2009-05-29

Gratis vin och reseinspiration
Igår besökte jag och UP resebyrån African Safari. De borde kunna det här med Tanzania. Och tja, kunnig var han kanske, killen vi träffade. Men lyhörd - inte mycket. Hur många gånger vi än upprepade att vi inte är intresserade av en lyxresa så fortsatte han ändå att försöka sälja på oss lyxhotell och skyhöga priser. Det är helt enkelt inte intressant och jag tror att vi kommer att fixa vår egen resa nu i stället, för att det ska bli gjort. Tiden springer ifrån oss, som sagt.

På kvällen gick jag, PR och EB till Café Opera för att dricka lite gratis vin. Det var mediamingel, massor av folk och hög volym, men vi drog oss undan i ett eget hörn och kunde faktiskt prata ordentligt också. Det var riktigt trevligt även om det blev tidig hemgång. Väl hemma gick jag ut med katterna och satte mig sedan vid datorn för att leta researrangörer. Till min glädje finns det en arrangör som ordnar resor som låter precis rätt för oss - man bor i tält på savannen och kan även besöka byar på landsbygden. Det är mer en resa i vår smak. Jag hoppas vi ska kunna få ihop det här nu.

2009-05-28

Vardagstrött
Igår var en riktigt vanlig, tråkig vardag. Det roligaste som hände var att jag fick ett ryck på lunchen och gick och köpte inte mindre än fyra nagellack i olika färger. Jag är egentligen urusel på att använda färgat lack på fingrarna men vill ändra på det så det här är ett steg i rätt riktning. Nu gäller det bara att jag ser till att använda dem också. Tånaglarna är en helt annan sak - där använder jag alltid lack och byter färg minst ett par gånger varje månad. Det har blivit min grej, kan man säga.

Efter jobbet var det träning igen - veckans sista cykelpass som var lika tufft som alltid. PA har förvarnat om att hon kanske skulle jobba sin sista vecka nu men igår sa hon att hon inte hade bestämt sig ännu. Jag håller tummarna för att hon klarar att fortsätta lite till för utan henne blir cykelpassen helt enkelt inte desamma. Jag tog en liten butiksrunda efter träningen och provade några saker men det var inte mycket som föll mig i smaken. Det mest intressanta var en blå-vit-randig kavaj på Zara som satt perfekt. Jag är annars ingen större användare av kavajer men den här var så pass snygg att den är värd att fundera på. Nackdelen med kavajer för mig är ofta att de får min rumpa att se gigantisk ut jämfört med midjan, och så är det ju också i verkligheten. Det är den bittra sanningen helt enkelt.

Hemma blev det en lugn kväll. UP var borta och jag däckade med middag i soffan och blev förstås sittande alldeles för länge. Det är en dum strategi - jag borde verkligen sitta och äta i köket i stället även om jag är själv. Då äter jag mindre och det går fortare. Mycket bättre, helt enkelt. Jag tog en sväng ut med Saga - Tuva ville vara inne i kväll också - och tvättade lite men förutom det blev inte mycket gjort. Min lista av uppgifter att fixa bara växer.

2009-05-27

Katthotell bokat
Igår gick jag och UP förbi Jambo Tours på lunchen. De ska ju vara experter på den typ av resa som vi vill göra i sommar, men jag blev inte imponerad. Vi fick träffa en kvinna som jobbade som resesäljare och hon hade verkligen ingen koll alls. Faktiskt tror jag att till och med jag, som bara har läst en halv Lonely Planet, vet mer om Tanzania än henne. Hon ville prompt sälja på oss en paketresa och det hjälpte inte hur mycket vi än förklarade att det inte är vad vi är ute efter.

Jag har massor att göra på jobbet men satte mig ändå och panikringde runt till ännu fler katthotell och otroligt nog fick jag napp till sist. Katthotellet i Häverödal har plats och då får katterna bo i en relativt stor bur med tillgång till egen uteplats. Det känns inte som en optimal lösning och jag är inte alls förtjust i tanken att lämna bort katterna på ett hotell så där, men den här bokningen gör det i alla fall möjligt för mig och UP att överhuvudtaget komma iväg på vår resa. Min stressnivå har minskat påtagligt bara genom det här.

Kvällens träning var tung, styrketräning med nytt program äntligen. Men jag tog mig igenom och senare på kvällen kom RL och lämnade katterna hos mig igen. Det är otroligt hur de fyller upp hela hemmet så fort de kommer dit. De verkade glada att vara tillbaka och väldigt lugna också - redan efter någon minut var de inne i det vanliga livet igen. Jag tog ut Saga på en kvällspromenad vilket hon gillade förstås, men Tuva valde att stanna inne med UP. Livet är lite mer som vanligt igen.

2009-05-26

Mardrömmar
Gårdagen fick en trevlig avslutning. Efter ett överjävligt träningspass hämtade UP upp mig och vi åkte ut till Djurgården. Vi promenerade en bit och hamnade sedan på Ulla Winblad, där vi satt på uteserveringen och åt en god middag och pratade om livet. Efter middagen gick vi en sväng förbi Josefina, som var nästan tomt, och åkte sedan hem och åt efterrätt - rabarberpaj med vaniljsås.

Jag har försökt hålla tankarna borta från katterna och Tanzania, men det är svårt. I natt drömde jag mardrömmar om bergsbestigningen och jag är så stressad att jag knappt vet vad jag heter med tanke på allt som är kvar att fixa. Katternas boende i sommar är prio 1 för om inte det löser sig kommer resan inte att bli av överhuvdtaget. Så enkelt är det. Jag vet inte om RL har gjort någon större insats för att få tag i ett hem men jag misstänker dessvärre att han inte har lyft ett finger. Vi är alldeles för sent ute för att hitta en lösning nu, tyvärr, och tiden springer ifrån oss. Hur gör man??

2009-05-25

Helvetet tur och retur
Jag kan inte hålla mig ifrån att läsa om Kilimanjaro så fort jag kommer åt det. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att få all den där informationen - en vandring upp till Kilis topp låter som en tur till helvetet. Många, många bryter och det låter som att alla blir jättesjuka på vägen upp. Man äter inte, man sover inte, man dricker inte utan går på mediciner, kräks upp det lilla man får i sig, har konstant dunkande huvudvärk och fryser halvt ihjäl. Jag undrar hur den här turen ska gå och om det egentligen bara är rena vansinnet av oss att ens försöka. Varför kan inte vi (jag...) vara som alla andra och bara åka till Medelhavet och sola i stället??

Något som slår mig nu är att det verkar som att varenda människa ska ha barn. Senaste jag fick höra om är KH och JD - precis som jag misstänkte efter att ha sett bilderna på henne på Facebook. Det ploppar ut barn var man än vänder sig. Jag önskar fortfarande att jag hade mer tid - det är fortfarande så mycket mer jag vill göra, sånt som inte blir lika enkelt och självklart när man har barn. Kommer jag någonsin bli redo för det livet?

