2007-03-06

Olika slags vänner
Jag och UP pratade länge om det här med vänner igår kväll. Jag tror att jag är inne i en period nu när jag utvärderar mina vänskaper, medvetet eller omedvetet. Jag har börjat tänka om och omvärdera det jag har. Målet är inte att ha så många vänner som möjligt utan målet är att ha så bra vänner som möjligt, och då blir det på bekostnad av att vissa förmodligen kommer att försvinna med tiden, bli allt mer perifera i mitt liv.

UP har hur många vänner som helst, och ännu fler bekanta. Och jag då? Vi umgås mest med UP's vänner nu och jag tror att en del av anledningen till det är att mina inte alls verkar lika intresserade av att träffa mig längre, av att hitta på saker ihop. Föreslår jag något så får jag oftast inget svar alls, eller ett nekande svar. De vill inte. De kan inte. De har inte tid. Och det är väldigt sällan som de föreslår något tillbaka. När jag låter bli att höra av mig så är det tyst. Det är tråkigt och det gör att jag tappar intresset för att fortsätta föreslå saker. Med UP's vänner är det skillnad. De hör av sig och föreslår saker de med, och när UP kommer med idéer får han respons. Det är annorlunda och jag undrar varför det är så. Har killar annorlunda vänskaper än tjejer? Det här gäller ju inte bara hans killkompisar utan även tjejerna. Är det annorlunda med vänskap över könsgränserna? Eller är det så att mina vänner tar för givet att jag ska tacka nej till att ses bara för att jag har pojkvän? Att de inte ens bryr sig om att fråga därför?

Jag har i alla fall kommit fram till att jag måste ta tag i mitt nätverk igen. Det här duger inte. Jag måste börja umgås med människor igen, och jag ska prioritera dem som visar att de har intresse av att vara med mig också. Jag ska gå på kvalitet i stället för kvantitet den här gången, och inrikta mig på att må bra. Ge och få tillbaka. Vänskap går inte på konstgjord andning - då dör den ganska fort. Det måste finnas ett ömsesidigt intresse för att den ska överleva.