2010-09-30

Koma
Kombinationen av huvudvärk, för lite sömn, superstressig dag på jobbet och that lovely time of the month var inte bra alls - träningen igår var fruktansvärd. Jag kände mig precis stum i benen, orkade ingenting och mådde nästan illa efter passet. Inte kul och jag hoppas på bättring nästa vecka. I kväll är det styrketräning och just nu känner jag inte särskilt för att gå dit, men jag ska göra det ändå och jag vet att jag kommer att känna mig nöjd och stolt när det är gjort.

Igår kväll blev det med andra ord inte mycket gjort. Jag tog en vilokväll och det mest aktiva jag gjorde under kvällen var att ta ut soporna, vattna orkidéerna och laga några strumpor.

Tyvärr hamnade jag och U i en tråkig och jobbig diskussion precis innan jag skulle somna. Det handlade om saker som har hänt i det förflutna, och dem kan vi inte göra något åt, det vet jag. Det förflutna är vad det är. Det som däremot oroar mig är vad det säger om U's syn på saker och ting, vad som är OK och inte, var gränserna går för vilka relationer man har med folk och hur nära man är varandra i olika sammanhang. Där är vi väldigt olika och det kan ibland orsaka stora problem mellan oss, så även igår. Jobbigt varje gång och jag vet fortfarande inte hur vi ska lösa det.

Idag vaknade jag med hemsk huvudvärk precis som igår. Jag brukar sällan ha huvudvärk redan när jag vaknar och jag misstänker förstås att det kan ha med bettskenan att göra. Sedan kan man ju undra om det är bra eller dåligt. Ibland får jag en liknande huvudvärk när jag har varit hos kiropraktorn, och då beror det på att jag slappnar av i muskler som brukar vara spända. Det brukar bli bra efter max ett par dagar och kanske är det samma sak nu med bettskenan, en vaneperiod och en omställning för kroppen som måste ta ett tag för att det positiva resultatet ska sätta in. Jag vet inte men jag ska i alla fall ge bettskenan minst en månad innan jag avskriver den. Till dess får jag stå ut och se vad som händer längs vägen.

2010-09-29

En helt vanlig dag
Jag har hämtat ut en bettskena hos tandläkaren, en i rosa genomskinlig plast. Den är lite av sista steget i kampen mot min huvudvärk. Jag vet att jag spänner käkarna när jag sover och kanske kan det här få mig att slappna av och huvudvärken att minska. Hittills har jag använt skenan två nätter och den är ingen höjdare, kan jag säga - att sova med en stor plastbit i munnen är allt annat än bekvämt. Jag hoppas att jag vänjer mig och att den gör nytta, framför allt.

Igår kväll tänkte jag göra nytta och faktiskt hänga upp gardiner hemma. Jag strök dem med de gröna bladen som U gillar och så skulle vi hänga upp dem, bara för att upptäcka att de inte alls passade bra i arbetsrummet. De åkte ner direkt. Jag tänkte i stället testa med de tunna vita som jag hade i Nacka men där visade det sig att den ena gardinlängden är mystiskt försvunnen. Jag förstår inte för mitt liv var den kan vara men det blev hur som helst inga gardiner igår i alla fall.

Idag har jag varit ute och åkt runt på stan för att titta på våra nya kontorslokaler. Det var ganska deprimerande, måste jag erkänna, för de finaste lokalerna var givetvis de med sämst läge. Det allra bästa läget som jag hoppades mest på finns inte tillgängligt längre - någon annan var snabbare och tog den. Vårt bästa möjliga kontor ligger på Tulegatan och jag tänker kämpa med näbbar och klor för att det blir dit vi flyttar nästa år. Men roligt känns det inte och jag önskar innerligt att vi kunde stanna kvar här.

Alternativet är förstås att jag söker nytt jobb, och det har jag ju faktiskt också funderat på att göra. Samtidigt är inte det heller något enkelt val för nu börjar jag till min egen irritation att påverkas av alla röster som säger "skaffa barn i stället" och "det är inte bra att börja på nytt jobb och sedan bli gravid direkt". Och så vidare. För jag inser ju att det blir så, efter vår resa till Ecuador - i början av nästa år - så kommer vi att försöka få barn. Sedan vet man förstås inte hur lång tid det tar, om det alls går, men ändå. Ska det bli av så kanske jag lika väl ska stanna här till dess? Eller? Åh, dessa frågor, jag vet aldrig vad som är rätt utan jag gissar och håller tummarna för det bästa.

I kväll är det träning som gäller igen. Jag hoppas på ett lika bra pass som i måndags men tyvärr är jag själv inte alls lika taggad idag, tvärtom är jag så trött så jag skulle kunna somna stående känns det som. Jag hoppas att träningen får mig att piggna till igen. U är borta på jobb över natten så det blir en egen kväll idag och jag får se vad jag lägger tiden på - alltid finns det ju något att göra.

2010-09-28

Hemmadag
Idag jobbar jag hemifrån. Så skönt! Lugn och ro och så mycket lättare att koncentrera sig och tänka rätt. Solen skiner men det är blåsigt och kallt och jag får nog inse att det är dags att hänga ner även mina sista tunnare jackor nu för dem kommer jag inte kunna använda mer i år. Så är det varje år, det går fort när hösten väl bestämmer sig för att stanna.

Träningspasset igår var så bra! Jag kände mig alldeles lycklig där jag satt i främsta raden i bredd med urduktiga gamla tävlingscyklister bredvid mig, känslan var nästan att nu är vi ute och tävlingskör på riktigt, nu drar vi hela klungan framåt! Helt enkelt underbart och jag kan verkligen önska alla människor att börja träna och få uppleva den känslan på riktigt för den är nästan euforisk för mig.

Hemma hände inte mycket förutom att vi tog tag i saken att använda våra presentkort från Ticnet. Vi bokade biljetter till John Cleeses enmansföreställning Paying my ex-wife, year two. Jag tycker att bara titeln i sig är helt lysande och med John Cleeses historia av komedier i alla former kan det knappast bli en tråkig kväll!

I kväll ska vi återgå till att planera resan till Ecuador. Luften gick ur lite grann när hela planen sprack på grund av U's jobb men vi måste helt enkelt ta tag i det igen och boka. Ju fortare desto bättre och större chans att vi får det upplägg vi helst vill ha.

2010-09-27

Höstvecka
Nu får vi nog acceptera att hösten har kommit för att stanna. Igår hängde vi ner lite sommarjackor och skor i källaren och där får de stanna i väntan på varmare tider nästa år. I stället plockade vi fram varmare jackor som det faktiskt är dags att börja använda nu. Jag gillar hösten och har alltid gjort det - för mig känns det alltid som en början på något nytt. Kanske hänger det kvar sedan tiden när jag pluggade på högskolan i Gävle och varje år såg fram emot att komma tillbaka och träffa alla härliga kompisar igen efter sommaren. De bästa åren i mitt liv, kanske!

Det blev ingen bio i fredags. U var förkyld och vi var båda helt enkelt för trötta för att orka någon aktivitet, så i stället blev det en kort shoppingtur och sedan hem. Jag hittade en cerise träningstopp och ett par svarta cykelbyxor på Stadium, nedsatta till bara 99 kronor per plagg. Perfekt och bara att slå till! Toppen är bra för att den är lite längre vilket är perfekt när jag cyklar och sitter framåtböjd. Jag gillar inte att få en glipa mellan linne och byxor så längre toppar går hem hos mig.

Förutom träningskläder blev det en röd lång kofta och ett par lite smalare mellanblå jeans från Mango. Jag har haft minst sagt svårt att bära smala jeans - för min kroppsform är det nästan en mission impossible, men dessa funkar faktiskt. Dessutom är de långa - till och med för långa för mig, och det är bra! Korta jeans är det fulaste som finns och hellre lägger jag då upp byxorna än tvärtom.

Lördagen blev ännu en inredningsdag. Vi var och hämtade vårt soffbord på Stalands men har inte monterat upp det ännu. Jag hoppas att det blir bra och att storleken funkar som vi har tänkt oss. Vi åkte dessutom till Sickla och gick runt där och tittade lite, främst på lampor. Vi behöver taklampor till köket, hallen och arbetsrummet och det har varit minst sagt svårt att hitta bra alternativ, men jag tror att vi börjar närma oss. Otippat nog har vi hittat de bästa lamporna på Cervera och förhoppningsvis kan vi ta beslut och kanske åka och handla redan under veckan eller till helgen. Förutom lampor är jag förstås otroligt sugen på att slå till på den vita klassikern Eldflugan som också finns där, men det får nog bli ett senare projekt. Just nu börjar vi få så fullt i våra fönster så vi har knappt plats för den heller!

