jag inte har lust att stanna. Men UP menade att det var ju min födelsedag så något annat än att åka hem med mig var inte aktuellt.

Jag har tänkt en del på det här med min olust för att gå ut med det gamla gänget, som bara verkar växa sig starkare och starkare. Jag vet att det här var något som uppstod i samband med att pratet om Kroatien började ta form, det som sedan urartade till månader av gräl mellan mig och UP. I samband med allt det här började min syn på gänget att förändras och jag har till slut kommit att förknippa dem allt mer med svek, med bråk, med smärta, med UP som är med dem och jag som inte hör dit, och det har fått mig att helt tappa lusten och intresset för att umgås med dem. Det är sorgligt men sant. Jag känner allt mer att jag inte har något att prata med dem om, att jag inte känner dem och de inte känner mig och att de aldrig kommer att bli mer än ytliga bekanta för mig. Det är som en brytningspunkt som jag befinner mig i nu, en brytningspunkt mellan det gamla singellivet och det liv jag vill ha i framtiden.

Det verkar alltid vara samma sak när vi träffar det gamla partygänget - det kommer alltid upp grova skämt, MDL drar sina historier om Kroatien och om hur underbart han och UP hade det när de delade rum, och jag sitter som på nålar och ler artigt och önskar mig därifrån. MDL sa nu att nästa gång det blir en Kroatienresa så får jag följa med också, och jag log artigt men kände direkt bara att det kommer jag aldrig att göra. Det är för missfärgat för mig nu.

Söndagen ägnade vi åt flyttförberedelser. UP fotograferade min bokhylla och mitt skrivbord som jag ska sälja och sedan åkte vi till honom och fortsatte där. Vi rensade lite till i förrådet, som trots det bara är alltför fullt. Jag blir orolig bara av att se det för jag inser att jag ärligt talat knappt kommer att få plats med någonting där. Det är redan fullt och jag har ingen aning om hur vi ska lösa förvaringen när vi flyttar ihop. Jag rensade lite hemma hos mig själv på kvällen också och fick ihop ett par kassar med blomkrukor och gammalt husgeråd som ska ut, och dessutom en gammal videobandspelare, en telefonsvarare och lite annat. Alltid är det något litet framsteg.

2008-12-05

Neverending
Det känns som att jag har varit förkyld halva hösten. Hur trist som helst. Jag var igång så bra hela våren och sommaren, tränade mycket, var i toppform. Men nu - jag har knappt tränat någonting på flera veckor, förkylningen går aldrig över och aldrig hinner jag vila ut ordentligt.

Jag träffade UP på lunchen igår. Det är en fördel med att han jobbar i stan numera - han finns bara fem minuter bort och vi kan träffas nästan när vi vill. Vi gick till Jerns och köpte ett par fina vinterskor till honom och gick sedan och åt på Arirang. Men jag mådde inte bra, hade migrän, var förkyld och nästan vimmelkantig av trötthet. Maten smakade inte utan fick mig mest att må illa.

UP kom hem till mig på kvällen och jag var inte mycket piggare då. Vi tillbringade kvällen i soffan och fick inte mycket gjort - som vanligt. Det måste bli bättring. Vi har hur mycket som helst att fixa egentligen - jag måste bara hitta energin också.

2008-12-04

Likgiltig
Jag känner inte riktigt igen mig själv nu och jag funderar åter igen på om det är p-pillren som spökar, delvis i alla fall. Det är som att jag inte bryr mig om någonting längre. UP har pratat om vad vi ska göra på lördag kväll. Vi har flera alternativ - ölprovning hos NE, fest hos FA, Golden Hits med MDL och en massa andra. Jag borde tycka att det är roligt, jag borde tycka att det är något att se fram emot - men jag bryr mig bara inte. Allt som dyker upp tar jag bara emot med ett stort "och?", en axelryckning och ett klart ointresse.

Min förkylning blir inte bättre och egentligen hade jag verkligen behövt vara hemma och vila ut, men datorn havererade och jag blev tvungen att åka till jobbet igår ändå. Det hjälper inte direkt och till råga på allt har jag fått rejält ont i en tand - troligen mitt första hål någonsin. Lyckligtvis har jag fått en tid redan i morgon men det är inget jag ser fram emot. Jag får gå dit och hoppas på det bästa.

