2007-02-02

Någon att lita på
Igår hade jag en hemmadag. Jag storstädade, veckohandlade, lagade matlådor, umgicks med katterna. Det var skönt att få allt gjort, att få riktigt fräscht hemma.

UP åkte hem från Sälen på dagen och vi bestämde att jag skulle åka till honom på kvällen. Det var så underbart att se honom igen! Fem dagar är lång tid men det var nog bra ändå att vi var ifrån varandra lite. Vi insåg nog båda att vi verkligen har saknat varandra, och det är bra. Jag är helt och fullt delaktig i UP's liv nu. Jag har blivit medbjuden som respektive på ett 40-årskalas nere i Skåne i april, och igår kväll ringde UP's kompis från Istanbul och bjöd in honom på bröllop där i oktober. Hon sa att även jag självklart var välkommen. Jag har aldrig varit i Istanbul så det låter spännande att resa dit, inte bara det att få uppleva en ny stad och ett nytt land utan också det att jag och UP faktiskt planerar saker så pass långt fram i tiden, som något självklart.

Vi pratade väldigt mycket igår, både om roliga och om allvarliga saker. Vi pratade om det här med förtroende, att lita på någon. UP nämnde själv det som hände på US' fest före jul, då när UP's ex var där och UP svek mig djupare än jag trodde var möjligt. UP bad om förlåtelse för att han hade sårat mig, men jag förklarade att det gick mycket djupare än att bara såra. Att det som hände den kvällen skadade mitt förtroende för UP i grunden och att det har gjort att jag inte känner att jag kan lita på honom helt och fullt. Jag kan förlåta honom för att han gjorde det han gjorde, för att han blev överrumplad, för att han begick ett misstag. Men jag kommer inte att kunna radera den kvällen ur minnet. Jag kan inte glömma att det hände, hur gärna jag än vill det. Fortfarande är det här så färskt i mig, fortfarande gör det så otroligt ont bara att tänka på det, och det krävs inte mer än att UP trycker på upptaget-knappen när jag ringer till honom vid halv ett en lördagnatt i Sälen. Det krävs inte mer än så för att få mig att misstro honom igen, just för det här som hände, just för att jag inte vet vad han är kapabel till att göra. Igår förklarade jag allt det här för UP en gång för alla, och han förstod mig, han tog åt sig av mina ord.

"Jag tror inte att någon kan göra mig så lycklig som du, och jag tror inte att någon kan såra mig så djupt", sa jag till UP igår. Han svarade att det är ju så, ju mer man bryr sig om någon, desto lättare är att det att bli sårad, och att såra. Vi måste vara rädda om varandra, vi måste vårda varandra, varje dag.

I natt sov vi nära, nära. Det är så skönt att UP är tillbaka igen, att han är hos mig.