2009-05-25

Två och ett halvt år
Idag fyller jag och UP två och ett halvt år - våra allra första. Nu är det bara evigheten kvar. Våra första år har definitivt inte alltid varit enkla - stormigt är bara förnamnet. Men trots allt som har hänt så känns det ändå att vi hör ihop. Skulle jag inte vara med UP så skulle jag inte vara med någon alls.

Vår långhelg fortsatte bättre än den började - efter gräl och utbrott i onsdags och torsdags så blev resten av helgen lättare och gladare. Fredagen blev en vilodag. Vi gjorde inte många knop utan tog det tvärlugnt hela dagen och det var först på kvällen som vi gjorde ett ryck och åkte iväg ut till Vaxholm. Vi tog en skön promenad där och jag njöt faktiskt av att vara där igen - lugnet, tystnaden, havet, allt det man inte får på så många andra ställen. Vi avslutade kvällen hemma med middag i soffan medan vi såg på Ratatouille, som var riktigt bra.

På lördagen kom vi upp tidigt och åkte in till stan. Vi hade en del ärenden att fixa och fick det mesta gjort, förutom att besöka resebyråerna som vi har planerat att göra. Nu är frågan med kattvakt åt Saga och Tuva fortfarande inte löst för sommaren och innan det är klart kan vi knappast boka någon resa heller, men vi måste ändå förbereda oss. Vi var inne på vaccinationskliniken och fick en lista på alla sprutor vi måste ta. Senast nästa vecka måste vi köra igång med det. Jag hittade dessutom ett par nya skor till bröllopet i juni så nu är det löst.

Det mest spännande för dagen var att vi gick in på NK för att titta på ringar. Jag vet redan precis vad jag vill ha så för mig var det lätt - jag behövde bara prova min tilltänkta kombination för att få bekräftat att det är den jag ska ha. Expediten berömde mig faktiskt för att jag var en av ytterst få kunder som kom in med ett färdigt förslag som dels faktiskt funkade perfekt och såg bra ut och dels inte heller var precis vad alla andra har också. För UP var det annorlunda - han provade mer förutsättningslöst och fastnde mest för en halvkupad ring i vitt guld. Men vi har inte beställt något ännu - jag är mest inne på att göra som förra gången och köpa stenar på auktion för att sedan låta Kaplans specialtillverka det jag ska ha. UP måste också fundera lite till innan han bestämmer sig.

Vi var hemma en kort sväng bara och åkte sedan ut till Täby och ASj för grillning. Hans syster JSj, TF, TM och LJ var där också. TF och TM är absolut mina favoriter bland UP's vänner. LJ har jag alltid haft lite mer svårt för av olika skäl. ASj är speciell men trevlig han med. Men det går inte att komma ifrån - dessa personer kombinerat blir hysteriskt. Det är dem jag kallar Lysekilsgänget och UP älskar dem men det gör inte jag. Vi har helt enkelt inte alls samma humor och det som i deras ögon är bara för lustigt och tokroligt kan för mig mest av allt bara bli jobbigt och påfrestande. Men kvällen blev bra ändå och UP var mycket nöjd vilket är huvudsaken.

Igår var vi på två visningar, två fyror på Lilla Essingen, som vanligt. Den första var bra planerad även om läget inte är optimalt. Den andra hade ett toppenläge men det var också det enda med bostaden som vi faktiskt gillade. Vi har inte bestämt om vi ska bjuda ännu och jag har fortfarande inte släppt tanken på Hornsberg, som förvisso inte har inflyttning förrän om ett år men som ändå klart är intressant.

Gårdagen var varm - vi satt och åt lunch i stekande sol på balkongen och tog även en runda i Altorp framåt kvällen. UP sprang och jag gick med stavarna vilket också är mycket bra träning. Helgen blev bara bättre och bättre och avslutningen har varit toppen!

2009-05-22

Dysfunktionell
I onsdags jobbade jag hemifrån halva dagen och slappade sedan hemma innan det var dags att åka in till stan och sedan vidare ut till BC's möhippa. Jag valde ju att hoppa över poledancingen och anslöt med ett par andra tjejer hemma hos en av deltagarna som bor i en fantastisk villa ute vid Drottningholm.

Det var bra uppslutning, säkert 15 tjejer var där, och när jag kom dit pågick för fullt presentutdelning av saker som BC i sin tur skulle koppla till vem givaren var. Dessvärre verkade jag vara den enda som totalt hade missat att det skulle vara ett fint inslaget paket och jag kände mig dummare än tåget med min simpla utprintade bild av UP. Men så är det, jag har ju ingen direkt koppling till BC förutom via UP så då blev det honom jag fick visa upp. När BC kom till min sak gissade hon förstås direkt att den var från mig och ägnade sedan flera minuter åt att prata om UP och om deras första tokroliga möte, när de delade säng och pratade om dejting och allt annat. Om mig sa hon sedan bara att jag var UP's sambo och att jag dessutom var en stor kattälskare. Jag blev både förvånad och faktiskt besviken över hennes ord. Jag har ändå känt BC i två och ett halvt år och visst, vi är långt ifrån bästa kompisar och har inte träffats jättemycket, men ändå. Är det enda hon har snappat upp om mig att jag har katter? Är jag osynlig på riktigt?

Efter presentutdelningen stod ribbåt på programmet, men det visade sig att det inte fanns plats på ribbåten för alla utan de - däribland jag - som inte hade egen flytväst fick i stället åka vidare med vanlig motorbåt. Vi åkte till Jungfrusunds Marina, där en riktigt fin restaurang ligger precis vid hamnen. Vi åt en god middag med mycket prat och lite karaoke innan det var dags att åka hem.

Kvällen med tjejerna - som jag inte direkt kände - blev ungefär som väntad för mig; trevlig, men inte så mycket mer. Det var som vanligt när jag träffar en massa folk - jag känner att jag lika gärna inte hade behövt vara där, att jag inte tillför något och att ingen saknar mig om jag inte är med. Det är så min verklighet ser ut. Jag ringde UP på hemvägen för att få lite uppmuntran, men det var dumt av mig för han höll i stället med BC och sa att jag säger ju så lite så det är väl inte så konstigt att hon inte har några intryck av dig. Efter det rasade jag ihop fullständigt och det urartade med ett långt gräl mellan mig och UP och alldeles för många tårar när jag väl kom hem. Nästa morgon var det likadant. Jag var precis tom på energi och gick så långt att jag till och med sa till UP att det är lika bra att vi gör slut eftersom jag inte kan göra varken honom eller någon annan lycklig - allra minst mig själv. Då är det bättre att han träffar någon annan som är glad och normal i stället så kan jag isolera mig och leva mitt eget ensamma liv i fortsättningen.