Lördagkvällen tillbringades hemma i soffan. Vi rörde ihop en asiatisk skaldjursgryta och såg fina filmen Seven years in Tibet. Jag tycker jättemycket om den filmen och blir otroligt sugen på att resa till Tibet när jag ser alla vackra miljöer. Ett magiskt land, verkligen!

Igår hade vi föräldradag. Vi åt lunch hos mina föräldrar - mammas extremt goda laxpaj - och jag hjälpte till med lite välbehövd pälsvård för Maja. Hon gillar det inte alls, varken att kammas eller att få klorna klippta, och protesterar högljutt men det måste ju göras. Pappa är faktiskt på bättre humör nu än jag har sett honom på länge och vad det beror på kan man spekulera i, men det är positivt i alla fall. På eftermiddagen åkte vi vidare till AP. Vi fikade och gick igenom lite gamla prylar som hon vill rensa ut. Hon har en massa gamla klänningar, en del jättefina, som jag gärna skulle ta mig an men de måste förstås sys om för att kunna funka på mig. Jag kan verkligen inte sy själv så det är ett litet projekt men det är samtidigt synd att bara lämna bort så fina plagg.

U ville också att vi skulle se om AP hade något fint porslin hon vill bli av med som vi kan ta över, men det hade hon inte. Vi behöver nytt vardagsporslin, det vi har nu är verkligen för tråkigt och dessutom har vi inte tillräckligt många tallrikar. Jag gillar Mateus men har den senaste tiden allt mer börjat fundera på Himla också. Jag gillar deras vita enkla tallrikar med vågig kant, det är elegant men vackert! Vi får se när vi har råd med det - det är mycket nu som behövs till hemmet, men det är roliga projekt som tur är!

2010-09-24

Fredagsfeeling
Äntligen är helgen (nästan) här! Så skönt! Igår gick dagen och kvällen inte riktigt som planerat. Under förmiddagen kom en akut uppgift in, ett produktblad som måste vara klart samma dag. Inga problem tänkte jag.... men fick sedan vackert sitta och vänta på att få in bildmaterialet till efter klockan fem. Träningspasset var bara att ställa in vilket var väldigt irriterande, jag hade ju siktet inställt på styrketräning. Det blev att jobba sent i stället och jag gjorde sällskap hem med U. Vi promenerade hela vägen hem, alltid något i motionsväg! Jag slank in i butiken Plagg vid Fridhemsplan för att prova den fina vita stickade klänningen från French Connection, men den passade inte alls. Lika bra det kanske eftersom jag i ärlighetens namn har tillräckligt mycket kläder redan, men shoppingsugen kan man ju vara för det!

Kvällens roliga aktivitet förutom en halvgod middag blev att betala räkningar. Den här månaden är ingen lek kan jag säga, det blir verkligen inte mycket kvar av lönen. En massa tråkiga utgifter för bilen, försäkringar och jag vet inte allt. Nu betalar jag ju dessutom fortfarande av för mina tandfasader och där lägger jag en rejäl summa varje månad, men tack och lov är den utgiften borta om ett par månader till. Vissa månader blir det så här, helt enkelt.

I kväll funderar vi på att kanske gå på bio, om vi orkar vill säga. Jag vet att jag brukar vara minst sagt trött på fredagar så det återstår att se hur pass pigga vi är på någon aktivitet efter jobbet idag. I morgon funderar vi på att åka till Vingåker för lite shopping till U - han behöver en höstjacka och sedan vet man aldrig vad mer man kan hitta där. Förutom det ska vi hinna träffa föräldrarna på söndag och sedan vet man aldrig vad mer som dyker upp - något blir det alltid!

2010-09-23

Snart helg
Ja, det är i alla fall torsdag och helgen närmar sig även om det är två arbetsdagar kvar. Igår var jag på ett seminarium på förmiddagen, som ärligt talat inte gav särskilt mycket, och satt sedan resten av dagen med riktigt enformiga arbetsuppgifter. Dagens arbete ser ut att gå i ungefär samma stil så det får bli radio på i hörlurarna för att få tiden att gå. När PR slutade lovade hon att lämna över sina skrivbordshögtalare till mig, men de blev stulna av någon annan fortare än kvickt så jag fick vara utan.

Träningen gick hyfsat bra, men jag saknade mina ständiga parhästar som inte var med. Det var ett bra gäng på passet, men de jag alltid kör ihop med, vi som jobbar och drar och peppar varandra, de fattades och det var verkligen stor skillnad. Jag kände mig betydligt tröttare än annars under passets gång eftersom jag hela träningen igenom bara fick dra mig själv utan någon hjälp från annat håll. Det kändes klart jobbigare och jag hoppas att mitt vanliga gäng är tillbaka nästa vecka. Det märks också att hösten är här - "alla" ska träna nu och de bästa platserna i salen blir upptagna minst en halvtimme innan passet börjar. Jag vet inte hur tidigt man egentligen måste vara där men tydligen måste jag gå ännu tidigare från jobbet för att få en bra plats i fortsättningen.

Hemma hände inte mycket. U var borta på middag med gamla kollegor hela kvällen och jag slappade i soffan och tänkte betala räkningar och lite annat, men internetbanken låg nere på grund av tekniska problem så det blev inget av. Jag får ta det i kväll i stället.

2010-09-22

Tisdagspub
Det har inte hänt så mycket sedan sist. Jag satt på jobbet så superkoncentrerad på en och samma uppgift under eftermiddagen så mina ögon kändes nästan fyrkantiga till sist. På lunchen tog jag en butiksrunda - köpte ingenting men spanade in några plagg som jag definitivt ska titta närmare på igen. Jag brukar alltid vilja förnya mig lite extra på hösten och i år är inget undantag!

Efter jobbet gick jag och U ut och tog ett par öl med min härlige kollega HB och hans sambo ÅD. ÅD är professionell operasångerska och var den som sjöng på vårt bröllop - helt lysande! Båda två är hur som helst supertrevliga och jag är glad att vi har tagit upp ett lite större umgänge med dem. Mycket prat och skratt blev det under kvällen innan det var dags att bege sig hemåt. Hemma hände inte mycket förutom en promenad med katterna i kylan. Hösten har verkligen kommit nu - det känns! I helgen är det nog dags att rensa undan sommarskor och sommarjackor och plocka fram nästa omgång. De behövs nu.

2010-09-21

Ändrade planer
Jag kan inte riktigt släppa tanken på det här katastrofala valet - inte så konstigt kanske med tanke på att det är det enda som alla pratar om nu. I mina ögon är det här ett val utan vinnare. Den rödgröna sidan är förlorare för att de fick för få röster. Den blå sidan är förlorare för att de nu ställs inför situationen att kanske tvingas regera i samarbete med ett rasistparti. Och rasistpartiet, ja, de är förlorare helt enkelt för att de är just ett rasistparti. De är så korkade så det är rent synd om dem just därför. Jag kan inte säga annat än det. Och jag oroar mig över var världen är på väg - se på situationen i Frankrike och Danmark, till exempel, och nu har den verkligheten tagit ett skrämmande stort kliv in in Sverige också. Verkligen sorgligt och oroande.

Som tur är hade jag min träning att glädjas åt igår. Passet var överjävligt - jag hittar inget annat ord för att beskriva det. Först femton minuter på flacken, högt, högt tempo som skulle hållas genom hela partiet. Sedan omväxlande backar och flack körning, mellan fyra och sju minuter per sektion. Vi körde slut på oss totalt och gick på varje nytt parti direkt efter det förra, ingen vila emellan utan rakt på bara. Helt fruktansvärt jobbigt, lysande bra träning och jag behöver väl knappast säga att jag längtar till nästa pass i morgon!

Hemma såg vi på mer politisk debatt på TV och sedan satte jag mig framför datorn för att jobba med lite reseplanering. Till min glädje lyckades jag fånga upp min kära PR på Facebook så vi passade på att prata lite där. Herregud så jag saknar henne på jobbet!! Utan henne är arbetsdagarna helt enkelt tråkigare och det visar bara i vanlig ordning hur viktiga kollegorna är för att vi ska ha roligt på jobbet. Vi ska i alla fall försöka ses snart, förhoppningsvis redan till helgen, och det ser jag fram emot. Vi har massor att prata om. Tyvärr trivs PR inte så bra på sitt nya jobb. Det är mycket som inte har fungerat bra tydligen och hon överväger nu om hon verkligen vill stanna kvar. Inte roligt att höra eftersom hon var så glad över att ha fått jobbet i somras.

