2009-04-28

Veckans Anders
Ovanligt nog tränade jag inte igår, fast det var måndag. Jag saknade mitt favoritpass men fick göra lite annat i stället. Jag och UP var och hörde framgångscoachen Anders Haglund på en föreläsning arrangerad av Medborgarskolan. Jag har varit på flera av deras föreläsningar under våren och ärligt talat inte varit alltför nöjd, men den här föreläsningen var desto bättre. Både jag och UP har prenumerat på Anders Haglunds veckobrev, Veckans Anders, i ett par år nu, och fått oss mycket till livs i form av inspiration och nya tankar och kunskaper. Förväntningarna på föreläsningen var med andra ord höga, och till min stora glädje måste jag faktiskt säga att Anders Haglund levde upp till dem.

Östra Reals aula var fullsatt av en blandnig av personer som inte verkade känna till ämnet eller föreläsaren alls, och hardcore-fansen som jublade vid varje ord han sa. Ämnet för kvällen handlade om hur man kan leva livet rikare, och det här är ju ett begrepp som kan variera från person till person. Vad betyder ett rikt liv? För en person kan det betyda mycket pengar, för en annan mycket fritid, för en tredje kanske att få umgås med härliga människor varje dag. Oavsett vilket mål man har finns det mycket att göra, små saker och större saker. Som vanligt sitter mycket i huvudet. Tror man på sig själv och sin förmåga är sannolikheten att lyckas större. Jag vet att jag har mycket att jobba med där. Vägen till mental framgång kan vara allt annat än enkel, men den är definitivt möjlig.

Jag har funderat mycket över mig själv på sista tiden. Mitt liv har varit en bergochdalbana under de senaste åren. Jag har gått igenom en skilsmässa och lärt mig leva ensam. Jag har lärt känna en massa nya människor och därigenom träffat UP. Nu är jag sambo med honom, och en stor del av alla människor jag har lärt känna de senaste tre åren har försvunnit lika snabbt som de kom. De var helt enkelt ett lagom kul partygäng att ha omkring mig när jag var singel, men nu är jag inte där längre. Jag har inte samma fokus längre, inte samma intresse för att gå ut och festa.

Jag kan märka det här på jobbet också. EB och PR verkar umgås massor utanför jobbet, och jag är sällan eller aldrig tillfrågad. Jag frågar inte själv heller, jag har inte samma behov av att umgås med kollegorna på fritiden helt enkelt. Jag sitter i kontorslandskap med folk omkring mig hela dagarna, och när jag är ledig kan jag tycka att det är otroligt skönt att slippa ha en massa folk omkring mig. Då vill jag bara ha det lugnt och skönt, få lite egen tid, få andas ut. För UP är det tvärtom. Han sitter i eget rum på kontoret och hans få kollegor är alla betydligt äldre än honom. Han har inget större utbyte av dem förutom än som kollegor, och hans behov av att vara ute och träffa vänner på fritiden är med andra ord betydligt större än mitt. Här kan det komma konflikter mellan oss eftersom vi inte alltid vill samma saker. Så blir det.

Därmed inte sagt att jag inte kan känna mig ensam. Att PR och EB har funnit varandra är roligt för dem, och naturligt också eftersom de båda är singlar. Deras liv ser inte ut som mitt gör idag. Jag är glad att de har roligt ihop, även om jag också kan känna mig utanför deras gemenskap. Samma sak med det gamla partygänget, Kroatien-gänget eller vad man nu vill kalla dem. UP gillar dem fortfarande och vill fortsätta ha kontakt med dem, men för mig känns de irrelevanta. Vi har inte samma värderingar och intressen och det är helt enkelt inte dem jag vill bygga min framtid med. Jag väljer själv, men det har ett högt pris också.

Ibland kan jag känna mig så ledsen att jag bara vill rymma från alltihop. Jag och UP har haft vissa konflikter i vår relation. De tre djupaste är ex-horan, Kroatien och den där kvällen på Vickan för ett par somrar sen. Jag kommer vidare, men ärren efter de här konflikterna är fortfarande så djupa så de gör ont än idag. Kanske kommer det alltid att vara så. Kanske går det aldrig över helt. För mig kan det kännas som att UP inte accepterar det jag känner. Han säger åt mig att jag måste komma vidare, att jag inte får fortsätta tänka eller känna så här. I mina öron kan det låta som att han gör något dåligt som gör mig illa och sedan lämnar han det upp till mig att lösa problemet och komma över det han har gjort. Det funkar inte för mig. Jag kan inte leva så. Och då kommer konflikterna igen.

Anders Haglund sa igår att en person som mår bra har inget behov av att göra någon annan illa. En som sårar är en som mår dåligt. Det stämmer nog. Men jag vill lägga till en faktor till och det är att en som sårar kan också vara tanklös. Jag tror inte att folk generellt säger saker för att medvetet vara elaka. Jag tror att det ofta handlar om att man helt enkelt inte förstår, att man inte inser att det man säger kan såra. Så har det nog ofta varit mellan mig och UP, i det vi har grälat om. Vi förstår inte hur ont det kan göra när vi själva inte tycker att det vi gör eller säger är någon stor sak. Vi sätter oss inte in i den andra personens perspektiv tillräckligt väl. Det är en ständig läroprocess. Att leva i en relation kan vara det svåraste som finns. Det är något att jobba med hela livet.