2009-05-02

Att våga eller inte
Igår kom ett sms till UP från JSk som är i Budapest med HE. Han skrev att han har friat till henne och hon har sagt ja. De har inte känt varandra mer än något halvår men de bor redan ihop och det verkar funka bra.

Jag ser samma sak hos nästan alla mina vänner nu. De träffar någon och innan jag hinner blinka har de flyttat ihop, förlovat sig, fått barn och planerar bröllop - alla utom jag och UP. Vi står kvar där vi har stått hela tiden - som sambos, nu till slut, men inte mer. Fortfarande rädda, fortfarande alltför osäkra för att våga ta nästa steg. Jag undrar vad det är som gör att vissa vågar så snart och andra inte. Vad är det som gör att vissa är tvärsäkra efter en månad medan andra fortfarande efter flera år inte har kommit dit? Betyder det bara att man har träffat fel person, trots allt, eller är det ett tecken på något annat? Handlar det om de djupa konflikter vi har haft i vårt förhållande, dem som många andra lyckligtvis har sluppit?

Jag kan vara glad för dem som klarar det här. Jag kan självklart gratulera dem och mena det från hjärtat. Det är härligt när människor möts och bestämmer sig för varandra. Men just nu går mina egna tankar så mycket kring det här så trots att jag gläds med andra blir jag bara mer och mer ledsen för min egen skull. Jag har drömt om ett bröllop mellan mig och UP. Jag har föreställt mig vilka som ska vara där, hur jag ska vara klädd och ha håret. Vilken musik vi ska ha, hur ringarna ska se ut. Jag drömmer inte om det längre, för det känns så overkligt, så orimligt och ouppnåeligt. Precis som småflickor som drömmer om att vara prinsessor. I längden blir det bara fånigt. Väx upp, skärp dig, se verkligheten i stället. Det kommer inte att hända. Jag har inte förstått hur viktigt det här är för mig förrän nu när jag vet att det inte kommer att hända.

Jag tvivlar inte på att UP verkligen älskar mig. Jag tvivlar inte på att han vill leva sitt liv med mig. Men samtidigt är det ju det som gör hela situationen så konstig. Om han är så säker på sina känslor, varför gör han det då inte? Varför tar vi aldrig nästa steg i vår relation? Jag har sagt rent ut att jag vill gifta mig med UP. Jag kan inte bli tydligare än så. Men ändå räcker det inte och det är mer än dags för mig att inse att om UP hade velat samma sak så hade det hänt för länge sen. Hade han velat fria till mig så hade han redan gjort det. Någonting inom mig säger att om han fortfarande inte är tillräckligt säker så kommer han aldrig att bli det. Och det skapar i sin tur allt mer osäkerhet inom mig. Jag drar mig undan. Tänker på att flytta till en egen lägenhet, på att bara leva ensam i stället, precis så som jag föreställde mig framtiden innan vi möttes. Kanske är det så det kommer att bli trots allt. Jag trodde att jag hade hittat hem, men nu vet jag inte längre. Kanske kommer jag aldrig dit.

Det är därför jag inte orkar umgås med folk längre. Det är därför jag stänger in mig i mig själv och drar mig undan. Det kostar för mycket, jag klarar inte att genomföra rollspelet hela vägen. Jag ler och håller masken, men inombords kan jag inte hålla gråten tillbaka längre. Livet är på väg att krackelera.