Tyvärr har våra Ecuador-planer blivit ändrade. U har ett stort och viktigt konsultuppdrag som ger bra betalt och som han verkligen vill fortsätta jobba med. Fördelen med att vara egen företagare och konsult som han är, är att han på många sätt själv kan styra sitt jobb. Nackdelen är att när den stora uppdragsgivaren kallar, då måste han vara tillgänglig om han inte vill bli utbytt. Nu kräver uppdragsigvaren att U ska vara tillgänglig i november och december, precis den period när vi hade planerat att resa iväg. Jag har bett om semester och allt och nu måste vi skjuta upp hela resan. Jag är så besviken så jag saknar ord. Luften gick ur mig totalt när U berättade. Nu kan vi åka tidigast i januari och för mig känns det som en evighet dit, som att det nästan kommer att vara för sent.

Det är märkligt - fram till för ungefär ett år sedan var jag knappt medveten om min så kallade biologiska klocka. Jag tänkte nästan aldrig på den utan livet var fullt av andra saker att drömma om och tänka på. Nu tänker jag konstant på det faktum att jag blir äldre och på att jag knappt har någon tid på mig alls längre om jag ska kunna få barn. Det är så extremt stressande. Alla människors varningar och förmanande ord om att jag inte kan vänta längre ringer ständigt i mina öron, och jag har själv nästan börjat räkna veckorna jag har på mig - inte för att jag vet något säkert, men jag har väl en ungefärlig aning kan man säga. Fram till att jag fyller 40 känns som max, och dit är det bara drygt två år.

Just på grund av den här eländiga barnfrågan känns det nästan katastrofalt att skjuta upp vår resa till Ecuador, för jag vill verkligen inte vara gravid när jag gör en sådan resa. Jag känner alltför många som har mått uselt som gravida, och det skulle vara en bortkastad resa för mig i så fall. Jag vet fortfarande inte säkert om jag vill ha barn. Det är ingenting jag verkligen drömmer om. Som jag känner just nu så är det väl ungefär 30 % av mig som vill ha barn och 70 % av mig som känner mig tvingad till det. U är tvärsäker - han vill verkligen ha barn, och med tanke på det är jag ärligt förvånad över att han inte känner sig mer stressad över vår ålder. För mig är det ett ständigt orosmoment, men han verkar ta det hela mer med ro, fast jag tror ändå att han tänker på det mer än han säger.

Igår när jag insåg att vår resa måste skjutas upp kände jag nästan som att fängelsedörren slog igen framför mig. Jag känner mig som att jag sitter i bur, som att vi knappt kan genomföra resan för att det då kommer att bli för sent för oss att kunna bli gravida. Och jag vill inte tvingas välja. Jag vet nu att det inte är fullt så dramatiskt i verkligheten som det känns för mig, men ändå - känslan är rent ut sagt skitjobbig och min instinkt är bara att fly från alltihop. Min dröm är inte att bli en lattemamma som sitter och häckar med andra lattemammor på caféer dagarna i ända och som promenerar tre i bredd på gångvägarna. Skulle jag leva så, så skulle jag nog bara vilja rymma hemifrån. Jag vet inte var mitt liv ska ta vägen och beslutet om framtiden känns tungt som bly.

2010-09-20

Same, same but different
Valet är över för den här gången. Om det innebär någon förändring är svårt att sia om nu - jag är framför allt livrädd för risken att rasistpartiet ska lyckas ta klivet in och börja påverka ännu fler personer i fel riktning. Jag är dessutom besviken över att folk fortfarande röstar kortsiktigt och tänker mer med plånboken än med hjärtat och hjärnan. Kanske blir det här bra för oss ekonomiskt sett, men ur ett klimat-, miljö- och djurskyddsperspektiv är det riktigt, riktigt dåligt. Jag sörjer över alla minkar som måste fortsätta dö en meningslös död i pälsfabrikerna, och mycket annat. Men nu är det som det är och vi måste göra det bästa av situationen.

Annars har helgen var bra. På fredagen var jag så otroligt trött så någon direkt fredagsaktivitet var bara att glömma. Vi köpte ett kilo kantareller på Hötorget och åkte sedan hem och gjorde supergod pizza och såg en film i soffan. Skönt och alldeles lagom.

I lördags hade vi middagsgäster. SS och HW samt EE och MB kom över på middag. Jag var lite mittemellan-på inför middagen men det blev ganska trevligt ändå. MB skötte sig hyfsat, han kom inte med några direkta oförskämdheter mot mig utan bara en mot SS när han påpekade att hon tog väldigt mycket av efterrätten. SS svarade att hon tog lika mycket som jag. Dessutom vet MB förstås bäst - han är expert på allt och det är ingen idé att säga emot honom. HW framstår rent ut sagt som en drömkille bredvid MB, och det säger en hel del. Herregud vad jag är glad att jag är gift med U!

Vi har dessutom haft lite inredningsfokus under helgen. På lördagen tittade vi lite på tapeter och fastnade ännu mer för den snygga Josef Frank-tapeten med vit botten och mönster i alla möjliga färger. Den känns pigg och glad och jag tror att den skulle bli jättefin som ensam fondvägg i vårt kök - vardagsrum. Sovrumstapet har vi däremot inte kommit fram till ännu, men det ska vara någon ljus och lätt variant som inte gör för mycket intryck. Förutom tapeten har vi spikat upp våra första tavlor - äntligen! Det blev de små guldfärgade som hamnade på en vägg vid vardagsrummet - hur snyggt som helst! Söndagen ägnade vi också åt inredning. Vi åkte omkring i diverse möbelbutiker och kom hem med en matta som vi ska testa att ha i arbetsrummet, en gigantisk krukväxt som står på golvet i vardagsrummet - och som lyfter hela rummet, verkligen! - och gardinstänger och annat smått och gott. Äntligen är vi igång med att bo in oss ordentligt!

Pappa har kommit igång med sin medicinering sedan någon vecka tillbaka. Än så länge har han inte märkt av någon enorm bieffekt, men desto mer oroande är att han rasar i vikt, och då var han inte direkt tjock till att börja med. På mindre än två veckor har han rasat från 68 kilo till 63 kilo vilket verkligen inte är mycket. Läskigt.

Idag åt jag lunch med NM. Det var som alltid jätteroligt att ses och vi hade massor att prata om. Tyvärr hade hon tråkiga nyheter och det är att hennes pappa är riktigt dålig nu. Han har haft cancer ett bra tag och nu ser den ut att ha spridit sig i hela kroppen. Prognosen är inte precis god och det är tungt för hela familjen, förstås. Det finns ju aldrig någonting bra eller rätt att säga så jag får bara önska familjen styrka så mycket det går.

2010-09-17

Tävling i Prinsessans Dagbok!
Fina Josefine med jättepopulära bloggen Prinsessans Dagbok lottar just nu ut en hotellvistelse i samarbete med Staycation. Eftersom jag faktiskt aldrig har varit i Oslo skulle jag vilja vinna en hotellnatt just där - jag tror att det är en mysig stad som jag gärna vill besöka någon gång.

2010-09-17

Fredag igen!
Japp, så är det - hur lång arbetsveckan än har känts så lider den faktiskt mot sitt slut. Fredag! Nästan veckans bästa dag, eller hur!

Igår skickade jag ett mail till TA för att förvarna om att jag vill ha semester tre veckor framåt november - december. Han har inte svarat ännu och jag hoppas verkligen att han inte tänker få för sig att protestera och inte låta mig ta ledigt. Vi måste komma igång och boka nu men jag vågar inte göra det förrän jag har fått semestern godkänd.

Styrkepasset igår gick bra, men det var tungt! Jag tror att jag kommer rätt långt bara på ren och skär envishet och det brukar hjälpa även i min träning - jag vill vara stark och när jag styrketränar är det framför allt överkroppen som ska få sig en rejäl genomkörning. Benen tränar jag så mycket ändå när jag cyklar så de får liksom sitt där. Förutom träningen blev det inte så mycket gjort hemma, lite småfix bara tills U kom hem senare på kvällen. Jag har sovit ganska dåligt i natt också av någon anledning. En massa tankar och konstiga drömmar som snurrar i huvudet utan att jag riktigt kan förklara varför. Hoppas helgen blir lugnare.

