2009-06-15

Jag tänker för mycket nu igen
Fredagen var en konstig dag. Jag jobbade hemifrån men var supertrött så jag kan inte säga att jag var jätteeffektiv direkt. Mitt på dagen gick jag iväg till vårdcentralen för att få hjälp med att göra klart mitt intyg till försäkringskassan så att jag kan få lite ersättning för min handled som jag bröt för några år sen. När jag var på väg dit började det regna och det känns som att regnet har fortsatt i princip hela tiden sedan dess.

Samtidigt som jag försökte jobba satt jag dessutom och höll igång med safaribokningar och budgivning på fyran i Kristineberg. UP kom hem från sin tjänsteresa på kvällen och vi tog en promenad och pratade och bestämde oss för en maxgräns för lägenheten. Vi la det högsta budet vi kunde men de andra som var kvar bjöd mer och då var det klart. Ingen ny lägenhet för oss den här veckan heller.

Lördagen gick som i dvala. Vi åkte en sväng till AP och sedan iväg till Mio i Hallonbergen men hittade ingenting där. De hade den fina tidningskorgen i vitt som jag har letat efter men det blev inget köp ändå. Vi var inte riktigt på humör någon av oss. Det blev en lugn hemmakväll i soffan, med god middag och vitt vin.

Hela söndagen hällregnade det och det var första helgen på länge som vi inte gick på någon visning alls. Det var skönt och välbehövligt att få ta den pausen. Vi var hos mina föräldrar på dagen för att fira pappas 70-årsdag ett par dagar i förtid. Han åker till Ångermanland idag och sedan är han borta resten av sommaren. Jag och C gav honom en provflygning där han själv får sitta bredvid piloten och flyga på riktigt. Jag tror han blev glad över det.

Helgen har på det hela taget varit bra även om mina tankar i vanlig ordning ibland snurrar iväg lite väl fort. US ringde till UP i lördags. Han pratade lite om midsommar - han ska i vanlig ordning ut med jättestora gänget till den där ön de brukar åka till och vad som försiggår där kan jag bara föreställa mig. Han räknade nog inte med att UP skulle följa med dit men frågade däremot om UP eller vi båda ville följa med vidare ut till Sandhamn på midsommardagen - också en tradition, tydligen. Jag vet redan nu att jag inte kommer att vilja åka dit, men vad UP vill kan jag inte svara på. Vill han åka så får han väl göra det. Jag vet bara att Sandhamn med US och gänget verkligen inte är min grej. Jag använder katterna som ursäkt men skulle inte följa med dit för någonting i världen.

US frågade också UP om han ville åka med ut helgen eller veckan efter midsommar. UP har sagt kanske om han hinner men jag kommer däremot inte följa med ut. Jag jobbar och tänker inte ta semester för att sitta och häcka på US' båt med diverse bikinibrudar i sällskap. Det är inte min grej, som sagt. Men trots det blev jag besviken över att US tydligt riktade sin inbjudan till UP och inte direkt till oss båda. Trots att jag väljer själv så gör det ont att förlora människor ibland. Samma sak gäller festen som HE och JSk tydligen ska ha i sin lägenhet helgen efter midsommar. Jag har inte själv fått någon inbjudan till den festen och nu har jag förvisso redan tackat ja till tjejfest hos PR, men ändå - det hade i alla fall varit roligt att bli tillfrågad. Jag vet att varken US eller JSk eller HE är några nära vänner till mig men det är ändå roligt ibland att känna att jag blir bjuden för mig och inte bara för att jag är ihop med UP. Det är sånt jag kan tänka på och bli alldeles för ledsen över, helt i onödan. UP tycker att jag borde gå och prata med någon nu, eftersom jag har så många demoner i hjärnan, så många saker och tankar som jag inte kan släppa taget om trots att de bara får mig att må dåligt. Kanske har han rätt. Kanske går det att leva på ett bättre sätt ändå.

I lördags var Playboy Mansion-festen som JD och KH höll i. Jag och UP råkade i enorma gräl över den festen när inbjudan kom och det slutade med att vi inte gick. Jag vet inte vad UP känner för det egentligen. Jag vet att han från början var inställd på att gå och jag vet att det är på grund av mig som han valde att tacka nej ändå. Det känns inte bra att han offrar allt det här för mig. Jag vill inte få honom att offra saker för min skull. Men ändå. Han gick inte och jag gick inte och nu idag när jag har sett bilderna är jag mer än glad att vi inte var där. Festen - enligt bilderna i alla fall - ser ut att ha varit exakt som jag trodde - folk med inte så många kläder på sig och en stämning utöver det vanliga till och med för att vara dem. Jag inser att jag aldrig i livet hade klarat en kväll där och jag inser också att om UP hade gått dit - med eller utan mig - så hade jag blivit knäckt av det med. Jag är med andra ord glad att vi inte var där, men är samtidigt orolig för att han kommer att ångra sig efteråt, när han hör folk prata om det han har missat. Jag är orolig att han, efter alla våra problem och gräl, ska komma fram till att jag inte är värd allt det han väljer bort. Det är ju inte så här det ska vara. Jag oroar mig ständigt. Tänker för mycket och tär sönder mig själv bit efter bit. Hur kunde livet bli så?