2007-02-28

Ett annat slags liv
Igår följde jag med UP hem till hans bror LP för att äta middag. LP bor med sina två barn i Lännersta som ligger en bit längre utåt Värmdöhållet från där jag bor, men inte så långt ifrån mig ändå. Med bil tar det nog max tio minuter.

Jag har aldrig varit i Lännersta förut men jag blev positivt överraskad. Det var en riktig idyll med villor och fina, stora trädgårdar, och mitt i all denna idyll bodde LP i bottenvåningen av en villa, en stor, härlig lägenhet med stor uteplats och trädgård. Det var riktigt intressant att träffa en av UP's bröder till sist. De var både lika och olika. Jag tyckte bra om LP direkt. Han var enkel och vanlig, lätt att prata med och verkade vara bra att ha att göra med på alla sätt. Han verkar vara en väldigt bra pappa dessutom. Han lät barnen ta precis så mycket plats som de behövde, uppmuntrade det de sa och gjorde och lät dem vara självständiga, men hade ändå koll på dem hela tiden. Det var verkligen en annan värld än min, ett annat slags liv än det jag är van vid. Och till min egen stora förvåning kom jag på mig själv med att tänka att det nog inte var så tokigt att leva så ändå. Att det kanske till och med är något som jag skulle kunna göra en dag.

2007-02-27

Presentation
I kväll ska jag följa med UP och äta middag hos hans ena bror, LP. LP är den första personen i UP's familj som jag träffar och jag är lite nervös faktiskt. Det känns som att jag måste göra bra intryck och jag anar att det inte kommer att bli jättelätt med tanke på att jag inte riktigt känner mig i form nu, känner mig inte fräsch utan snarare obekväm oavsett vilka kläder jag än har på mig. Jag vet inte om det är inbillning eller på riktigt, men jag känner mig tjock och det är den värsta känslan jag vet. Då spelar det ingen roll hur jag klär mig, om det ändå inte blir riktigt rätt.

Igår körde jag ett riktigt tufft spinningpass. Instruktören var allt annat än smal, men hon var urstark och det märktes att hon hade en kondition som inte gick av för hackor. Hon var verkligen duktig och inspirerande och passet gav mersmak. Jag ska träna även i morgon och på torsdag, och fokusera på konditionspass så mycket som möjligt fram till resan. Det är inte långt kvar nu! Tiden kommer att gå fort tills vi åker iväg. Måtte jag bara hinna bli klar med allt som ska göras, både på jobbet och privat. Det känns nästan omöjligt stundtals.

Egentligen är jag inte riktigt på humör för att vara social i kväll. Jag har sovit dåligt och skulle nog helst av allt bara vilja träna och sedan åka hem. Men jag hoppas att det blir en trevlig kväll ändå. Det ska bli intressant att se hur UP är i sin brors sällskap. Jag anar att den här kvällen kan ge nya perspektiv även på honom.

2007-02-26

Jobbtrött
Idag är en sån där dag när ingenting fungerar. Jobbet är bara jobbigt och tråkigt och jag har ingen som helst inspiration. Har miljoner texter att skriva men får ingenting klart. Jag åt lunch med AH som jag inte har träffat på länge och det var dagens ljuspunkt. Det var roligt att träffa henne, mycket att prata om och tiden försvann bara alltför fort. Sedan var det bara att gå tillbaka till kontoret, motvilligt men tvunget.

Jag vill att dagen ska ta slut så att jag får gå härifrån, iväg och träna och sedan hem. Blä för måndagar säger jag bara.

2007-02-26

Tre månader!
Igår fyllde jag och UP tre månader! Det är ganska otroligt att det inte är mer än så. Det känns som att vi har varit tillsammans i evigheter, som att vi har känt varandra i flera år, och så är det ändå bara några få månader. Det har gått fort för oss.

Igår var vi bjudna på tvåårskalas. Det var JSk's bror och hans fru som bjöd in eftersom deras dotter fyllde år. Jag kände ingen förutom JSk men det var roligt att träffa hans familj som jag har hört så mycket om. De tre bröderna som var där var läskigt lika, de såg likadana ut, pratade likadant, betedde sig likadant. Det är en musikalisk familj, UP brukar kalla dem för familjen von Trapp. De hade en gitarr framför mig och till min stora chock satte sig UP ner och började spela! Jag har hört honom nämna att han har tagit lektioner men på hela den här tiden har jag aldrig hört honom spela något. Han var riktigt duktig! Jag blev väldigt imponerad av det, över att han var så pass duktig och aldrig har sagt något om det. Tror att jag blev tre gånger så kär i honom bara där och då!

Kvällen tillbringade jag hemma med att tvätta och städa lite och fixa inför veckan. Det var skönt att få allt gjort och bli klar med det. UP var på middag hos sin mamma. Jag var medbjuden men var ju tyvärr upptagen med mitt den kvällen. Men det blir säkert fler tillfällen. Det känns som att det kan bli en bra framtid för oss, om det fortsätter på samma bana som hittills.

2007-02-26

Shoppingdag
På lördagen vaknade jag med dåligt samvete för katternas skull. För att jag hade varit borta från dem alldeles för länge, över ett dygn. Vi åt frukost hemma hos UP och åkte sedan över till mig en sväng för att umgås lite med katterna och äta lite lunch innan vi gav oss ut på shoppingstråt. Först åkte vi till en liten specialbutik för friluftsutrustning som UP gillade ute i Solna. Det visade sig vara ett bra val. Duktig och service-minded personal som hjälpte mig att hitta ett par vandrarkängor som jag tror kan bli riktigt bra. Efter det åkte vi vidare till Kista centrum och där fick jag tag i ett hyfsat billigt regnställ. Bara att inse att det inte är möjligt att se snygg ut i regnställ... men nu måste jag ha ett.

Kvällen tillbringade vi hemma hos mig. Vi lagade god middag och bakade en farligt god kladdkaka som vi åt med hallonsorbet. Suveränt gott och en riktigt skön, avslappnad kväll som jag njöt av till fullo.

2007-02-26

I feel fat
Jag hatar den här känslan. Jag vet att jag har tränat för dåligt de senaste månaderna och periodvis också ätit fel, ätit för mycket godis, för mycket god mat. Och nu straffar det sig. Jag känner mig tjock! Jag känner mig ful och fel och ofräsch och tycker att alla byxor sitter tajtare än vanligt. Jag hatar den känslan! Måste göra något åt det! Tur att jag har Borneo att se fram emot. Måste verkligen skärpa mig nu. Träna mer. Äta mindre. Komma i min vanliga form igen. Det här är inte jag. Jag tycker inte om mig själv så här.

2007-02-26

Skillnaden mellan att se och att verkligen titta
Jobbet är stressigt nu och det var blandade känslor på fredagen. Skönt med helg men samtidigt stressen över att det är så mycket jag inte hunnit med under veckan. Jag ligger efter med det mesta, som vanligt.

Via Spamlink hade det kommit ett förslag om after work på Storstad på fredagen. UP ville gå dit och vi mailade båda ut inbjudan till lite olika personer. Inte helt oväntat var det dåligt med gensvar, men JoS kom dit och JSk dök upp med ett gäng små tjejkompisar så vi blev några stycken i alla fall.

Det är konstigt på något sätt - jag kan ofta känna att jag vill gå ut och se lite folk, att bara vara ute och prata och umgås. Men när det väl är dags rinner lusten ofta av mig helt. Den här kvällen var en sådan kväll. Jag trivdes inte i mina kläder utan tyckte att allt satt för tajt, jag kände mig tjock och obekväm och osocial och längtade efter att få åka hem. Jag var för trött för att orka engagera mig i att lära känna nya människor, så det blev mest att jag pratade med JoS större delen av kvällen medan UP stod med JSk och hans vänner.

Men så skulle JoS gå hem och jag gick och ställde mig hos UP och JSk i stället. Det kunde ha blivit bra, men det blev fel ändå. För mitt framför mina ögon märkte jag plötsligt hur UP och JSk väldigt tydligt och helt och fullt uppenbart kollade in tre snygga tjejer som gick förbi. De nickade mot varandra med höjda ögonbryn och det var bara alltför märkbart att de gillade det de såg. Och det må väl vara hänt. Men jag tog illa vid mig av att UP gjorde det rakt framför mig på det sättet, och givetvis kunde jag inte hålla tyst om det.