I helgen ska vi förhoppningsvis hinna få en massa gjort. Om allt går i lås ska vi hinna med att storhandla och förbereda inför lördagkvällen - då kommer SS, HW, EE och MB över på middag. Vi ska titta på tapeter och kanske även hinna kolla mattor och lampor och ny tvättkorg. Vi ska planera vidare inför Ecuador och bestämma vilken arrangör vi ska anlita, vi ska rösta och boka in en takvandring som vi fick i bröllopspresent. Jag undrar varför vi alltid tar på oss så pass mycket att göra - är det så för alla tro?

Nu ska jag i alla fall ta tag i veckans sista arbetsdag, skönt att helgen snart är här!

2010-09-16

Höststorm
Vilken höststorm vi hade i natt! Regnet vräkte ner så mycket så jag vaknade av det och jag tror till och med att det åskade en stund. I morse började det ösregna igen men det höll upp lagom tills att jag skulle gå hemifrån. Jag hoppas att det inte börjar hälla ner igen för idag lämnade jag gummistövlarna hemma.

U är i Dalarna på jobb så jag har sovit ensam. Det var ganska länge sedan vi var ifrån varandra nu och jag sov oroligt, antagligen en kombination av vädret, att jag sov ensam i stora sängen och en massa tankar som snurrade i huvudet precis innan jag skulle somna.

Gårdagens träning gick i alla fall bra, lite lättare än i måndags då jag ju nästan höll på att tuppa av mot slutet av passet. Igår höll jag igen lite mer och det funkade bättre. I kväll är det styrketräning igen och jag hoppas det går lika bra idag som förra gången. Kanske är det dags för nya passet idag dessutom? Det är alltid kul med lite variation, ny musik och nya kombinationer.

Mamma ringde igår kväll, inte för att direkt höra hur det var med mig utan för att skälla ut mig för mitt val av politiskt parti att rösta på. Hon ville inte ens själv berätta vem hon har valt, trots att jag vet att både hon och pappa har röstat på de i mina ögon läskigt konservativa Kristdemokraterna. Men trots det kan hon och pappa minsann ha en massa legitima åsikter om mitt val och de talar bestämt om för mig hur konstig jag är som tänker som jag gör, när det finns andra, ännu sämre val (tycker jag förstås). Som jag har sagt tidigare, i mina ögon är de politiska partierna mer eller mindre ett val mellan pest och kolera och jag önskar att det fanns bättre alternativ, men nu är Sverige som det är och det är bara att göra det bästa av situationen. Så länge Alliansröran inte har något bättre förslag när det gäller djur och miljö så kommer jag i alla fall inte att stödja dem, så är det bara. Det är min viktigaste valfråga och jag har bestämt mig för att gå på den linjen trots allt.

Jag hade tänkt sitta lite mer med reseplanering igår men orkade helt enkelt inte. Det blev tvätt, ut med soporna och ut en liten sväng med Saga och det var allt. I kväll måste jag ta nya tag och komma framåt i planeringen. Målet är ju att boka helst redan innan veckan är slut så vi får se hur det blir.

2010-09-15

Nya forum
Det är lustigt, nu är vårt bröllop är avklarat och över så är det som att jag helt har tappat intresset för det. Jag har noll intresse av att ens titta i skyltfönster i brudbutiker när vi går förbi och gamla klassiska Bröllopstorgets diskussionsforum har helt tappat sin glans för mig. Nu när jag har så många funderingar på det här med eventuella barns vara eller icke vara så har jag i stället letat mig fram till systersajten Familjeliv, som har vuxit rent explosionsartat på bara några år.

Jag gick in på Familjelivs forum härom dagen för att få lite tips och hjälp i mina tankar. Nu när jag går i tankarna om att eventuellt byta jobb är det nämligen en sak som irriterar mig enormt och det är folks - vänners - reaktioner på min fundering. Jag bemöts nio gånger av tio av kommentarer som "du som är i din livssituation (kvinna, nygift, inga barn ännu) kommer nog inte ha så lätt att hitta ett nytt jobb", "äsch, byt inte jobb, skaffa barn i stället" och när jag säger att jag tvekar "nej men så kan du inte tänka, det är klart att du ska skaffa barn, det är bara att göra!". På allvar alltså - folk säger verkligen så. Vissa av de personer som kläcker ur sig såna kommentarer vet inte ens vad de pratar om. De vet inte om jag vill ha barn och de vet framför allt inte om det till och med kan vara så att jag har försökt bli gravid i flera år utan att lyckas. Nu har jag aldrig försökt bli gravid ännu, men ändå - att antyda för vem som helst att det bara är att "skaffa barn" är i mina ögon bland det mest korkade och okänsliga man kan kläcka ur sig. Det retar mig att folk säger så här till mig, i synnerhet nu när jag är gift och det verkar vara fritt fram att börja kommentera barnfrågan till mig. Det retar mig också att en man knappast skulle få höra något sånt här - jag menar, "byt inte jobb, skaffa barn i stället"! Skulle man säga så till en man?? Nej, inte troligt!

Så jag gick in på Familjelivs forum häromdagen för att skriva av mig och höra reflektioner från andra - och givetvis, i ett forum där det mest är kvinnor som huserar, så blir man direkt idiotförklarad och extremt otrevligt bemött. Folk som jag inte ens känner har svarat mig saker som "är inte du lite väl gammal för att skaffa barn?" (jag är alltså 37 år). De har skrivit att jag "verkar frustrerad, har du inte fått sex på ett tag?" och ja, överhuvudtaget fått mig som ny besökare att garanterat aldrig vilja komma tillbaka. Synd men så är det, jag har definitivt gränser för vad jag tål att höra och när folk som inte ens vet vem jag är behandlar mig som skit så drar jag direkt. Jag antar att det här också är ett utslag för den så välkända internetmobbingen - när man gömmer sig bakom en anonym datorskärm får man tydligen kläcka ur sig vad som helst. Patetiskt är bara förnamnet. Men nog om det nu. Jag får tänka vidare på egen hand helt enkelt.

I helgen läste jag en artikel skriven av en man. Ämnet var det fenomen att man aldrig hör talas om män som faktiskt, otroligt nog, är lyckliga i ett liv där de har valt bort barn. Anledningen till att man aldrig hör det här är att män helt enkelt inte förväntas få barn för att få bli lyckliga. De förväntas göra som de vill, medan kvinnor som väljer bort barn ständigt måste förklara och försvara sig, eftersom de anses "onormala". Det är fascinerande hur olika män och kvinnor fortfarande behandlas. Vi pratar om att vi har kommit så långt i jämställdhetsfrågan, men på många plan är vi faktiskt fortfarande kvar i forntiden. As simple as that.

Nu har det blivit höst på allvar. Regn, grått och rusk. Jag har från och med idag börjat använda mörka heltäckande strumpbyxor och i hällregnet idag drog jag faktiskt till och med på mig gummistövlarna när jag gick till jobbet. Jag funderar på att investera i ett par lite snyggare gummistövlar som går att använda även till jobbet - mina vita blommiga stövlar känns trots allt lite väl leisure för jobb. Jag gillar Hunters stövlar - de har höga skaft och det är viktigt för mig. De flesta går omkring i svarta, men jag kanske skulle välja någon annan färg som blå eller lila. Det piggar upp lite!

2010-09-14

Fullt upp igen
Knappt har vi hunnit landa efter bröllopet så är det fullt upp igen, fast nu med andra planer och projekt. Det känns som att det alltid är något på gång men det är väl så mitt liv är, antar jag. Jag gillar att ha saker att se fram emot och planera för, det är min grej kan man säga.

Våra planer just nu gäller framför allt vår nästa resa, till Ecuador och Galapagos om några månader. Så jag längtar!! Igår kväll satt vi framför datorn och jämförde arrangörer och priser och program och ja, jag blir mer och mer sugen på att resa iväg för varje sekund som går. Att resa är verkligen livet för mig - jag skulle lätt kunna sluta jobba idag och bara ägna mig åt att resa resten av livet tror jag. Målet är att helst redan den här veckan ha bestämt oss för vilken arrangör vi ska resa med. Annars syr vi ofta ihop våra egna resepaket, men just för Ecuador har vi fått rekommendationen att inte göra så utan i stället anlita en resebyrå. Så det gör vi. Just nu är grovplanen en resa i tre delar: Galapagos, ut i regnskogen i västra Amazonas och så via Quito upp i bergen i Anderna, kanske bo några dagar på en hacienda och rida och uppleva. Ja, jag vill åka idag!! Första och viktigaste steget är i alla fall att få ihop möjligheten att vara borta från jobbet i tre veckor någon gång under november - december. Redan nu börjar det bli svårt att hitta luckor så vi måste snabba på med bokningen.

