2007-02-12

En fantastisk föreställning
I fredags vad jag, UP, CM, PH, S och hennes pojkvän FW och såg Cullbergbalettens jubileumsföreställning på Dansens Hus. Jag har sett Cullbergbaletten många gånger tidigare och hade stora förväntningar, och i efterhand kan jag bara konstatera att mina förväntningar infriades och mer därtill. Vilken föreställning! Fantastiskt, lysande, alldeles, alldeles underbart! Varken CM, UP eller FW hade sett dem tidigare men jag tror nästan att de tre uppskattade föreställningen ännu mer än jag gjorde.

Cullbergbalettens dansare är enormt duktiga. De har full kontroll över sina kroppar, ner till minsta lillfingerled, och de får varje svår rörelse att se så otroligt lätt ut. De olika dansnumren var gripande, humoristiska, vackra, sagolika. Kvällens största upplevelse var att få se Ana Laguna, Cullbergbalettens största stjärna genom tiderna, dansa ett pas de deux med Mats Ek. De är båda gamla jämfört med den övriga ensemblen, pensionerade sedan länge, men den utstrålningen de båda hade i sin dans fanns inte hos någon annan av dansarna, inte ännu. När jag var yngre tyckte jag att Ana Laguna var ful med sitt karaktäristiska utseende, markerade kindben och höknäsa. Nu, många år senare, när jag såg henne dansa med sitt långa, tjocka svart-gråa hår utsläppt över ryggen, tyckte jag att hon var otroligt vacker.

Efter föreställningen gick vi till Grill för en drink. Som vanligt när PH är med blev jag tyst och inåtvänd, ägnade mig mest åt att prata med CM och låtsades som att jag inte märkte att PH tog över sällskapet och underhållningen. UP tycker att PH är både rolig och trevlig att umgås med, och det är hon ju, han har helt rätt. Det är bara jag som alltid blir osynlig i hennes sällskap. Jag och UP pratade lite om det när vi åkte hem och jag insåg att det här är något som bara händer när PH är singel, aldrig annars. Eller så är det kanske bara jag som aldrig har tänkt så förr om åren. Kanske handlar det bara om att jag vill att UP ska se mig och ingen annan, att jag fortfarande är så osäker på mig själv och fortfarande känner mig så sårbar i mitt förhållande till UP. Han ger mig ingen anledning att tvivla längre men trots det är jag fortfarande så rädd att förlora honom.

Roligast var att träffa CM igen. Hon har haft en jobbig tid men det verkar som att det äntligen håller på att vända för henne. Hon gör det hon måste för att må bättre och det verkar faktiskt ge resultat nu. Hon har ett lugn i blicken som jag inte har sett förut, hon får mig att skratta genom alla sina historier och hon skrattar själv också. Det är skönt att se.