"Du får jobba lite mer på ditt pokerfejs när du står och kollar in tjejer när jag är med", sa jag till honom. "Jag tror jag åker hem nu så kan du stanna kvar med JSk i stället."

Och där blev kvällen fel. UP drog iväg mig åt sidan för att prata ostört och frågade om jag ville gå hem bara för att han hade tittat på tjejerna som gick förbi. Han menade att det inte var något konstigt med det egentligen, att man inte slutar se folk bara för att man blir tillsammans med någon. Och det förstår ju jag också. Men det är skillnad på att se någon och att verkligen titta, att verkligen kolla in någon. Att se någon, att notera att någon är där, det gör vi alla. Men jag skulle aldrig ställa mig och spana in någon annan och kommentera det rakt framför UP så som han gjorde. Jag skulle visa honom mer respekt än så, och jag vill att han gör detsamma för mig. Jag blev riktigt ledsen av samtalet, av att UP inte alls kunde förstå varför jag tog illa vid mig av det som hänt.

"Bara så att jag vet var vi står då", sa jag till UP, "så är det med andra ord helt OK att jag står och kollar in andra killar när du är med?"
UP svarade att det var OK så länge som han ändå kunde känna sig säker på mig, så länge som han ändå visste var han hade mig och att han kunde lita på mig. Och det är väl där vi är olika, för det har hänt saker som gör att jag i vissa avseenden ännu inte litar på UP till 100%, och sånt här förstärker tyvärr bara den känslan. Att jag inte vet helt och fullt var jag har honom eller vad han känner för mig.

Jag sa till UP att i så fall var det lika bra att jag åkte hem så fick han vara kvar själv med JSk och så kunde de stå och kolla in hur många tjejer de ville utan att jag behövde få veta det. Och jag lyckades göra UP riktigt ledsen genom mina ord. För han ville ju främst av allt vara med mig. Inte JSk. Inte en massa andra tjejer. Utan mig. Han blev ledsen över att jag inte bara kunde tro på honom och på det han sa, utan att jag vände det till något negativt, till att han hellre ville gå ut och festa och kolla in tjejer med JSk. För så var det ju inte...

Efter många om och men lyckades vi lösa det, men jag blev inte riktigt lugn och glad förrän vi kom hem till UP sent på kvällen. Då blev det desto bättre, då var allt underbart, som vanligt. Men det är så lätt, så lätt att göra fel, att säga fel och tolka fel. Det är så svårt att göra rätt varje gång. Det som är synd är att dem vi sårar mest, är de vi älskar mest. Och ju mer vi älskar, desto lättare sårar vi oss själva också.

2007-02-22

Tjejkväll som förr i tiden
Igår var jag på utbildning hela dagen. Sökmotorsoptimering. Ett ämne som kunde varit intressant, men inte blev det ändå. Jag klarade knappt att fokusera på vad läraren sa och hans röst blev till ett sövande täcke som lade sig runt omkring mig.

Efter kursen hade jag några timmar att fördriva, så jag gick en tur på stan. Köpte lite saker jag behövde och även en sak jag absolut inte behövde - en guldmelerad A-linjeformad topp från H&M. Den var åtminstone billig, men ändå... Dessutom var jag och tog kopior på mina nycklar. Jag har tänkt ge dem till UP. Han är så mycket hos mig så det känns som att det är dags att han får egna nycklar också.

Jag har kommit fram till att jag vill ha nya glasögon också. Jag är trött på mina nuvarande, diskreta, och känner att jag vill byta till något lite roligare. Glasögon är ett gissel. Jag har så litet synfel, men eftersom jag inte har samma synfel på båda ögonen måste jag ändå korrigera synen för att slippa sitta med huvudvärk varje dag. Så fort jag går från jobbet åker glasögonen av och linsen på, men på jobbet, framför datorn, funkar det bara med glasögon tyvärr. Jag har gått runt och provat en del olika bågar, och igår hittade jag faktiskt ett par som skulle kunna vara rätt. De är i genomskinlig, ganska kraftig plast, och de kostar en halv förmögenhet. Men det kan inte hjälpas. Något som ska sitta mitt i ansiktet måste kännas 100% rätt.

På kvällen hade jag bokat in middag med CN och MvdS på Italiano. Det var riktigt gott och väldigt roligt att träffa dem. Det blir inte lika ofta nu när vi inte längre jobbar ihop, men det är bra med dem båda - allt är som förr, allt är som vanligt, trots att det ibland går lång tid mellan varven vi ses. Det blev mycket prat om jobbet förstås. Vad som händer hos dem, vilka kollegor som bytt jobb, fått barn eller vad det nu kan vara. Jag är så glad att jag valde att sluta, att jag vågade. Som det låter nu så har de det fullständigt kaotiskt. Folk jobbar för mycket och sliter ut sig och resurserna dras åt allt mer. Jag hade inte trivts med att vara kvar där. Men det var skönt att se att de håller huvudena över ytan åtminstone, även om det är nätt och jämnt ibland.

Det blev en ganska sen kväll, jag pysslade lite hemma när jag kom hem och gick och la mig alltför sent. Pratade ganska länge med UP och han började åter igen säga det att han inte tycker att han har tillräckligt mycket tid över för sig själv längre. Att han känner press över jobbet och behöver mer egen tid. Jag svarade det enda jag kunde komma på - att då får vi träffas mindre. Att vi kanske ska ta en paus på några dagar och låta bli att ses, så han får komma ikapp. Jag försökte hålla god min, trots att UP's ord ändå gjorde mig ledsen. För det kändes som att han höll på att tröttna. Som att han började bli tveksam och ville backa. Och självklart svarar jag genom att backa också. Vad annars kan jag göra?

Men där under samtalets gång fick jag en känsla av att det här kanske inte kommer att hålla. Att jag kanske kommer att bli ensam igen. Att UP kanske bara kommer att bli ännu en kille som dumpar mig. Och tanken gjorde mig alldeles kall i hjärtat.

I morse kom ett fint mail igen. Han låter som vanligt. Inget konstigt med det. Han skrev om after work på Storstad i morgon, det är ett gäng som ska gå dit. Jag har sett det också. Men jag har inte svarat ännu. Jag känner mest bara för att dra mig undan från allt och alla just nu. Jag kommer inte att föreslå att vi ses i kväll. I morgon kanske. Vi får se.

Att känna så här starkt för en annan människa gör mig alldeles för sårbar, och det kan inte vara bra.

2007-02-22

Vinter, vinter, vinter
Det har varit en märklig vinter i år. Först blev det snökaos. Hela Stockholm stod stilla. Sedan blev det varmt, plusgrader och vårkänslor fast det bara var januari. Sedan kallt igen. Och så varmt. Och kallt...

Nu är det vinter på riktigt. Det snöar ordentligt utanför mitt fönster och temperaturen har varit nere på -13 som kallast. Inte klokt. Jag som hatar att frysa! Jag längtar till våren, till att få gå med lågskor och tunna kappan utan halsduk, med bara en tunn tröja under. Tur att jag har Borneo att se fram emot.

UP försöker övertala mig att följa med honom ut och åka skridskor någon dag. Jag vill och vill inte. Är rädd att det ska vara jättesvårt, att jag ska ramla och skada mig, bryta handlederna igen. Två gånger räcker för mig. Samtidigt pratar ju alla om hur roligt det är, hur avkopplande och härligt. Så jag får väl försöka och se vad jag tycker. Kanske faller även jag.

2007-02-22

En skön tisdagkväll
I tisdags var jag på massage efter jobbet. Så skönt! Det var ett tag sedan sist jag var där och med lite lagom stela muskler och träningsverk efter måndagens pass så var det underbart välbehövligt att bara få bli omhändertagen i en timme. Jag hade kunnat ligga kvar hela kvällen.

