2007-03-16

Sista arbetsdagen!
Solen skiner, det är vår och jag kan knappt tro att det är sant att jag arbetar min sista dag innan resan. En mer efterlängtad och välbehövlig semester än denna har jag väl nästan aldrig haft.

Jag har inte varit på topp den här veckan. Stressigt på jobbet, frustration över att allting tar längre tid än jag räknat med och att ingenting blir klart. Jag har accepterat det och inser att det enda jag kan göra idag är att bara resa mig och gå. Fast jag tycker synd om dem som jobbar och som måste sitta och fixa med allt som strular.

Som vanligt när jag är stressad märker jag det även rent fysiskt. De senaste dagarna har jag haft huvudvärk, tappat aptiten och nästan mått illa. Jag tränade spinning igår, första passet på två veckor. Det gick inte bra alls. Jag mådde illa hela passet igenom så i stället för att bli peppad och inspirerad var det bara jobbigt och plågsamt. Synd men dagsformen var verkligen inte den bästa.

I kväll är det after work på Anglais. Det är jag och UP som har dragit ihop det, som en liten avskedsfest innan vi åker bort. Det verkar bli ett helt gäng som kommer dit så det kan nog bli bra. Tyvärr känner jag inte att det är riktigt väl tajmat. Jag vill hinna åka förbi R och hälsa på katterna också och det verkar bli tajt att kunna göra det i morgon. Jag önskar mig fler timmar på dygnet och mer energi för att orka.

Det mesta inför resan har löst sig nu. Vi har de flesta av våra bokningar klara och jag är alldeles pirrig över att få åka iväg, allt vi ska göra och uppleva. Tänk att det här händer!

Jag tänkte på det i veckan, hur små marginaler livet har. I absolut sista minuten bestämde jag mig för att följa med på Birkakryssningen i oktober, trots att jag knappt kände någon. Där mötte jag UP och nu är vi på väg till Borneo tillsammans. Tänk ändå vilka vändningar livet kan ta ibland, hur ofattbart bra det kan bli ändå.

2007-03-13

... och så kom sommaren igen
Vi har hoppat över våren i år. Förra veckan var det vinter och nu, i mitten av mars, har det blivit sommar. Hur varmt som helst ute, jag går i min mörka kappa och svettas. Idag fick jag värmepanik och stressade iväg till Skanstull på lunchen. Kom tillbaka med en kort svart kjol, en enkel och söt (och tunn!!) svart klänning och en härligt sval vit tröja med vida ärmar. Jag står helt enkelt inte ut. Måste byta kläder innan jag ger mig iväg för att träffa JP och PH i kväll.

Men det är ju underbart på samma gång! Äntligen ljus och värme ute! Jag hoppas att inte vintern kommer tillbaka, eller att den åtminstone är borta för gott när vi kommer hem från Borneo.

Jag ringde till UP på förmiddagen. Han hade varit på frukostseminarium och hade paus innan dagens nästa möte. Satt i Kungsträdgården och åt glass och här-arbetade - arbetade där han var i stället för att tvinga sig själv att bara arbeta hemma i sitt arbetsrum. Det är ju inte säkert att det är där man tänker bäst. Kanske fungerar det bättre ute i skogen, på en solig klippa eller varför inte på en parkbänk i solen i Kungsan. Jag önskar att jag hade samma möjligheter, och inte som nu, fasta arbetstider och stationär dator som inte går att rubba en millimeter ens.

Det känns som att livet återvänder nu. Och det är så härligt!

2007-03-12

En aha-upplevelse
Jag har lånat en bok av UP, Att leva och verka till 100%. Han har talat sig varm för den boken och verkligen sålt in den till mig. Hittills har jag inte riktigt fallit, även om det står en del tänkvärda och bra saker i boken. Men igår fick jag äntligen min aha-upplevelse. Man kan inte prata sig ur en problem som man själv har orsakat, stod det i boken. Det stämmer till fullo!

Jag drog direkt kopplingen till historien med UP och hans ex och allt som har hänt kring det. UP tycker att det är jobbigt att jag inte kan släppa det. Men problemet är ju att det är han själv som har försatt både sig själv och mig i den här situationen. Det är hans eget beteende som har orsakat det, och då kan han inte anklaga mig för att ha problem med det. För egentligen var det ju aldrig mitt problem till att börja med. Det var hans.

