2009-06-30

Bråttom, bråttom
Det är stressigt nu - det är bara förnamnet. Jag har börjat ta sommarlov från träningen för att få mer tid över för allt annat men det är knappt att det räcker ändå. Igår gick jag tidigare från jobbet för att fixa ett jobbärende och när det var klart gick jag vidare för att få klart med mina egna ärenden. Jag tänkte försöka fixa endagslinser inför resan, men har bestämt mig för att låta bli det ändå eftersom det är hutlöst dyrt. Bara linserna är en sak men för att få köpa dem måste jag dessutom göra en synundersökning, vilket känns som bortkastade pengar eftersom min syn inte är förändrad - det är bara en annan typ av linser jag vill ha. Men jag struntar i det ändå och kör på med mina vanliga månadslinser i stället.

Förutom linserna hade jag en lång lista av saker jag behöver skaffa inför resan. Jag hade hoppats kunna få tag i en hel del, men det var svårare än jag trodde. Det enda jag hittade var vandrarstrumpor så det köpte jag. Jag har dessutom sett ut en riktigt hög solskyddsfaktor så den får jag skaffa på lunchen. Men allt annat blev en flopp så här långt. Många av de supervarma kläder jag är ute efter går helt enkelt inte att få tag på så här mitt i sommaren och det som ändå finns kostar hur mycket som helst. Det är inte bra - jag vet ärligt talat inte hur jag ska lösa det just nu. Tiden räcker inte till. Jag skulle önska mig en vecka till innan avresan, eller åtminstone mer ledig tid.

En sak jag också gjorde igår var att springa in in ett antal brudaffärer som låg längs vägen. Jag har alltid tyckt det är roligt med vackra klänningar, och faktiskt hittade jag en drömklänning, nästan - kritvit, ovanligt nog, och otroligt vacker i sin enkelhet. Det var den enda klänningen bland mängderna som faktiskt stack ut genom att inte se ut som alla andra. När - om - nu det någonsin ska bli av, vill säga. Det är så mycket kvar i livet som ska falla på plats och min stress och frustration bara växer.

2009-06-29

Tjejfester är bäst
Jag är trött på att jobba nu. Semestern hägrar och det är alldeles för mycket kvar att göra inför Afrikaresan för att jag ska ha ro att fokusera på jobbet på dagarna. En viktig seger i fredags var i alla fall att jag fick rätt när det gäller hotellpriset i Arusha. Resebyrån där nere hade räknat fel hela tiden och efter massor av mail fram och tillbaka fick jag igenom budskapet och tjejen medgav att hon hade räknat fel ändå. Fredagen blev annars lugn, vi gjorde inget särskilt på kvällen förutom att åka och storhandla och sitta ute och äta medköpt middag i kvällssolen.

På lördagen gick jag upp tidigt och åkte och hämtade mamma i Ulriksdal. Vi tog bilen upp till Häverödal för att titta på hotellet där katterna ska bo under elva dagar i sommar. Nu med facit i hand, när jag har varit där, känns det precis som väntat inte ett dugg bra att tvinga dem att bo där. De kommer förmodligen att deppa ihop fullständigt under så lång tid. Det är en liten bur, kanske 1,5 x 1,5 meter inomhus och sedan ett lika stort utrymme utomhus som man kommer åt genom en liten kattlucka. Jag antar att det här katthotellet förmodligen är ungefär lika bra (eller dåligt) som alla andra katthotell, men det hjälper inte. Jag vill verkligen inte utsätta katterna för det här. Nu har jag inget val, resan är bokad och allt är klart och alternativet mot att de ska bo där är att jag stannar hemma hela sommaren, men ändå. Det kommer definitivt ta udden från min semesterglädje.

Vi åkte tillbaka hem till oss och där var UP och hans mamma. Vi bjöd på lunch och våra mammor verkar faktiskt komma hyfsat väl överens ändå. Tur är det. Efter lunchen åkte AP hem och jag, mamma och UP gick ner till Edsviken och låg och solade på klipporna en stund. Det var jättevarmt, minst sagt, men fortfarande ganska kallt i vattnet.

På kvällen var jag bjuden på tjejmiddag hos PR och UP skulle på inflyttningsfest hos JSk och HE. Jag var mer än glad att få tacka nej till den festen och klädde i stället upp mig till tänderna inför min egen partykväll. Med facit i hand kan jag säga att det var den absolut roligaste kväll jag har haft på jag vet inte hur länge. Vi var sex tjejer och vi åt middag, drack vin och drinkar, spelade musik och dansade i vardagsrummet. Sent på kvällen tog vi taxi ner på stan och gick till Bistro Jarl för att fortsätta kvällen där. Helt enkelt perfekt och jag var mer än nöjd när jag vinglade hemåt i natten.

Söndagen var inte lika rolig - jag var riktigt seg och tillbringade halva dagen i sängen. Så kan det bli. På kvällen kom TM, TF och ASj över för att grilla. Vi gick ner till Edsviken igen och den här gången badade jag. Det var riktigt skönt - helt klart varmare än bara en dag tidigare. Vi grillade och satt och pratade och det var ännu en skön kväll. Synd att helgerna går så fort.

2009-06-26

Ofattbart
Sommardagarna blir allt varmare. Jobbmotivationen är inte störst i hela världen, men samtidigt önskar jag att jag hade mer tid kvar till semestern. Jag har så otroligt mycket kvar att göra innan vi är redo att resa iväg och dessutom är det massor på jobbet, i vanlig ordning. Att det kommer att vara fullt upp fram till resan är bara förnamnet.

Jag styrketränade igår vilket var jätteskönt. Det var ett tufft pass men det gick bra. Efter passet tackade jag nej till att gå på Café Opera med PR och EB och åkte hem i stället. Tanken var att jag och UP skulle äta middag ihop eftersom det var vår jubileumsdag, kanske gå och sätta oss nere vid Edsviken och njuta av den sista kvällssolen. Men så blev det inte för när vi kom hem berättade UP att US hade hört av sig. Han var på väg ut till Vaxholm med båten i sällskap med UJ och CG och undrade om vi ville komma dit och äta middag ihop med dem. UP ville åka förstås men själv ville jag inte alls. Det där sällskapet har jag inget större intresse för längre utan tvärtom fyller de mig spontant bara med olust. Jag våndades länge innan jag gick med på att åka med. Kvällen blev i sanningens namn ändå OK. Vi åt en god middag på Kabyssen och pratade om allt möjligt. US och de andra körde sin vanliga jargong - den kommer man aldrig ifrån - men däremot slapp jag bikinibrudarna och de värsta sexskämten, som tur var.

Idag jobbar jag hemifrån och dagen inleddes med den chockerande, ofattbara nyheten att en av världens allra största artister Michael Jackson är död, bara 50 år gammal. Jag kan knappt tro att det är sant. Han var en så stor stjärna så det är omöjligt att ta in att han inte finns längre. Hans musik kommer alltid att leva kvar och jag önskar att han har det bra nu, var han än är.