UP hämtade upp mig efteråt och vi åkte hem till mig - som vanligt. Jag har börjat tycka att det är jobbigt, det här att han alltid måste åka till mig, eftersom jag har katterna. Det är lättare sagt än gjort för mig att sova borta, under veckorna går det inte alls och på helgerna gör jag det med ständigt dåligt samvete och kluvna känslor. Det känns som att han måste offra så mycket mer än mig för det här och det tär i mig att det ska vara så.

Hemma hos mig lagade vi en experimentmiddag, fisk med ris och sockerärtor och sås med kokos, ingefära, vitlök, lime och chili. Jag gjorde såsen som vanligt utan att följa receptet mer än på ett ungefär och ett tag verkade såsen på väg mot katastrofens rand, men UP lyckades rädda den och faktiskt blev middagen riktigt god till slut. Han hade köpt med sig semlor som vi tryckte i oss till efterrätt, trots att vi var alldeles för mätta redan innan. Det var en skön kväll, alldeles lagom.

2007-02-19

Stressa, stressa
Jag har kommit på ett nytt sätt att spara tid på morgnarna - jag äter frukost samtidigt som jag sminkar mig. Necessären på ena sidan av handfatet och filtallriken på den andra. Redan på första försöket lyckades jag komma till jobbet 20 minuter tidigare än vanligt, så det verkar fungera. Egentligen är det helt galet att jag inte ens kan ta mig tid att sitta när och äta frukost i lugn och ro, läsa Dagens Nyheter som jag fått i prenumeration av UP och bara få en skön början på dagen. Numera läser jag morgonnyheterna på kvällen i stället. Jag springer från morgon till kväll, men det är sådant man får ta för att kunna hänga med i tempot.

2007-02-19

En söndag
Bara en månad kvar tills vi reser till Borneo nu! Det är dags att ta tag i förberedelserna på allvar för tiden kommer att gå fort till dess.

Vi sov länge på söndagen. Det var skönt, det behövdes, och ändå blev jag inte helt utvilad. På förmiddagen ringde JsK och undrade om vi ville gå med och äta brunch på Boulebar på Surbrunnsgatan. Han hade fått erbjudande om att äta gratis för tre personer, så vi åkte dit för att möta honom. Det var mycket och gott, om än inte i närheten av samma klass som på Strand förra helgen.

Efter brunchen skulle JsK iväg och jobba, och jag och UP gick en sväng på stan. Han skulle lämna tillbaka en ryggsäck och jag behövde skaffa en del saker inför Borneo - underställ, regnställ, vandrarkängor och lite annat. Det var lättare sagt än gjort att hitta rätt visade det sig. Jag hittade ett underställ till bra pris men tyckte inte att det var riktigt bekvämt. Jag ska titta lite mer men hittar jag inget bättre så får det bli det här. Kängor finns det i mängder, men de flesta är väldigt dyra och jag har inte lust att lägga ner flera tusen kronor på skor jag inte kommer att använda jättemycket. Jag ska titta mer på fredag tror jag, eller nästa helg åtminstone.

Jag åkte hem på eftermiddagen och slöade i soffan, fixade lite hemma och så. På kvällen kom UP hem till mig igen. Vi åt middag och såg Borat på dvd, och den var verkligen precis lika dålig som jag hade befarat. Sedan var helgen slut igen...

2007-02-19

Lithe Phula visor
Helgen har för en gångs skull varit lugn och skön. Jag har inte haft minsta lust att gå ut och vara med en massa människor, utan har haft det bra tillsammans med UP. Vi var hemma hos honom både fredag och lördag kväll. På lördagen bjöd UP på middag. Det blev en otroligt god rätt med fiskspett marinerade i lime, vitlök och chili och till det en kall sås, ris och broccoli. Till maten drack vi upp resten av den champagne som blev kvar från Alla Hjärtans Dag och den var precis lika god även några dagar senare.

Vi var på lekhumör båda två så efter middagen bestämde vi oss för att blanda till drinkar. UP drog fram sin gamla sångbok från Linköpings Tekniska Högskola och bläddrade fram till sektionen för Lithe Phula visor, de där som inte är riktigt rumsrena.
"Om du kan sjunga fem sånger utan att börja skratta så får du en drink", sa han till mig. En utmaning är en utmaning så jag gjorde det förstås och tog till med en extra sång bara för säkerhets skull. Sedan var det UP's tur, men han kunde inte hålla sig för skratt ens genom en enda sång. Det är ganska fascinerande hur vi på högskoletiden kunde sitta och sjunga sånt där och tycka att det var roligt, utan att röra en min. Nu kändes det mest skrattretande. Men det blev en rolig kväll i alla fall, med många skratt.

2007-02-16

En date med UP
Jag och UP hade sedan tidigare bestämt att vi inte skulle fira Alla Hjärtans Dag så mycket på själva Alla Hjärtans Dag. Sedan blev det ju så att vi firade lite i alla fall, men det egentliga firandet hade vi bokat in till igår kväll. Inte för att det var Alla Hjärtans Dag utan bara för att.

Vi hade bestämt att gå på en riktig date, slå på stort och göra av med alldeles för mycket pengar, bara för att det är något vi så sällan gör. Vi började kvällen med en drink på Gondolen. Otroligt nog hade varken jag eller UP varit där tidigare. Jag beställde en drink så som den CM drack på Grill förra fredagen, den utan namn. Bartendern gjorde den utifrån mina rekommendationer och den blev god om än inte riktigt lika perfekt som den CM drack. Lite mindre sockerlag och lite mer lime så hade den blivit perfekt. Men god var den hur som helst.

Efter drinken tog vi bussen bort till Nytorget för att äta på Roxy. Jag har varit där en gång tidigare - på en date, men det sa jag inte till UP - och har ofta tänkt att jag vill gå dit igen eftersom maten är så bra och stället är så trevligt. Vi slog på stort ordentligt med hela tre rätter och vin till maten. Vi tog var sin förrätt och delade på dem och de var underbart goda. UP åt kyckling till varmrätt medan jag valde den vegetariska rätten, suveränt god med olika grillade grönsaker, potatisgnocchi och murkelsås. Till sist blev det var sin efterrrätt med kaffe, en bavaroise med hallon och vit choklad. Det var värt varje krona, så gott och vällagat allting.

Vi pratade mycket, om allt och det mesta. Det verkar som att vi är ganska så stressade och splittrade båda två. Jag brottas med ständigt dåligt samvete över allt jag inte hinner och UP känner stress över att han inte lägger tillräckligt mycket tid på sitt jobb, över att det inte händer tillräckligt mycket tillräckligt fort. Jag frågade rent ut om UP känner att vi bör träffas mindre men han svarade att om det var något som var mycket viktigare än hans jobb så var det ju jag. Han har inte tänkt vara singel hela sitt liv, sa han, och det gladde mig att höra att han ändå känner så. Vi kom in på det här med boende och till min stora förvåning sa UP att han faktiskt hade tänkt tanken att vi skulle flytta ihop.
"Det trodde jag aldrig att jag skulle få höra dig säga", sa jag men UP svarade att det är klart att tankarna har funnits hos honom.

När vi gick från restaurangen funderade jag över om jag skulle trivas med att bo på Södermalm. Jag skulle nog göra det tror jag. Mina önskeområden, Birkastan, Vasastan och Kungsholmen känns bara ouppnåeliga för mig. Jag har inte de pengar som krävs för att få det boende jag vill ha där.
"Man kanske skulle flytta till Södermalm i stället", sa jag både till mig själv och till UP.
"Ja, skulle jag bo här så skulle jag nog träffa på min brorson oftare", sa UP, och där förvånade han mig igen. För jag hade ju inte alls tänkt att han skulle vilja flytta dit med mig. Jag tänkte bara på mig själv i det jag sa, men lika naturligt hakade UP bara på det och tänkte direkt att han skulle bo där med mig.

Det var en sak som värmde mig mer än något annat den här kvällen. Det var när UP sa att han tyckte om mig, och sedan fortsatte han med att säga att det är en sån där sak som man säger när man vill säga mer än så men inte vågar, för att man är för blyg. Och jag förstod ju vad han menade, trots att han inte sa det rent ut. Det är sådant som värmer ända in i hjärtat, sådant jag kan leva på länge, länge.

