2009-04-29

När livet inte fungerar
Gårdagskvällen började bra. Jag kom hem efter bra träningspass där jag faktiskt passade på att lägga på tyngre vikter både på ben och bröst. Det gick bra så det ska jag fortsätta med. Vi åt en jättegod middag som UP hade förberett, och pratade lite om Valborg och om vad vi skulle hitta på den närmaste tiden. Sedan nämnte UP JD's och KH's playboyfest och helvetet bröt löst.

Min strategi har varit att jag inte ska nämna festen, och så hoppas jag att UP inte ska ha sett inbjudan. Jag skulle kunna nämna den när senaste anmälningsdagen hade gått ut och säga lite löst att vi måste nog tacka nej till inbjudan nu när vi inte ska gå... men så blev det förstås inte. UP's inställning till festen var densamma som till det mesta i hans liv - han utgår från att man tackar ja tills man vet att man inte kan av någon annan anledning. Han ville med andra ord gå och allt rasade. Vi grälade om det och jag tappade kontrollen fullständigt, hävde ur mig den ena kommentaren värre än den andra. Grälet fortsatte hela kvällen och spiralen rusade nedåt fortare och fortare. Till slut sa jag att det är lika bra att jag flyttar, jag orkar inte det här längre. Det är inte värt det och jag har inte förmågan att göra vare sig UP eller någon annan lycklig. Jag lämnar UP och allt jag vet och känner bakom mig och börjar från noll igen, går till en plats där ingen känner mig och ingen har några förutfattade meningar om vem jag är eller hur mitt liv ser ut. Jag har tappat tron på mig själv, på min förmåga att kunna ha ett lyckligt liv med någon annan människa.

I samband med Kroatienresan hände något i mitt liv. Innan resan kom på tal var jag en social människa. Jag gillade att gå ut och att umgås och träffa folk. Jag såg fram emot fester och sammankomster och var duktig på att mingla och hålla samtal igång med vem som helst. Men under sommaren före Kroatien ändrades allt och det har fortfarande inte gått över. Kroatienresan fick mig att sluta lita på människor. Jag kände mig sviken av alla som hade minsta koppling till resan, eftersom ingen ens gjorde minsta ansats till att försöka förstå mig. Alla utgick från att det var UP som hade rätten på sin sida och att det var jag som skulle anpassa mig efter honom. KH fällde sin ödesdigra kommentar om att jag måste gå och prata med någon för annars kommer jag att förstöra alla mina förhållanden. Jag har inte sett henne sedan dess och har inte velat det heller.

Kroatienresan gjorde att jag förlorade nästan alla mina vänner. Jag valde det själv, kan man säga, eftersom händelsen fick mig att dra mig undan från hela världen. Men inte desto mindre kan det göra ont och inte desto mindre kan jag känna mig så otroligt ensam. Jag vill ha fler människor i mitt liv, men jag vill inte ha de människorna. Det är inte dem jag saknar. Det är bara det här att ha någon, att han vänner som jag kan lita på och som accepterar mig med alla mina fel och brister, med all min ångest och rädsla och oro som jag ständigt bär inom mig. Jag saknar att kunna känna glädje i mitt liv. Jag saknar att kunna se fram emot sociala sammanhang. Nu fungerar det inte alls. I stort sett var jag än befinner mig och med vilka personer jag än är så känner jag mig helt fel. Jag har ingenting att säga och jag känner inte att jag hör dit. Snarare känner jag bara att det är som att jag sitter i min egen bubbla som ingen annan når in i, och som jag inte heller kan komma ur. Som att jag är osynlig, som att jag knappt finns. Priset för Kroatienresan blev för högt. Livet har inte blivit detsamma efter den händelsen och jag vet fortfarande inte hur jag ska hitta hem.