Igår kväll körde jag mitt vanliga cykelpass på kvällen, som vanligt med pepp och hejarop åt både mig själv och grannarna. Vi körde riktiga långintervaller, omväxlande backar och flack körning på mellan sex och nio minuter i stöten. Helt fruktansvärt, den sista långa flackkörningen tog knäcken på mig fullständigt. Jag trodde nästan att jag skulle tuppa av sista minuten men det gick bra ändå! Idag är det vilodag men i morgon är det dags igen och jag längtar!

I kväll har jag ett par andra projekt på gång. Jag ska dels gå och beställa soffbordet som vi har tittat på. Jag är glad att U går med på det - jag vet att han gillar det nuvarande bordet mer än jag gör. Jag ska dessutom försöka få tag i oljeflaskan från Cult. U är lite tveksam till om den funkar bra eller om det rinner utanför precis som på många andra varianter, men jag ska se om det går att ta hem den och testa med vatten och förhoppningsvis lämna tillbaka om vi märker att den inte gör det den ska. Jag tänkte passa på att ta en promenad över till Söder och kanske titta på lite annan inredning om jag springer på något längs vägen. Det känns som en bra kvällsplan!

2010-09-13

Ett eldprov
Nu har några bilder från vår duktiga bröllopsfotograf kommit upp på hennes sida. Det är ett eldprov för mig, för jag tycker i princip aldrig att jag blir bra på kort. Jag granskar mig själv med lupp nästan och lägger obarmhärtigt märke till varenda skavank, varenda fel hos mig själv. Trots att bilderna är jättefina dyker ändå tankar upp hos mig - varför visar hon så få bilder på oss när det är så många på hennes andra brudpar, finns det inga bilder där jag är bättre än så här, är det här de bästa som finns..? Det är så typiskt mig och man kan tycka att jag äntligen borde ha lärt mig bättre - men nej. Jag ser fram emot att se de övriga bilderna i alla fall - förhoppningsvis kommer jag ändå kunna tycka om mig själv lite mer då.

2010-09-13

En kväll med La Clique och en dag med barn
I fredags var jag och U med BS och LP och såg föreställningen La Clique på Tyrol. Vi fick föreställningen samt middag i bröllopspresent av dem. Själva föreställningen är svår att beskriva - en mix mellan varité och nycirkus med inslag av burlesk. Eller något liknande. Roligt var det i alla fall, och de flesta som uppträdde var mycket skickliga - hisnande akrobatnummer varvat med humor och musik. Enda numret som jag inte alls gillade var tjejen som strippade. Jag fattade verkligen inte poängen med att hon skulle vara naken, det tillförde liksom ingenting till hennes framträdande i övrigt, och det drog bara fram en massa dåliga tankar hos mig - tidigare bråk som jag och U har haft om strippor på svensexor och liknande. Så just den delen av föreställningen var mindre lyckad, men annars blev det en bra kväll med mycket skratt.

På lördagen hälsade vi på hos mina föräldrar på dagen. Till och med pappa var på bra humör och U hjälpte honom med dator och digitalkamera under tiden vi var där - alltid uppskattat. Vi var också förbi Stalands och tittade på vårt tilltänkta soffbord. Det är inte fantastiskt, men bra och billigt och vi lutar åt att slå till på det. Bordet är mindre än vårt nuvarande, men jag tror att det blir bra ändå. Framför allt kommer den vita färgen nog att lysa upp rummet ännu mer, och det är ju aldrig fel.

Igår hade vi vår barnvaktspremiär hos SL. Jag hade nog varit inställd på en del skrik och gråt och bråk, men det gick faktiskt hur bra som helst. SL sov middag och efter lite mellanmål och bilder på djur på vår dator tog vi oss ut till lekparken och var där ett bra tag. SL var överlycklig och ville inte gå hem kan jag säga! Väl hemma igen åt vi middag och sedan kom C och Ö hem igen och vi kunde åka hem till oss.

Under dagen när SL sov passade vi på att titta lite på resor till Ecuador. Det är hög tid för oss att boka nu och vi måste bli klara med den delen omgående - den här veckan är min målsättning i alla fall. U brukar inte vara så snabb och jag utgår nästan från att han kommer att vilja vänta lite till för att hinna tänka igenom allt ett varv till, men här får jag stå på mig och driva som vanligt. Är vi inte tillräckligt snabba får vi inte det vi vill ha, så funkar det tyvärr.

Nu är måndagen igång igen och med den träning - det som gör måndagarna uthärdliga! Man får försöka hitta positiva saker i vardagen, helt enkelt, och träningen är en sådan sak för mig.

2010-09-10

Glad för det lilla
En rolig sak har hänt idag: jag fick veta att jag har vunnit två biobiljetter till Fröken Märkvärdig och karriären som kommer upp på bio snart. Jag har läst Joanna Rubin Drangers underbara bok Fröken Livrädd och kärleken och jag tror att den här, i filmversion, kommer att vara minst lika bra!

Jag har just pratat med mamma och meddelat att jag och U kommer över till dem i morgon. Hon och pappa bråkar och tjafsar som vanligt. Jag förstår inte hur de orkar - måtte jag och U aldrig bli så. De brukar förvisso skärpa till sig när de får besök, men ändå. Jag undrar om det är av dem jag har lärt mig hålla masken?

Nu börjar arbetsdagen dra sig mot sitt slut, snart helg - äntligen!

2010-09-10

Tävling hos Aratorp!
Ännu fler tävlingar: Lena med inspirerande bloggen Aratorp lottar ut ett snyggt bäddset för två. Eftersom vi fortfarande lever med en himla massa omatchande lakan sedan vår tid som särbos så vore det här perfekt för oss. Thumbs crossed!

2010-09-10

Tävling hos Kardemumma!
Jag är med och tävlar om ett härligt doftljus i fina bloggen Kardemumma. Håll tummarna för mig!

2010-09-10

Framtidsfunderingar
Det känns som att en stor del av mina tankar nu går till att fundera över min framtid. Dels är det jobbet - byta eller stanna kvar? Jag tycker helt ärligt inte att mitt nuvarande jobb är kul, men å andra sidan finns det fördelar - än så länge bra geografiskt läge med kontor mitt i stan, möjlighet att själv bestämma arbetstider och jobba hemifrån, jag styr mitt eget arbete och så.

Sedan tänker jag massor på barnfrågan, förstås. Jag känner nog någon slags besvikelse över allt jag inte hunnit göra, sånt som U har haft nio år till på sig att hinna med i sitt liv. Jämfört med honom kan jag känna mig så himla oerfaren och det stör mig en del, i synnerhet nu när jag inser att tiden rinner iväg från mig. Jag vet inte vad jag ska göra åt saken nu när det är som det är, men som sagt, det är ett störande moment i mina tankar just nu.

Igår körde jag body pump, samma pass men med ny instruktör som var riktigt bra. Vilken skillnad mot förra veckan! Igår orkade jag som vanligt, det kändes bra och jag var stark in i det sista. Världens bästa känsla och jag har inte ens någon träningsvärk idag. Nu är det mer som vanligt igen, tack och lov! Resten av kvällen ägnades åt middag, dammsugning och en promenad med Saga. Hon behöver komma ut och jag tror hon trivs bättre med det än Tuva, som alltid har varit lite mer av en innekatt och uppskattar det mer.

I kväll ska vi utnyttja den första av våra upplevelsepresenter som vi fick på bröllopet. Det är LP och BS som bjuder på middag samt företsällning, La Clique som uppträder på Tyrol. Det blir trevligt och roligt hoppas jag. I morgon ska jag passa på att hälsa på mina föräldrar. Jag har inte träffat dem mycket de senaste veckorna och med tanke på att pappa är dålig nu så kan jag tänka mig att de behöver hjälp med lite av varje, att storhandla till exempel. Nu är det mamma som far fram och tillbaka med cykeln - hon kör ju inte bil så hon blir ganska bunden. Tur att hon är så pass pigg i alla fall. Sedan är det alltid roligt att träffa Maja förstås, det ser jag också fram emot.