2007-02-15

Alla dessa frågor
Ibland blir jag så extremt osäker. Jag får höra saker, kommentarer, tankar som är helt ärliga och som får mig att undra hur bra det här egentligen är. Hur sant är det? Hur viktigt? Kommer han verkligen att finnas där för mig? Vissa dagar är det självklart och enkelt. Andra dagar känner jag mig fullständigt vilsen och undrar om allt bara är på låtsas, om allt bara är en fasad. Om det här inte är kärlek, om det här inte är starkt - vad kan då vara det?

2007-02-15

Alla Hjärtans Dag
Igår var det Alla Hjärtans Dag. Jag är egentligen inte mycket för att fira den dagen utan tycker snarare att det kan vara lite småfånigt och överkommersiellt att göra gulliga saker bara för att det är en viss dag på året. Det är inte riktigt jag. Så för mig passade det ganska bra att ha middagen hos EE, eftersom UP dessutom ändå var inbokad på en kurs på kvällen. Men han ville ändå annorlunda så efter middagen hos EE åkte vi till Sollentuna för att sova där.

"Jag har planerat något", sa UP till mig i bilen. Och jag häpnade, för jag hade ju inte planerat något alls eftersom vi ändå skulle gå ut och äta på torsdagen i stället.

Väl hemma i Sollentuna fick jag stränga order att hålla mig borta från badrummet och köket. Jag gosade med Maja och fixade inför morgondagen tills UP ropade på mig. Han hade noterat att mina föräldrar har större badkar än någon av oss, så han hade gjort i ordning ett skumbad för två, med tända ljus, snittar och champagne. Så fint! Så gott! Jag blev verkligen glad över det. Han gör så mycket för mig och jag upphör aldrig att förvånas, eftersom jag är så ovan vid sånt här. Min erfarenhet av killar ligger ljusår från UP's nivå. Men jag uppskattar det han gör otroligt mycket. Jag blir bortskämd men jag trivs med det. Det blev en sen kväll, men det var det värt.

2007-02-15

Otillräcklig
Jag känner mig ständigt stressad. Alla måsten, alla borden, allt självpåtaget dåligt samvete tär i mig. Det är som att jag aldrig räcker till. Jag vill göra allt, med resultatet att jag försummar det mesta och ingenting blir bra gjort utan allt blir halvdant. Jag känner mig totalt splittrad. Vet inte vad jag ska fokusera på och vill inte säga nej. Det är en omöjlig ekvation att få ihop.

Mina största dåliga samveten nu är mina husdjur. Jag skulle vara kattvakt åt Maja i två dagar men i verkligheten har jag knappt varit där annat än för att sova. Mina egna katter får tillbringa bara alltför många timmar själva, när jag flänger runt och försöker hinna med allt annat. Umgås med UP, vänner, aktiviteter, träning, sådant jag också behöver för att få stimulans och må bra. Och det fungerar bara inte.

I tisdags hade jag tänkt åka direkt till Maja efter att jag varit och vaccinerat mig. Men UP ringde och undrade om jag inte kunde komma till honom och äta middag så kunde han följa med mig till Sollentuna efteråt. Med tanke på hur mycket han ställer upp och alltid åker hem till mig för att sova så kände jag att jag helt enkelt inte kunde säga nej. Jag måste ge något tillbaka till honom också. Så vi kom inte till Maja förrän vid halv tio på kvällen och jag lovade mig själv att inte bli lika sen nästa dag.

Men på onsdagen var det middag hos EE. Jag satt där med henne, JD och LT och åt gott och pratade och hade trevligt. Vid åttatiden ringde mamma från Oskarshamn och undrade var jag var, jag skulle ju vara hos Maja och nu var jag borta en kväll till. Om jag varit stressad över det innan så var det ingenting emot vad jag blev nu. Resten av kvällen satt jag som på nålar och när UP dök upp efter sin kurs ville jag helst bara att vi skulle åka därifrån direkt. Men det kunde vi ju inte göra. UP slog sig ner och fick mat även han och samtalet flöt på. Jag kände mig som världens mest osociala människa som till slut sa att vi måste åka iväg och jag tänkte att det är omöjligt för någon som inte själv har husdjur att förstå det ansvar det innebär. Det räcker inte med att bara åka dit och ge dem mat - de behöver betydligt mer än så, precis som vi människor gör.

I helgen vet jag inte hur det blir, men jag antar att jag kommer att sova någon natt hos UP. Jag tycker nästan synd om honom som knappast sover hemma någonting, eftersom han alltid är hos mig. Jag vet att han också tycker att det är jobbigt, men han gör det för han vill vara med mig. Så jag måste ge honom något tillbaka. Jag måste ge honom dem tiden också.

Mest av allt önskar jag att R och jag kunde dela ansvaret lika för katterna. Det har gått bra när jag har varit singel och alltid sovit hemma, men det är en annan sak nu. Tyvärr finns det ju ingen anledning för R att hjälpa mig av det här skälet. Han har ingen anledning att ställa upp, bara för att jag ska kunna tillbringa mer tid hos min pojkvän. Den biten är helt och fullt min egen att lösa. Men jag önskar ändå att det var annorlunda. Att han hade ett bättre boende så att katterna verkligen kunde vara halva tiden hos honom, som vi hade tänkt oss att det skulle bli. UP har svårt att förstå den här biten. Han tycker att R får väl lösa det, skaffa ett bättre boende bara. Men jag vet ju att det inte är fullt så enkelt. Det är inte bara att göra. Det kostar pengar och det är svårt, för att inte säga omöjligt, om dessa pengar inte finns.

Förutom katterna är det ju andra saker också. Att jag prioriterar bort att träffa min egen familj. Att jag aldrig tränar tillräckligt mycket. Att jag inte är tillräckligt duktig på jobbet. Att jag ständigt ligger efter med allt som behöver fixas hemma - stryka, laga matlådor, städa... alltid finns det något.

UP sa till mig igår att jag får börja säga nej till saker och ting om jag inte ska gå under. Men det är inte så lätt. Jag vet hur det är när vännerna vänder sig emot en, jag vet hur det är att vara utfrusen och helt ensam, och jag är livrädd att hamna där igen. Även om det inte är sannolikt så har jag varit med om tillräckligt för att vilja kämpa och hålla hårt i de människor jag har. UP är bara en av dem jag inte vill förlora.

2007-02-14

Maja
Mina föräldrar är i Oskarshamn för att göra klart med bouppteckningen efter A. Eftersom att C är uppbokad på annat håll den här veckan får jag vara kattvakt åt Maja, medan R bor hemma hos mig och passar Saga och Tuva i ett par dagar. Han tycker att det är roligt att bo med dem och de tycker det är roligt att han kommer dit också.

Jag har blivit förkyld igen och det är ett elände. Tur att jag ändå hann träna i måndags. Det var jobbigt och det fick mig att inse att jag inte alls är i toppform längre. Lyckligtvis verkar det inte bli så farligt den här gången, redan efter ett par dagar känner jag att jag håller på att bli lite bättre.

Igår var jag och vaccinerade mig inför Borneo, det blev dyrt men det måste ju göras. Sedan åkte jag hem till UP som bjöd på middag och därefter åkte vi båda till Sollentuna för att sova där när mina föräldrar är borta. Maja är normalt ganska skygg men nu blev hon riktigt glad att se oss! Hon var kelig och sällskaplig och jag gav henne ett stort fat med tonfisk som hon slukade. Hon är så söt! Liten som en kattunge trots att hon är nästan 16 år, väger nästan ingenting och har en päls mjuk som vispgrädde. Helt enkelt ljuvlig. Jag ska bo hos henne även i natt så vi får umgås lite till i kväll.

2007-02-12

Så nära
Igår kände jag mig närmare UP än jag någonsin gjort tidigare. Det var något alldeles magiskt i det. Jag hoppas få uppleva det snart igen...

