2010-09-21

Ändrade planer
Jag kan inte riktigt släppa tanken på det här katastrofala valet - inte så konstigt kanske med tanke på att det är det enda som alla pratar om nu. I mina ögon är det här ett val utan vinnare. Den rödgröna sidan är förlorare för att de fick för få röster. Den blå sidan är förlorare för att de nu ställs inför situationen att kanske tvingas regera i samarbete med ett rasistparti. Och rasistpartiet, ja, de är förlorare helt enkelt för att de är just ett rasistparti. De är så korkade så det är rent synd om dem just därför. Jag kan inte säga annat än det. Och jag oroar mig över var världen är på väg - se på situationen i Frankrike och Danmark, till exempel, och nu har den verkligheten tagit ett skrämmande stort kliv in in Sverige också. Verkligen sorgligt och oroande.

Som tur är hade jag min träning att glädjas åt igår. Passet var överjävligt - jag hittar inget annat ord för att beskriva det. Först femton minuter på flacken, högt, högt tempo som skulle hållas genom hela partiet. Sedan omväxlande backar och flack körning, mellan fyra och sju minuter per sektion. Vi körde slut på oss totalt och gick på varje nytt parti direkt efter det förra, ingen vila emellan utan rakt på bara. Helt fruktansvärt jobbigt, lysande bra träning och jag behöver väl knappast säga att jag längtar till nästa pass i morgon!

Hemma såg vi på mer politisk debatt på TV och sedan satte jag mig framför datorn för att jobba med lite reseplanering. Till min glädje lyckades jag fånga upp min kära PR på Facebook så vi passade på att prata lite där. Herregud så jag saknar henne på jobbet!! Utan henne är arbetsdagarna helt enkelt tråkigare och det visar bara i vanlig ordning hur viktiga kollegorna är för att vi ska ha roligt på jobbet. Vi ska i alla fall försöka ses snart, förhoppningsvis redan till helgen, och det ser jag fram emot. Vi har massor att prata om. Tyvärr trivs PR inte så bra på sitt nya jobb. Det är mycket som inte har fungerat bra tydligen och hon överväger nu om hon verkligen vill stanna kvar. Inte roligt att höra eftersom hon var så glad över att ha fått jobbet i somras.

Tyvärr har våra Ecuador-planer blivit ändrade. U har ett stort och viktigt konsultuppdrag som ger bra betalt och som han verkligen vill fortsätta jobba med. Fördelen med att vara egen företagare och konsult som han är, är att han på många sätt själv kan styra sitt jobb. Nackdelen är att när den stora uppdragsgivaren kallar, då måste han vara tillgänglig om han inte vill bli utbytt. Nu kräver uppdragsigvaren att U ska vara tillgänglig i november och december, precis den period när vi hade planerat att resa iväg. Jag har bett om semester och allt och nu måste vi skjuta upp hela resan. Jag är så besviken så jag saknar ord. Luften gick ur mig totalt när U berättade. Nu kan vi åka tidigast i januari och för mig känns det som en evighet dit, som att det nästan kommer att vara för sent.

Det är märkligt - fram till för ungefär ett år sedan var jag knappt medveten om min så kallade biologiska klocka. Jag tänkte nästan aldrig på den utan livet var fullt av andra saker att drömma om och tänka på. Nu tänker jag konstant på det faktum att jag blir äldre och på att jag knappt har någon tid på mig alls längre om jag ska kunna få barn. Det är så extremt stressande. Alla människors varningar och förmanande ord om att jag inte kan vänta längre ringer ständigt i mina öron, och jag har själv nästan börjat räkna veckorna jag har på mig - inte för att jag vet något säkert, men jag har väl en ungefärlig aning kan man säga. Fram till att jag fyller 40 känns som max, och dit är det bara drygt två år.

Just på grund av den här eländiga barnfrågan känns det nästan katastrofalt att skjuta upp vår resa till Ecuador, för jag vill verkligen inte vara gravid när jag gör en sådan resa. Jag känner alltför många som har mått uselt som gravida, och det skulle vara en bortkastad resa för mig i så fall. Jag vet fortfarande inte säkert om jag vill ha barn. Det är ingenting jag verkligen drömmer om. Som jag känner just nu så är det väl ungefär 30 % av mig som vill ha barn och 70 % av mig som känner mig tvingad till det. U är tvärsäker - han vill verkligen ha barn, och med tanke på det är jag ärligt förvånad över att han inte känner sig mer stressad över vår ålder. För mig är det ett ständigt orosmoment, men han verkar ta det hela mer med ro, fast jag tror ändå att han tänker på det mer än han säger.

Igår när jag insåg att vår resa måste skjutas upp kände jag nästan som att fängelsedörren slog igen framför mig. Jag känner mig som att jag sitter i bur, som att vi knappt kan genomföra resan för att det då kommer att bli för sent för oss att kunna bli gravida. Och jag vill inte tvingas välja. Jag vet nu att det inte är fullt så dramatiskt i verkligheten som det känns för mig, men ändå - känslan är rent ut sagt skitjobbig och min instinkt är bara att fly från alltihop. Min dröm är inte att bli en lattemamma som sitter och häckar med andra lattemammor på caféer dagarna i ända och som promenerar tre i bredd på gångvägarna. Skulle jag leva så, så skulle jag nog bara vilja rymma hemifrån. Jag vet inte var mitt liv ska ta vägen och beslutet om framtiden känns tungt som bly.