2009-05-07

80-årskalas och stor sorg
Efter en lång strulig dag på jobbet igår var det underbart skönt att komma iväg och träna på kvällen. Passet gick bra, det var tufft och jobbigt och svetten forsade som vanligt. Jag använde min nyinköpta vattenfasta mascara från Max Factor och den satt som berget - till skillnad från den jättedyra Diorshow som jag lämnade tillbaka efter att ha provat den under ett pass. Ibland är billigt faktiskt bäst ändå.

Efter träningen åkte jag direkt ut till UP's mamma i Stocksund. Hon fyllde 80 år igår och hade öppet hus på eftermiddagen och middag för familjen på kvällen. Det var en trevlig middag med god mat i mängder och konversationen flöt bra även om jag inte alltid har så mycket att säga i diskussionerna.

Nu på morgonen kom ett mail från RL som gjorde mig helt förtvivlad. Jag fick äntligen tag i honom igår och vi kom överens om att han ska ta katterna nu i helgen och ha dem några veckor, och sedan igen i juli och augusti över semestern. Det kändes bra att det har löst sig, men så kom nästa bakslag nu när RL skrev att han vill att vi adopterar bort katterna till hösten. Han kan aldrig mer ta hand om dem efter sommaren och han ser ingen annan lösning. Jag trodde knappt att det jag läste var sant. För min del kan jag inte ens tänka mig att adoptera bort dem till någon annan. De tillhör familjen och de är så extremt fästa vid både mig och UP så jag tror inte att de skulle må bra utan oss. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag lät dem försvinna ur mitt liv.

Hela situationen känns extremt sorglig. Jag inser att jag inte kommer att få mer hjälp av RL efter den här sommaren utan från augusti kommer katterna att vara helt och fullt mitt ansvar. Jag vet också att UP inte vill ha dem på heltid och jag är orolig för vilka konsekvenser det här kommer att få för honom och mig. Kommer han att vilja bo med mig alls om jga inte hittar en lösning för katterna? Hur ska det gå när det inte finns någon lösning? I så fall blir det kanske ett singelliv för mig igen. Jag får hitta en liten lägenhet, kanske en liten tvåa på Lilla Essingen, och bo där ensam med katterna i fortsättningen. UP träffar någon annan. Så var det med det. Jag är förtvivlad över hur det har blivit. Om ett mirakel bara kunde inträffa någon gång.