2007-02-15

Otillräcklig
Jag känner mig ständigt stressad. Alla måsten, alla borden, allt självpåtaget dåligt samvete tär i mig. Det är som att jag aldrig räcker till. Jag vill göra allt, med resultatet att jag försummar det mesta och ingenting blir bra gjort utan allt blir halvdant. Jag känner mig totalt splittrad. Vet inte vad jag ska fokusera på och vill inte säga nej. Det är en omöjlig ekvation att få ihop.

Mina största dåliga samveten nu är mina husdjur. Jag skulle vara kattvakt åt Maja i två dagar men i verkligheten har jag knappt varit där annat än för att sova. Mina egna katter får tillbringa bara alltför många timmar själva, när jag flänger runt och försöker hinna med allt annat. Umgås med UP, vänner, aktiviteter, träning, sådant jag också behöver för att få stimulans och må bra. Och det fungerar bara inte.

I tisdags hade jag tänkt åka direkt till Maja efter att jag varit och vaccinerat mig. Men UP ringde och undrade om jag inte kunde komma till honom och äta middag så kunde han följa med mig till Sollentuna efteråt. Med tanke på hur mycket han ställer upp och alltid åker hem till mig för att sova så kände jag att jag helt enkelt inte kunde säga nej. Jag måste ge något tillbaka till honom också. Så vi kom inte till Maja förrän vid halv tio på kvällen och jag lovade mig själv att inte bli lika sen nästa dag.

Men på onsdagen var det middag hos EE. Jag satt där med henne, JD och LT och åt gott och pratade och hade trevligt. Vid åttatiden ringde mamma från Oskarshamn och undrade var jag var, jag skulle ju vara hos Maja och nu var jag borta en kväll till. Om jag varit stressad över det innan så var det ingenting emot vad jag blev nu. Resten av kvällen satt jag som på nålar och när UP dök upp efter sin kurs ville jag helst bara att vi skulle åka därifrån direkt. Men det kunde vi ju inte göra. UP slog sig ner och fick mat även han och samtalet flöt på. Jag kände mig som världens mest osociala människa som till slut sa att vi måste åka iväg och jag tänkte att det är omöjligt för någon som inte själv har husdjur att förstå det ansvar det innebär. Det räcker inte med att bara åka dit och ge dem mat - de behöver betydligt mer än så, precis som vi människor gör.

I helgen vet jag inte hur det blir, men jag antar att jag kommer att sova någon natt hos UP. Jag tycker nästan synd om honom som knappast sover hemma någonting, eftersom han alltid är hos mig. Jag vet att han också tycker att det är jobbigt, men han gör det för han vill vara med mig. Så jag måste ge honom något tillbaka. Jag måste ge honom dem tiden också.

Mest av allt önskar jag att R och jag kunde dela ansvaret lika för katterna. Det har gått bra när jag har varit singel och alltid sovit hemma, men det är en annan sak nu. Tyvärr finns det ju ingen anledning för R att hjälpa mig av det här skälet. Han har ingen anledning att ställa upp, bara för att jag ska kunna tillbringa mer tid hos min pojkvän. Den biten är helt och fullt min egen att lösa. Men jag önskar ändå att det var annorlunda. Att han hade ett bättre boende så att katterna verkligen kunde vara halva tiden hos honom, som vi hade tänkt oss att det skulle bli. UP har svårt att förstå den här biten. Han tycker att R får väl lösa det, skaffa ett bättre boende bara. Men jag vet ju att det inte är fullt så enkelt. Det är inte bara att göra. Det kostar pengar och det är svårt, för att inte säga omöjligt, om dessa pengar inte finns.

Förutom katterna är det ju andra saker också. Att jag prioriterar bort att träffa min egen familj. Att jag aldrig tränar tillräckligt mycket. Att jag inte är tillräckligt duktig på jobbet. Att jag ständigt ligger efter med allt som behöver fixas hemma - stryka, laga matlådor, städa... alltid finns det något.

UP sa till mig igår att jag får börja säga nej till saker och ting om jag inte ska gå under. Men det är inte så lätt. Jag vet hur det är när vännerna vänder sig emot en, jag vet hur det är att vara utfrusen och helt ensam, och jag är livrädd att hamna där igen. Även om det inte är sannolikt så har jag varit med om tillräckligt för att vilja kämpa och hålla hårt i de människor jag har. UP är bara en av dem jag inte vill förlora.