Sedan är det ju den saken som jag har insett under den senaste veckan och det är att hon inte spelar någon roll. Hon är faktiskt ointressant för mig, betydelselös, oviktig. Jag kan inte låta henne ta plats i mitt liv längre, för hon är inte värd det.

I helgen berättade UP för mig att samma dag som de gjorde slut var samma dag som han träffade mig för första gången, senare på kvällen på Gerdas. Det var den 12 augusti, en lördag. Jag minns det väldigt väl. Det var en händelserik kväll. Vi visste ju inte då vad som skulle hända mellan oss några månader senare, men UP sa att han ofta har tänkt på det, att han mötte mig samma dag som han bröt med exet. Att det kanske betydde något särskilt ändå.

2007-03-12

Lite krångel
Vi har fått besked om att boendet som vi bokade på Laban Rata inte fungerar. Just den dagen är det fullbokat så det betyder att vi måste göra om vår resplan lite. Antingen ta berget redan två dagar efter ankomsten, eller så måste vi skjuta på det. UP är för att ta det direkt och jag tror på sätt och vis också att det är det bästa, för resten av resplanens skull. Men det är lite nervöst också. Efter bara två dagar kommer vi fortfarande att vara ganska jet-laggade och att då ge sig på en riktigt tuff vandring med bergsbestigning upp till 4 095 meter, det kan bli riktigt, riktigt tufft Egentligen hade vi nog behövt en extra dag bara för att vila upp oss innan vi tar berget. Men nu får det bli som det blir. Jag hoppas bara att det funkar att få tag i boende en dag tidigare. Annars får vi göra om resplanen.

2007-03-12

Hudik Cup
Jag har varit med UP på ballongtävling i Hudiksvall i helgen. UP har tävlat på alla möjliga nivåer, från SM upp till EM och VM och tävlingen i Hudiksvall var en deltävling i den svenska cupen. Jag blev förvånad över hur hög medelåldern var på deltagarna. Mest gubbar. Vädret var ganska bra men tyvärr alltför blåsigt så någon flygning blev det inte. Lite av ett anti-klimax med andra ord. Men jag tror ändå att UP uppskattade att jag följde med honom på tävlingen, bara så att jag fick se hur det funkar och vad det handlar om. Jag är tveksam till om jag kommer att följa med honom fler gånger. Det beror på sammanhanget, var, när och hur. Men en gång gick bra i alla fall.

2007-03-08

Tre bokningar
Nu är tre av våra bokningar ivägskickade. Hoppas att de går igenom och att det finns plats. Det ska ta max två dagar att få besked enligt researrangören, Sutera Sanctuary Lodges. Vi har bokat boende i Kinabalu Park, Laban Rata och Poring. Förhoppningsvis kan vi även göra bokningarna för Kota Kinabalu och Kuala Lumpur i kväll. Det ska bli skönt att få det klart.

Jag har påbörjat en att-göra-lista för veckan som kommer tills vi reser iväg. Där ska jag skriva ner dag för dag vad jag har att göra så att jag får koll på allting och ingenting faller mellan stolarna. Helgens resa till Hudiksvall hade verkligen inte kunnat komma mer olägligt, egentligen, men nu är det som det är.

2007-03-07

Ofattbart
Jag läste just en blogg om en familj som förlorade sin son, fem år gammal, i cancer för några dagar sedan. Får livet vara så svårt? Det ger verkligen perspektiv på det man själv så lätt tycker är problem. Egentligen har vi det ju så bra så det är inte sant. Jag kan inte ens föreställa mig att få ett barn och sedan förlora det igen, efter bara några år. Går sedan in på Aftonbladets sida och möts av en artikel om djurplågeri. En bonde som misskötte sina djur och lät dem plågas ihjäl utan att bry sig det minsta.

Jag sitter på jobbet och känner mig helt gråtfärdig över livet.

Egentligen borde jag träna idag men jag har ingen lust, ingen motivation till det. Jag har inte bestämt hur jag ska göra ännu. Kanske blir det bara en lång promenad hem i stället. Frist luft och rensa tankarna lite.

2007-03-07

Gammal visdom
Till slut har jag kommit fram till hur jag ska göra för att släppa taget om mina negativa känslor. Jag satt och läste en gammal text som jag skrev för länge sedan och där fann jag mitt svar.

