2009-06-04

Forgive and forget
Livet går verkligen fort nu. Det är mycket på jobbet, det är en sak, men där känns det ändå som att jag har någorlunda kontroll. Privat är det värre. Där ligger jag efter med precis allt. Jag springer och springer och hinner aldrig fram.

Gårdagens träning var enormt jobbig. Jag brukar inte ge upp men igår var det nästan så att jag gjorde det ändå. Jag var hemma en kort sväng och åkte sedan iväg igen. Jag hämtade upp UP på vägen och vi åkte till hans mamma för att visa upp mitt datorbord för en intresserad köpare. Han tog det direkt utan att pruta så det var en snabb och bra affär. Vi åkte hem igen och där tog min energi slut fullständigt. Jag vet vad det beror på. UP hade varit iväg för att träna på sången till BC och HT tidigare på kvällen och det är hela den där tokroliga historien om hur de delade säng och dejtingtips som stör mig så otroligt mycket. Givetvis blev det en diskussion om det som sedan urartade och kom att handla om så mycket mer än den händelsen.

Jag och UP är lika - alltför lika kanske - på många sätt. Vi triggar igång varandra väldigt lätt och det gör också att det blir stormigt, minst sagt. På andra sätt är vi så otroligt olika och det gäller framför allt synen på vad man gör och inte gör med personer av motsatta könet, antingen man är i en relation eller inte. Jag brukar inte dela säng med killar jag inte känner. Jag brukar inte åka på kajaksemester och bo i tvåmanstält med en kille jag inte har träffat förut. Jag brukar inte ta massvis av kort på mig själv och en specifik killkompis där vi sitter och pussas, på bild efter bild. Jag brukar inte ta foton på killars rumpor och skrev. Jag brukar inte smörja in killars lår med solkräm. Jag brukar inte åka på semester med ett blandat partykompisgäng trots att jag vet att min pojkvän mår jättedåligt av det, och hävda att jag faktiskt inte kan hoppa av resan för det blir så jobbigt för arrangörerna då. Jag skulle aldrig kunna säga till den jag älskar att det blev lättare att ha roligt när du hade åkt hem. Du åker hem och är helt knäckt men det gör ingenting för då kan jag passa på att vara ute och festa med min favoritdanspartner till klockan fem på morgonen. Listan är lång. Det finns så många situationer där UP tycker att något är helt normalt och OK, när samma situation är fullständigt otänkbar för mig. Det finns stora skillnader mellan oss och det är de här olikheterna som kan göra mig så rädd ibland, och när jag blir rädd blir jag arg och sårad och elak. Då slår jag tillbaka utan att tänka.

Igår pratade vi mycket om det här med att förlåta och gå vidare. UP menar att man självklart måste förlåta andras misstag, släppa det och gå vidare med livet utan att tänka på det som har gjort ont. Frågan är vad det egentligen innebär att förlåta. Betyder det att man säger att det du gjorde mot mig gör ingenting längre, det är OK? Om det är vad det betyder så kommer jag aldrig kunna förlåta UP. Jag vet att han har gjort saker som han ångrar djupt och jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att han skulle göra samma sak igen. Men det sitter kvar ändå. Jag är fortfarande rädd att UP ska göra mig illa igen och vissa händelser gör fortfarande så ont att jag knappt kan leva med dem. Vissa saker har inte gått över än, trots att tiden har gått. Så om förlåtelse betyder att inte längre tycka att det är viktigt - då kan jag inte förlåta. För det är viktigt. Det som har hänt har betytt allt. Det har gjort all skillnad i världen för mig. Kan jag leva med det här? Jag vet inte. Frågan finns fortfarande kvar - hur kunde du? Hur kunde du göra så? Hur kunde du inte förstå? Hur kunde ditt hjärta bli så iskallt? Är du verkligen den jag tror? Är du den jag ska leva hela mitt liv med, den som har kunnat göra mig mer illa än någon annan? Är det du?

Det finns stunder när jag undrar om det är värt det. Om vi orkar, om vi klarar av att leva tillsammans. Ibland är det som att vi inte kan leva utan varandra, men att vi inte heller kan leva med varandra. Jag tror fortfarande att vi är varandras livs kärlekar. Men ibland är det ändå så svårt.