2009-06-24

För sent
Det verkar vara the story of our lives - vi är för sena. Vi väntar för länge och missar chanserna. Det har hänt flera gånger och nu har det inträffat igen. Alla intressanta bostäder vid Hornsbergs är sålda nu. De finns inte kvar. Vi väntade för länge. Chanserna har passerat förbi oss. Det blir ingenting. Så var det med det. Vi förlorade igen, för att det tog för lång tid, för att vi prioriterade annat i stället. Det känns som att vi kommer att bo kvar i UP's lägenhet för alltid och jag får panik bara av tanken. Varför blir det så? Vi har ju definitivt råd att flytta. Det är inte det som är problemet. Vi hittar bara inte rätt, och när vi nu gör det - eller rättare sagt, när jag nu gör det - då väntar vi för länge och chanserna försvinner mitt inför våra ögon. Så var det med det. Ingen ny, fin lägenhet med fantastiskt läge för oss. Det är någon annan som ska bo där. Inte vi. Vi ska bo i en liten ful, dåligt planerad lägenhet med alldeles för mycket saker och alldeles för ful inredning, granne med en golfbana i Danderyd. Jag avskyr det, men det är som att vi ändå aldrig kommer iväg. Vi fastnar där, vi blir fastbrända, vi kommer ingenstans, för att vi tar för lång tid på oss. Jag ska åka hem i kväll och kasta bort broschyrerna och drömmarna. Jag är så besviken så jag kan inte ens beskriva det. Hur många drömmar kommer att försvinna mitt framför mina ögon? Hur många fler gånger ska jag behöva bli så här besviken? Är det konstigt att jag inte ens vill hoppas längre?

2009-06-24

Shopaholic
Jag har för länge sedan tänkt tanken att jag har ett shoppingberoende och den tanken är förstärkt nu efter att jag igår köpte ännu fler kläder som jag egentligen inte behöver. Jag är på sätt och vis nöjd med plaggen jag köpte, men jag är inte nöjd med det faktum att jag alls köpte dem. Jag är inte nöjd med mig själv nu, jag har dåligt samvete och önskar att jag kunde låta bli att handla så mycket. Jag borde ha lärt mig vid det här laget - hur mycket jag än köper så kommer jag inte bli nöjd. Jag vill ändå ha ännu mer, för det är så jag fungerar. Jag måste hitta ett sätt att bryta mönstret, att låta bli att handla kläder. Låta bli att ens gå in i alla de där affärerna som lockar alltför mycket. Det är inget bra mönster att leva efter, även om jag nu för en gångs skull i livet har så pass bra ekonomi att jag har råd. Det är ingen ursäkt, tvärtom. Jag borde spara desto mer i stället. Jag måste skapa en förändring nu på en gång. Träna på att gå på stan utan att gå in i butikerna. Det är det som krävs, antar jag. Bryta mönstret, bryta ovanan. Stärka karaktären och bli en bättre människa.

Jag har inte fått något svar från resebyrån i Tanzania angående hotellkostnaden. Det stör mig lite och jag hoppas att hon hör av sig under förmiddagen. Jag kommer att gå och betala safari och vandring nu på lunchen men jag kommer inte betala hotellet om jag inte vet vad som gäller och varför priset hon har gett oss är högre än det vi fått från hotellet.

Igår kväll hade jag en massagetid inbokad hos JP's kontakt, en ung kille som också jobbar som personlig tränare. Vid första anblick kändes det lite konstigt att ha en kille som massor, men jag tänkte snabbt om och kom fram till att han sannolikt har sett så pass många avklädda människor så det är totalt odramatiskt. Det är ju trots allt hans jobb. Massagen var skön i alla fall och resulterade i både huvudvärk och träningsvärk - väntat och välbehövt.

UP är i Dalarna med jobbet så det blev en egen kväll hemma igen. Jag åt middag och slappade i soffan, tog ut katterna och tvättade. En vanlig kväll, igen, som vanligt.

2009-06-23

På väg!
Igår ringde jag tillbaka till flygbolaget igen för att höra hur det går med väntelistan. Och det gick bra! Vi har fått plats på flyget till Arusha den 10 juli med mellanlandning i Addis Abeba. Hemresan går direkt från Zanzibar den 6 augusti så vi kommer med andra ord att vara borta i exakt fyra veckor. Det är stort - min näst längsta semester någonsin. Jag tror det kommer att bli en kulturkrock utan dess like, en otrolig upplevelse från början till slut, säkert med både bra och dåliga minnen när vi kommer hem. Tänk allt vi har kvar att uppleva. Det är stort.

Jag hade ingen träningslust igår heller men faktiskt var passet riktigt bra och roligt den här gången. AGl är inte PA men han är fortfarande riktigt bra och han fick igång gänget lika väl som hon brukar göra - vi skrek och hejade åt varandra passet igenom och det var otroligt skönt och jobbigt. Jag lagade raggmunk till middag och tog ut katterna en kort sväng på kvällen men annars var det lugnt.

Det har kört ihop sig lite med betalningen för vår safari och bergsvandring. UP skulle betala igår eftersom jag har lagt ut för flyget, enbart för att upptäcka att betalningen inte gick att genomföra via internet. Dessutom har vi fått ett märkligt högt pris för hotellrummet i Arusha som jag måste fråga om för att vara säker på att de inte försöker skinna oss på ett alltför högt pris. Fortfarande är det mycket som ska falla på plats, som sagt.

2009-06-22

Den mest bisarra midsommarhelgen någonsin
Våra midsommarplaner bestämdes verkligen i sista minuten det här året. Det slutade med att jag och UP firade midsommardagen själva på egen hand, med god sommarlunch i solen på balkongen. Det var egentligen ingen katastrof för min del - alternativet lockade inte utan det här kändes ändå rätt bra. Vi jobbade lite med semesterplanerna också och det är mer och mer som börjar ta form nu även om vi fortfarande har alldeles för mycket kvar att göra och alldeles för lite tid för att göra det klart. Vi tittade på flyg igen och upptäckte att det faktiskt visst går att boka flyg till Arusha den 10 juli, liksom till Zanzibar den 27 juli. Jag har mailat säljaren på Ethiopian Airlines för att fråga vad som händer men har inte fått svar ännu.

På kvällen på midsommarafton åkte vi bil - jag körde - till Täby Kyrkby och SS' och HE's nya hus. Det är en stor villa med tomt med pool. De håller på att renovera den nu och det ser ut att bli riktigt fint - ett hus helt i min smak när det väl blir klart, kan jag tänka mig. Så långt var allting väl, men kvällen havererade ändå ganska snart. De andra - SS, HE, LJo och hennes sambo O hade varit hos LJo och O på dagen, ätit sillunch och druckit ett stort antal snapsar, som det verkade. LJo hade varit nykter under dagen för att kunna ta bilen ut till Täby så hon var faktiskt väldigt normal och till och med trevlig, jämfört med de övriga. Jag, UP och LJo skötte grillningen och resten irrade runt och bara var fulla. I början av kvällen var de mest bara glada, men ju längre kvällen gick desto värre blev framför allt SS. Hon hällde i sig helt kopiösa mängder sprit - under alla år jag har känt henne har jag aldrig sett henne så kalasfull som den här kvällen. Mitt under middagen drog hon med sig O ut på altanen för att prata ut om sina problem med HE. Sedan började hon klaga på HE helt öppet inför oss andra, och vid det laget började HE märka att det var på väg att gå över styr så han försökte skärpa till sig och nyktra till, vilket han ska ha en stor eloge för. Men SS fortsatte hälla i sig och började gräla med HE och ännu lite senare började även LJo och O att gräla, lagom till att SS tuppade av i sängen och var helt borta för resten av kvällen. Då valde jag och UP att åka hem och vi var båda enormt tacksamma över att ha bil och bara kunna åka därifrån.

