2009-05-22

Dysfunktionell
I onsdags jobbade jag hemifrån halva dagen och slappade sedan hemma innan det var dags att åka in till stan och sedan vidare ut till BC's möhippa. Jag valde ju att hoppa över poledancingen och anslöt med ett par andra tjejer hemma hos en av deltagarna som bor i en fantastisk villa ute vid Drottningholm.

Det var bra uppslutning, säkert 15 tjejer var där, och när jag kom dit pågick för fullt presentutdelning av saker som BC i sin tur skulle koppla till vem givaren var. Dessvärre verkade jag vara den enda som totalt hade missat att det skulle vara ett fint inslaget paket och jag kände mig dummare än tåget med min simpla utprintade bild av UP. Men så är det, jag har ju ingen direkt koppling till BC förutom via UP så då blev det honom jag fick visa upp. När BC kom till min sak gissade hon förstås direkt att den var från mig och ägnade sedan flera minuter åt att prata om UP och om deras första tokroliga möte, när de delade säng och pratade om dejting och allt annat. Om mig sa hon sedan bara att jag var UP's sambo och att jag dessutom var en stor kattälskare. Jag blev både förvånad och faktiskt besviken över hennes ord. Jag har ändå känt BC i två och ett halvt år och visst, vi är långt ifrån bästa kompisar och har inte träffats jättemycket, men ändå. Är det enda hon har snappat upp om mig att jag har katter? Är jag osynlig på riktigt?

Efter presentutdelningen stod ribbåt på programmet, men det visade sig att det inte fanns plats på ribbåten för alla utan de - däribland jag - som inte hade egen flytväst fick i stället åka vidare med vanlig motorbåt. Vi åkte till Jungfrusunds Marina, där en riktigt fin restaurang ligger precis vid hamnen. Vi åt en god middag med mycket prat och lite karaoke innan det var dags att åka hem.

Kvällen med tjejerna - som jag inte direkt kände - blev ungefär som väntad för mig; trevlig, men inte så mycket mer. Det var som vanligt när jag träffar en massa folk - jag känner att jag lika gärna inte hade behövt vara där, att jag inte tillför något och att ingen saknar mig om jag inte är med. Det är så min verklighet ser ut. Jag ringde UP på hemvägen för att få lite uppmuntran, men det var dumt av mig för han höll i stället med BC och sa att jag säger ju så lite så det är väl inte så konstigt att hon inte har några intryck av dig. Efter det rasade jag ihop fullständigt och det urartade med ett långt gräl mellan mig och UP och alldeles för många tårar när jag väl kom hem. Nästa morgon var det likadant. Jag var precis tom på energi och gick så långt att jag till och med sa till UP att det är lika bra att vi gör slut eftersom jag inte kan göra varken honom eller någon annan lycklig - allra minst mig själv. Då är det bättre att han träffar någon annan som är glad och normal i stället så kan jag isolera mig och leva mitt eget ensamma liv i fortsättningen.

Vi hann inte prata färdigt innan det var dags för mig att åka till mina föräldrar. De skulle i sin tur åka iväg och vara barnvakter åt SL, men jag valde att tillbringa dagen med Maja i stället. Det passade bra eftersom UP skulle iväg på svensexa. Det var jätteskönt att vara ensam där med bara henne som sällskap och kändes som en väldigt väl spenderad tid där jag fick tid att tänka och även tid att inte göra någonting, bara tömma hjärnan på allt kaos och helt enkelt bara vara.

Idag har jag och UP pratat lite till och jag har insett att han inte alls vill göra slut, lika lite som jag egentligen vill det. Det som däremot har tagit mig hårt är det han sa i morse om att vi knappt träffar några av våra vänner längre, varken han eller jag. Jag läser in mellan hans rader att han tycker att det beror på mig, att det är jag som håller tillbaka och inte vill träffa någon. Kanske har han rätt. Jag har mått så pass dåligt under det senaste året så jag har dragit mig undan från de flesta. Jag har inte orkat annat, och jag vet mycket väl att det inte är bra för någon. Det är ett dåligt tecken att jag slutar träffa mina vänner och ett ännu sämre tecken att UP gör samma sak. Det är en spiral vi måste vända. Jag måste hitta en väg ut, en väg tillbaka till min livsglädje. Annars går vi under båda två.