2007-03-01

Jag drunknar!
Nu är det redan mars! Det borde börja bli vår men det är fullt av snö ute. Fast kanske är det hopp om livet ändå. Plusgrader och slaskigt så man kan bli galen. Att gå ut med snygga stövlar är bara att glömma, det är vinterkängorna som gäller nu för att jag inte ska bli dyblöt om fötterna.

UP ska hålla i sin årliga skridskotur på lördag. Han älskar att åka långfärdsskridskor och varje år brukar han dra ihop ett gäng som åker en tur ihop, grillar hamburgare och har det skönt. Han vill förstås att jag ska följa med... och jag både vill och inte vill. Å ena sidan kan det bli en toppenhärlig dag med goda vänner. Å andra sidan - jag har aldrig ens stått på ett par långfärdsskridskor. Senaste gången jag åkte vanliga skridskor var jag väl tolv år... Med andra ord så lär jag sannolikt bli ensam nybörjare och det är något som kan stressa mig enormt mycket, kravet - främst från mig själv - på att jag ska kunna hänga med i de andras tempo när jag vet att jag i stället bara kommer att vara den värsta fotbojan för dem som kan åka och vill åka på riktigt, i stället för att stanna och vänta på mig var femte meter. UP säger förstås att det inte alls är någon fara, jag kan åka ihop med honom och så tar vi det jättelugnt. Men jag känner mig själv också, jag vet hur jag beter mig i sådana situationer.

Tiden är en annan faktor. Helgen är fullbokad. Eventuellt blir det after work på fredag men om jag ska åka skridskor på lördag måste jag helt enkelt sova hemma hos mig, och UP kommer ju att känna samma sak med tanke på allt han har att göra med förberedelser, handla mat och så. Så på fredag får vi bo på var sitt håll. På lördagen är det skridskoturen som säkert tar nästan hela dagen och efter det måste jag hinna hem, duscha och göra mig klar, packa om väskan innan vi åker ner till TF i Södertälje. Det är middag med övernattning och mellan skridskoturen och middagen måste jag dessutom hinna med att handla mat inför söndagen när mina föräldrar och C kommer på middag. På söndagen kan jag nog inte räkna med att komma hem förrän framåt eftermiddagen och då är det bara att ta en snabb städning och sedan börja förbereda middagen. Hur jag ska lyckas få tid till allt annat som jag normalt behöver göra på helgerna är en gåta. Jag blir stressad bara jag tänker på det. Och så är det katterna som även den här helgen kommer att få vara ensamma alldeles för mycket, det ständigt dåliga samvetet över att jag inte prioriterar dem så mycket som jag borde. Ekvationen känns stundtals helt omöjlig att få ihop. Kanske får jag göra som KH och JD och göra upp ett faschistschema som JD kallar det för. Det är ett detaljerat schema över allt som behöver göras under helgen, timme för timme. Det gäller bara att vara effektiv och disciplinerad för att få ihop allting.

... och jag bara känner att jag inte orkar med att vara så här stressad hela tiden. Det finns hur mycket som helst att göra på jobbet och på fritiden har jag inte en chans att få tiden att räcka. Varför måste jag alltid vara så himla duktig? Varför måste jag alltid ställa sådana krav på mig själv? Eller är det så här tufft för alla? Och då har jag inte ens barn. Jag har bara mig själv och katterna.