Vi hann inte prata färdigt innan det var dags för mig att åka till mina föräldrar. De skulle i sin tur åka iväg och vara barnvakter åt SL, men jag valde att tillbringa dagen med Maja i stället. Det passade bra eftersom UP skulle iväg på svensexa. Det var jätteskönt att vara ensam där med bara henne som sällskap och kändes som en väldigt väl spenderad tid där jag fick tid att tänka och även tid att inte göra någonting, bara tömma hjärnan på allt kaos och helt enkelt bara vara.

Idag har jag och UP pratat lite till och jag har insett att han inte alls vill göra slut, lika lite som jag egentligen vill det. Det som däremot har tagit mig hårt är det han sa i morse om att vi knappt träffar några av våra vänner längre, varken han eller jag. Jag läser in mellan hans rader att han tycker att det beror på mig, att det är jag som håller tillbaka och inte vill träffa någon. Kanske har han rätt. Jag har mått så pass dåligt under det senaste året så jag har dragit mig undan från de flesta. Jag har inte orkat annat, och jag vet mycket väl att det inte är bra för någon. Det är ett dåligt tecken att jag slutar träffa mina vänner och ett ännu sämre tecken att UP gör samma sak. Det är en spiral vi måste vända. Jag måste hitta en väg ut, en väg tillbaka till min livsglädje. Annars går vi under båda två.

2009-05-20

Kattkriget
Igår satt jag i stort sett hela dagen superkoncentrerad med en enda tråkig uppgift. Jag blev klar men mot slutet av dagen var mina ögon nästan lika fyrkantiga som datorskärmarna. Jag var så trött att ögonen nästan gick i kors och styrkepasset på kvällen blev därefter - skitjobbigt. Men nu är det gjort.

Under dagen igår kom två mail från RL. I det första skrev han att han vill lämna katterna en vecka tidigare än han sagt förut, alltså redan nu direkt efter helgen. I nästan mail skrev han att han inte kommer att ha dem mer efter det här och med andra ord inte heller kommer att ställa upp i sommar. Han föreslog i stället att placera katterna på katthotell i fyra veckor.

Luften går ur mig totalt. För jag (och UP) har varit helt beroende av honom för att kunna komma iväg till Tanzania i juli. Att han kunde ställa upp och ha katterna då var förutsättningen för att vi skulle kunna resa, och fram till igår trodde vi också att det var det han skulle göra. Men inte längre. RL backar ur i sista sekunden och hans svek betyder i princip att vår resa inte kommer att bli av. Jag kan inte tänka mig att placera katterna i en liten bur på hotell i flera veckor, utan varken mig eller RL, utan någon de känner. Det kommer inte att fungera - i ett par dagar, kanske, men inte i fyra veckor. Det går inte. Jag trodde aldrig att RL kunde vara så hjärtlös - att han är beredd att utsätta dem för det bara för att själv slippa besväret. Han skyller på att katterna inte trivs hos honom men i verkligheten är det solklart att det är han som tycker det är för jobbigt att ta ansvaret.

RL vet mycket väl att genom att ställa det ultimatum han har gjort nu - jag tar katterna på heltid eller så är det bortadoptering som gäller för han kommer inte att lyfta ett finger mer - innebär att jag kommer att ta dem. Han vet mycket väl att jag tar ansvar, till skillnad från honom själv. Han vet mycket väl vad han gör här och jag visste inte att han kunde vara så elak. All min motivation till att planera resan har försvunnit, för nu vet jag inte längre om vi kommer att kunna resa iväg. Det är som att all glädje inför sommaren bara har rasat ihop.

2009-05-19

Jobbkompisar från förr
Igår åt jag lunch med Telia Finans-kollegor som jag inte har sett på länge: CJ, YR, MT och AK. AK har jag ju lite kontakt med då och då men de övriga har jag nog knappt sett sedan vi slutade jobba ihop för fyra år sedan. Tiden går verkligen. Men det var roligt att se dem - de är sig lika, som förr. Det känns på något sätt som att alla vi som jobbade tillsammans då fortfarande ser tiden tillsammans på Telia Finans i ett gyllene skimmer. Det kan aldrig bli så bra som det var då. Den största nyheten för dagen var förstås att AK ska gifta sig på pingstafton. Jag kommer att vara borta då men annars hade det varit roligt att gå till kyrkan och se henne.

Jobbet gick halvbra - en massa strul som i slutet av dagen gjorde mig rejält less. Det är alldeles för mycket att göra nu men det är bara att bita ihop. Jag har fått mer information om BC's möhippa och blir mer och mer skeptisk ju mer jag hör. Senaste nytt är att vi ska åka ribbåt, vilket jag har vetat sedan tidigare, men intressant nog kommer vi varken att få ut skyddsoverall eller ens flytväst. Jag trodde inte att en arrangör ens fick ta ut en grupp utan flytvästar! Tjejen som mailade informationen skrev att de har lyckats låna ihop några västar men hon rekommenderar att man tar med en egen. Jag äger nu ingen flytväst så det återstår att se hur den båtturen ska bli.

Träningen var värre än värst. Vi körde fortfarande på rpm-upplägget som förra veckan, men den här gången var de tuffa partierna längre och mot slutet av passet var jag så slut att jag knappt kunde röra mig. Det här måste bara ge resultat! PA meddelade igår att hon kommer att hålla i klasserna maj ut men efter det blir hon mammaledig. Jag kommer verkligen att sakna henne.

På kvällen tittade jag och UP lite på Tanzania. Vi har ett ungefärligt upplägg nu: flyg till Dar Es Salaam, sedan vidare till Arusha och därifrån till Serengeti och Ngorongoro. Efter safarin ger vi oss på Kilimanjaro och sedan avslutar vi med Zanzibar. Berget fasar jag lite för - det är riktigt tuff vandring, många timmar per dag, varav den sista biten upp till toppen i beckmörker mitt i natten, med risk för regn och framför allt kyla. En del av mig undrar vad jag håller på med som ens funderar på det, medan en annan del av mig är lika övertygad om att jag kommer att lyckas. Det är lite som Mount Kinabalu - vi fasade för det och när vi väl såg berget på riktigt kunde vi inte föreställa oss hur vi skulle lyckas. Men när allt kom omkring gjorde vi det bara - att misslyckas och ge upp var inget alternativ. Det ska det inte vara den här gången heller. Vi måste bara förbereda oss väl och ha med oss bra utrustning så ska det gå bra.

2009-05-18

En helg i maj
I vanlig ordning har helgen försvunnit fortare än jag hunnit blinka. Jag tränade efter jobbet i fredags men eftersom jag fortfarande inte kände mig helt frisk så tog jag det lite lugnare än vanligt. Idag är jag på topp igen så i kväll blir det hårdträning som vanligt. UP skulle bort på Rotaryfest i fredags så jag fick ställa upp och skjutsa honom dit innan jag kom hem. Jag tillbringade kvällen hemma med en god middag och bara slappade.