Allting kommer ur ett svek som jag upplevde för länge sedan. Jag var ledsen, bitter och arg under lång tid efteråt men till slut insåg jag, efter många diskussioner och goda råd, att så länge som jag fortfarande var arg så skulle jag inte kunna gå vidare och släppa det som hänt. Jag lät svikaren bli en alldeles för viktig person i mitt liv, precis som jag har gjort nu. Jag kan inte låta någon ta plats i mitt liv som inte förtjänar att vara där.

Jag kan acceptera att det har hänt, men det betyder ingenting längre. Jag ska ta den energin som jag har lagt på det negativa och i stället vända den till något positivt, till att göra det så bra som möjligt för mig och UP. Vi är viktigare. Allt annat är historia, det är ointressant. Jag betyder mer för honom och han betyder mer för mig. Det är det jag måste inse till fullo. Jag måste lära mig att inte vara arg över det här längre. Det måste gå och jag tror faktiskt att det kommer att bli bra nu när jag väl har lärt mig hur jag ska tänka och hur jag ska hantera det som händer.

2007-03-07

En illusion
Det händer att jag tror att jag har blivit fri frå det. Att det äntligen är över, borta, kommer aldrig mer igen. Men så kommer det över mig ännu en gång, som en hink kallt vatten som jag får kastad rakt i ansiktet. En gång till och vi är där på nytt. Det blir inte bättre. Det går inte över. Och jag vet snart inte vad jag gör. Jag orkar inte ha det så här. Jag vill bara att det ska försvinna, att det ska bli bra.

2007-03-07

Nästan på riktigt
Igår satt vi hemma hos UP och planerade inför Borneo. Det börjar bli konkret nu. Vi tittade på transporter, på hotell, skrev upp vad vi ska boka och vad vi kan ta när vi kommer dit. Det börjar falla på plats nu och det känns riktigt spännande! Jag kan knappt tro att det verkligen ska bli av, att det är sant och att vi ska göra den här resan tillsammans. Jag tror att det kommer att bli helt fantastiskt, och det finns ingen i världen jag hellre vill göra den här resan med än UP.

2007-03-06

Olika slags vänner
Jag och UP pratade länge om det här med vänner igår kväll. Jag tror att jag är inne i en period nu när jag utvärderar mina vänskaper, medvetet eller omedvetet. Jag har börjat tänka om och omvärdera det jag har. Målet är inte att ha så många vänner som möjligt utan målet är att ha så bra vänner som möjligt, och då blir det på bekostnad av att vissa förmodligen kommer att försvinna med tiden, bli allt mer perifera i mitt liv.

UP har hur många vänner som helst, och ännu fler bekanta. Och jag då? Vi umgås mest med UP's vänner nu och jag tror att en del av anledningen till det är att mina inte alls verkar lika intresserade av att träffa mig längre, av att hitta på saker ihop. Föreslår jag något så får jag oftast inget svar alls, eller ett nekande svar. De vill inte. De kan inte. De har inte tid. Och det är väldigt sällan som de föreslår något tillbaka. När jag låter bli att höra av mig så är det tyst. Det är tråkigt och det gör att jag tappar intresset för att fortsätta föreslå saker. Med UP's vänner är det skillnad. De hör av sig och föreslår saker de med, och när UP kommer med idéer får han respons. Det är annorlunda och jag undrar varför det är så. Har killar annorlunda vänskaper än tjejer? Det här gäller ju inte bara hans killkompisar utan även tjejerna. Är det annorlunda med vänskap över könsgränserna? Eller är det så att mina vänner tar för givet att jag ska tacka nej till att ses bara för att jag har pojkvän? Att de inte ens bryr sig om att fråga därför?

Jag har i alla fall kommit fram till att jag måste ta tag i mitt nätverk igen. Det här duger inte. Jag måste börja umgås med människor igen, och jag ska prioritera dem som visar att de har intresse av att vara med mig också. Jag ska gå på kvalitet i stället för kvantitet den här gången, och inrikta mig på att må bra. Ge och få tillbaka. Vänskap går inte på konstgjord andning - då dör den ganska fort. Det måste finnas ett ömsesidigt intresse för att den ska överleva.

