2008-12-10

Mörkt, mörkare, mörkast
Jag är mer än medveten om att december är årets mörkaste månad. Varje morgon är kolmörk, varje morgon när klockan ringer är jag dödstrött och det känns som att det är mitt i natten. Lika mörkt är det när jag går från jobbet och solen lyser med sin frånvaro så till och med lunchrasten är höjd i dunkel. Jag är äntligen friskare - tillräckligt frisk för att träna - och körde ett pump-pass med EB igår. Det var skönt att äntligen komma igång och jag ska passa på att köra ett cykelpass idag också.

Förutom det är det inte mycket som lyser upp tillvaron nu. Jobbet krånglar - jag är urless på alla olika projekt som jag hanterar och som bara strular och strular. Jag har mer att göra än jag hinner med och ingen som helst inspiration eller lust att göra det. En semester är mer än välbehövlig och jag har lovat mig själv att jobba så lite som möjligt över jul och nyår.

UP har fått mail från AG och DW som vi var på bröllop hos i Istanbul förra året. De undrade hur det var med oss och om vi hade några bröllopsplaner så att de kunde komma hit och hälsa på oss. Jag frågade UP vad han hade svarat och han läste upp det och när han kom till avsnittet om bröllop så skrev han bara helt kort att nej, vi har inga bröllopsplaner men vi planerar att flytta ihop. Det är en enkel sak men den gjorde mig så enormt besviken, för den sa på något sätt allt om UP's inställning. Jag vill gifta mig - ska vi fortsätta att leva tillsammans så ser jag inte framför mig att vi ska göra det som eviga sambos. Men frågan är vad UP tycker.

På den här punkten är jag nog lite bränd efter mitt förra äktenskap med RL. Den gången var det jag som friade och det var jag som drev på hela bröllopsprocessen, eftersom det var så viktigt för mig. Alltför sent insåg jag att RL egentligen inte alls ville gifta sig, för honom spelade det ingen roll, utan det var något han gjorde för min skull. Vårt äktenskap höll inte, och det var lika bra för oss båda, men jag vill inte på några villkor göra samma misstag igen och driva på någon som egentligen inte vill det.

Jag vet att jag skulle kunna fria själv också, men just efter RL har jag kommit fram till att jag inte vill göra samma sak igen. Jag inser också att UP är fullt kapabel till att säga nej om han inte skulle vilja göra det, och ett sådant avvisande skulle kunna innebära slutet för vår relation - den skulle inte bli densamma igen. Alltså vill jag inte fråga, jag vill inte göra någonting alls eller driva på någonting som UP inte är redo för.

I hans förra långa relation tog det fem år innan han friade och de förlovade sig. Det var något som växte fram, har han sagt. Men jag vill inte ha det så. Jag vill inte gå här år efter år och bara vänta på något som aldrig händer, och jag vill inte stå där som en sliten 42-åring med två barn och låtsas vara en vacker ung brud. Det funkar inte så.

Jag och UP kan prata om i princip allt, men just det här ämnet är något jag bara inte kan ta upp med honom. Det är som en spärr i mig, det går helt enkelt inte. Jag är så livrädd för att säga för mycket, för att kliva på den där minan. Jag vet bara inte hur jag ska få UP att förstå hur jag känner här. Det är som ett skruvstäd som jag sitter fast i.