På lördagen var jag som en zombie - totalt energilös. Jag fick inte mycket gjort, vi fixade undan med lite saker hemma bara och tog en kort promenad till Mörby för att handla middag framåt kvällen. UP pratade med US och fick höra att han och AN har gjort slut. Jag är väldigt förvånad - inte för att jag känner någon av dem väl eller har pratat med dem men det verkade ändå funka bra och jag hade snarare väntat mig att de skulle vara nästa par ut att förlova sig eller gifta sig eller bli gravida. Men inte den här gången alltså.

Vi tittade på Melodifestivalen på kvällen och det var en lång och segdragen historia. Vissa låtar var ganska bra, vissa var faktiskt riktigt bra och vissa var riktigt dåliga. Precis som jag väntat mig gick det katastrofalt dåligt för Sverige och den norska vinnaren förstår jag fortfarande inte storheten i - jag tycker den är fruktansvärt dålig. Men det är jag det....

Igår var det söndag och visningsdags som de flesta söndagar. Vi tittade på tre treor i Kristineberg och Fredhäll. Den första var OK men inte mer - egentligen inte bättre än den lägenhet vi har idag och då känns det inte motiverat att byta. Den andra var jättefin - inredd och renoverad precis i min smak. Men den låg för nära motorvägen, bullret hördes precis hela tiden och så pass mycket att man knappt kunde vara på balkongen. Den tredje lägenheten var också fin, väl renoverad och med bra läge - men trots det var det något som fattades där också.

Vi har börjat fundera på ett nytt spår och det är nyproduktion. Det byggs massor nu, i Hornsberg och Lindhagen, och när vi väl börjat undersöka saken närmare så visar det sig att en nybyggd fyra i Hornsberg faktiskt är billigare än en äldre fyra på Lilla Essingen, till exempel. Det gör genast saken intressant och det är helt klart ett spår att titta närmare på. Nu är det ju långt ifrån säkert att vi ens kan få en lägenhet här. Det kommer in massor av intresseanmälningar för dessa ännu inte byggda lägenheter och det kan mycket väl hända att vi är för sent ute. Men som sagt, intressant är det helt klart.

Vi storhandlade på vägen hem och framåt kvällen kom mina föräldrar över för att äta middag. Vi bjöd på gazpacho, min lax med cashewtäcke och sherrysås, och till efterrätt en jordgubbspaj med marängtäcke. Det blev en trevlig kväll faktiskt, inga konflikter utan allt funkade bra. Efter att mina föräldrar hade åkt tog jag och UP en promenad längs Edsviken innan det var dags att sova. Det känns bra nu.

2009-05-15

Äntligen fredag!
Snart har även den här arbetsveckan gått. Jag känner mig mer effektiv nu - det är mycket att göra och det betyder också att jag gör mer. Träningen är också mer målinriktad eftersom jag verkligen vet vad jag jobbar för nu. Igår var det styrketräning och det var vansinnigt jobbigt särskilt för överkroppen. Jag kände av att jag fortfarande inte är helt frisk och med tanke på det tuffa cykelpasset i onsdags så valde jag att köra lite lättare benträning igår. Idag blir det cykel igen men jag ska se till att ta det lugnare eftersom förkylningen hänger kvar ännu. Jag har föreslagit för UP att vi ska träna på att gå i branta backar, till exempel upp för Hammarbybacken. Det är nog framför allt den typen av träning vi behöver nu.

UP hämtade mig efter träningen eftersom han ovanligt nog hade bilen i stan. Vi åt middag och satte och sedan och pratade Afrika. Jag har hunnit läsa på lite och vi tittade lite mer på Äventyrsresor och Lonely Planet. Safaridelen låter helt otroligt spännande - jag tror att den här upplevelsen kommer att bli fullständigt magisk. Berget känns det som att vi kommer att klara bara vi klarar av höjden. Det är ju det som är svårt att förutse. Jag minns att vi mådde rätt dåligt båda två när vi kom upp till Laban Rata på 3 300 meters höjd men nästa natt när vi gick upp till 4 100 meter kände vi inte av några problem med höjden. Förhoppningsvis blir det samma sak här - bara vi tar det lugnt och går i långsam takt så ska det förhoppningsvis gå bra. Sista biten blir tyngst, när vi går över snöfälten upp mot toppen. Där är det ungefär 15 grader kallt så det blir att packa med skidkläder och varma underställ för att klara klimatet. Vansinnigt spännande är det verkligen!

2009-05-14

Dags att göra affärer
Igår fick jag byta plats på jobbet. Det blev ingen lång flytt, bara ett skrivbord bort i landskapet, men nu tittar jag åt ett annat håll och har lite nyare grannar ändå. Det ska nog bli bra. Jag åt lunch med UP och vi pratade om katterna igen. UP vill inte göra slut på grund av katterna, det är han säker på, och jag hoppas att han ska orka också. Jag har bett flera personer om råd och det svar jag oftast får är att det är betydligt enklare att omplacera sambon än en vuxen katt, som inte är en fin, dyr raskatt utan bara en alldeles, alldeles underbar bondkatt. Det vore något för RL att höra. Han tror att det ska bli lätt att omplacera men jag tror motsatsen, framför allt en katt som inte är rumsren. Det är inget alternativ för mig.

På träningen igår jobbade vi med kadens och RPM, varvtal per minut. Vi satte upp ett visst RPM och jobbade sedan med att öka motståndet och behålla samma varvtal, eller att öka kadensen med varvtalet bibehållet. Det var sjukt jobbigt och jag tänkte på Kilimanjaro - det är berget jag jobbar för nu, det är det som är mitt mål. Jag har hunnit läsa lite mer om Tanzania och kommit fram till att vi nog ska hålla oss främst i den norra delen av landet. Där ligger Kilimanjaro, Ngorongoro och Serengeti och där kan vi lätt tillbringa två och en halv vecka. Sedan kan vi flyga ner till kusten vid Zanzibar och avsluta semestern där. Södra Tanzania låter fantastiskt ur ett safariperspektiv, men det är betydligt mindre utbyggt med dåliga vägar och det betyder också att det tar längre tid att ta sig runt. Med vårt tighta schema tror jag ändå mer på de mer lättillgängliga norra delarna av landet.

Både jag och UP hade framgångar i vår möbelförsäljning igår. UP sålde sina gamla köksmöbler och jag sålde mitt soffbord - perfekt, pengar in till oss och färre saker att flytta runt och fundera på. Jätteskönt, helt enkelt.