2007-03-06

Födelsedagsmiddag
Middagen med UP's familj igår gick bra. Det var en ganska stor sammankomst: jag och UP, hans mamma AP, mellanbror LP med sina barn och deras mamma samt pojkvän, storebror BP med fru och de två sönerna, den ena som just har flyttat hemifrån och den andra som bor kvar hemma ett tag till. Jag pratade mest med LP's pojkvän, BP och hans äldste son ChP och de var alla trevliga som väntat. Jag hade inte väntat mig att UP skulle åka hem med mig när hans mamma och alla var med, men ändå blev jag besviken över att han inte gjorde det. Man hoppas in i det längsta. Men nu är det gjort i alla fall. Nu är jag presenterad för familjen.

2007-03-05

Snart dags
Hu. I kväll ska träffa UP's familj - hans båda bröder med respektiven och barn och hans mamma. Det är första gången förutom hans ena bror LP som jag ju träffade förra veckan. Jag har ingen riktig lust med det. Jag är helt slut efter att ha fått alldeles för lite sömn i flera dagar och önskar att kvällen blir kort. Det känns som att jag måste vara perfekt inför allihop, som att de alla kommer att sitta och granska mig och ha åsikter om hur jag beter mig, hur jag ser ut och vad jag säger och gör. Framför allt är det stressande att träffa UP's mamma. Det känns som att hon kommer att ha massor av åsikter, varför vet jag inte. Det är bara en känsla.

Jag tror inte att jag kan förvänta mig alltför mycket stöd av UP. Han kommer att vara cool så det förslår när hela familjen är med, om jag känner honom rätt. Om en timme är det dags. Och jag är nervös.

2007-03-05

En ganska lugn helg
Jag är så osocial nu så det är inte klokt. Vet inte vad det är med mig, jag känner knappt igen mig själv. Har noll lust att ringa till någon, har inte ork eller intresse att träffa folk alls. Den enda jag vill umgås med, hur mycket som helst, är UP. Jag hoppas att det går över snart för det här är inte likt mig. Jag ska ta mig i kragen och höra av mig till lite folk i veckan i alla fall så att inte hela världen glömmer bort att jag finns.

I fredags kom två förslag på after work, ett från AnS som skulle gå till Grappa och ett annat från KH som skulle gå till Anglais. Jag hade nog kunnat tänka mig att ta en sväng dit, men när väl fredagen kom kände jag mig helt slut. Jag åkte in till stan efter jobbet och gjorde några ärenden, köpte lite saker jag behöver inför resan, och åkte sedan hem. Åt middag och slappade i soffan tills UP kom över till mig sent på kvällen. Han var lite deppig över att han hade blivit tvungen att ställa in skridskoturen på lördagen. Vädret var för dåligt och isarna för slaskiga och mjuka för att vara åkbara. Till och med jag var besviken, jag hade ju ställt mig in på att göra min skridskopremiär på lördagen men det blev ingenting av.

På lördagen sov vi länge och på förmiddagen ringde US och undrade vad vi hade på gång. Han verkade behöva prata av sig, sa UP efter samtalet, och jag sa till UP att vi så klart borde ha föreslagit US att hitta på något på dagen. Sagt och gjort. Efter några samtal fram och tillbaka kom vi fram till att vi skulle ses och äta brunch på Mosebacke. Det blev en skön eftermiddag. US var på bra humör och han är ju lätt att umgås med som alltid. Jag åt och åt... Efter ett tag dök även ÅG upp och gjorde oss sällskap. Hon skulle bara fika men det var roligt att träffa även henne. Till min förvåning fick jag veta att hon och US har varit ett par! Det hade jag aldrig trott - de verkar så olika i stil och allting. Det var säkert tio år sedan, berättade UP efteråt. Jag undrar varför det inte höll. De verkar i alla fall vara väldigt bra vänner idag.

Hem och packa väskan och sedan var det bara att åka iväg ner till Södertälje för middag hos TF. Vi plockade upp TM och ASj på vägen. Jag var inte riktigt på humör, hade den vanliga ångesten över att vara borta från katterna över natten och hade nästan hellre stannat hemma kändes det som. Men kvällen blev ändå ganska bra, vi lagade middag ihop och satt och pratade om allt och lite till. Jag vet att UP tycker väldigt bra om det här gänget, att han räknar dem som sina kanske bästa vänner, och jag vill verkligen lära mig att passa in med dem också, oavsett hur olika vi nog ändå kan vara. UP brukar tillbringa en vecka i Lysekil med dem varje sommar och jag antar att jag kommer att vara med dem där i år. UP var lika underbar som alltid. Satt och höll mig i handen hela kvällen nästan och vi passade på att kyssas så fort vi blev ensamma.