På söndag är det premiär - jag och U ska vara barnvakter åt SL för första gången. På tiden kan man tycka, hon är ju två år nu och med bilen tar det inte alls lång tid att åka mellan oss och C's lägenhet. C och Ö ska gå på en husvisning - i Sollentuna förstås, var annars! - och sedan ut och äta med några kompisar. Det är bra att mamma för en gångs skull inte behöver ställa upp men jag tror att hon är jättenervös för hur det ska gå för oss utan hjälp. Det skulle inte förvåna mig om hon frågar ännu en gång om hon ska komma dit och hjälpa till, men där tänker jag stå på mig och tacka nej. SL och C får inte bli helt beroende av mamma, de måste ha alternativ också. Jag hoppas det ska gå bra men det löser sig nog!

2010-09-09

Planering
Igår fick jag veta att det är bestämt att kontoret ska flytta. Just nu har vi världens bästa läge, mitt på Sveavägen, nära till allt. Nu har kontraktet gått ut och vi måste spara så därför ska vi flytta.

ÅR berättade att de har tittat på några olika lokaler hittills. De har tittat i DN-huset vid Västerbroplan. Det var billigt och fint och vi skulle få plats på ett och samma våningsplan. Men där slutar fördelarna - det är inte helt lätt att ta sig dit, det ligger inte nära någon tunnelbana utan vilken väg man än åker måste man byta till buss eller gå en bra bit vilket inte är helt smidigt för folk som bor utanför stan, som de flesta gör. För min del är det för nära hem - jag bor ju mindre än tio minuters promenad därifrån och för mig skulle det vara öken att jobba där. Dels skulle jag ju aldrig få något miljöombyte, och dels fungerar det dåligt med tanke på min träning som ju är i stan. ÅR tyckte lyckligtvis som jag, eftersom hon till och med har ännu närmare dit - det är för nära, man kommer aldrig hemifrån så att säga.

Nästa lokal som ÅR har tittat på ligger vid Hornstull. Det är faktiskt ännu sämre - världens tråkigaste del av stan och åter igen, med tanke på min träning, helt fel. Den lokalen var ÅR tack och lov inte helt förtjust i eftersom vi då skulle sitta uppdelade på flera våningsplan. Jag håller tummarna för att det inte blir något av den.

Sist av allt nämnde ÅR en lokal på Luntmakargatan, precis nära vårt nuvarande kontor. Den var lite i dyraste laget och inte så rolig, men jag håller ändå tummarna så att de vitnar - jag vill verkligen sitta kvar i stan och jag sa rent ut till ÅR att ett centralt läge är klart viktigare för folk än att lokalen är vacker. Folk kommer sluta om det blir för långa resor, as simple as that. Jag funderar på framtiden som det är redan nu, och för mig kommer kontorets läge helt klart att vara en stor del i mitt beslut om var jag ska jobba i framtiden.

För min del är träningen helt avgörande. Jag har letat i åratal efter mitt "träningshem" och när jag hittade PA's cykelpass hamnade jag äntligen rätt. Styrketräningen kan jag ta någon annanstans, det är möjligt, men cykeln vill jag inte mista för något i världen. Den är veckans höjdpunkt för mig!

Jag måste också passa på att lämna en liten kommentar om fenomenet bloggmobbning. Människor som inte känner bloggaren i fråga personligen sitter och finner nöje i att skriva elakheter i kommentarsfälten. Jag förstår det inte - jag menar, gillar man inte någons blogg så är det väl hur lätt som helst att sluta läsa den? Jag är också övertygad om att 99% av de personer som gör så här aldrig skulle våga stå för sina ord om de mötte bloggaren ansikte mot ansikte. Nej, fegt och patetiskt är det enda jag har att säga. Väx upp människor!

Nu - jobb!

2010-09-08

Det svåra valet
Jag vet inte om jag med åren har blivit mer medveten om politik och vad som är viktigt för mig, men i år tycker jag att det politiska valet är jättesvårt. Jag har miljö och djurrätt som är min absolut viktigaste fråga, och i just den frågan är Miljöpartiet klart bäst - så är det bara. De ställer hårdast krav, de är tydligast i vad de vill och tycker. Å andra sidan tycker jag inte alls som dem i flera andra frågor. Sedan har vi till exempel Folkpartiet - de har i mitt tycke den bästa synen på djur och miljö av allianspartierna, och i stort sett håller jag med om mer av deras åsikter än Miljöpartiets - fast långt ifrån allt, förstås - deras flirt med Sverigedemokraterna är rent förkastlig, för att bara nämna en sak.

Jag tycker att de politiska blocken är ett elände, för hur jag än röstar blir jag tvungen att stödrösta antingen på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, eller på Centern, Moderaterna och Kristdemokraterna, och jag har ingen som helst lust att stödja någon av dem överhuvudtaget. Det här valet är svårt för mig - ska jag sälja ut min viktigaste fråga för att få lite fler rätt av ett annat parti med allt vad det innebär, eller ska jag stå fast vid det viktigaste trots att jag då inte blir nöjd med mycket annat? Jag kommer nog att fundera in i det sista som det känns nu.

Pappa åker skytteltrafik in och ut på sjukhuset nu. Hans behandling ska påbörjas och jag antar att det egentligen är bra att han ingår i studiegruppen för den nya medicinen, eftersom han då om inte annat kommer att vara extremt väl övervakad av läkarna. De kommer att göra massor av tester på honom hela tiden och de kommer att ha järnkoll på varje förändring som sker. Alltid något. Jag hoppas bara att han själv vill kämpa också, att han inte ger sig.

I kväll är det träning igen, återhämtningspass som i måndags. Det behöver jag - jag håller fortfarande på att hitta tillbaka till min vanliga form efter sommaren och jag vet att jag är på gång, men det är bra för mig att inte behöva gå för fullt direkt. Det kommer nästa vecka, då är det fullt ös som gäller och då blir det desto tuffare igen. Kul! Nu är jag på gång!

2010-09-07

Igång!
Sommarvärmen dröjer sig kvar lite till - förra veckan var det iskallt men nu är det skönt och behagligt ute igen. Jag går inte utan strumpor längre men min tunna trench funkar utmärkt ett tag till. Härligt!

Vi kör återhämtningsträning nu. Det är nyttigt och det behövs - man kan inte gå på max hela tiden utan kroppen måste få tid att ladda om och hämta kraft emellanåt. Vi kör långa passager, kanske uppåt nio minuter av backe eller flack körning, och poängen är att inte gå upp i maxpuls eller mjölksyra utan ligga precis under den nivån. Det är inte helt lätt och det är frestande att sticka iväg som vanligt. Nästa vecka kommer det dock att bli betydligt tuffare. Då kör vi samma slinga som nu fast betydligt tuffare körning, upp i max, pressa sig till det yttersta som vanligt. Då blir det desto tuffare med så långa passager och då gäller det att ha disciplin och envishet så det räcker och blir över. Jag är jätteglad att jag har lärt känna B, som är en riktig mästercyklist och alltid sitter bredvid mig i främsta raden. Vi jobbar mycket med att växeldra åt varandra i backarna och jag vet också att när det blir rejält jobbigt så behöver vi hjälp och då är det perfekt att kunna dra nytta av teamet. Träningen är så rolig - jag är så glad att vara igång igen!

Annars har det inte hänt mycket. Jag kom hem, körde en tvättmaskin, vi var nere i källarförrådet och ställde undan en massa alkohol som blev över från bröllopet. Även om vi har lämnat tillbaka massor så är det mycket kvar, inte minst eftersom vi hade så mycket redan från början. U har rest mycket i sitt tidigare jobb och alltid köpt på sig en massa sprit som han väl har trott att han ska dricka upp, men det mesta har blivit stående. Resultatet är att vi lätt skulle kunna fylla säkert fyra flyttkartonger bara med flaskor - det är inte klokt!

Idag verkar det bli en lugn dag på jobbet. Många är borta på tjänsteresor och det märks också att det är en hel del som har slutat på platserna runt mitt skrivbord. Det är skönt, jag har ingenting emot det utan njuter av lugnet och tystnaden så länge den varar. I morgon är det full fart igen när alla är tillbaka. Jag har ingen träning idag utan ska passa på att göra lite ärenden efter jobbet, titta på en matta till biblioteket och köpa kattmat hos veterinären och lite sånt. Vissa vardagar är helt OK ändå.