Hela kvällen var som att vara med i en pjäs av Lars Norén eller en film av David Lynch - det kändes som att vad som helst kunde hända och allt urartade mer och mer ju längre tiden gick. Vi var båda fullständigt överens om att aldrig mer på några villkor fira midsommar med SS. Synd men vår gräns är passerad nu - hon betedde sig extremt illa mot sina gäster men det var ändå ingenting mot hur illa hon betedde sig mot HE. De verkar absolut inte vara lyckliga tillsammans och det känns inte som någon bra framtid för dem just nu i alla fall. Jag hoppas att jag har fel.

På midsommardagen åkte vi med mamma en tur ut till Långängens naturreservat på Lidingö. Vi promenerade på små skogsvägar och hade en skön eftermiddag som vi avslutade med fika på Stocksunds Hamnkrog och en liten promenad till Cedergrenska Tornet och hem till UP's föräldrahem. Söndagen blev ännu lugnare - sommarvärmen höll sig borta även igår och vi gjorde inte mycket förutom en lång promenad längs Edsviken, hela vägen bort till Bergendal och tillbaka. Det tog ungefär tre timmar och var helt klart nyttigt för oss med tanke på vår kommande bergsvandring. Vi lagade en supergod pizza till middag och jobbade vidare med resan på kvällen. Det verkar som att vi aldrig blir riktigt klara med allting - fortfarande är det fullt upp med allt vi ska fixa. En vecka vid Medelhavet hade helt klart varit enklare för oss, men också klart tråkigare. Man gör sina val, helt enkelt.

2009-06-18

Återträff
Jag känner mig inte särskilt motiverad på jobbet nu. Jag gör det jag ska men orkar inte mer. Antagligen är det semestern som spökar - alla verkar dra ner på tempot nu. Trots det känns det knappt som att det är sommar. Vädret är sådär och det är vardag som vanligt.

Träningen igår gick hyfsat. PA har tagit ledigt från att vara instruktör nu vilket jag kan förstå - hon ska föda barn om bara sex veckor. I stället är det hennes sambo AGl som har tagit över och han är också bra om än inte lika bra som hon. Jag var inte 100% taggad igår men körde på bra ändå och det var jobbigt med eller utan PA.

Efter träningen skulle jag träffa EE. Det var väldigt länge sedan vi sågs - senaste gången var på MT's och LM's inflyttningsfest förra hösten. Jag var nervös för att träffa henne innan, men det gick förstås bra när vi väl sågs. Hon hade med sig sin kompis och kollega H som var med oss i Andermatt förra året. Det visade sig att EE inte heller har varit ute mycket på sista tiden. Precis som jag har hon känt sig färdig med krogen - hon sa att hon gärna träffar personerna men inte i det sammanhanget. Jag erkände också att eftersom jag inte har varit ute någonting nästan under det senaste året så har det också blivit många människor som jag har tappat. Jag berättade för EE att jag hade sett bilder från Playboy-festen på nätet och hon lät lagom glad över det. Hon sa att det hade varit en rolig fest men tyckte inte att det hade varit nödvändigt att ha en fotograf där, just med tanke på temat. Men annars var det trevligt att ses och jag skulle inte tro att det kommer att dröja lika länge till nästa gång vi träffas.

Jag har pratat med både mamma och SS för att försöka få ihop någonting inför midsommarafton i morgon. Mamma har nu bestämt sig för att åka till C och Ø på dagen och SS sa igår att hennes kompis LJo som de ska vara hos på dagen tycker att det blir för trångt om även vi kommer dit så hon föreslog i stället att vi möts på kvällen och grillar någonstans, kanske på Djurgården eller något liknande. Tja - jag vet inte riktigt vad jag vill nu. Inget alternativ lockar mig jättemycket och jag velar fram och tillbaka. UP har börjat prata om att kanske åka ut till Sandhamn och möta upp US och gänget där på midsommardagen. Mitt hjärta går sönder när han säger det, för jag kan inte låta bli att dra parallellerna till senaste gången han var där - då var subban med, då var UP lycklig och kär i henne, då var det henne han hånglade med på båten. Jag kommer inte att åka med om UP åker dit. Sandhamn har aldrig varit så där jättelockande för mig och att åka dit med UP och US skulle helt enkelt bli för laddat för mig. På sätt och vis hoppas jag ändå att UP åker. Han kan inte välja bort hela sitt liv för mig. Det är inte hållbart.

Vi pratade lite igår, om det här med hur jag numera känner inför UP's resor. Ingen av oss vill stänga in den andra. Det är inte så. Det finns bara en sak jag aldrig tänker kompromissa med igen och det är att jag inte tänker acceptera att gå omkring och må dålig på UP's bekostnad. Om han väljer en livsstil som jag mår dåligt av så ska vi inte vara tillsammans. Det är inget att fundera på ens. Jag har tänkt mycket på hur jag känner inför om UP gör egna resor och saker nu. En del av mig gör fortfarande ont, så jätteont. En annan del av mig stänger bara av känslorna, gör mig likgiltig. Vill inte veta, vill inte bry mig. Jag vet hur jag skulle reagera om UP skulle åka till Sandhamn - om vädret blir så bra att han vill åka. Det skulle bli som på hans resor under förra året. Jag skulle stänga av telefonen så att han inte skulle kunna nå mig och bara tänka bort honom. Det var en sak jag lärde mig förra året och det var att det spelar ingen roll vad jag gör eller säger. Han åker ju ändå, om han väl har bestämt sig för det. Då har jag ändå ingen betydelse.

UP sa att jag inte har anledning att oroa mig. Han litar på sig själv och han skulle inte göra någonting som han inte skulle kunna göra om jag stod bredvid. Grejen är ju bara att vi har lite olika gränser för vad vi tycker är OK att göra. Det är inte alltid vi tycker likadant där - snarare händer det alltför ofta att vi hamnar i konflikter på grund av våra olikheter.

Den största konsekvensen av förra året tror jag är att jag blev rädd. Jag blev rädd för att älska UP så mycket som jag gjorde då, för det gjorde för ont. Så när jag säger att jag inte bryr mig om ifall han åker iväg eller inte så är det inte riktigt sant. Det är inte som att jag tänker att det faktiskt inte spelar någon roll, att det är OK, att jag inte behöver vara orolig för någonting. Det är snarare så att jag tränger undan känslorna av ren självbevarelsedrift, för att slippa bli sårad. Jag stänger av och låtsas att det inte betyder någonting, fast i verkligheten betyder det allt.