Jag har fått ännu lite mer information om BC's möhippa och ju mer jag tänker på den desto mer störande är den. Det har gått till så att ett mail har skickats ut till alla tjejer med frågan om man kan vara med ett visst datum. Sedan hör man ingenting och så hör man ingenting och så hör man ingenting, förrän igår när det kom ett mail som talade om att så här blir upplägget och så här mycket kostar det. Ingen fråga om vad vi andra tycker, ingen diskussion, utan allt är bara plötsligt bokat och klart. Jag har bestämt mig för att inte vara med på strippdansen eftersom den verkligen inte är min grej, och när jag frågar vad priset blir utan strippdans så får jag till svar att det blir samma pris ändå, det är en klumpsumma som ska betalas oavsett om man är där eller inte. Maten till kvällen är förbeställd - några tapas, grillad kyckling och pastasallad. Drycken betalar man själv. Jag frågade tjejen som mailat om vegetariskt alternativ och fick till svar att jag kan ju äta pastasalladen, räcker inte det eller behöver jag ha något annat också..? Eh, ja för den summa jag betalar och med tanke på att jag dessutom tvingas betala för något jag inte ens deltar på så behöver jag faktiskt äta mer än pastasallad. Jag har inte varit med på många möhippor, men planeringen av den här känns som att den är under all kritik. Jag hoppas för BC's skull att hon ändå blir nöjd och glad med arrangemanget. Med tanke på att jag inte känner någon av de andra tjejerna som är med så känns det inte rätt att börja klaga på vare sig upplägget eller kostnaden, eftersom jag anar att det bara kommer att ge mig problem. Men oavsett så hade jag själv aldrig planerat en möhippa på det här sättet. Alla är vi olika.

Idag blir det mer jobb och mer träning. Sedan har vi en lugn kväll att se fram emot.

2009-05-13

Givetvis
Jag hade planerat in att gå på Shortcuts mingel och prisutdelning för "Framtidens kvinnliga ledare" igår kväll. Det passade bra igår eftersom jag fortfarande kände av förkylningen. Sagt och gjort - jag åkte till Debaser och mötte upp PR. Men - varken hon eller jag var alls på humör. Vi gick in ändå för att åtminstone få oss ett glas vin, bara för att upptäcka att de var betalbar som gällde. Knökfullt med kacklande tjejer och en ljudnivå som gjorde att man knappt ens kunde höra sig själv tänka. Vi stannade en halvtimme innan vi gav upp och åkte hem igen.

Jag har börjat läsa på om Tanzania och det känns spännande och skrämmande och stort och roligt och framför allt utmanande att tänka på den här resan. Den afrikanska kulturen är helt ny och okänd för mig och jag vet knappt vad jag ska förvänta mig. Det är precis som med Borneo, att jag är så extremt fokuserad på Kilimanjaro så jag kan knappt tänka mig något annat där nere. Om jag klarar det berget så klarar jag vad som helst. Vilken seger att stå där på toppen av Afrikas högsta berg! Det är något att satsa på.

Annars blev kvällen lugn. UP har också börjat bli förkyld nu så det var inga stora aktiviteter på schemat. Han jobbade vidare med sitt föredrag och jag sorterade upp våra sysaker som jag har haft på att göra-listan länge. Nu är det till slut klart. Vi var dessutom nere i förrådet och hämtade upp UP's gamla köksmöbler. I kväll kommer en kille som kanske vill köpa dem så jag håller tummarna. Dessutom är det en kvinna som ska titta på mitt gamla soffbord som finns hos UP's mamma i kväll, så kanske gör vi två bra affärer på en och samma dag. Jag hoppas verkligen på det. Det skulle vara ett bra steg framåt att få lite mer plats i förrådet, och färre saker att ta hand om vid nästa flytt.

Idag har det till slut kommit ett mail med info om BC's möhippa nästa vecka. Och självklart, givetvis, of course, vad annars hade jag väntat mig... så ska vi köra poledancing. Åmande kring strippstång. Skitkul. Wopidoo. Ska jag vara ärlig så kan jag knappt tänka mig något jag mindre skulle vilja göra. Jag minns bara alltför väl JD's svensexa med poledancing och tvättäkta strippa och alla mina och UP's gräl om det. Jag vill inte göra det och nu står jag där. Det är nästan så att jag funderar på att ansluta efter den aktiviteten, eftersom den verkligen inte lockar mig det minsta. Tvärtom, för mig känns den enbart ångestframkallande, urfånig och jobbig. Jag vill inte göra det. Frågan är hur jag ska komma ur den här delen - blir det så enkelt som att jag bara dyker upp efteråt eller hur gör jag? Dessutom ska vi köra den gamla klassikern med att ta med en sak som påminner om vår relation till BC. Jag känner henne knappt - min enda relation till BC går via UP. Jag får väl ta med en bild på honom och göra det enkelt.

Nu är det ännu en dag. I kväll blir det träning igen och nu måste jag lägga på ett kol för att komma i form inför resan. Det är allt eller inget som gäller.

2009-05-12

Förkylt
Lördagens grillfest har satt sina tråkiga spår. Jag är genomförkyld så träningen får vänta. Jag hoppas på att tillfriskna till i morgon åtminstone. Sedan blir det förhoppningsvis träning onsdag, torsdag och fredag i stället.

I stället för träning gick jag en runda till BoConcept och Mio efter jobbet. Jag letade dels studiomöbler till jobbet och dels spanade jag förstås lite för egen räkning också. Jag kom hem med en vas och två ljuslyktor i pärlemorvitt från Mio. Jag tänker mig dem tillsammans i fönstret med vackra rosor eller någon annan blomma. Någon gång, i något hem, någonstans....

Hemmakvällen blev lugn. UP jobbade med ett föredrag och jag sydde och lagade kläder som jag borde ha fixat för länge sen. Vi pratade mycket om situationen med katterna också men kom som väntat inte fram till någon lösning. Jag måste skydda katterna här - jag är helt öppen för en lösning men inte på bekostnad av att de ska fara illa på något sätt. Det skrämmer och oroar att UP är beredd att ställa ultimatum som han gör - som att han kan bestämma sig för att han och jag inte alls har någon framtid tillsammans om jag ska ha katterna hos mig. Om vi skulle omplacera katterna helt och hållet skulle UP bli nöjd, RL skulle bli nöjd och hans sambo skulle bli nöjd. Men jag skulle må jättedåligt och jag tror att katterna skulle göra det också. För mig känns det inte alls som rätt beslut. Så frågan är vem som ska må dåligt - jag eller de andra? Hur mycket av mig själv och mina värderingar ska jag vara beredd att ge upp för min relation? UP pratar om att han måste må bra och att han måste få sova, och jag vet inte ens vad jag ska säga längre. Ska vi gå skilda vägar då, för att han inte kan sova bra om jag har katterna hos mig? Är det inte värt mer än så? Betyder vår framtid och våra drömmar så lite när allt kommer omkring? Jag har inga ord längre.