Söndagen var seg. Jag sov dåligt som jag oftast gör när jag är borta, och förmiddagen satt vi och åt lång frukost och tittade på Vasaloppet innan det var dags att åka hem. Eftermiddagen gick till att handla mat och städa, UP kom hem till mig igen och sedan på kvällen kom mamma, pappa och C över för att äta middag med oss. Det var första gången de träffade UP men det gick jättebra. Han är inte direkt svår att umgås med och jag tror att familjen tyckte bra om honom också. Han sa efteråt att det var roligt att se min familj, för de var precis som jag hade beskrivit dem. Han åkte hem sent och jag somnade, slutkörd.

2007-03-02

Lite av ingenting
Det blev ingen träning igår. Jag promenerade bort till Sickla från jobbet men när jag väl kom dit så kände jag bara - nej, jag vill inte. Så jag lät bli. I sådana lägen borde jag egentligen ha gått dit ändå, men jag kunde bara inte förmå mig till det. Jag hade för mycket annat i huvudet, för mycket stress, för många tankar. Jag gick en sväng runt i Sicklas butiker och köpte en del saker till resan på Apoteket, och gick sedan i lite andra affärer och tittade. Jag provade en massa saker men ingenting passade, jag hade inte lust att köpa någonting vilket väl i och för sig var lika bra.

Jag tänker mycket på alla skönhetsideal. Alla krav på att man ska vara så smal och så snygg... Vilka lever egentligen upp till det? Vilka klarar av det? Är det konstigt att man aldrig känner sig tillräckligt bra?

I stället för träning blev det en lugn hemmakväll med katterna och middag i soffan. Jag är inne i en osocial period nu. Jag ringer inte till någon, ingen ringer till mig, jag orkar knappt svara på mail eller höra av mig till folk alls. Jag har blivit riktigt tråkig. Hoppas att det bara är årstiden, att jag kommer att bli mer som vanligt igen när våren kommer på riktigt.

Sent på kvällen när jag hade gått och lagt mig och pratade i telefon med UP ringde mobilen plötsligt. US! Jag blev minst sagt förvånad. Jag svarade och UP hängde kvar i andra luren. US lät glad och full i sjutton som vanligt. Han var på väg hem från jobb ute i Orminge och sa att han hade tänkt komma förbi på middag men att han hade pratat med UP och UP hade sagt att jag inte skulle vara hemma. US skrattade högt när jag sa att jag ju hade varit hemma nästan hela kvällen.
"Han sa att du skulle vara borta bara för att jag inte skulle få för mig att komma och hälsa på, oj vad jag ska reta honom för det!" sa han till mig och jag kunde inte låta bli att skratta också.

Det blev inget långt samtal eftersom UP väntade i andra telefonen men jag blev riktigt, riktigt glad över att US ringde mig. Det har varit en ganska snirklig väg för att komma hit men nu har jag äntligen, äntligen lyckats få min plats som en av hans vänner, som en i gänget. Det känns väldigt bra, jag är glad för det!

När vi hade lagt på fortsatte jag samtalet med UP och sa till honom att vi ju kunde bjuda hem US någon annan kväll eftersom han aldrig har varit hemma hos mig förut. Jag gillar att umgås med honom, jag uppskattar hans sällskap. Men UP jublade inte alls över förslaget.
"Mmm", sa han bara helt kort och bytte ämne. Och jag blev full i skratt igen. UP svartsjuk! Det trodde jag aldrig! Han känner ju US och vet hur flirtig han brukar vara och han vet mycket väl om att jag är en av de tjejer han har dejtat. Tydligen tycker han att det är helt OK att vi ses ute bland folk men att bjuda hem US verkar UP inte helt pigg på. Jag får se om jag lyckas få honom att ändra sig. Det finns personer som jag gärna vill umgås mer med och US är ändå en av dem.

2007-03-01

Framsteg
Igår gick jag ett par timmar tidigare från jobbet. Jag och UP skulle gå till Malaysiska Turistbyrån för att få lite tips och råd inför vår resa och de stängde så pass tidigt så jag var tvungen att missa en del av arbetsdagen för att hinna dit.