Jag träffade UP efter jobbet igår och det läskiga var att jag kände mig inte ens glad att se honom - jag ville bara åka hem. Att gå runt på stan kändes bara jobbigt och jag kände mig som en hemsk och otacksam människa inför UP som alltid håller humöret uppe så bra. Vi gick runt och tittade lite och hittade ett par bra skor till honom som han nog ska köpa idag. Annars hände inte mycket och resten av kvällen var lika lugn och stilla som hela veckan har varit - händelselös i stort sett.

Den kommande flytten oroar mig - det känns som att det är så mycket att göra och så lite som är klart. Jag måste göra som jag brukar inför eventen på jobbet - skriva långa listor med allt som ska fixas och sedan bocka av när det är klart. Och inte minst måste jag få UP med på samma tåg som mig - han gillar att göra saker i sista minuten medan jag vill vara ute i god tid. Jag vill bara slippa stressen den här gången.

2008-12-02

Dags igen
Tre dagar hann jag vara frisk innan det var dags för nästa förkylning. Det är precis samma sak som för två veckor sedan - ont i halsen, huvudet tungt som en blyklump, febrig. Härligt. Det verkar inte vara meningen att jag ska få komma i form före årsskiftet i alla fall.

Jag hade planerat träning och rensning till kvällen. Nu blev det i stället nästan ingenting alls - jag åkte hem, åt middag, satt i soffan och gjorde ingenting tills jag ryckte upp mig så pass att jag kom igång med att dammsuga och stryka kläder. Förutom det blev ingenting gjort på hela kvällen. Så kul kan det vara ibland.

2008-12-01

Ännu en helg
Det känns som att jag bara hann blinka så var helgen förbi och det har blivit december. Redan är det advent, tiden går bara fortare och fortare. Snart är det jul och nyår och sedan är det flytt. Jag kommer att ha mer än fullt upp hela tiden fram till dess känns det som.

Jag blev inbjuden till fredagsdrink med PR och hennes väninnor men tackade nej - jag kände mig äntligen frisk nog att träna, första gången på över två veckor. Det blev ett spinningpass och det var skönt att komma igång även om jag inte gick för fullt riktigt. Resten av kvällen gick till att tvätta och fixa och dona hemma. Det passade bra eftersom UP inte mådde riktigt bra och dessutom behövde vara hemma och jobba lite till. Jag hoppas bara att det inte blir en vana.

På lördagen vaknade jag pigg och utvilad och åkte iväg till UP på dagen. Planen var att komma igång med att rensa och göra en rejäl inventering av vad vi ska behålla, vad vi ska lagra och vad som ska slängas eller säljas. Det är inte så lätt som man tror och framför allt blir det självklart alldeles för många saker kvar på behålla- eller lagra-listorna. Jag känner mig lätt stressad inför allting - julen är snart här och jag har inte köpt en julklapp, än mindre kommit fram till vad jag ska köpa. Det är mycket på jobbet och mycket privat, med flyttplanering och allt annat.

Hemma hos UP blev det inte alls bra, av någon anledning. Mitt humör bara sjönk ihop när jag kom dit och sedan var både jag och UP retliga och irriterade hela dagen. Vi började i alla fall med inventeringen och tog sedan en promenad, men inte heller den blev bra eftersom UP mitt i allt tackade ja till att åka hem till JSk på middag och film. Jag vet att jag måste uppmuntra UP att träffa sina vänner - det är självklart och några alternativ finns inte. Samtidigt blev jag besviken över att UP hellre valde att tillbringa kvällen med JSk än med mig, trots att jag uppmuntrat honom att åka dit. Det är en sådan konstig balansgång i alltihop.

Jag var såklart inbjuden att komma dit också, men är så innerligt trött på JSk och hans kärleksliv så jag valde att åka hem till mig i stället. Det var ganska skönt när allt kom omkring. Jag lagade en fantastiskt god sallad till middag och tog ett glas vin till dessutom. UP kom till mig sent på kvällen och vi åt upp den sista chokladtårtan tillsammans.

Söndagen, första advent, var mörk och grå. Vi hann inte med mycket alls, trots allt vi borde och behövde fixa. Vi åkte iväg till UP för att fotografera honom till nya jobbets hemsida och sedan var det dags att åka in till stan för att möta PH och CE och gå på adventskonsert i Högalidskyrkan med dem. Konserten var bra om än inte så värst stämningsfull ändå, men det var roligt att sjunga med när vi i församlingen fick - jag passade på att klämma i med min värsta klassiska sångar-röst och hörde gott och väl över bänkgrannarna. Efter konserten tog vi en kort fika och sedan åkte jag hem, gick ut med katterna, handlade, åt middag - en typisk söndagkväll.