Jag funderar mer och mer på om jag borde gå och prata med någon. Kanske hjälper det och kanske inte. Men bara för att ändå försöka. Det värsta är att jag inte vet vad jag ska säga. Hej, jag mår ständigt dåligt. Jag känner mig mer och mer ensam, jag litar inte på någon, jag oroar mig, jag ältar saker som har hänt i det förflutna och kan inte släppa taget om dem. Jag känner mig nästan aldrig helt glad utan har alltid den där sorgen i hjärtat. Jag tycker att det är rent obehagligt att umgås med många av UP's - eller tidigare våra gemensamma - vänner. Jag känner mig fel och utanför i stort sett i vilket sällskap som helst. Jag har ingenting att säga och känner mig som att jag är osynlig, som att jag sitter i min egen bubbla och inte hör hemma någonstans. Jag har ingen trygghet i mitt liv. Jag sitter mitt i en nedåtgående spiral som snurrar fortare och fortare och jag är rädd för hur livet har blivit, för hur livet är på väg att bli. Det känns som att jag förstör UP's liv eftersom han är med mig. Han blir också mer ensam. Vi träffar inte så mycket folk som vi har gjort förut och jag är rädd att han ska vakna en dag och ångra sig, inse att jag inte är värd det. Jag vill inte att han ska välja bort saker i sitt liv för min skull. Det är inte så det ska vara. Han ska inte bli olycklig bara för att han är med mig. Då är det något som är fel. Då blir det inte bra mellan oss. Jag vill att UP ska vara lycklig i sitt liv. Jag vill att han ska ha massor av glädje och massor av skratt, kärlek och lycka. Den jag har gett upp hoppet om är nog inte honom utan mig själv. Jag har gett upp hoppet om att mitt liv kan bli så bra. Det känns som att det har gått för långt åt fel håll. Som att jag är för långt ner i spiralen och inte vet hur jag ska ta mig upp igen. Hur förklarar man det här? Hur ska jag kunna berätta det här för någon som inte känner mig? Var ska jag börja? Vad ska någon kunna säga om det här, vad ska någon kunna göra åt det? Hur ska någon kunna hjälpa mig ur det här? Är det ens möjligt?

2009-06-17

Inställt
Det blev ingen träning igår heller. Min huvudvärk kom tillbaka nästan så fort jag kom till jobbet och sedan var det kört. Jag fick avboka och åka hem i stället.

Jag besökte Ethiopian Airlines på lunchen för att prata flygbokningar och kom tillbaka med bra och dåliga nyheter. De bra nyheterna är att det går att flyga ner till Arusha och hem från Zanzibar och till ett billigare pris än vi har kunnat hitta själva via internet. De dåliga nyheterna är att flyget från Stockholm till Arusha den 10 juli, när vi har tänkt åka, redan är fullbokat. Vi står på väntelistan så jag håller tummarna för att det ska lösa sig på något sätt. Jag har mailat till Tropical Trails för att meddela vilka datum vi vill ha safari och Kilimanjaro-turen så jag hoppas bara att vi inte är alldeles för sent ute även där. I så fall blir det ännu en lång process med att leta efter andra alternativ. Men där är vi inte ännu utan jag håller fortfarande tummarna för att det ska lösa sig på något sätt.

Jag ringde pappa på kvällen för att gratulera på 70-årsdagen och han lät glad och positiv, mer än jag har hört honom göra på väldigt länge. Han hade redan fullt upp med besök och folk som kom med presenter och tårta och bjöd in på fika och allt annat. Det märks att han är hemma i Frök - där är det som att ingenting har förändrats utan trots alla år han har bott i Stockholm så kommer det alltid att vara hans hem. Det är synd att inte mamma trivs där också.

I kväll ska jag träffa EE. Det är evigheter sedan vi sågs sist - hon är en av de personer jag mer eller mindre bröt all kontakt med i samband med Kroatienresan förra året. Jag är lite nervös för det - det är svårt att säga hur kvällen kommer att bli. Troligen blir det bara en vanlig kväll, trevligt att ses och sitta och prata om allt möjligt, som vanligt. Jag ska i alla fall träna först och förhoppningsvis få in lite ny energi också.

Våra midsommarplaner verkar inte riktigt bli som vi har hoppats. Igår fick UP tag i TM till sist och fick då höra att hon backar ur, hon har bestämt sig för andra planer än att vara med oss. Det är synd för det betyder att vi är utlämnade till SS och hennes hemska vänner, som jag inte för något i världen vill fira midsommar med. Nu har jag ju redan bestämt att åka till mamma på dagen men jag vet också att UP inte vill göra det så frågan är vad han kommer att ta sig för i stället. Det återstår att se.

2009-06-16

Huvudvärk
Idag fyller pappa 70 år!

Igår var den första måndagen på länge som jag inte hade bokat in träning. Vi skulle ha sommarfest på jobbet så jag valde att prioritera det i stället. I verkligheten blev det varken eller. Jag fick migrän på eftermiddagen och fick avboka festen och åka hem i stället - dålig tajming och mycket tråkigt men det är sånt som händer. UP kom hem samtidigt som mig och vi åt middag och satt resten av kvällen och jobbade vidare med Tanzania. Det börjar klarna mer och mer och den viktigaste punkten att få klart nu är flygbokningen. Jag ska gå förbi Ethiopian Airlines på lunchen idag för att se om de kan hjälpa oss med vår specialare och sedan är vi nästan klara.

Jag har bokat in cykelträning idag för att kompensera för passet jag missade igår så jag hoppas att komma iväg. Huvudvärken börjar komma tillbaka nu så vi får se hur det blir. Annars kanske jag kan köra en stavträning i kväll åtminstone. Jag behöver verkligen röra på mig nu.

2009-06-15

Jag tänker för mycket nu igen
Fredagen var en konstig dag. Jag jobbade hemifrån men var supertrött så jag kan inte säga att jag var jätteeffektiv direkt. Mitt på dagen gick jag iväg till vårdcentralen för att få hjälp med att göra klart mitt intyg till försäkringskassan så att jag kan få lite ersättning för min handled som jag bröt för några år sen. När jag var på väg dit började det regna och det känns som att regnet har fortsatt i princip hela tiden sedan dess.

Samtidigt som jag försökte jobba satt jag dessutom och höll igång med safaribokningar och budgivning på fyran i Kristineberg. UP kom hem från sin tjänsteresa på kvällen och vi tog en promenad och pratade och bestämde oss för en maxgräns för lägenheten. Vi la det högsta budet vi kunde men de andra som var kvar bjöd mer och då var det klart. Ingen ny lägenhet för oss den här veckan heller.

Lördagen gick som i dvala. Vi åkte en sväng till AP och sedan iväg till Mio i Hallonbergen men hittade ingenting där. De hade den fina tidningskorgen i vitt som jag har letat efter men det blev inget köp ändå. Vi var inte riktigt på humör någon av oss. Det blev en lugn hemmakväll i soffan, med god middag och vitt vin.

Hela söndagen hällregnade det och det var första helgen på länge som vi inte gick på någon visning alls. Det var skönt och välbehövligt att få ta den pausen. Vi var hos mina föräldrar på dagen för att fira pappas 70-årsdag ett par dagar i förtid. Han åker till Ångermanland idag och sedan är han borta resten av sommaren. Jag och C gav honom en provflygning där han själv får sitta bredvid piloten och flyga på riktigt. Jag tror han blev glad över det.

Helgen har på det hela taget varit bra även om mina tankar i vanlig ordning ibland snurrar iväg lite väl fort. US ringde till UP i lördags. Han pratade lite om midsommar - han ska i vanlig ordning ut med jättestora gänget till den där ön de brukar åka till och vad som försiggår där kan jag bara föreställa mig. Han räknade nog inte med att UP skulle följa med dit men frågade däremot om UP eller vi båda ville följa med vidare ut till Sandhamn på midsommardagen - också en tradition, tydligen. Jag vet redan nu att jag inte kommer att vilja åka dit, men vad UP vill kan jag inte svara på. Vill han åka så får han väl göra det. Jag vet bara att Sandhamn med US och gänget verkligen inte är min grej. Jag använder katterna som ursäkt men skulle inte följa med dit för någonting i världen.

