2009-05-20

Kattkriget
Igår satt jag i stort sett hela dagen superkoncentrerad med en enda tråkig uppgift. Jag blev klar men mot slutet av dagen var mina ögon nästan lika fyrkantiga som datorskärmarna. Jag var så trött att ögonen nästan gick i kors och styrkepasset på kvällen blev därefter - skitjobbigt. Men nu är det gjort.

Under dagen igår kom två mail från RL. I det första skrev han att han vill lämna katterna en vecka tidigare än han sagt förut, alltså redan nu direkt efter helgen. I nästan mail skrev han att han inte kommer att ha dem mer efter det här och med andra ord inte heller kommer att ställa upp i sommar. Han föreslog i stället att placera katterna på katthotell i fyra veckor.

Luften går ur mig totalt. För jag (och UP) har varit helt beroende av honom för att kunna komma iväg till Tanzania i juli. Att han kunde ställa upp och ha katterna då var förutsättningen för att vi skulle kunna resa, och fram till igår trodde vi också att det var det han skulle göra. Men inte längre. RL backar ur i sista sekunden och hans svek betyder i princip att vår resa inte kommer att bli av. Jag kan inte tänka mig att placera katterna i en liten bur på hotell i flera veckor, utan varken mig eller RL, utan någon de känner. Det kommer inte att fungera - i ett par dagar, kanske, men inte i fyra veckor. Det går inte. Jag trodde aldrig att RL kunde vara så hjärtlös - att han är beredd att utsätta dem för det bara för att själv slippa besväret. Han skyller på att katterna inte trivs hos honom men i verkligheten är det solklart att det är han som tycker det är för jobbigt att ta ansvaret.

RL vet mycket väl att genom att ställa det ultimatum han har gjort nu - jag tar katterna på heltid eller så är det bortadoptering som gäller för han kommer inte att lyfta ett finger mer - innebär att jag kommer att ta dem. Han vet mycket väl att jag tar ansvar, till skillnad från honom själv. Han vet mycket väl vad han gör här och jag visste inte att han kunde vara så elak. All min motivation till att planera resan har försvunnit, för nu vet jag inte längre om vi kommer att kunna resa iväg. Det är som att all glädje inför sommaren bara har rasat ihop.