2009-05-11

Första grillfesten
I fredags tog jag ett snabbt beslut att jobba hemifrån. Det var skönt att få sitta i fred och jag fick en hel del gjort dessutom. Efter jobbet åkte jag ändå in till stan för att möta NM. Vi har inte setts på evigheter och det var som alltid roligt att träffa henne. Trots att vi inte har mycket kontakt eller träffas ofta så räknar jag ändå henne som en av mina närmare vänner, en av de äkta. Det var en trevlig kväll även om vi åkte hem tidigt.

På lördagen packade jag in katterna och alla deras prylar i bilen och åkte över till RL med dem. Det kändes konstigt och fel eftersom jag vet att hans sambo inte alls vill ha dit dem. Men RL verkade väldigt glad att se dem och när jag åkte hem igen kändes det bra. Fast nu efter bara ett par dagar har RL mailat och sagt att det inte alls funkar bra, Saga trivs inte alls utan kissar på golvet flera gånger varje natt i protest. Med Tuva funkar det bra men Saga verkar sakna mig något helt kopiöst. Jag inser redan nu att RL inom kort kommer att vilja lämna katterna tillbaka till mig och jag förstår honom samtidigt som det känns extremt tråkigt. Jag tror ju att Saga trivs med RL men däremot är hon så extremt fäst vid mig så någon annan är helt enkelt inte godkänd. Jag vet också att UP kommer att gå i taket över det här. Enligt honom skjuter RL över sina problem på oss och UP vill inte acceptera det. Själv vet jag inte vad jag kan göra. UP har pratat om omplacering på deltid men jag tror också att det är väldigt svårt med en katt som inte är rumsren om inte jag är där. Det finns nog ingen som vill ta emot henne då, hur underbar hon än är annars. Det är inte någon bra lösning för katterna heller. Jag känner mig fullständigt rådvill.

Under lördagen var jag helt energilös. Jag och UP hamnade i långa meningslösa diskussioner och fick ingenting gjort förrän på kvällen när vi åkte in till stan för att grilla hos PR. Hon hade besök från Frankrike och hade bjudit över några vänner på grillning på gården. Det blev en jättetrevlig kväll med många skratt, även om det blev kallt att sitta ute framåt kvällen. Men det var underbart avkopplande att umgås med PR och hennes vänner, som inte har någon som helst koppling till Kroatiengänget och alla dem jag helst håller mig ifrån numera. De accepterar mig som jag är och jag behöver inte spela några spel.

Under kvällen började jag få ont i halsen och på söndagen vaknade jag och kände mig dunderförkyld. Typiskt - jag vill ju verkligen kunna träna för fullt nu och framför allt behöver jag det med tanke på sommarens bergsvandring. Ju närmare det kommer ju större och mer skrämmande känns tanken, även om den samtidigt lockar mig något enormt. Klarar jag den utmaningen så klarar jag vad som helst.

Vi var på två visningar på söndagen men de var som vanligt - inget för oss. Den första, en fyra på Lilla Essingen, var förvisso väldigt fin och i perfekt skick, förstås. Men den låg instäng mellan husen utan någon direkt utsikt alls och för det höga priset hade vi nog velat ha lite mer än så. Den andra lägenheten var en trea bland Lilla Essingens äldre kvarter. Den var finare än väntat men låg lite väl nära motorvägen och hade knappt någon förvaring, så tyvärr tror jag ändå inte att den skulle fungera för oss.

Resten av söndagen ägnade vi åt att röja och städa hemma samt åt att prata semester. Det är hög tid att boka resan snart och att börja se över vaccinationer och annat som ska förberedas. Vi åkte iväg till Altorp en sväng där UP sprang två varv runt spåret och jag tog en rask promenad på ett varv. Det var säkert inte det bästa för min förkylning men ändå skönt att få röra mig och få upp lite flås. Jag ska börja gå med mina stavar där också för att få upp vandringsträningen lite mer. Det här ska vi bara fixa.

Hemma har jag bestämt mig för att börja rensa ut ännu mer. Vi har på tok för mycket prylar fortfarande och jag blir galen på det. Jag har bestämt mig för att skänka bort min vita fårskinnsfäll - tror jag i alla fall. Eventuellt skulle jag kunna tänka mig att behålla den som golvmatta i sovrummet när vi flyttar. Jag får se. Men för övrigt ska jag rensa ut lite vaser och skålar, som vi håller på att drunkna i, och jag tänker dessutom sälja mina båda vita fåtöljer. De är jättefina och sköna att sitta i, men vi har helt enkelt inte plats för dem. Då måste de ut. Jag har frågat RL om han vill ta dem men annars åker de ut på Blocket i stället. Det är små framsteg hela tiden.

2009-05-08

Spänn musklerna!
Det är fortfarande mycket på jobbet och ingenting tyder på att det kommer att minska inom någon snar framtid - snarare rullar det på i allt snabbare takt. Det är positivt men jag vill också känna att jag blir klar med någonting i stället för att arbetshögen bara växer sig allt större.

Jag styrketränade efter jobbet och det gick helt otroligt bra - jag la på tyngre vikter på alla muskelgrupper utom axlar och mage och klarade det utan problem. Faktiskt kände jag mig både smal, snygg och vältränad igår och jag ska minsann se till att hålla fast vid den självbilden. Den får mig att må klart bättre än tanken på att ständigt vara för stor, för tjock, för ful och allt annat negativt jag kan komma på.

Jag har lyckats bli osams rejält med RL på grund av katterna. Det är jättetråkigt och jag ser just nu ingen lösning på frågan. RL's förslag att omplacera dem tänker jag inte ens fundera på. Katterna tillhör min familj och jag har aldrig tvekat om att jag vill ha kvar dem hos mig. Däremot har jag önskat mig att kunna få avlastning och dela tiden med RL, men det går han alltså inte med på längre. På sitt sätt ställer han alltså ultimatum nu - han tänker inte ha dem hos sig fler gånger efter sommaren och hans besked till mig är alltså att om jag ska ha kvar katterna så får jag ta dem själv, annars är det omplacering som gäller. Eftersom jag inte kommer att omplacera dem så får jag alltså ta ansvaret själv i fortsättningen. Där blir det också ett problem eftersom UP vägrar gå med på heltid. Jag vet inte vad det är som spökar hos honom - är det prestige eller vad?

Mitt största problem med katterna är att andra har problem med dem. Hade det bara varit upp till mig och hade jag vetat att jag kunde få avlastning när det behövs, till exempel om jag ska resa bort, så hade jag kunnat tänka mig att ha dem alltid, men där sätter UP stopp. Jag vet inte vad vi ska göra nu eller vad nästa steg blir. Jag har tidigare kommit överens med RL om att han ska ha katterna hos sig nu i maj och han ska ta dem från i morgon, men för mig känns det inte bra att lämna katterna hos honom och hans hemska sambo nu när jag vet att de inte ens är välkomna dit. Det är ett moment 22.