US frågade också UP om han ville åka med ut helgen eller veckan efter midsommar. UP har sagt kanske om han hinner men jag kommer däremot inte följa med ut. Jag jobbar och tänker inte ta semester för att sitta och häcka på US' båt med diverse bikinibrudar i sällskap. Det är inte min grej, som sagt. Men trots det blev jag besviken över att US tydligt riktade sin inbjudan till UP och inte direkt till oss båda. Trots att jag väljer själv så gör det ont att förlora människor ibland. Samma sak gäller festen som HE och JSk tydligen ska ha i sin lägenhet helgen efter midsommar. Jag har inte själv fått någon inbjudan till den festen och nu har jag förvisso redan tackat ja till tjejfest hos PR, men ändå - det hade i alla fall varit roligt att bli tillfrågad. Jag vet att varken US eller JSk eller HE är några nära vänner till mig men det är ändå roligt ibland att känna att jag blir bjuden för mig och inte bara för att jag är ihop med UP. Det är sånt jag kan tänka på och bli alldeles för ledsen över, helt i onödan. UP tycker att jag borde gå och prata med någon nu, eftersom jag har så många demoner i hjärnan, så många saker och tankar som jag inte kan släppa taget om trots att de bara får mig att må dåligt. Kanske har han rätt. Kanske går det att leva på ett bättre sätt ändå.

I lördags var Playboy Mansion-festen som JD och KH höll i. Jag och UP råkade i enorma gräl över den festen när inbjudan kom och det slutade med att vi inte gick. Jag vet inte vad UP känner för det egentligen. Jag vet att han från början var inställd på att gå och jag vet att det är på grund av mig som han valde att tacka nej ändå. Det känns inte bra att han offrar allt det här för mig. Jag vill inte få honom att offra saker för min skull. Men ändå. Han gick inte och jag gick inte och nu idag när jag har sett bilderna är jag mer än glad att vi inte var där. Festen - enligt bilderna i alla fall - ser ut att ha varit exakt som jag trodde - folk med inte så många kläder på sig och en stämning utöver det vanliga till och med för att vara dem. Jag inser att jag aldrig i livet hade klarat en kväll där och jag inser också att om UP hade gått dit - med eller utan mig - så hade jag blivit knäckt av det med. Jag är med andra ord glad att vi inte var där, men är samtidigt orolig för att han kommer att ångra sig efteråt, när han hör folk prata om det han har missat. Jag är orolig att han, efter alla våra problem och gräl, ska komma fram till att jag inte är värd allt det han väljer bort. Det är ju inte så här det ska vara. Jag oroar mig ständigt. Tänker för mycket och tär sönder mig själv bit efter bit. Hur kunde livet bli så?

2009-06-12

I väntans tider
Vi är med och bjuder på en fyra i Kristineberg nu. Budgivningen förväntas bli klar idag och jag tycker som vanligt att den här situationen är urjobbig. Det är så galet mycket pengar det handlar om och det är så lätt att bli fartblind, att tänka att vad då, den här fyran är ju faktiskt två miljoner kronor billigare än på Lilla Essingen, det är ju ingenting! Mäklaren litar jag inte på. Det är svårt att få fram information från honom och jag tror inte att han är helt ärlig när han pratar om hur många som är kvar i budgivningen. Det är svårt att veta. Men varje nytt bud nu ger mig ångest och jag vill inte bjuda mer utan vill hellre låta UP göra det eftersom han är den som kommer att lägga in mest pengar i bostaden. Jag börjar undra om det verkligen är värt det, om det inte är bättre att bara strunta i köpet, men samtidigt vet jag ju också att det här är verkligheten - det här är vad det kostar att köpa en bostad i Stockholm år 2009. Jag vet bättre än att leva kvar i mina föräldrars värld, de som tycker att det är fasansfullt att folk kan lägga så mycket som en miljon kronor på en lägenhet. Så mycket kan det inte kosta enligt dem, och det är bara fullständiga galningar som kan gå med på att betala så mycket. I deras värld är med andra ord varenda människa som bor i Stockholm en galning. Tja.

Jag körde body pump igår och det gick bra, jag kände mig stark igen. Det är otroligt vilken skillnad det gör bara att ha bra musik när man tränar - inspirationen växer enormt. UP är i Helsingfors och jobbar så jag hade en ensam hemmakväll igår med katterna. Jag städade lite hemma, tvättade och gjorde vanliga saker. Skrev ett svarsmail till researrangören i Tanzania som har gett oss ett rent löjligt lågt rabatterbjudande - en procent, som är nästan ingenting med tanke på den totala summan vi är beredda att köpa för. Idag har hon återkommit och erbjudit två procent. Ja, billigt är det inte med en sån resa.

Idag jobbar jag hemifrån. Det är skönt om än inte alltid lika effektivt som på jobbet. Men det känns som att det gör helgen lite längre och det är värt mycket för mig.

2009-06-11

Gå i mål
Gårdagens träning var inspirerande och rolig och jobbig. Vi jobbade med snabba flacka partier i olika kadens och växlar och jag kämpade på bra. När instruktören PA hojtar att nu är det 15 sekunder kvar och jag bara tänker att nej, det är omöjligt, jag kan inte hålla i 15 sekunder till - då har jag jobbat på bra. Att jag sedan trots allt ändå klarar att hålla i ända in i målet, det är ännu bättre. Jag kan knappt tro att PA ska föda barn om bara sju veckor. Det är inspirerande om något.

Hemma åt vi middag och diskuterade saker vi har att göra. Lägenheten i Kristineberg är fortfarande intressant för oss och på sätt och vis känns den som att den är vår sista chans för sommaren att hitta något. Jag har pratat med mäklaren och jag vet att det har kommit in en del bud, men konstigt nog har han fortfarande inte hört av sig till UP, trots att jag har talat om att vi vill bjuda. Han sa på telefon att han inte har hunnit eftersom intresset för bostaden är så stort, men jag tycker det låter väldigt konstigt med tanke på att det faktiskt inte var så jättemycket folk på visingen. Dessutom är det i alla fall en budgivare som har fått lägga två bud så det är underligt att mäklaren säger att han inte har hunnit prata med alla ännu. Jag vet inte vad jag ska tro om det.

Vi pratade vidare om Tanzania också men UP har fortfarande saker han vill ha svar på. Ibland kan jag bli galen på att saker tar sån tid. Vi måste komma i mål någon gång, men det känns så ofta som att jag måste vänta in UP för att kunna göra något. Han måste vara mer säker, han måste ha mer information, han vill ha fler svar innan han kan ta ett beslut. Igår spillde min frustration över och ledde till ännu ett tråkigt gräl mellan oss. Värdelöst, verkligen. Men det måste hända någonting någon gång också. Vi måste bli klara någon gång. Väntar man för länge, safar man för mycket, så kan det lätt leda till att det inte längre finns något kvar när man han bestämt sig. Då står man där och är tvärsäker på vad det var man egentligen ville ha, det man ändå aldrig kunde få. Jag gick ut med katterna och när jag kom tillbaka hade UP skrivit en lista över de saker han fortfarande vill veta mer om innan vi kan boka. Jag får försöka ta reda på mer och sedan får vi bestämma oss, helt enkelt. Annars kommer det snart inte att bli någon resa alls, känns det som. Någon gång måste vi gå i mål med något.

2009-06-10

Flashback
Jag har varit en så duktig kund och köpt så mycket giveaways från en leverantör så jag blev bjuden på lunch på Bistro Jarl idag. Han är en trevlig och rätt så rolig person så jag tackade ja och maten var ju jättegod, men.... jösses. Lunchen fick mig att tänka på tidigare misslyckade dater på den tiden jag var singel - killar som pratar och pratar om sig själva hela tiden och verkar mer eller mindre totalt ointresserade av den de träffar. Han ställlde knappt en enda fråga om mig, kollade av telefon och sms och jag vet inte allt hela tiden. Kort sagt, hade det varit en date hade jag aldrig i livet gått med på att träffa honom igen. Så kan det vara.

