2007-02-12

Ärtsoppa, punsch och ormgrop
Lördagen tillbringade jag med att springa runt i bröllopsbutiker med C och MÖR, för att hitta en brudklänning till C. Det känns stort att min lillasyster ska gifta sig, och ändå helt naturligt och självklart. Vi var runt i tre olika butiker och jag tror att C faktiskt hittade sin klänning. Enkel, vacker och väldigt mycket hon. Efteråt tog jag en fika med SB och hann även med att fixa och ordna lite hemma innan det var dags att åka in till Birkastan för att gå på ärtsoppa och punsch-fest hos US.

Jag hade vissa farhågor inför festen eftersom jag var rädd att UP's ex skulle vara där. Dessutom var ju även PH och JP inbjudna, med de båda valde att tacka nej, och eftersom inte heller UP's ex var med så kunde jag slappna av och bara fokusera på att ha roligt i stället. Det var inte lika mycket folk här som på US' julfest, men ändå ett bra gäng och fullt ös på alla.

UJ var där, han var berusad men på strålande humör och han sa till mig att han verkligen blev glad att se mig varje gång vi möttes. Att vi kom så bra överens, att vi har så lätt att prata med varandra och framför allt att vi skrattar åt samma saker. Hans ord värmde verkligen, för jag har ju tänkt samma sak om honom. Att han är någon som skulle kunna bli min bästa vän, nästan. Jag hoppas att vi kommer att ses mer framöver, när han är i stan.

Kvällen innehöll egentligen bara två mörka moln. Det ena kom när UP plötsligt inte fanns någonstans, jag gick runt och tittade efter honom och insåg snart att han var i US' sovrum. Dörren var stängd och jag ville först inte falla till föga och vara svartsjuk flickvän och titta in, men till slut gjorde jag det ändå och fann UP i sängen i en enda stor ormgrop med MB, ÅG, EE och flera andra. Trots att UP inte var ensam kille där så kunde jag inte dölja hur besviken jag blev över att hitta honom på det sättet, utan jag låtsades att jag skulle hämta något i min handväska och gick sedan ut och stängde dörren bakom mig utan att möta UP's blick, trots att han ropade efter mig att komma och göra dem sällskap. Efter en stund kom han ut efter mig och jag förklarade att hur oskyldigt det än var så kändes det inte riktigt bra att hitta honom på det sättet, i sängen med andra. Men UP sa till mig att det hela ju bara var på skoj, inget att bry sig om, så bara på ren djävulskap gick jag och la mig i sängen med US, JD och MB. UP kom in och såg oss där men han tog det på rätt sätt och kom och la sig bredvid mig i stället.

JN blev riktigt full och sentimental under kvällens lopp, och han kom flera gånger fram till mig och talade om hur glad han var för min skull att jag, efter att ha varit så kär i US, äntligen hade hittat en riktigt bra kille i UP. Till och med när han låg i sängen med mig och US började han säga samma sak om att US verkligen hade gått miste om något när han missade mig, och både jag och US började skruva generat på oss. US var väldigt bra här, han sa bara att han väl aldrig hade haft en chans på mig, och jag bad JN att bara lägga ner och vara tyst.

Senare, när JN låg där i sängen med mig och UP och flera andra, började han åter igen säga att han var så glad att jag hade träffat UP, och sedan kom kvällens andra moln när han sa att han också var så glad att UP hade träffat mig, eftersom UP hade gått omkring och varit så otroligt kär i sin ex och varit så olycklig när det tog slut. Och där kom det igen. Gång på gång får jag slängt i ansiktet hela den här historien om hur kär UP var i sin förra flickvän, och varje gång jag hör det kommer ångesten och tankarna tillbaka. Kommer han någonsin att kunna bli lika kär i mig? Kommer jag någonsin att kunna mäta mig med henne? Jag blev tyst och dämpad och kunde inte låta bli att säga det till UP när JN hade gått iväg, detta att jag verkligen tycker att det är jobbigt att ständigt få höra det här från alla håll. "UP som var så kär i henne, UP blev verkligen förtjust i sin förra flickvän..." Jag blir aldrig fri ifrån det. Det måste ha varit en kärlekshistoria utöver det vanliga, och jag är ju bara jag. Hur ska UP någonsin kunna älska mig lika mycket som henne?

Jag inser att jag bara ställer till för mig själv genom de här tankarna. UP fick ännu en gång förklara för mig att tvärtemot vad jag tror så går han faktiskt inte omkring och tänker på henne längre. Han sa att ibland tror man att man har hittat rätt, och så visar det sig att det har man inte. Jag var ganska hård tillbaka och sa rent ut att om hon hade varit rätt för honom så hade de fortfarande varit tillsammans - alltså var hon självklart inte den rätta.
"Det är den krassa sanningen", sa jag till UP.

Men UP sa flera fina saker till mig också. Han sa att hans kärlek för mig är mer ljuvlig, mer änglalik.
"Du är min ängel", sa UP till mig. Han sa att han hoppas att han har hittat rätt med mig, och att han önskar att jag bara ska kunna tro på honom när han säger att jag inte behöver konkurrera med någon annan. Att jag är så bra precis som jag är, att jag räcker till, att jag bara måste tro på honom och på det han känner för mig. Och jag gör ju mitt bästa för att tro honom, det gör jag verkligen. För det mesta går det bra. Det är bara ibland, när det förflutna gör sig påmint, som osäkerheten och tvivlen kommer över mig igen. Jag har också ett förflutet. Skillnaden är att UP inte hela tiden får det kastat över sig som en hink med kallt vatten. Men det är väl som ST sa till mig en gång - UP's ex kommer att försvinna mer och mer med tiden. Hon kommer att blekna bort och bli osynlig. UP är med mig nu, och det är där han vill vara. Och jag lovar att hålla hårt i honom, att göra mitt bästa för att aldrig förlora honom. Han är ju underbar, alldeles, alldeles underbar.

Vid något tillfälle när vi låg där i sängen med en hel hög med andra människor så sa KH på skämt att hon och jag skulle vara tillsammans hela livet.
"Nej men det går ju inte", sa UP till mig. "Du ska ju vara med mig."