2008-12-15

Så lätt, så svårt
Jag och UP hade inte setts på nästan än vecka när helgen äntligen kom. Jag tränade efter jobbet och tillbringade sedan fredagkvällen hemma. UP var på julmiddag med nya jobbet men skulle komma till mig efteråt. Först vid halv ett dök han upp. Då hade jag nästan somnat och det blev inte mycket sagt utan vi somnade direkt nästan.

Helgen skulle ju bli så bra - vi hade inte setts på så länge och hade så mycket att komma ikapp till. Men det funkade inte alls. Det blev gräl, gräl, gräl både lördag och söndag. Som vanligt handlade grälen om UP's ex, om min oro och rädsla över hur de ska påverka oss när vi bor i hans lägenhet tillsammans, om hur perfekta och helgonlika jag som vanligt tror att de är jämfört med mig. Vi grälade om Kroatiengänget också, om hur mycket som har blivit förstört genom den där resan. Om allt som inte fungerar, om alla besvikelser, om alla sorger, om alla känslor av svek.

Däremellan var det bra, underbart, massor av kärlek och glädje emellan oss. Jag vet inte varför jag ständigt gör våra liv så svåra - varför jag inte bara kan låta oss må bra tillsammans. Jag önskar att allt var annorlunda och jag önskar att vi visste var vi var på väg - att vi hade vår nästa bostad på gång redan, att tiden hos UP bara skulle bli en kort mellanlandning. Det önskar jag mig.

Jag har insett att alla våra strider nog till största delen handlar om min rädsla. Hur märkligt det än kan låta så tror jag att jag innerst inne är livrädd för att flytta ihop med UP. Jag är rädd för seriositeten i det och jag är rädd för att vi ska inse att det inte fungerar, att vi inte passar ihop ändå. UP hyser inga sådana tankar. I hans värld är allt mellan oss så lätt, så tveklöst. Jag undrar varför det inte kan vara samma sak för mig. Jag undrar varför jag alltid gör livet så mycket svårare än det behöver vara.