På vägen tillbaka till kontoret tog jag en sväng in på MQ och kom givetvis - dessvärre - inte därifrån tomhänt. Ett korall-orange linne och ett par ljusblå jeans blev det och på något sätt var det nog psykologiskt viktigt för mig med jeansen, även om jag verkligen inte kan säga att jag absolut behöver dem. Jag har massor av jeans och jag använder dem flitigt. Men - för mig är det alltid jättesvårt att hitta jeans som jag ser bra ut i. Jag har kraftiga lår och rumpa och förhållandevis smal midja så det är helt enkelt ett hopplöst projekt att hitta passande byxor. Bara under de senaste dagarna har jag provat och provat det ena paret som har varit värre än det andra, om jag nu alls har kunnat få dem på mig. De här som jag slog till på nu var på rea och de passade faktiskt bra, så de fick följa med - bra som sommarjeans, får jag tänka. Jag shoppar verkligen på tok för mycket och det är jag fullt medveten om. Man kan bara undra vilka hål det är jag försöker fylla, egentligen.

I kväll blir det cykelträning, middag och sedan förhoppningsvis dags att boka vår Tanzania-resa. Det måste hända nu!

2009-06-10

Grått, grått
Nu undrar jag nästan om sommaren försvann när jag blinkade och det har hunnit bli oktober igen. Det regnar, himlen är jämngrå och termometern har parkerat runt 10 grader. Svensk sommar, som sagt!

Jag hade noll lust att träna igår - det verkar faktiskt vara en svacka nu - och gick på stan i stället en sväng innan jag åkte hem. Jag och UP tog en runda i Altorp i stället och den här gången tog jag mig runt de knappt 2,5 kilometrarna på 19 minuter med stavar i kuperad terräng. Jag går tillräckligt snabbt för att bli både svettig och andfådd och även om det inte är några långpass så tror jag ändå att det är bättre än ingenting. Vi får utöka dosen ännu mer nu under sommaren så att vi kommer i bra semesterform.

Kvällen bestod annars av middag, hemmafix, kvällspromenad med Saga och fortsatt Tanzania-planering. Vi lutar just nu åt att boka safari och bergsvandring med Tropical Trails. De har hyfsade priser och verkar seriösa och vettiga. Jag hoppas att vi kommer så långt att vi kan boka resan idag. Det brinner i knutarna nu, som vanligt.

2009-06-09

Svensk sommar
Alldeles i början av juni var det fantastiskt här - solsken, varmt, klarblå himmel. Vi gick i tunna, lätta kläder och njöt och sa till varandra att ingenting är bättre än den svenska sommaren. Nu har vi i stället den andra sidan av den svenska sommaren - runt 10 grader varmt, regn, grått. Jag klär på mig varmare kläder igen och fryser ändå. Jag funderar ändå på att hänga undan min röda ullkappa för sommaren. Det är lite som en princip - när det är sommar har man tunna kläder, kallt eller inte.

Igår satt jag och försökte få lite mer ordning på Tanzania-offerterna. Vi måste komma till ett beslut och boka omgående och jag hoppas att vi hinner klart idag. Träningen var jobbig som vanligt och för ovanlighetens skull var jag inte helt taggad heller. Det är nog tillfälligt.

Midsommar kommer allt närmare och igår ringde SS och kom med ett förslag på min telefonsvarare. Vi firade midsommar ihop förra året, och det var nog så trevligt. Då var hon singel men numera är hon sambo med HE, som jag har lite svårt för - hemskt att säga men han är verkligen inte min favorit. SS' förslag var att fira midsommar ihop med henne och HE, hennes kompis KX som jag har träffat någon gång och dessutom LJo och hennes betydligt yngre pojkvän. Jag kan inte säga att förslaget får mig att hoppa jämfota av lycka. LJo är en person jag helt enkelt inte klarar av - hon är en riktigt hemsk människa vars hela liv verkar gå ut på att så många killar som möjligt ska tycka att hon är snygg. En midsommar med både HE och henne lockar mig helt enkelt inte ens lite grann och jag lutar just nu starkt åt att tacka nej, trots att jag inte har något annat inbokat.

Nu är midsommar inte heller någon jättestor grej för mig och har aldrig heller varit det. Jag vet att mamma sannolikt kommer att vara ensam på midsommar om inte C åker dit, vilket jag tvivlar på. För min egen del kan jag lika väl tänka mig att åka dit jag och bara ta det lugnt, ta det som vilken helgdag som helst. Jag måste inte gå på någon stor fest bara för att det är midsommar. Det är inte viktigt. Vad UP vill göra vet jag inte. Han har tackat nej till Skåne, sa han, eftersom han känner att han inte orkar eller har tid att åka iväg i flera dagar. Han har dessutom en inbjudan till MDL's lantställe i Dalarna men jag vet inte om han egentligen är pigg på det heller. Jag kommer inte att åka dit, framför allt eftersom jag har katterna och inte vill lämna dem ensamma i över ett dygn. Det är hemskt att säga det men jag känner knappt att jag orkar bry mig om vad UP gör på midsommar, om han åker bort eller om vi firar tillsammans. Det är en konsekvens av Kroatien. Då brydde jag mig så mycket så jag gick sönder och jag orkar inte gå igenom något sånt igen. Alltså stänger jag av och säger att jag struntar i vad han gör - det är hans val och beslut. Det var också något som Kroatien ledde fram till, hela den förra hemska sommaren när jag mådde sämre än jag kanske någonsin har gjort under så lång tid. Jag stängde av känslorna för att rädda mig själv och det är där jag är nu.

2009-06-08

Bröllopshelg
Saga fyllde 9 år den 6 juni!

Jag har känt ett så akut behov av att ta det lugnt, varva ner och få tid för mig själv på sista tiden. Det var så pass att jag faktiskt avbokade träningen på torsdagen, gick och vaccinerade mig och sedan tog en runda på stan i stället. UP åkte till Düsseldorf på torsdagen så jag hade hela kvällen hemma för mig själv. Fredagen blev ännu lugnare. Jag jobbade hemifrån och det var en skön avkoppling att slippa ha folk omkring mig hela tiden. Jag struntade i after work med folk jag knappt känner längre och gav mig själv ännu mer egen tid i stället. UP kom hem på kvällen och vi åt middag och såg en film i soffan.

På lördagen blev det inte så mycket gjort förutom att fixa och dona och förbereda dagen hemma. Lördagen var både nationaldag och även BC's och HT's bröllopsdag ute på Såstaholm i Täby. Dagen var kall även om det lyckligtvis inte regnade. Jag hade min rosa prinsessklänning igen - tredje bröllopet där jag använder den och den funkar lika perfekt varje gång. Jag känner mig alltid jättefin i den och det här bröllopet var inget undantag. Det var ganska många gäster på bröllopet och även om jag varit med på möhippan var det ändå många jag inte kände igen. Vigseln hölls utomhus och den var fin med ett lyckligt brudpar. UP var i sitt esse som alltid när han är på stora fester och for runt som en Duracellkanin och pratade med alla. Jag bestämde mig raskt för att inte för något världen hänga efter honom så efter vigseln hittade jag ett eget sällskap att prata med i stället. UP gick också iväg med gänget som skulle sjunga den fina sången till brudparet för att öva och det kändes lagom kul för mig. Precis som väntat hade upplägget av sången nu ändrats så UP skulle förstås sjunga texten om när han och BC delade säng på kräftskivan för snart tre år sedan. Wopidoo. Jag är en hemsk människa men jag kan bara inte tycka det är roligt.