Vårt bostadsletande har hamnat i stiltje nu eftersom det knappt är något ute till försäljning nu heller. Jag trodde att det skulle lossna nu till våren men det är fortfarande lugnt. Troligen blir det inte några visningar den här helgen heller. Vi får se.

2009-05-07

80-årskalas och stor sorg
Efter en lång strulig dag på jobbet igår var det underbart skönt att komma iväg och träna på kvällen. Passet gick bra, det var tufft och jobbigt och svetten forsade som vanligt. Jag använde min nyinköpta vattenfasta mascara från Max Factor och den satt som berget - till skillnad från den jättedyra Diorshow som jag lämnade tillbaka efter att ha provat den under ett pass. Ibland är billigt faktiskt bäst ändå.

Efter träningen åkte jag direkt ut till UP's mamma i Stocksund. Hon fyllde 80 år igår och hade öppet hus på eftermiddagen och middag för familjen på kvällen. Det var en trevlig middag med god mat i mängder och konversationen flöt bra även om jag inte alltid har så mycket att säga i diskussionerna.

Nu på morgonen kom ett mail från RL som gjorde mig helt förtvivlad. Jag fick äntligen tag i honom igår och vi kom överens om att han ska ta katterna nu i helgen och ha dem några veckor, och sedan igen i juli och augusti över semestern. Det kändes bra att det har löst sig, men så kom nästa bakslag nu när RL skrev att han vill att vi adopterar bort katterna till hösten. Han kan aldrig mer ta hand om dem efter sommaren och han ser ingen annan lösning. Jag trodde knappt att det jag läste var sant. För min del kan jag inte ens tänka mig att adoptera bort dem till någon annan. De tillhör familjen och de är så extremt fästa vid både mig och UP så jag tror inte att de skulle må bra utan oss. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag lät dem försvinna ur mitt liv.

Hela situationen känns extremt sorglig. Jag inser att jag inte kommer att få mer hjälp av RL efter den här sommaren utan från augusti kommer katterna att vara helt och fullt mitt ansvar. Jag vet också att UP inte vill ha dem på heltid och jag är orolig för vilka konsekvenser det här kommer att få för honom och mig. Kommer han att vilja bo med mig alls om jga inte hittar en lösning för katterna? Hur ska det gå när det inte finns någon lösning? I så fall blir det kanske ett singelliv för mig igen. Jag får hitta en liten lägenhet, kanske en liten tvåa på Lilla Essingen, och bo där ensam med katterna i fortsättningen. UP träffar någon annan. Så var det med det. Jag är förtvivlad över hur det har blivit. Om ett mirakel bara kunde inträffa någon gång.

2009-05-06

Tävlingsdags igen
Nu är jag med i den här tävlingen också: http://pwahlberg.blogspot.com/2009/04/ny-tavling-pagar-till-den-16-maj-kl-19.html#links

Jag hoppas på att vinna den fina änglalampetten!

2009-05-06

Det tar tid att få gamla vänner
Det är omöjligt att klä sig rätt den här tiden på året. Hela veckan som varit hittills har jag klätt mig för vårvärme, och följdaktligen också gått omkring och varit konstant frusen. I morse tänkte jag att jag banne mig inte ska gå runt och frysa en dag till så jag tog min röda kappa i stället - och idag är det varmt. Typiskt.

Igår var jag hemma hos TT efter jobbet. Vi har inte setts på alltför länge och nu har hon flyttat till ny lägenhet och bytt jobb så det var mycket att uppdatera oss om. TT har haft ett gigantiskt flyt när det gäller att hitta en bostad. Hon bor i en härlig trea på Karlbergsvägen med stora, härliga rum och fönster både åt gatan och åt innergården. Lägenheten är inte mer än 76 kvm stor, men takhöjden är säkert 3,70 meter och det gör att hela bostaden känns gigantisk. Det är jättebra att allt har ordnat sig för henne så väl till sist.

TT och jag har känt varandra sedan jag flyttade till Rotebro när jag var två år. Även om vi inte har haft mycket kontakt genom hela livet så är det ändå nästan lite som att träffa ett syskon när jag är med henne. Oavsett hur lång tid det går mellan gångerna så känner vi fortfarande varandra så väl. Det är underbart skönt och avslappnande att vara med en sådan person. Jag behöver inte vara någon jag inte är, jag behöver inte spela någon roll för att passa in, utan jag kan vara precis den jag är och ändå veta att hon kommer att acceptera mig no matter what. Det är riktiga vänner, det - en perfekt motvikt till hela den här fejkvärlden som jag har varit under de senaste åren. Jag berättade för TT att jag har friat till UP och hon är med andra ord den första som får veta det.

Idag fyllder UP's mamma AP 80 år. Det blir middag med familjen hos henne i kväll - mer vara artig, le och uppföra sig väl. Lyckligtvis har jag min härliga träning först, så kvällen lär bli bra ändå.

2009-05-05

Höj tempot
Igår kom jag igång med cykelträningen igen efter en veckas uppehåll. Det var roligt som vanligt, ett skönt pass där alla fick köra efter eget huvud. Det är det jag gillar med PA's klasser - att alla är självständiga och rutinerade och kan köra på efter eget tempo och ändå jobba på stenhårt. Det är en klar skillnad mot andra cykelklasser jag har gått på. Där handlar det mer om att göra som instruktören säger och följa låt efter låt. Jag kommer verkligen att sakna PA' klasser när hon går på mammaledighet, men jag är å andra sidan glad för varje vecka jag kan fortsätta att träna för henne.

Idag ska jag gå till Åhléns och reklamera min svindyra Dior-mascara. Visst, jag får lika fina ögonfransar av den som av någon annan mascara, men vattenfast är den absolut inte. Efter träningen igår satt mascaran överallt utom på ögonfransarna. För 280 kronor och av ett så pass exklusivt märke förväntar jag mig högre kvalitet än så. Det blir att kräva pengarna tillbaka, helt enkelt, och gå tillbaka till Max Factor igen. Den är inte heller perfekt, men det är absolut inte sämre och den kostar hälften så mycket som Dior.

Det är mer att göra på jobbet nu och det är positivt. Jag jobbar bättre när jag har mycket att göra och hela dagarna blir roligare. Vår semesterplanering har inte riktigt kommit igång ännu. Vi har nästan spikat vilka veckor vi ska vara lediga men inte något mer exakt än det, annat än att vi siktar mot Tanzania i fyra veckor. Jag har sökt RL gång på gång för att prata om katterna men han verkar undvika mig för jag får inga svar från honom. Jag vet att han är dålig på att höra av sig, men det här är ovanligt till och med för honom.