Det blev i alla fall ett bra besök. Vi fick prata med en kvinna som hade bra koll, även om hon inte hade varit på alla de ställen dit vi har tänkt åka. Men hon hade några bra tips om vilka vi kan kontakta, vad vi behöver förboka och vad vi lika väl kan fixa på plats. Hon berömde mig för att jag var så väl påläst redan nu.
"If you have any questions, you can just ask your wife and she will know the answer", sa hon till UP. "And then if she doesn't know you can call me instead."
Jag tyckte att det var lite komiskt att hon kallade mig för UP's fru, och ännu mer lustigt att han inte korrigerade henne.

Det känns i alla fall som att vi har lite mer kunskaper nu. Det verkar som att vi kommer att kunna lösa nästan allting när vi kommer till Kota Kinabalu, och det är skönt att veta. Trots att väldigt mycket finns på internet är det ändå en djungel att få fatt i all information och veta vem som är bra och vem som inte är värd pengarna. Det vi ska göra innan vi åker iväg är att boka hotell i Kota Kinabalu och Kuala Lumpur och att se över inrikesflygen på Borneo och eventuellt boka även dem. Resten tar vi längre fram. Det är inte långt kvar nu!

2007-03-01

Jag drunknar!
Nu är det redan mars! Det borde börja bli vår men det är fullt av snö ute. Fast kanske är det hopp om livet ändå. Plusgrader och slaskigt så man kan bli galen. Att gå ut med snygga stövlar är bara att glömma, det är vinterkängorna som gäller nu för att jag inte ska bli dyblöt om fötterna.

UP ska hålla i sin årliga skridskotur på lördag. Han älskar att åka långfärdsskridskor och varje år brukar han dra ihop ett gäng som åker en tur ihop, grillar hamburgare och har det skönt. Han vill förstås att jag ska följa med... och jag både vill och inte vill. Å ena sidan kan det bli en toppenhärlig dag med goda vänner. Å andra sidan - jag har aldrig ens stått på ett par långfärdsskridskor. Senaste gången jag åkte vanliga skridskor var jag väl tolv år... Med andra ord så lär jag sannolikt bli ensam nybörjare och det är något som kan stressa mig enormt mycket, kravet - främst från mig själv - på att jag ska kunna hänga med i de andras tempo när jag vet att jag i stället bara kommer att vara den värsta fotbojan för dem som kan åka och vill åka på riktigt, i stället för att stanna och vänta på mig var femte meter. UP säger förstås att det inte alls är någon fara, jag kan åka ihop med honom och så tar vi det jättelugnt. Men jag känner mig själv också, jag vet hur jag beter mig i sådana situationer.

Tiden är en annan faktor. Helgen är fullbokad. Eventuellt blir det after work på fredag men om jag ska åka skridskor på lördag måste jag helt enkelt sova hemma hos mig, och UP kommer ju att känna samma sak med tanke på allt han har att göra med förberedelser, handla mat och så. Så på fredag får vi bo på var sitt håll. På lördagen är det skridskoturen som säkert tar nästan hela dagen och efter det måste jag hinna hem, duscha och göra mig klar, packa om väskan innan vi åker ner till TF i Södertälje. Det är middag med övernattning och mellan skridskoturen och middagen måste jag dessutom hinna med att handla mat inför söndagen när mina föräldrar och C kommer på middag. På söndagen kan jag nog inte räkna med att komma hem förrän framåt eftermiddagen och då är det bara att ta en snabb städning och sedan börja förbereda middagen. Hur jag ska lyckas få tid till allt annat som jag normalt behöver göra på helgerna är en gåta. Jag blir stressad bara jag tänker på det. Och så är det katterna som även den här helgen kommer att få vara ensamma alldeles för mycket, det ständigt dåliga samvetet över att jag inte prioriterar dem så mycket som jag borde. Ekvationen känns stundtals helt omöjlig att få ihop. Kanske får jag göra som KH och JD och göra upp ett faschistschema som JD kallar det för. Det är ett detaljerat schema över allt som behöver göras under helgen, timme för timme. Det gäller bara att vara effektiv och disciplinerad för att få ihop allting.

... och jag bara känner att jag inte orkar med att vara så här stressad hela tiden. Det finns hur mycket som helst att göra på jobbet och på fritiden har jag inte en chans att få tiden att räcka. Varför måste jag alltid vara så himla duktig? Varför måste jag alltid ställa sådana krav på mig själv? Eller är det så här tufft för alla? Och då har jag inte ens barn. Jag har bara mig själv och katterna.