Det var mycket på det här bröllopet som blev som väntat. Jag blev placerad längst ut på en bordskant - som väntat. Det fanns en beskrivning av varje gäst och där stod det givetvis att UP och BC har delat säng - som väntat. I beskrivningen om mig stod det att jag gillar katter - som väntat. Jag kan inte säga att jag kände igen mig jätteväl i texten men det är nog inte så lätt för BC och HT heller eftersom vi inte är så nära vänner. Middagen blev i alla fall trevlig, god mat och jag höll igång och pratade med bordsgrannarna även om det stundtals inte blev så lätt att samtala med tanke på alla tal under hela sittningen. Det var två tillfällen bara där jag inte orkade och det ena var när UP och gänget sjöng sin sång - som alla andra älskade - och det andra var när UP sprang upp för att ge BC en puss när HT lämnade bordet. Annars gick det ganska bra, men inte då. Bara inte då.

Efter middagen var det tårta och bröllopsvals, men av någon anledning var det som att festen aldrig riktigt kom igång efter det. Min egen teori är att musiken var bedrövlig. Det spelades 70-tal och 80-tal men ingenting nyare än det och för mig är sån musik så tråkig så klockorna stannar. Kvällen blev med andra ord ganska utdragen när jag ständigt gick runt och hoppades på att få dansa till bra musik, men det hände aldrig riktigt. Alla har helt enkelt inte samma musiksmak. UP hann i alla fall dansa lite med BC så jag tror han var nöjd ändå.

På söndagen var det vårt vanliga visningsrally. Tre lägenheter hann vi med. Den första hade ett perfekt läge på Lilla Essingen, och den var jättefin men det var ändå något som gjorde att jag inte föll platt för den. Lägenhet nummer två låg i Fredhäll och den var helt ointressant. Den sista lägenheten låg i Kristineberg. Vi har sett identiska lägenheter förut, fyra rum och kök, och jag har hela tiden känt att de verkligen har potential att bli riktigt bra. Den här var inget undantag och som det känns just nu har jag bestämt mig för att det är där jag vill bo. Fyrorna på Lilla Essingen är underbara, men de är helt enkelt för dyra för oss. En trea känns allt mer kortsiktig ju längre tiden går. Det har tagit oss evigheter att hitta hem. Hur länge vill vi leta nästa gång? Hur snart vill vi göra samma resa igen? Nu vill jag helst av allt bara bo, bara vara i vårt hem. Det är allt.

Vi åkte iväg till Jarlaberg för att jag skulle rösta i EU-valet och det var en konstig känsla att komma dit - ungefär som när jag åker till mina föräldrar. Jag hittar exakt och det är som att komma hem, men ändå med känslan av att jag faktiskt inte bor där längre. Resten av kvällen blev lugn. Vi åt middag och jobbade vidare med offerterna för Tanzania. Det är verkligen dags att boka nu.

2009-06-04

Forgive and forget
Livet går verkligen fort nu. Det är mycket på jobbet, det är en sak, men där känns det ändå som att jag har någorlunda kontroll. Privat är det värre. Där ligger jag efter med precis allt. Jag springer och springer och hinner aldrig fram.

Gårdagens träning var enormt jobbig. Jag brukar inte ge upp men igår var det nästan så att jag gjorde det ändå. Jag var hemma en kort sväng och åkte sedan iväg igen. Jag hämtade upp UP på vägen och vi åkte till hans mamma för att visa upp mitt datorbord för en intresserad köpare. Han tog det direkt utan att pruta så det var en snabb och bra affär. Vi åkte hem igen och där tog min energi slut fullständigt. Jag vet vad det beror på. UP hade varit iväg för att träna på sången till BC och HT tidigare på kvällen och det är hela den där tokroliga historien om hur de delade säng och dejtingtips som stör mig så otroligt mycket. Givetvis blev det en diskussion om det som sedan urartade och kom att handla om så mycket mer än den händelsen.

Jag och UP är lika - alltför lika kanske - på många sätt. Vi triggar igång varandra väldigt lätt och det gör också att det blir stormigt, minst sagt. På andra sätt är vi så otroligt olika och det gäller framför allt synen på vad man gör och inte gör med personer av motsatta könet, antingen man är i en relation eller inte. Jag brukar inte dela säng med killar jag inte känner. Jag brukar inte åka på kajaksemester och bo i tvåmanstält med en kille jag inte har träffat förut. Jag brukar inte ta massvis av kort på mig själv och en specifik killkompis där vi sitter och pussas, på bild efter bild. Jag brukar inte ta foton på killars rumpor och skrev. Jag brukar inte smörja in killars lår med solkräm. Jag brukar inte åka på semester med ett blandat partykompisgäng trots att jag vet att min pojkvän mår jättedåligt av det, och hävda att jag faktiskt inte kan hoppa av resan för det blir så jobbigt för arrangörerna då. Jag skulle aldrig kunna säga till den jag älskar att det blev lättare att ha roligt när du hade åkt hem. Du åker hem och är helt knäckt men det gör ingenting för då kan jag passa på att vara ute och festa med min favoritdanspartner till klockan fem på morgonen. Listan är lång. Det finns så många situationer där UP tycker att något är helt normalt och OK, när samma situation är fullständigt otänkbar för mig. Det finns stora skillnader mellan oss och det är de här olikheterna som kan göra mig så rädd ibland, och när jag blir rädd blir jag arg och sårad och elak. Då slår jag tillbaka utan att tänka.

Igår pratade vi mycket om det här med att förlåta och gå vidare. UP menar att man självklart måste förlåta andras misstag, släppa det och gå vidare med livet utan att tänka på det som har gjort ont. Frågan är vad det egentligen innebär att förlåta. Betyder det att man säger att det du gjorde mot mig gör ingenting längre, det är OK? Om det är vad det betyder så kommer jag aldrig kunna förlåta UP. Jag vet att han har gjort saker som han ångrar djupt och jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att han skulle göra samma sak igen. Men det sitter kvar ändå. Jag är fortfarande rädd att UP ska göra mig illa igen och vissa händelser gör fortfarande så ont att jag knappt kan leva med dem. Vissa saker har inte gått över än, trots att tiden har gått. Så om förlåtelse betyder att inte längre tycka att det är viktigt - då kan jag inte förlåta. För det är viktigt. Det som har hänt har betytt allt. Det har gjort all skillnad i världen för mig. Kan jag leva med det här? Jag vet inte. Frågan finns fortfarande kvar - hur kunde du? Hur kunde du göra så? Hur kunde du inte förstå? Hur kunde ditt hjärta bli så iskallt? Är du verkligen den jag tror? Är du den jag ska leva hela mitt liv med, den som har kunnat göra mig mer illa än någon annan? Är det du?

Det finns stunder när jag undrar om det är värt det. Om vi orkar, om vi klarar av att leva tillsammans. Ibland är det som att vi inte kan leva utan varandra, men att vi inte heller kan leva med varandra. Jag tror fortfarande att vi är varandras livs kärlekar. Men ibland är det ändå så svårt.