2007-02-12

Ärtsoppa, punsch och ormgrop
Lördagen tillbringade jag med att springa runt i bröllopsbutiker med C och MÖR, för att hitta en brudklänning till C. Det känns stort att min lillasyster ska gifta sig, och ändå helt naturligt och självklart. Vi var runt i tre olika butiker och jag tror att C faktiskt hittade sin klänning. Enkel, vacker och väldigt mycket hon. Efteråt tog jag en fika med SB och hann även med att fixa och ordna lite hemma innan det var dags att åka in till Birkastan för att gå på ärtsoppa och punsch-fest hos US.

Jag hade vissa farhågor inför festen eftersom jag var rädd att UP's ex skulle vara där. Dessutom var ju även PH och JP inbjudna, med de båda valde att tacka nej, och eftersom inte heller UP's ex var med så kunde jag slappna av och bara fokusera på att ha roligt i stället. Det var inte lika mycket folk här som på US' julfest, men ändå ett bra gäng och fullt ös på alla.

UJ var där, han var berusad men på strålande humör och han sa till mig att han verkligen blev glad att se mig varje gång vi möttes. Att vi kom så bra överens, att vi har så lätt att prata med varandra och framför allt att vi skrattar åt samma saker. Hans ord värmde verkligen, för jag har ju tänkt samma sak om honom. Att han är någon som skulle kunna bli min bästa vän, nästan. Jag hoppas att vi kommer att ses mer framöver, när han är i stan.

Kvällen innehöll egentligen bara två mörka moln. Det ena kom när UP plötsligt inte fanns någonstans, jag gick runt och tittade efter honom och insåg snart att han var i US' sovrum. Dörren var stängd och jag ville först inte falla till föga och vara svartsjuk flickvän och titta in, men till slut gjorde jag det ändå och fann UP i sängen i en enda stor ormgrop med MB, ÅG, EE och flera andra. Trots att UP inte var ensam kille där så kunde jag inte dölja hur besviken jag blev över att hitta honom på det sättet, utan jag låtsades att jag skulle hämta något i min handväska och gick sedan ut och stängde dörren bakom mig utan att möta UP's blick, trots att han ropade efter mig att komma och göra dem sällskap. Efter en stund kom han ut efter mig och jag förklarade att hur oskyldigt det än var så kändes det inte riktigt bra att hitta honom på det sättet, i sängen med andra. Men UP sa till mig att det hela ju bara var på skoj, inget att bry sig om, så bara på ren djävulskap gick jag och la mig i sängen med US, JD och MB. UP kom in och såg oss där men han tog det på rätt sätt och kom och la sig bredvid mig i stället.

JN blev riktigt full och sentimental under kvällens lopp, och han kom flera gånger fram till mig och talade om hur glad han var för min skull att jag, efter att ha varit så kär i US, äntligen hade hittat en riktigt bra kille i UP. Till och med när han låg i sängen med mig och US började han säga samma sak om att US verkligen hade gått miste om något när han missade mig, och både jag och US började skruva generat på oss. US var väldigt bra här, han sa bara att han väl aldrig hade haft en chans på mig, och jag bad JN att bara lägga ner och vara tyst.

Senare, när JN låg där i sängen med mig och UP och flera andra, började han åter igen säga att han var så glad att jag hade träffat UP, och sedan kom kvällens andra moln när han sa att han också var så glad att UP hade träffat mig, eftersom UP hade gått omkring och varit så otroligt kär i sin ex och varit så olycklig när det tog slut. Och där kom det igen. Gång på gång får jag slängt i ansiktet hela den här historien om hur kär UP var i sin förra flickvän, och varje gång jag hör det kommer ångesten och tankarna tillbaka. Kommer han någonsin att kunna bli lika kär i mig? Kommer jag någonsin att kunna mäta mig med henne? Jag blev tyst och dämpad och kunde inte låta bli att säga det till UP när JN hade gått iväg, detta att jag verkligen tycker att det är jobbigt att ständigt få höra det här från alla håll. "UP som var så kär i henne, UP blev verkligen förtjust i sin förra flickvän..." Jag blir aldrig fri ifrån det. Det måste ha varit en kärlekshistoria utöver det vanliga, och jag är ju bara jag. Hur ska UP någonsin kunna älska mig lika mycket som henne?

Jag inser att jag bara ställer till för mig själv genom de här tankarna. UP fick ännu en gång förklara för mig att tvärtemot vad jag tror så går han faktiskt inte omkring och tänker på henne längre. Han sa att ibland tror man att man har hittat rätt, och så visar det sig att det har man inte. Jag var ganska hård tillbaka och sa rent ut att om hon hade varit rätt för honom så hade de fortfarande varit tillsammans - alltså var hon självklart inte den rätta.
"Det är den krassa sanningen", sa jag till UP.

Men UP sa flera fina saker till mig också. Han sa att hans kärlek för mig är mer ljuvlig, mer änglalik.
"Du är min ängel", sa UP till mig. Han sa att han hoppas att han har hittat rätt med mig, och att han önskar att jag bara ska kunna tro på honom när han säger att jag inte behöver konkurrera med någon annan. Att jag är så bra precis som jag är, att jag räcker till, att jag bara måste tro på honom och på det han känner för mig. Och jag gör ju mitt bästa för att tro honom, det gör jag verkligen. För det mesta går det bra. Det är bara ibland, när det förflutna gör sig påmint, som osäkerheten och tvivlen kommer över mig igen. Jag har också ett förflutet. Skillnaden är att UP inte hela tiden får det kastat över sig som en hink med kallt vatten. Men det är väl som ST sa till mig en gång - UP's ex kommer att försvinna mer och mer med tiden. Hon kommer att blekna bort och bli osynlig. UP är med mig nu, och det är där han vill vara. Och jag lovar att hålla hårt i honom, att göra mitt bästa för att aldrig förlora honom. Han är ju underbar, alldeles, alldeles underbar.

Vid något tillfälle när vi låg där i sängen med en hel hög med andra människor så sa KH på skämt att hon och jag skulle vara tillsammans hela livet.
"Nej men det går ju inte", sa UP till mig. "Du ska ju vara med mig."

2007-02-12

En fantastisk föreställning
I fredags vad jag, UP, CM, PH, S och hennes pojkvän FW och såg Cullbergbalettens jubileumsföreställning på Dansens Hus. Jag har sett Cullbergbaletten många gånger tidigare och hade stora förväntningar, och i efterhand kan jag bara konstatera att mina förväntningar infriades och mer därtill. Vilken föreställning! Fantastiskt, lysande, alldeles, alldeles underbart! Varken CM, UP eller FW hade sett dem tidigare men jag tror nästan att de tre uppskattade föreställningen ännu mer än jag gjorde.

Cullbergbalettens dansare är enormt duktiga. De har full kontroll över sina kroppar, ner till minsta lillfingerled, och de får varje svår rörelse att se så otroligt lätt ut. De olika dansnumren var gripande, humoristiska, vackra, sagolika. Kvällens största upplevelse var att få se Ana Laguna, Cullbergbalettens största stjärna genom tiderna, dansa ett pas de deux med Mats Ek. De är båda gamla jämfört med den övriga ensemblen, pensionerade sedan länge, men den utstrålningen de båda hade i sin dans fanns inte hos någon annan av dansarna, inte ännu. När jag var yngre tyckte jag att Ana Laguna var ful med sitt karaktäristiska utseende, markerade kindben och höknäsa. Nu, många år senare, när jag såg henne dansa med sitt långa, tjocka svart-gråa hår utsläppt över ryggen, tyckte jag att hon var otroligt vacker.

Efter föreställningen gick vi till Grill för en drink. Som vanligt när PH är med blev jag tyst och inåtvänd, ägnade mig mest åt att prata med CM och låtsades som att jag inte märkte att PH tog över sällskapet och underhållningen. UP tycker att PH är både rolig och trevlig att umgås med, och det är hon ju, han har helt rätt. Det är bara jag som alltid blir osynlig i hennes sällskap. Jag och UP pratade lite om det när vi åkte hem och jag insåg att det här är något som bara händer när PH är singel, aldrig annars. Eller så är det kanske bara jag som aldrig har tänkt så förr om åren. Kanske handlar det bara om att jag vill att UP ska se mig och ingen annan, att jag fortfarande är så osäker på mig själv och fortfarande känner mig så sårbar i mitt förhållande till UP. Han ger mig ingen anledning att tvivla längre men trots det är jag fortfarande så rädd att förlora honom.

