2008-12-22

Ett steg fram, två steg tillbaka
Helgen har inneburit några framsteg. Vi har monterat ihop och invigt vår nya säng hemma hos UP. Den är gigantisk och det känns otroligt lyxigt att ha en sådan jättesäng för oss två. Vi har blivit mer klara med julklapparna - UP har köpt en present till mina föräldrar och vi har kommit fram till vad vi ska ge till våra föräldrar gemensamt från oss två. Däremot är jag fortfarande inte klar med vad jag ska ge till UP, eller vad mina föräldrar ska ge till honom. Det måste fixas idag. Sista-minuten-stress som jag avskyr, men nu är det som det är.

På lördagen träffade jag JP på en fika i stan. Det var länge sedan vi träffades och jätteskönt att få lite tid att prata med henne. Det är sådan skillnad på folk och folk och det tar tid att få gamla vänner, precis som UP brukar säga. Efter fikat hann jag hem en stund och sedan hämtade UP mig och vi åkte till BS för glöggbjudning, som han och LP ordnade. UP's familj var där och dessutom en hel del människor jag inte kände igen. Det var småtrevligt om än inte jättekul, precis så som familjesammankomster brukar vara. När alla andra gäster hade gått såg sig AP omkring och sa "här sitter jag med hela min familj, alla tre sönerna och deras respektive". Jag tror att det var stort för henne, och jag vet att UP tyckte det också.

UP hade planerat att sluta upp med Batalj-gänget efteråt, men jag hade ingen lust med det, som vanligt. Batalj är helt enkelt inte min grej - jag har varit med några gånger men insett att det inte är det bästa jag vet och då avstår jag hellre. Som vanligt hamnade vi i en lång diskussion om det, eftersom UP ändå tyckte att jag borde följa med. Han är rädd för vad folk ska tänka om mig om jag tackar nej, rädd för att jag ska se dålig och konstig ut, rädd för att ge folk signalen att jag inte tycker de är tillräckligt roliga att umgås med. Jag har lite svårt att förstå honom. Jag tänker att visst, det är kanske den bild de får. Å andra sidan, den bilden kanske är sann, så varför då ljuga och låtsas som att det inte är så? Det slutade med att jag åkte hem i alla fall. Jag städade och fixade hemma och pratade med UP ett par gånger under kvällens lopp.

Vår helg har varit både bra och dålig. Vi har älskat och grälat. Vi har nog insett båda två att vi har ett stort problem och det är synen på UP's förflutna, på hans ex, som han säger inte betyder något men som jag har så svårt att tro på. Grälet eskalerade på söndagkvällen när det visade sig att UP har fått ett julfoto från sagoprinsessan i Schweiz, hon som verkar så über-perfekt och helgonlik, hon som UP alltid har haft en sådan innerlig kontakt med, hon som jag vet att han har sett som sin verkliga soulmate, hon som alltid har verkat så oerhört speciell för honom. De gånger vi har rykt ihop om henne har UP alltid sagt att nej, han bryr sig inte ett dugg om henne. Hon betyder ingenting och de har ingen kontakt.

Men ändå dyker julkortet upp och jag vet ju att UP kommer att skriva tillbaka, att han kommer att skriva ett innerligt, vackert mail till henne och antagligen avsluta med "Love...". Jag vet ju det och det gör det än mer obegripligt att han inte står för det, att han inför mig säger att det inte är något kvar. Jag tror inte på att man fortsätter att ha kontakt med en person som man säger inte betyder något, som man inte bryr sig om längre. Jag tror att man väljer att ha kontakt med de personer som betyder något och som på ett eller annat sätt finns i ens hjärta.

Jag blir så upprörd över det här för att jag har fått uppfattningen av UP att det inte finns någonting alls mellan dem, och denna kontakt visar ju ändå att det faktiskt gör det. Att hon fortfarande har betydelse. Han pratar om att det är ju alltid bra att känna folk på andra ställen, om man till exempel ska åka till Schweiz och vill ha lite tips om ställen att bo på eller saker att göra, och jag tänker bara att aldrig, aldrig, aldrig kommer jag att åka dit med honom. Ska han åka till Schweiz och träffa henne så behöver han inte bry sig om att komma tillbaka igen.

Jag inser också att det här inte fungerar. Jag har en sådan extremt hård syn på det här med UP's gamla ex och jag tror att den stor anledning till det är historien med horan i början av vår relation, hon som knullade runt med både UP och JN, samtidigt som hon lämnade sin man och dotter hemma. Jag vet att det som hände mig och UP precis i början fick mig att inte lita på honom, och jag vet också att förtroendet aldrig har återhämtat sig helt. Att oron när det gäller ex fortfarande finns kvar i mig, för jag har sett vad UP är kapabel till och jag kan inte veta om det kommer att hända igen eller inte. Jag vet inte hur jag ska komma över det här. Jag vet inte hur jag ska sluta bry mig, för det är ju det jag vill. Jag vill kunna rycka på axlarna och säga "och?". Jag vill inte tänka på UP's ex, jag vill inte bry mig, vill inte behöva undra vad han känner och tänker egentligen. Jag vill känna mig säker, och just nu gör jag inte det.