2009-06-03

Tjejmiddag
Gårdagens utvecklingssamtal gick bra. Jag och TA pratade om jobbet i allmänhet, om uppgifter och projekt. TA sa att han såg mig som effektiv och produktiv, att han hoppas att jag ska vilja ta på mig ännu större helhetsansvar med tiden och att han också har grupperat in mig bland ledarna när det gäller lönerevisionen. Jag vet inte vad det innebär men har bestämt att inte dra några större växlar av det ändå.

Min inplanerade resevaccinanering igår blev inställd. Mottagningen hade inte rätt personal på plats så jag får vackert komma tillbaka en annan dag - först nästa vecka, eftersom jag tränar både idag och i morgon och jobbar hemifrån på fredag.

Tråkigt nog blev jag osams med UP på telefon precis när jag var på väg till vaccineringen. Jag har fått en sångtext av JSk som ska framföras på BC's och HT's bröllop på lördag. Det är en omskriven text med en hel massa verser till melodin av Staten och kapitalet. Spontant känner jag att jag helst inte vill sjunga. Tanken är att en hel bunt människor ska dela upp verserna mellan sig och sjunga en bit var. Grejen är att jag kan inte melodin, sången är inte lätt att sjunga utan det kommer helt klart att låta väldigt illa. Jag är inte nära vän till brudparet och jag tror knappast att de förväntar sig att jag ska ställa mig upp och sjunga en sång för dem under middagen.

Sist men inte minst innehåller sången givetvis den tokroliga passagen om hur BC delade säng med JSk och UP första gången de träffades. Den här historien har jag hört alldeles för många gånger och jag har aldrig tyckt att det har varit en rolig historia. Det var här jag och UP rök ihop. Han kan inte förstå varför jag inte tycker det är roligt. Han anser att jag borde vara glad för hans skull för att han har så roliga minnen. Och jag fattar inte. Varför ska jag vara glad för att UP har delat säng med en annan tjej? Ska jag vara glad över att UP har 48 000 pussbilder på sig själv och LJ också? Jag kanske rent utav ska vara glad över alla tjejer som UP har haft sex med tidigare som har gjort att han är bra i sängen idag?

Nej, det där går inte ihop för mig. Jag är uppriktigt sagt inte ett dugg glad för att UP har delat säng med BC. Jag tycker inte att det är det minsta roligt att alltid få höra talas om det - till och med på bröllopet - och jag har ingen som helst lust att ställa mig upp och sjunga en hopplös sång om det till brudparets ära. Det är helt enkelt inte min grej och jag har kommit så långt i livet att jag har slutat göra saker för andras skull om det känns helt fel för mig själv. Alltså blir det ingen sång för mig. Ett enkelt val. Om UP måste vara sur för att jag inte är glad över att han har delat säng med andra tjejer, ja, then so be it. Jag kommer inte att ändra mig på den här punkten.

Kvällen ägnades åt middagsträff med PH, JP, SS och en tjej till som jag inte känner sedan tidigare. Maten var inte mycket att hurra för men det blev en trevlig kväll ändå även om jag hade lite känningar av det där att befinna mig i en egen bubbla, som jag ofta känner i sällskap med andra. De andra pratar så mycket att de nästan slutar lyssna och det är just i den typen av sällskap som jag blir tyst. Men jag fick ändå berätta lite om våra sommarplaner och som väntat blev tjejerna klart imponerade. Det var lite roligt ändå.

Jag och UP pratade när vi sågs hemma och vi är vänner igen. Jag har försökt förklara för honom hur jag känner och vad jag ser som mer intimt än vad man normalt gör med vänner - åtminstone i mina ögon. Till det hör till exempel att dela säng med någon av motsatt kön, att sitta och pussas och att titta på en annan kvinna som klär av sig naken. Det är min syn och jag säger inte att den är den enda rätta men det är mina egna tankar det handlar om. Så enkelt är det.

2009-06-02

Vardag igen
Ännu en arbetsvecka är igång och jag är tröttare än tröttast. Listan över saker att göra bara växer och jag hinner aldrig ikapp. Idag har jag utvecklingssamtal på jobbet och jag fasar för det som vanligt. Egentligen finns det ingen anledning - jag hade utvecklingssamtal med FK i höstas och det gick mer än bra, och TA har egentligen aldrig heller indikerat att han är missnöjd på något sätt. Men man vet inte - jag har varit med om sånt förut, att allt verkar bra fram till samtalet när all skit kommer fram. Jag ska försöka tänka positivt men det är lättare sagt än gjort med mitt bagage.

Jag tränade igår och PA var kvar som instruktör till min stora glädje. Det var ett tufft pass men det är bra nu inför semestern. Jag och UP åt middag på balkongen och åkte sedan iväg till ett par vänner till UP som har varit i Tanzania och vandrat på Kilimanjaro. Ju mer jag hör och läser om det berget desto mer nervös för det blir jag. Alla pratar om hur extremt dåligt man mår och jag börjar inse att det här med att nå toppen inte kan vara mitt mål - målet måste i stället bara vara att fortsätta gå så länge jag mår bra och sedan vända och gå ner igen. Det verkar inte vara särskilt fysiskt ansträngande utan det är bara höjden som ställer till det för alla. Det är något att räkna med och sedan får vi helt enkelt se hur illa det blir för oss och hur högt vi kan komma. Det ska nog bli min målsättning i stället - att gå så långt jag kan utan att bli dålig.

Annars fortsätter förberedelserna. Idag ska jag gå och vaccinera mig och på kvällen blir det middag med SS, JP och PH. Det är full fart hela tiden.

2009-06-01

Nästan som högsommar
Idag fyller Tuva 9 år!

Sommaren har faktiskt slagit till på allvar nu. Redan i fredags var det jättevarmt och jag, UP, PR och EB och några vänner till henne firade av arbetsveckan med vin på Josefina - fullsatt som alltid, inte konstigt en så perfekt kväll som den. Jag och UP gick hem ganska tidigt men det blev ändå alltför sent i säng, som vanligt.

På lördagen gick jag upp jättetidigt och gjorde mig i ordning för att åka iväg till Vingåker med PR och EB. Vi tog tåget och hade en riktigt toppenskön dag, med fika på tåget ner, lite shopping, låg ute i en park och solade i några timmar, shoppade lite till, mer sol och sedan delade vi en flaska vin på tåget tillbaka till Stockholm. Kvällen avslutades med middag hos EB och jag bjöd på min laxrätt som gjorde succé som alltid. De andra tjejerna gick ut efter middagen men jag åkte hem - jag var för trött den här gången. Shoppingen gick bättre än andra gånger jag har varit i Vingåker och jag kom hem med en svart sjal, ett par röda handskar, tre träningstoppar och en skjorta och två kalsonger till UP. Jag är nöjd med dagen. UP hade passat på att åka till US båt på kvällen och där var förstås Kroatien-gänget eller vad jag nu ska kalla dem. Jag är glad ändå att jag hade andra planer och inte var tvungen att åka dit också.

Söndagen gick i flygande fläng. Vi började med ett frukostbesök hos Maja och mina föräldrar eftersom det var Mors Dag. Efter det åkte vi vidare till AP för lunch och sedan var det två visningar, båda två dessvärre riktiga bottennapp. På eftermiddagen var jag så pass trött att jag la mig och sov en stund och sedan var det middag, reseplanering och ut med katterna. Så gick den här helgen också - fort som alltid. Det är så livet är.