2010-09-06

Freedom
Ett av Skyttens starkaste karaktärsdrag är den ständiga längtan efter frihet. Skyttarna har ett enormt frihetsbehov, och jag som är Skytt känner väldigt väl igen mig i den känslan. Jag har kommit på att det nog är här som min största tvekan inför barn hör hemma. Jag är helt enkelt vettskrämd inför tanken att förlora min frihet - att inte kunna resa som jag vill (jag vill ju hellre vandra bland gorillor i Uganda än att ligga på en strand i Grekland), att inte kunna träna när jag vill, att inte kunna sova. Jag är också helt själviskt rädd att min ekonomi ska gå helt i kras och att min kropp ska bli helt förstörd av en graviditet.

När jag säger det här till folk, i hopp om lite förståelse och peppning, så är det förstås som att prata med en vägg. Ingen människa verkar alls kunna förstå mina tankar, utan folk slår bort det med en handviftning utan att ta mig på allvar. "Det är väl inte så farligt", säger de, "så där kan du inte tänka." Men jag tänker så och jag känner så.

Ena dagen säger jag till U "OK, vi kör, vi gör det - efter att vi har rest till Ecuador." Jag ser på alla andra människor som tycker att det här är så självklart, jag ser att de ju faktiskt överlever, och jag tänker att jag måste klara av det också. Nästa dag tänker jag att aldrig, jag klarar det inte, det funkar inte i mitt liv. Jag är rädd att bli så frustrerad att jag bara vill rymma hemifrån till sist, att jag ska känna mig som att jag sitter i fängelse och bara blir reducerad till att vara Någons Mamma.

Grejen är ju att jag tycker om mitt liv som det är nu. Jag tycker om att kunna träna på de tider som passar mig, välja mina favoritpass och veta att jag alltid kan gå på dem. Jag tycker om att kunna handla kläder - att ha råd och att kunna bära dem. Jag tycker om att kunna ta sovmorgon på helgerna, att kunna sova en hel natt utan att behöva vakna fjorton gånger. Jag tycker om vårt välordnade, vackra hem där det bara är upp till oss hur fint vi ska ha det. Jag tycker om lugnet, jag tycker om att bara vara vi två. Det passar mig. Ett barn? Hur skulle det bli? Jag inser att det skulle förändra mitt liv totalt. Vill jag ha den förändringen? U vill, det vet jag. Men jag? Hur jämställda vi än blir så är det ändå jag som måste vara gravid, må dåligt, gå upp i vikt, få åderbråck och hängbröst. Det är jag som måste gå igenom en förlossning, det är jag som måste amma och finnas till hands dygnet runt. Skulle jag fixa det, med alla andra drömmar jag har?

PH sa till mig att tänka på allt jag har hunnit göra. För mig känns det tvärtom - jag tycker att jag fortfarande har allting kvar. Jag tänker på U som trots allt är nio år äldre än mig - han har haft nio år till att leva för sig själv, att resa och uppleva. Men jag? Ska jag aldrig få göra det? Jag vill rida i New Zealand, jag vill bila över ändlösa landskap i Australien och USA. Jag vill se Ayer's Rock, jag vill uppleva Grand Canyon och himlen över Idaho. Jag vill vandra i djungeln i Uganda och möta gorillorna och chimpanserna, jag vill se Sydafrika och Botswana. Jag vill åka till Alaska och se landskapet där, med grizzlybjörnar och höga berg. Jag vill resa runt i Argentina och Brasilien, jag vill ta mig in i regnskogen i Amazonas och snorkla vid Fernando de Noronja. Jag vill åka till Indien och Seychellerna och Maldiverna och Fiji... hur mycket av det här kommer jag få göra i verkligheten? Utan barn har jag alla möjligheter i världen, men med barn? Hur skulle det bli då? Hur många drömmar skulle bli sanna?

2010-09-06

Vardagslunk
Helgen kändes lång men nu när det är måndag igen känns det som att jag inte har varit ledig alls... så är det, vardag igen och helgerna går lika fort som alltid när det väl kommer omkring.

Fredagen var en riktig skitdag på jobbet - ingenting fungerade och det enda jag ville var att åka hem och vara ledig. Idag känns lite lite bättre men ändå, segt att vara här - allt är som vanligt igen. Jag var tröttare än tröttast i fredags så det blev inte mycket till aktivitet på kvällen. Hem, laga middag och se en film i soffan var vad vi orkade med.

På lördagen gick vi upp tidigt, för R skulle komma och lämna katterna hos oss. R ska köra en större husrenovering nu och då känns det vettigt att katterna är på annat håll - alla bullrande maskiner skulle väl skrämma livet ur dem annars. Det var roligt att få hem katterna igen och det märktes att de var glada att se oss också!

Vår plan för lördagen var annars att plocka svamp. På eftermiddagen åkte vi iväg till Tyresta Nationalpark utrustade med gummistövlar och svampknivar. Urskogen i Tyresta borde vara perfekt för svamp, och visst fanns det en hel del svamp men däremot i stort sett ingenting som vi kände igen och vågade plocka. Skörden blev minst sagt klen så det var tur att vi hade kvar så mycket torkade trattkantareller efter tidigare år. Det blev en svampmiddag ändå, men inte mycket nyplockat. Men skogsturen var skön i alla fall - lite miljöombyte och natur är aldrig fel.

Även söndagen var lugn och skön. Vi hade planerat att titta på tapeter, men butiken Björklund & Wingqvist var märkligt nog stängd på söndagar. Det blev en promenad runt på Kungsholmen i stället, och vi avslutade med fika på The Muffin Bakery - en härlig latte och världens största muffins med hallon, päron och kardemumma.

Jag hör vissa som pratar om att de blir deprimerade efter bröllopet, saknar planeringen och allt annat. Inte jag kan jag säga - både jag och U tycker tvärtom att det är jätteskönt att slippa tänka på det och faktiskt kunna fokusera på annat i stället. Vi har en hel massa planer inför hösten och vintern och att äntligen komma igång med vår inredning är nog det jag ser fram emot mest, och så planera resan till Ecuador förstås. Jag har anmält mig till fortsättningskursen i spanska - termin 2 i hög takt - och håller ständigt igång med att läsa på och repetera så att jag ska klara kursen bra när den väl drar igång.

När det gäller inredningen har vi en massa idéer. Vi funderar på att sätta upp en riktigt färgstark tapet på väggen vid köksbordet, den väggen som man ser mest i det rummet. Vit botten ska det vara, men sedan något riktigt synligt till det - det skulle bli ett lyft för rummet tror jag! Dessutom har Stalands fått in ett soffbord som ser lovande ut, vitt, ovalt och med en underskiva som sitter relativt högt - precis vad vi har önskat oss. Det måste spanas in live. Sedan är det ju mattor till våra två mindre rum, lampor till arbetsrummet, hallen och köket, gardiner och nya köksmöbler som står på önskelistan. Det kommer att bli full fart!

Igår räknade vi äntligen ihop hela kostnaden för bröllopet. Puh, att säga att det blev dyrt är ju årets underdrift. Vi var 71 personer och vi höll inte igen så det är inte konstigt att kostnaden har blivit så pass hög, men ändå - galet mycket pengar är det, och då valde vi ändå billiga alternativ till exempel när det gäller mina kläder, blommorna och frisören. De dyraste posterna, förutom festen, är ringarna och fotografen, men det är också de sakerna vi ju kommer att ha kvar efteråt också. Ringarna kommer vi att använda hela livet och fotografen har också varit viktig för oss eftersom en stor del av våra minnen från dagen kommer att finnas just där. Men det är tur att vi inte gör sånt här ofta för då hade vi verkligen ruinerat oss!

2010-09-03

Trött fredag
Idag känner jag mig helt sänkt. Tack och lov att det är fredag - det här är min första hela arbetsvecka på flera veckor och den känns ändlös.

Igår kväll träffade jag PH på middag. Hon ska ha barn i januari och jag tyckte att hon hade vuxit betydligt bara sedan jag såg henne på vårt bröllop för ett par veckor sedan. Vi åt middag på mysiga Tabbouli på Tavastgatan - jag har helt missat den restaurangen men måste absolut komma tillbaka! God libanesisk mat och jättefin miljö, en klar hit för mig! Jag funderar på att ta med mina föräldrar dit någon gång - de har aldrig ätit libanesiskt såvitt jag vet, de går ju aldrig ut och äter överhuvudtaget, och det skulle nog kunna göra dem gott att komma ut lite från vardagen.