Roligast var att träffa CM igen. Hon har haft en jobbig tid men det verkar som att det äntligen håller på att vända för henne. Hon gör det hon måste för att må bättre och det verkar faktiskt ge resultat nu. Hon har ett lugn i blicken som jag inte har sett förut, hon får mig att skratta genom alla sina historier och hon skrattar själv också. Det är skönt att se.

2007-02-09

Han finns!
Det bara griper tag i mig ibland. Att han finns! Att han är på riktigt och att han kom till mig till sist...

Verkligheten kan ibland faktiskt vara ännu bättre än drömmen. Eller så är det en dröm - och i så fall en som jag aldrig vill vakna upp ifrån. Det känns som att jag äntligen, äntligen har hittat mitt hem. Som att det äntligen har blivit rätt. Och han finns ju. Han är verklig. Han är med mig och jag önskar mig bara att han alltid ska stanna här. Vem hade kunnat ana att det skulle bli så här bra? Vem hade kunnat ana att han skulle vara den som ser mig så som ingen annan gör?

2007-08-09

Besökare från Oz
Igår blev en konstig dag på jobbet. Jag åkte iväg för ett läkarbesök på eftermiddagen men det drog ut så på tiden så jag kom fram till att det inte var någon idé att åka tillbaka. Alltså åkte jag från mottagningen direkt hem till UP i stället. Jag hade verkligen längtat efter honom så det var skönt att bara få komma dit, få lite tid för oss själva en stund innan UP's gäster kom dit. Jag hade med mig en röd ros till UP och han blev verkligen glad över den!

UP skulle ha två gamla vänner på besök på kvällen, dels var det TF som jag ju har träffat flera gånger tidigare och sedan kom också CO dit. CO är en kille som UP har lärt känna via TF och som numera bor i Australien och är gift och har barn med en australiensiska. Han hade varit nyfiken på att träffa mig och därför tyckte UP att jag ju kunde vara med och äta middag med dem. Det blev en bra kväll! TF är alltid lika rolig att träffa och även CO var trevlig och intressant att prata med. Vi pratade mycket om resor, vi har alla varit i Australien så det fanns många reseminnen att diskutera och berätta om. Överraskande nog hade CO inte varit på Fraser Island som i mitt tycke är något av det bästa som Australien har att erbjuda. Maten var lika god som alltid när UP tillagar den. Jag är så glad att han både gillar och kan laga mat! Själv är jag för det mesta helt oinspirerad när det gäller matlagning, jag gör det för att jag måste men sällan för att jag verkligen vill det. Den här kvällen bjöd UP på jordärtskockssoppa och pannkakor med glass och hjortronsylt. Gott, gott, gott!

Jag var tvungen att åka hem till mina katter på kvällen och UP följde med mig. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag är borta från dem så mycket. Vissa veckor är värre än andra, som den här veckan när jag har varit uppbokad i stort sett alla kvällar, kommit hem sent, bara gått och lagt mig och sedan åkt iväg igen på morgonen. Det är roligt att Tuva tyr sig så mycket till UP. Jag tror att hon känner av att Saga är mer svartsjuk och helst vill ha mig för sig själv, så Tuva har i stället passat på att lägga beslag på UP och göra honom till sin människa. Det är bra, det är roligt att de båda kommer så bra överens.

UP var lite tystare än vanligt under middagen och jag kommenterade det när vi var hemma hos mig, att jag hade lagt märke till det. Han svarade att han hade dels varit så inne i matlagningen och velat att den skulle bli bra och att alla skulle ha trevligt, men han sa också att han faktiskt förstod hur jag känner när jag är med människor som PH som bara pratar och tar över och inte låter någon annan få en syl i vädret. Han hade känt samma sak tillsammans med TF och CO som båda knappt höll tyst en minut på hela kvällen. Men han var nöjd med kvällen hur som helst och det är ju huvudsaken.

2007-02-08

LC 125
Igår följde jag med KH på min först Ladies Circle-träff någonsin. Jag har hört en hel del om Ladies Circle och blivit nyfiken, så när jag fick höra att KH var med i LC 125 bad jag att få följa med henne som gäst någon gång. Ladies Circle är den kvinnliga motsvarigheten till herrarnas Round Table, och det låter som ett väldigt bra sätt att utöka nätverket, få nya kontakter och nya vänner.

Igår träffades vi hemma hos EVK, en mycket trevlig tjej som jag har träffat hemma hos KH och JD ett par gånger tidigare. Vi var totalt 12 personer igår. Vi åt middag, pratade, höll LC-möte inklusive presentation av samtliga deltagare, och sedan gick vi på kvällens tema som var filmrecensioner. Jag valde att recensera filmen Timmarna som är en av mina absoluta favoriter, mycket tack vare att skådespelarna - ner till minsta biroll - är helt fantastiska. Nicole Kidman fick en Oscar för sin insats, men utmärkelsen hade lika väl kunnat gå till någon av de andra huvudrollsinnehavarna; Julianne Moore eller Meryl Streep, eller varför inte till fantastiska Toni Colette och Ed Harris som är lysande i birollerna.

LC-tjejerna var trevliga och det var flera där som jag blev nyfiken på att lära känna bättre. Däremot är jag inte övertygad om jag vill bli medlem eller ej, mest för att det verkar ta mycket tid i anspråk. Jag tycker redan nu att jag har svårt att hinna med allt jag vill göra, att jag ständigt får prioritera bort människor och aktiviteter för att tiden inte räcker till. Det gör att jag tvekar till att gå med på riktigt. Men det verkar vara en bra grej ändå. Jag ska nog försöka vara med på minst ett möte till, bara för att känna mig för lite till.

2007-02-08

Anti-klimax
Igår övervann jag en av mina största fobier. Jag har riktig sjukhusskräck, är en hypokondriker av rang och håller mig så långt borta från allt som berör sjukhus och sjukdomar som jag bara kan. Men igår övervann jag en liten del av rädslan och gick till Södertappen för att anmäla mig som blodgivare. Min största rädsla var egentligen inte att lämna blod utan främst alla prover som de tar, och de svar jag eventuellt kan tänkas få. Men rädslor måste övervinnas. Man måste utmana sig själv ibland, för att lära sig något och bli bättre.

Alltså klev jag in genom Södertappens port med rak ryg och darrade bara lite på rösten när jag anmälde mig i receptionen. Jag fick en blankett att fylla i och sedan var det bara att vänta. Efter en stund blev jag uppropad av en sköterska.
"Tyvärr", sa hon, "med den här medicinen som du äter får du inte bli blodgivare."

Vilket anti-klimax! Så mycket som det krävdes för att jag skulle våga gå dit, bara för att få beskedet att min migränmedicin gör att jag inte får genomföra det jag kom dit för. Det är inte mycket jag kan göra åt det. Men det kändes snöpligt. Jag tog mig dit, trots att jag var livrädd, och så fick jag gå därifrån utan uträttat ärende. Sånt är livet.

2007-02-07

Bröllop i Istanbul
UP har blivit bjuden på bröllop hos vänner i Istanbul i oktober och jag är medbjuden som respektive. Jag har aldrig varit i vare sig Istanbul eller Turkiet men det låter som en otrolig resa. Idag kom ett förslag på reseprogram från brudparet. De slår på stort och arrangerar en fullspäckad vecka med båtkryssning, ballongflygning, vandra i grottor, sightseeing i Istanbul och mycket mer. Självklart vill jag åka dit! Jag får snåla med både pengar och semesterdagar inser jag för att ha råd och tid att göra allt som är på gång nu. Jag som aldrig blir bjuden på bröllop - i år har jag två stycken. Dels är det C och Ø i augusti och sedan i oktober är det UP's vänner i Istanbul. Jag har mycket att se fram emot i år!

2007-02-07

Ett oväntat, underbart besök
Igår kväll körde jag ett spinningpass efter jobbet. Det behövdes, men jag var inte riktigt inspirerad ändå. För en gångs skull har jag ett verkligt mål med min träning nu - att orka bestiga Mount Kinabalu om mindre än två månader. Det ska bara gå!

