2007-02-05

Reducerad
Jag har blivit reducerad till ett förkläde. Det var det sista jag hade förväntat mig, och ändå är jag inte förvånad.

PH ville ta en after work i fredags, så vi bestämde att gå till Grappa en sväng. Det var lugnt där, inte speciellt mycket folk alls, men skönt att kunna prata utan att skrika till varandra, eller att behöva trängas och knuffas med andra. Till min stora glädje och förvåning kom UJ dit! Vi har inte träffats sedan jag var med och tog upp US' båt i oktober och jag blev verkligen glad att se honom igen. Han är en riktigt bra kille, rolig, trevlig och social, och väldigt lojal och ödmjuk dessutom. Vi hade massor att prata om och kvällen flög iväg och helt plötsligt dök även US upp. Han hade äntligen jobbat klart för kvällen och ville koppla av med en öl eller två. Vanligtvis är jag alltid glad att träffa US. Han är en bra vän, en rolig kille att umgås med, underhållande, alltid glad och positiv och lättpratad. Men den här kvällen blev allt fel.

PH är en tjej som inte kan träffa en kille utan att limma på honom. US är en kille som inte kan träffa en tjej utan att limma på henne. Så när US och PH möter varandra...

Missförstå mig rätt. PH är en av mina bästa vänner. Vi har känt varandra i 14 år och vi har haft otroligt kul ihop, pratat om allt och lite till, upplevt massor. I sällskap med enbart tjejer är hon underbar. Men så fort det kommer en kille - eller flera - med i bilden så blir allt annorlunda. Hon blir en kvinnlig version av US, som flirtar med allt och alla, tar över och kräver - och får - full uppmärksamhet från motsatta könet. Jag har sett det hända otaliga gånger. Det händer varje gång hon träffar UP, det hände när hon mötte UP's kompis JsK, och nu har det även hänt med US. Jag blir osynlig. Jag finns inte. Jag förvandlas till det femte, obekväma hjulet som enbart är i vägen för de andra. Jag har inte insett det så tydligt förut, men i fredags kom jag fram till vad det är. Varje gång jag och PH kommer i sällskap med killar så känner jag mig lika ensam, och den här kvällen var inget undantag.

Jag stod kvar och försökte låtsas som att jag hörde dit, men efter ett par timmar gav jag upp och sa att jag skulle åka hem. Även de andra började klä på sig för att gå, och jag tänkte att jag kanske skulle överleva kvällen ändå. Men så kommer det.
"Ska vi inte gå hem till mig och ta ett glas vin?" säger US som apropå ingenting. Han tittar stint på mig när han säger det och jag tappar nästan hakan. Det är ju så uppenbart det han gör. Han har knappt lagt märke till mig på hela kvällen, men nu vill han till varje pris att jag ska följa med honom och UJ hem för att dricka vin. Det är rent löjligt. Jag ska agera förkläde för att han ska kunna få med sig PH hem. Och ändå tackar jag ja, så vi går hem till US alla fyra.

Väl hemma hos US fick flirtandet oanade krafter. Jag satte mig mitt i soffan, mellan US och PH, på ren djävulskap, och US satt och matade PH med ostbågar rakt framför ansiktet på mig. PH blev självklart inbjuden till US' fest nästa lördag, och hon sa att hon skulle ta med sig JP, han kunde vara något för UJ som nyligen blivit singel.
"Perfekt", sa US, "då kan ju ni komma några timmar före de andra så kan vi ha dubbeldate innan festen börjar."
Och jag önskade att någon skulle kliva in genom dörren och bara ta mig därifrån, eller varför inte bara skjuta mig i huvudet där och då.

Att US raggar på min kompis förvånar mig inte det minsta. Han är helt skrupelfri, han gör vad som faller honom in och jag hade knappast väntat mig något annat av honom. Vad gäller PH är jag förvånad, men ändå inte. Jag är inte överraskad över att hon flirtar med US, för det är vad hon gör; hon flirtar, punkt slut. Men att hon gör det med honom, dels i och med att han är en kille som jag själv har dejtat för bara några månader sedan, och dessutom med tanke på det jag har berättat om honom - att hon ändå gör det. Det gör mig både förvånad och besviken. Jag är helt medveten om att jag inte har någon rätt att tycka något alls här. Kanske blir de verkligen kära i varandra, kanske blir de bara vänner. Oavsett vilket är det min plikt att vara glad för deras skull, eftersom de båda är mina vänner. Jag vet om det här mycket väl, och jag försöker känna precis så.

I ett rent studiesyfte var det intressant. Jag kände igen US' beteende exakt från hur han var mot mig när vi träffades. Att han var så uppmärksam, så intresserad, så uppvaktande, allt det som tjejer gillar och faller för. Det var en perfekt repris av den perioden när han var med mig för ett halvår sedan.

Till slut reste jag mig för att gå, och otroligt nog följde PH med mig. Men jag inser att den här delen av mitt liv inte kommer att bli densamma igen, för PH kommer att finnas där nu. Hur själviskt det än kan låta så har jag ändå tyckt om att ha det här kompisgänget för mig själv, just för att PH tar över så mycket, just för att hon reducerar mig till att bli ingen alls. Det är inte samma glädje i det umgänget längre.

Jag saknade UP mer än någonsin när jag åkte hem, och jag ringde till honom både på bussen och sedan igen när jag hade gått och lagt mig. Det var så skönt att prata med honom, att bara få höra hans röst och känna att han inte var så långt borta ändå.
"Vill du höra något riktigt fånigt?" sa UP till mig.
"Det är klart jag vill", svarade jag.
"Det är så fånigt så jag vill knappt säga det", fortsatte UP. "När vi gick hem nu i kväll så var det så stjärnklart ute och jag tittade på stjärnorna och så tänkte jag på dina ögon, för de tindrar också. Jag är nästan förvånad själv över att jag tänkte så."
Jag blev alldeles rörd över hans ord, jag sa att det var kanske det mest romantiska han någonsin har sagt till mig. Han är fin ändå, han är långt bättre än genomsnittet. Och han är med mig.