Vårt hem förbättras sakta men säkert. Vi rensar kontinuerligt, vi tar bort och lägger till. Idag kommer den nya spisen äntligen och det är också ett framsteg. Det är trist att vi inte kommer iväg till vår nya bostad någon gång, men jag tänker att de förändringar och utrensningar som vi gör nu kommer åtminstone att göra nästa flytt lättare. Vi kommer att ha färre prylar, även om vi fortfarande har alldeles för mycket. Men det blir i alla fall bättre och bättre.

Den här veckan är fullbokad varje kväll. Träning måndag, onsdag och torsdag. Träffa TT i kväll och träffa NM på fredag. Det blir skönt med helgen när jag och UP kan få lite kvalitetstid tillsammans.

2009-05-05

Bloggtävling
Jag är med och tävlar i Simplicity-bloggen och hoppas vinna! Tävlingen finns här: http://www.addsimplicity.blogspot.com/

Jag har siktat in mig på dessa fina krukor sedan länge så jag håller tummarna!

2009-05-04

Plötsligt hände det
Valborgshelgen har varit lång och skön, men ändå på givetvis alldeles för kort. Det är som att den lediga tiden jag har aldrig räcker till. Det är fullt upp varje helg.

Valborgsfirandet blev lugnt. Jag och UP åt middag hemma och promenerade sedan ner till Kevingebadet för att lyssna på körsång och se på majbrasan. Där vimlade av folk, mest pensionärer och barnfamiljer. Jag antar att folk i vår ålder utan barn oftast festar med sina kompisar på annat håll på Valborg, men den här gången passade det oss bra att göra så här.

Helgen har annars inneburit mycket fixande hemma. Vi har varit effektiva som bara den, skrivit listor med allt som ska göras och strukit över varje punkt när den har blivit klar. Det är en metod som funkar bra och vi får garanterat massor gjort. Vi har varit nere i Södertälje och hälsat på TF. Det var trevligt, lugnt och skönt. Vi fikade, promenerade längs kanalen och åt pizzamiddag hemma hos honom. Alldeles lagom och väldigt avkopplande.

På lördagkvällen var vi ute och åt middag på Kungsholmen med SS, HE och JK, som jag inte har sett på evigheter. Vi umgicks mycket som singlar - gick ut och hängde i barer och tittade på killar - men sedan gled vi ifrån varandra med tiden. Men det var roligt att se henne och befriande på något sätt, eftersom hon inte har någon koppling till partygänget som jag numera är så trött på och helst undviker. JK är singel och hon verkar klart stressad över det, eftersom hon är 40 år och troligen vill ha barn i framtiden. Jag hoppas det löser sig för henne.

SS och HE var som vanligt - de beställde in den ena lyxiga rätten efter den andra och champagnen och drinkarna flödade. De lever verkligen inte billigt, men jag antar att de kan passa på att unna sig det här så länge det funkar för dem. Vi åt en god middag och ställde oss sedan i baren och helt plötsligt kom frågan bara över mig.
"Vill du gifta dig med mig?"
UP blev alldeles stum först, han rodnade och blev tårögd och svarade sedan ja. Han blev så glad så han visste knappt vad han skulle säga, men efter en liten stund kom det fram att han ju hade tänkt fråga mig själv också. Han grämde sig lite för att jag hann före, men vi enades om att han kan få fråga mig också så småningom. Vårt förlovningsdatum blir den dag han friar till mig. Nu är vi bara för-förlovade, men det är stort det med. Jag känner mig lugnare nu än på länge.

2009-05-02

Att våga eller inte
Igår kom ett sms till UP från JSk som är i Budapest med HE. Han skrev att han har friat till henne och hon har sagt ja. De har inte känt varandra mer än något halvår men de bor redan ihop och det verkar funka bra.

Jag ser samma sak hos nästan alla mina vänner nu. De träffar någon och innan jag hinner blinka har de flyttat ihop, förlovat sig, fått barn och planerar bröllop - alla utom jag och UP. Vi står kvar där vi har stått hela tiden - som sambos, nu till slut, men inte mer. Fortfarande rädda, fortfarande alltför osäkra för att våga ta nästa steg. Jag undrar vad det är som gör att vissa vågar så snart och andra inte. Vad är det som gör att vissa är tvärsäkra efter en månad medan andra fortfarande efter flera år inte har kommit dit? Betyder det bara att man har träffat fel person, trots allt, eller är det ett tecken på något annat? Handlar det om de djupa konflikter vi har haft i vårt förhållande, dem som många andra lyckligtvis har sluppit?

Jag kan vara glad för dem som klarar det här. Jag kan självklart gratulera dem och mena det från hjärtat. Det är härligt när människor möts och bestämmer sig för varandra. Men just nu går mina egna tankar så mycket kring det här så trots att jag gläds med andra blir jag bara mer och mer ledsen för min egen skull. Jag har drömt om ett bröllop mellan mig och UP. Jag har föreställt mig vilka som ska vara där, hur jag ska vara klädd och ha håret. Vilken musik vi ska ha, hur ringarna ska se ut. Jag drömmer inte om det längre, för det känns så overkligt, så orimligt och ouppnåeligt. Precis som småflickor som drömmer om att vara prinsessor. I längden blir det bara fånigt. Väx upp, skärp dig, se verkligheten i stället. Det kommer inte att hända. Jag har inte förstått hur viktigt det här är för mig förrän nu när jag vet att det inte kommer att hända.

Jag tvivlar inte på att UP verkligen älskar mig. Jag tvivlar inte på att han vill leva sitt liv med mig. Men samtidigt är det ju det som gör hela situationen så konstig. Om han är så säker på sina känslor, varför gör han det då inte? Varför tar vi aldrig nästa steg i vår relation? Jag har sagt rent ut att jag vill gifta mig med UP. Jag kan inte bli tydligare än så. Men ändå räcker det inte och det är mer än dags för mig att inse att om UP hade velat samma sak så hade det hänt för länge sen. Hade han velat fria till mig så hade han redan gjort det. Någonting inom mig säger att om han fortfarande inte är tillräckligt säker så kommer han aldrig att bli det. Och det skapar i sin tur allt mer osäkerhet inom mig. Jag drar mig undan. Tänker på att flytta till en egen lägenhet, på att bara leva ensam i stället, precis så som jag föreställde mig framtiden innan vi möttes. Kanske är det så det kommer att bli trots allt. Jag trodde att jag hade hittat hem, men nu vet jag inte längre. Kanske kommer jag aldrig dit.

Det är därför jag inte orkar umgås med folk längre. Det är därför jag stänger in mig i mig själv och drar mig undan. Det kostar för mycket, jag klarar inte att genomföra rollspelet hela vägen. Jag ler och håller masken, men inombords kan jag inte hålla gråten tillbaka längre. Livet är på väg att krackelera.