Jag hade pratat med UP på vägen hem och vi hade kommit fram till att vi inte skulle kunna ses förrän på torsdag. UP skulle träffa några gamla kollegor på tisdagen och jag har LC-träffen på onsdag. Jag tillbringade kvällen med att slappa hemma, städade, fixade lite. Dammsög och donade. Men så strax efter klockan nio på kvällen dignar plötsligt en liten lapp ner genom mitt brevinkast. "Saknar dig, puss!" stod det på lappen och det visade sig vara ett av UP's visitkort från förra jobbet. Jag öppnade dörren och där stod han! Total överraskning men jag blev så otroligt glad att se honom. Han hade varit och ätit middag med vännerna men kände sedan att han ville träffa mig, så han kom. Resten av kvällen kändes väldigt, väldigt bra. Han kom ju ändå!

2007-02-06

Om kommunikation och vikten av att våga
Bara för att två människor tekniskt sett talar samma språk är det inte säkert att kommunikationen fungerar. Det handlar ju inte bara om vad vi säger, eller hur vi säger det, utan dessutom om vilken betydelse var och en av oss lägger in i olika ord. Det jag tolkar på ett sätt tolkar någon annan helt annorlunda.

För mig är språk viktigt. Jag arbetar dagligen med ord och texter och skriver mycket även på fritiden. Jag går mycket efter vilka ord en person använder när han eller hon kommunicerar med mig. Vad som sägs och vad jag tror att det betyder. Ibland blir det fel. Ibland menar personen jag talar med något helt annat än det jag läser in i orden som sägs. Det är så lätt att missförstå varandra. De där enkla, självklara svaren finns sällan.

Lika svårt som det kan vara att kommunicera, lika svårt kan det vara att våga känna. Vi blir skrämda av våra erfarenheter. Vi blir brända och försiktiga. Dåliga erfarenheter, negativa upplevelser kan göra att vi stänger dörren om våra känslor. Att vi inte vågar visa vad vi känner, eller inte ens vågar känna efter och inse hur det egentligen är. Det kan sätta käppar i hjulet nästa gång vi hamnar i samma situation. Vi möter en person som är underbar, men vi vågar inte erkänna det av rädsla för att bli sårade en gång till. Vi låter vårt förflutna gå ut över den vi vill ha med i vår framtid, och därmed sårar vi den som vi kanske egentligen skulle vilja älska - om vi bara vågade.

Igår läste jag något som Win Borden har sagt:
"Om du väntar tills du är säker på att det är rätt, kommer du förmodligen inte att göra mycket av något."
Och där kommer vi tillbaka till det igen. Att våga känna. Att våga leva. Att våga hoppa utan fallskärm och hoppas på att någon tar emot oss när vi landar.

Jag, språkfetischisten, älskar även citat och jag kommer att tänka på ett av William James:
"Var inte rädd för livet. Tro att livet är värt att leva och din tro kommer att se till att det blir så."

2007-02-06

Ojämlikt
Jag undrar om alla relationer i grund och botten är ojämlika. Om det alltid är en person som bryr sig mest, som vill mest, som älskar mest. Jag undrar varför den personen alltid är jag.

Mitt hjärta känns som ett stort, svart hål.

2007-02-02

Någon att lita på
Igår hade jag en hemmadag. Jag storstädade, veckohandlade, lagade matlådor, umgicks med katterna. Det var skönt att få allt gjort, att få riktigt fräscht hemma.

UP åkte hem från Sälen på dagen och vi bestämde att jag skulle åka till honom på kvällen. Det var så underbart att se honom igen! Fem dagar är lång tid men det var nog bra ändå att vi var ifrån varandra lite. Vi insåg nog båda att vi verkligen har saknat varandra, och det är bra. Jag är helt och fullt delaktig i UP's liv nu. Jag har blivit medbjuden som respektive på ett 40-årskalas nere i Skåne i april, och igår kväll ringde UP's kompis från Istanbul och bjöd in honom på bröllop där i oktober. Hon sa att även jag självklart var välkommen. Jag har aldrig varit i Istanbul så det låter spännande att resa dit, inte bara det att få uppleva en ny stad och ett nytt land utan också det att jag och UP faktiskt planerar saker så pass långt fram i tiden, som något självklart.

Vi pratade väldigt mycket igår, både om roliga och om allvarliga saker. Vi pratade om det här med förtroende, att lita på någon. UP nämnde själv det som hände på US' fest före jul, då när UP's ex var där och UP svek mig djupare än jag trodde var möjligt. UP bad om förlåtelse för att han hade sårat mig, men jag förklarade att det gick mycket djupare än att bara såra. Att det som hände den kvällen skadade mitt förtroende för UP i grunden och att det har gjort att jag inte känner att jag kan lita på honom helt och fullt. Jag kan förlåta honom för att han gjorde det han gjorde, för att han blev överrumplad, för att han begick ett misstag. Men jag kommer inte att kunna radera den kvällen ur minnet. Jag kan inte glömma att det hände, hur gärna jag än vill det. Fortfarande är det här så färskt i mig, fortfarande gör det så otroligt ont bara att tänka på det, och det krävs inte mer än att UP trycker på upptaget-knappen när jag ringer till honom vid halv ett en lördagnatt i Sälen. Det krävs inte mer än så för att få mig att misstro honom igen, just för det här som hände, just för att jag inte vet vad han är kapabel till att göra. Igår förklarade jag allt det här för UP en gång för alla, och han förstod mig, han tog åt sig av mina ord.

"Jag tror inte att någon kan göra mig så lycklig som du, och jag tror inte att någon kan såra mig så djupt", sa jag till UP igår. Han svarade att det är ju så, ju mer man bryr sig om någon, desto lättare är att det att bli sårad, och att såra. Vi måste vara rädda om varandra, vi måste vårda varandra, varje dag.

I natt sov vi nära, nära. Det är så skönt att UP är tillbaka igen, att han är hos mig.

2007-02-05

Vänner som finns kvar
På lördagen gick jag upp tidigt. Jag skulle åka in till stan för att träffa TT och ta en promenad runt Djurgården med henne. Det var en perfekt dag, inte så kallt, soligt och skönt, som gjord för en lång promenad ute. Det var riktigt roligt att träffa henne igen! Det var länge sedan vi sågs, alltför länge sedan, och det fanns mycket att prata om. TT är en av de få personer jag litar på helt och fullt. Vi har känt varandra hela livet, vi har vuxit upp tillsammans. Vi vet mer om varandra än de flesta och allt behöver inte förklaras, allt behöver inte sägas rent ut. Det är som med syskon ungefär. Hon berättade att hon ska göra praktik och resa runt i Indien ungefär samtidigt som jag och UP åker till Borneo. Det kommer nog att bli oförglömligt för henne att komma dit.

På eftermiddagen åkte jag ut till Sollentuna för att hälsa på mamma och pappa och Maja. Vi åt, fikade, pratade. Lugnt och skönt som alltid och Maja spann när jag klappade henne. På vägen hem ringde jag till S och hon undrade om jag inte ville komma över till henne, så det gjorde jag. Hennes lägenhet på Rörstrandsgatan är perfekt. Den ser ut att vara hämtad ur ett inredningsmagasin. Jag fick lite komplex när jag såg lägenheten med dess perfekta inredning och tänkte att så kommer jag aldrig ha råd att bo. Men det var roligt att träffa S igen. Det var länge sedan vi umgick bara hon och jag och jag kände ändå att hon finns kvar. Det är bara M som har försvunnit ur mitt liv, som det verkar. Jag frågade S om M hade sagt något om mig till henne, om hon var sur över något eller så, men S hade inte hört något. Så jag vet inte vad som har hänt.

2007-02-05

Reducerad
Jag har blivit reducerad till ett förkläde. Det var det sista jag hade förväntat mig, och ändå är jag inte förvånad.