PH är en av mina närmaste vänner och det var skönt att ses bara vi två. Vi har alltid massor att prata om och gårdagen var inget undantag. Vi pratade mycket om familjen - PH hade sett på bröllopet att min pappa såg så sur och frånvarande ut och hon visste ju att han är sjuk, men jag förklarade att det har inte bara med sjukdomen att göra - han är sån och har varit det i många år. PH's pappa har också varit dålig under våren, men PH och hennes syster pratade allvar med honom och efter det har han faktiskt förändrats, börjat bry sig om både sin hälsa och sina nära. Det är en bra förändring.

Vi pratade barn också, förstås. Jag är fortfarande velig - tanken på barn både skrämmer och lockar. Graviditeten och förlossningen är enbart skrämmande för mig och kunde jag välja att inte göra det så skulle jag inte tveka. Jag skulle vilja ha en objektiv diskussion med någon om det här, men insåg väldigt snabbt med PH att det var som att prata med en sten. Att diskutera för- och nackdelar med någon som är gravid och nyfrälst är meningslöst - PH kunde inte för sitt liv förstå hur jag kunde känna någon tvekan alls, för henne hade det alltid varit självklart. Precis så som jag själv skulle vilja ha det, ett självklart val, men för mig har det aldrig varit så. Jag velar och funderar vidare och känner mer och mer stress för varje dag som går.

2010-09-02

Den perfekta kvinnan
Något jag har reagerat över som jag ser mer och mer i bloggvärlden är den nya "hemmafru-trenden" som det också har skrivits en del om i tidningar och böcker den senaste tiden. Jag tycker att det är fascinerande, läskigt och lustigt på en och samma gång. Trenden jag ser så mycket av nuförtiden är att kvinnor ska vara smala och snygga, som vanligt, men det verkar lite som att det här med att göra en perfekt karriär har fått stryka lite på foten - eller så ägnar sig karriärkvinnorna kanske bara inte åt att blogga? Många bloggare som jag upptäcker på nätet bor i stora, vackra hus på landet eller i mindre städer. De har en vacker familj, de handlar kläder av märken som Odd Molly och Malene Birger, de bakar och lagar mat gärna av hemodlade ingredienser, och inreder och piffar och har perfekta trädgårdar. Jag blir alldeles stum - hur går det ihop?

Jag tillhör den där skaran som bor i lägenhet i stan och som inte har barn - inte än, kanske senare, kanske aldrig, det får vi se. Jag lagar förvisso helst mat utan halvfabrikat, men jag äter lunch ute på restaurang varje dag, reser hellre till andra sidan jordklotet än att påta i trädgården och springer hellre på gym än att baka bullar... Gör det mig till en sämre, mer självisk kvinna eller duger jag ändå?

Jag tycker att många av bloggkvinnorna verkar ha fantastiska liv - de verkar lyckliga och nöjda och jag hoppas att det sant, att det inte bara är en bloggfasad som inte får spricka. Det jag tycker är lite läskigt är det uniforma, att alla på något sätt blir så lika. Den ena bloggen skulle lika väl kunna vara skriven av den andra, det är liksom ingen skillnad längre. Jag tycker att det vore kul att se en man skriva om det här, "livet som den perfekte hemmamannen" kanske? Finns det?

2010-09-02

September
Mina höstkänslor håller i sig. Igår kväll var det faktiskt kallt ute, jag frös i min trench och tunna tröja under. Otroligt, det har gått så fort! Det känns som att sommaren försvann direkt efter vårt bröllop men jag är glad att den i alla fall höll i sig så pass länge.

Den här tiden på året har jag svårt att veta vad jag ska ha på mig. Det är liksom för kallt för de där riktiga sommarkläderna men för varmt för höst. I morse bytte jag kläder tre gånger men det får jag väl skylla delvis på att jag har alldeles för mycket som ligger i högar och är otvättade och ostrukna nu.

Middagen hos mina föräldrar var trevlig. Jag gosade med Maja och reagerade som vanligt på hur liten och lätt hon är - hon har blivit väldigt smal nu som gammal, hon är ju över 19 år och det är mycket för en katt. Men hon verkar må bra i alla fall, även om åldern så klart gör sitt precis som för oss människor.

Pappa hade låtit så pass positiv på dagen när jag pratade med honom efter läkarbesöket, men nu tyckte jag det var mer som vanligt igen - negativ och uppgiven och passiv. Jag vet inte vad jag ska tro om medicineringen han ska få. Allt känns otydligt, informationen från läkaren är så akademisk och fackmässig så den är omöjlig att förstå för oss oinsatta, och mina föräldrar ställer liksom inga frågor heller. Jag antar att det är svårt att veta vad man ska fråga om men i mitt tycke bör man fråga om allt som inte är tydligt. C är okänslig som vanligt - jag vet inte om det är en yrkesskada efter många år inom vården eller om hon alltid har varit så kall, men om hon är filmjölk så är jag chili i jämförelse. Alla är vi olika.

När vi kom hem fick jag titta på bilder från U's svensexa som han hade fått av HT. Jag ville själv se dem så jag får väl skylla mig själv, men ändå. U säger att allt är så oskyldigt och ingenting betyder något, och ändå finns det bilder på honom med diverse tjejer samlandes in bh-ar som han skulle göra som uppgift, och bilder på honom och mer eller mindre helnaken sambadansande tjej med jättebröst gjorda av plast. Jag blev som väntat tvärförbannad över det och det stör mig som tusan att U gång på gång säger att allt är så annorlunda nu jämfört med hur det var för några år sedan. Det är det ju inte och när jag påpekar det svarar U i princip att "boys will be boys", så där är det på svensexor. Jag undrar om det är jag som är för snäll och duktig som aldrig gör något dumt - borde jag förändra mig? Skulle U bry sig om jag gjorde det?

2010-09-01

Goda nyheter
Idag är det mammas födelsedag! Vi ska som vanligt fira bara med familjen, med middag hemma hos dem. Jag och C har köpt boken Vårt bröllop med kronprinsessparet och dessutom får mamma en blombukett och två flaskor alkoholfritt vin. Det blir bra.

Pappa har varit och träffat läkaren på Karolinska idag och jag har gått som på nålar hela tiden i väntat på beskedet. Nu har jag pratat med pappa och jag tror att det är goda nyheter. Det som pappa har uppfattat av läkaren är att tumören inte ser alltför elakartad ut, det är inte cancer utan tvärtom verkar det vara goda utsikter att han ska bli botad. Han kommer antagligen inte att opereras, vilket är en enorm lättnad för honom, utan i stället ska tumören behandlas med medicinering, en ny typ som har testats med mycket goda resultat. Pappa ingår därmed i en studie och kommer inte att behöva betala någonting för behandlingen, och jag tror om jag känner honom rätt att även det är en bra nyhet för honom. Pappa lät enormt mycket gladare och lättare på rösten nu än han har gjort på länge och jag hoppas innerligt att det här ska hålla i sig - att han ska bli en gladare och mer livskraftig människa på sikt.

Jag har tillbringat förmiddagen på en ganska tråkig mässa, även om det var skönt med miljöombytet från kontoret. På vägen tillbaka till kontoret gick jag i lite olika affärer och hittade inte helt oväntat en del fint som jag blev riktigt sugen på. Jag gillar hösten när det gäller kläder - jag tycker om att få dra på mig tjocka tröjor, strumpbyxor och kappa och det är inte svårt för mig att hitta fina kläder just vid den här tiden på året. I år är jag sugen på en ny lite längre kappa, alltså neråt knälängd som blir snyggt till kjol och klänning. Jag har min gamla svarta som börjar bli ganska sliten och som jag framför allt är så trött på så jag knappt vill titta på den. Den skulle självklart funka en säsong till men helst inte... Dessutom är det min svarta täckkappa som också tyvärr fortfarande fungerar, men som jag ärligt talat är så trött på så jag verkligen vill byta ut den nu.

På Mexx såg jag en mörkblå dunkappa som skulle kunna vara ett alternativ, och jag har även sett en mörkblå lite längre ullkappa som var simply gorgeous. Kappahl har en beige fin kappa som också är ett bra alternativ - jag ska titta närmare på den när den kommer ut i butik. Dessutom finns ju alltid alla fina stickade klänningar och annat fint som alltid dyker upp på hösten och vintern - det är en bra tid!

Styrkepasset igår var förresten hemskt - urjobbigt och jag kände mig svagare än någonsin. Min långa viloperiod har helt klart straffat sig så nu ska jag kämpa på för att komma i form. Det behövs!