PH ville ta en after work i fredags, så vi bestämde att gå till Grappa en sväng. Det var lugnt där, inte speciellt mycket folk alls, men skönt att kunna prata utan att skrika till varandra, eller att behöva trängas och knuffas med andra. Till min stora glädje och förvåning kom UJ dit! Vi har inte träffats sedan jag var med och tog upp US' båt i oktober och jag blev verkligen glad att se honom igen. Han är en riktigt bra kille, rolig, trevlig och social, och väldigt lojal och ödmjuk dessutom. Vi hade massor att prata om och kvällen flög iväg och helt plötsligt dök även US upp. Han hade äntligen jobbat klart för kvällen och ville koppla av med en öl eller två. Vanligtvis är jag alltid glad att träffa US. Han är en bra vän, en rolig kille att umgås med, underhållande, alltid glad och positiv och lättpratad. Men den här kvällen blev allt fel.

PH är en tjej som inte kan träffa en kille utan att limma på honom. US är en kille som inte kan träffa en tjej utan att limma på henne. Så när US och PH möter varandra...

Missförstå mig rätt. PH är en av mina bästa vänner. Vi har känt varandra i 14 år och vi har haft otroligt kul ihop, pratat om allt och lite till, upplevt massor. I sällskap med enbart tjejer är hon underbar. Men så fort det kommer en kille - eller flera - med i bilden så blir allt annorlunda. Hon blir en kvinnlig version av US, som flirtar med allt och alla, tar över och kräver - och får - full uppmärksamhet från motsatta könet. Jag har sett det hända otaliga gånger. Det händer varje gång hon träffar UP, det hände när hon mötte UP's kompis JsK, och nu har det även hänt med US. Jag blir osynlig. Jag finns inte. Jag förvandlas till det femte, obekväma hjulet som enbart är i vägen för de andra. Jag har inte insett det så tydligt förut, men i fredags kom jag fram till vad det är. Varje gång jag och PH kommer i sällskap med killar så känner jag mig lika ensam, och den här kvällen var inget undantag.

Jag stod kvar och försökte låtsas som att jag hörde dit, men efter ett par timmar gav jag upp och sa att jag skulle åka hem. Även de andra började klä på sig för att gå, och jag tänkte att jag kanske skulle överleva kvällen ändå. Men så kommer det.
"Ska vi inte gå hem till mig och ta ett glas vin?" säger US som apropå ingenting. Han tittar stint på mig när han säger det och jag tappar nästan hakan. Det är ju så uppenbart det han gör. Han har knappt lagt märke till mig på hela kvällen, men nu vill han till varje pris att jag ska följa med honom och UJ hem för att dricka vin. Det är rent löjligt. Jag ska agera förkläde för att han ska kunna få med sig PH hem. Och ändå tackar jag ja, så vi går hem till US alla fyra.

Väl hemma hos US fick flirtandet oanade krafter. Jag satte mig mitt i soffan, mellan US och PH, på ren djävulskap, och US satt och matade PH med ostbågar rakt framför ansiktet på mig. PH blev självklart inbjuden till US' fest nästa lördag, och hon sa att hon skulle ta med sig JP, han kunde vara något för UJ som nyligen blivit singel.
"Perfekt", sa US, "då kan ju ni komma några timmar före de andra så kan vi ha dubbeldate innan festen börjar."
Och jag önskade att någon skulle kliva in genom dörren och bara ta mig därifrån, eller varför inte bara skjuta mig i huvudet där och då.

Att US raggar på min kompis förvånar mig inte det minsta. Han är helt skrupelfri, han gör vad som faller honom in och jag hade knappast väntat mig något annat av honom. Vad gäller PH är jag förvånad, men ändå inte. Jag är inte överraskad över att hon flirtar med US, för det är vad hon gör; hon flirtar, punkt slut. Men att hon gör det med honom, dels i och med att han är en kille som jag själv har dejtat för bara några månader sedan, och dessutom med tanke på det jag har berättat om honom - att hon ändå gör det. Det gör mig både förvånad och besviken. Jag är helt medveten om att jag inte har någon rätt att tycka något alls här. Kanske blir de verkligen kära i varandra, kanske blir de bara vänner. Oavsett vilket är det min plikt att vara glad för deras skull, eftersom de båda är mina vänner. Jag vet om det här mycket väl, och jag försöker känna precis så.

I ett rent studiesyfte var det intressant. Jag kände igen US' beteende exakt från hur han var mot mig när vi träffades. Att han var så uppmärksam, så intresserad, så uppvaktande, allt det som tjejer gillar och faller för. Det var en perfekt repris av den perioden när han var med mig för ett halvår sedan.

Till slut reste jag mig för att gå, och otroligt nog följde PH med mig. Men jag inser att den här delen av mitt liv inte kommer att bli densamma igen, för PH kommer att finnas där nu. Hur själviskt det än kan låta så har jag ändå tyckt om att ha det här kompisgänget för mig själv, just för att PH tar över så mycket, just för att hon reducerar mig till att bli ingen alls. Det är inte samma glädje i det umgänget längre.

Jag saknade UP mer än någonsin när jag åkte hem, och jag ringde till honom både på bussen och sedan igen när jag hade gått och lagt mig. Det var så skönt att prata med honom, att bara få höra hans röst och känna att han inte var så långt borta ändå.
"Vill du höra något riktigt fånigt?" sa UP till mig.
"Det är klart jag vill", svarade jag.
"Det är så fånigt så jag vill knappt säga det", fortsatte UP. "När vi gick hem nu i kväll så var det så stjärnklart ute och jag tittade på stjärnorna och så tänkte jag på dina ögon, för de tindrar också. Jag är nästan förvånad själv över att jag tänkte så."
Jag blev alldeles rörd över hans ord, jag sa att det var kanske det mest romantiska han någonsin har sagt till mig. Han är fin ändå, han är långt bättre än genomsnittet. Och han är med mig.

2007-02-02

Planering
Helt plötsligt har jag fått massor att göra. Planera vår resrutt, exakt vad vi ska göra, vad vi ska se och hur länge vi ska vara på varje ställe. Allt jag måste köpa - regnställ, vandrarkängor, solskydd, sådana saker. Vaccinationer och mediciner och förberedelser... Det kommer att bli fullt upp, men det känns samtidigt otroligt roligt och spännande att vi ska göra det här tillsammans. Det är synd att UP inte är hemma nu för det hade varit roligt att få sitta med honom nu och gå igenom allting. Vi får ta det i nästa vecka i stället, när han är tillbaka.

2007-02-02

Trauma
Igår kom jag äntligen iväg och tränade efter ett par veckors frånvaro. Min förkylning höll i sig osedvanligt länge den här gången så det har varit riktigt segt ett tag. Men nu känner jag mig fit for fight igen. Jag har insett att jag måste komma i form ordentligt innan vi reser till Borneo, om jag ska klara att klättra upp på Mount Kinabalu som nog kan bli riktigt tufft och jobbigt. Alltså blev det konditionsträning, spinning, igår.

Instruktören - som för övrigt hette Apollo - spelade ett hysteriskt schlagermedley innan passet började, när vi höll på och ställa in cyklarna. "Det går väl över sedan", tänkte jag. Men så skulle vi köra igång.
"Hej och välkomna till spinning 55 minuter med schlagertema", sa instruktören glatt. Då gick jag nästan därifrån. Schlagertema!!! Nu ville jag ju verkligen träna - och behövde det också - men en timmes oavbruten schlagermusik är mer än jag kan uthärda. Passet var urjobbigt, dels för att jag inte har tränat på länge men också för att musiken var allt annat än peppande. Schlagertema! Jag kommer aldrig att gå på det passet igen!

2007-02-01

Nu är det klart!
Igår bokade jag resan till Borneo för mig och UP! Den 18 mars bär det av till Kota Kinabalu och vi kommer hem den 9 april, med två nätters stopp i Kuala Lumpur på hemvägen. Det kommer att bli underbart att resa dit. Hela livet känns roligare och lättare nu när resan är på riktigt, när jag har det att se fram emot.

UP åkte till Sälen igår och han skickade sms till mig på vägen dit. "Jag är glad i hela kroppen!!!" skrev han, och jag känner samma sak. Det här kommer att bli ett underbart äventyr för oss båda.