2008-09-30

I-landsproblem
Det är tråkigt att jobba nu. Jag vill bara vara ledig. Det finns miljoner saker jag kan göra med min tid när jag inte jobbar. Nu vet jag också att det går fram och tillbaka. Vissa dagar är det mer roligt och andra dagar mindre. Måndagar är sällan roliga dagar. Det bästa med måndagar är dock träningen. Det är de där nästan magiska cykelpassen jag kör på kvällarna, alltid samma gäng, alltid samma instruktör, alltid samma kämpaglöd som jag inte har sett någon annanstans. Den timmen gör hela dagen roligare.

UP var borta på konferens med middag igår men den här gången var det mer OK att vara ensam hos honom. Jag kom hem ganska sent och åt middag och tog faktiskt också ut katterna på en kort promenad. Det är första gången de är ute och går hos UP men det gick riktigt bra, även om det bara var en kort stund de var ute. Det är bra att de vänjer sig och är modiga.

Jag har fått till idag på mig att bestämma om jag ska följa med PR och tjejerna till New York i april. Det är ett otroligt svårt beslut. Mentalt vill jag gärna åka med. Jag tror att det kan bli en jättekul resa och framför allt något annorlunda från vad jag brukar göra. Det går några semesterdagar men det är det nog värt.

Det som gör beslutet så svårt är ekonomin. Vi har inte ännu fått någon officiell inbjudan till Brasilien i februari så vi vet inte säker om den resan blir av. Men blir det inte Brasilien så blir det något annat. Blir det inte Brasilien så vill jag ta 2-3 veckor i Vietnam, kanske, eller Kambodja eller Filippinerna. Har jag bara en summa pengar att resa för så väljer jag hellre än längre resa. Det är enkel matematik. Hade jag inte behövt tänka på kostnaden så hade jag inte tvekat; då hade jag självklart gjort båda delarna. Men nu är det ju inte så i verkligheten. Inte riktigt. Jag lutar åt att inte åka till New York.

UP har sagt många gånger att han väldigt gärna vill åka till New York med mig. Vi har pratat om att åka redan i höst, men så blir det ju inte nu. Jag anar att UP skulle bli lite besviken om jag valde att resa med någon annan, men med tanke på alla hans resor har han inte mycket att säga till om. Men om jag tackar nej till tjejerna för UP' skull känner jag mig som en idiot, just för allt han gör utan mig, just för att jag nu har chansen att göra något eget och inte tar den. Det minst perfekta scenariot är att Kroatiengänget drar iväg på en ny skidresa nästa år igen, som den jag var med på i våras. Jag kommer inte att vilja lägga så mycket pengar på en sådan resa igen, men sannolikheten är ju stor att UP kommer att göra det och då står vi där igen. Han reser iväg och jag kommer bittert att önska att jag hade åkt till New York ändå.

Det är ett sagolikt i-landsproblem, men ändå ett beslut jag måste fatta.

2008-09-29

Inte så mycket
I fredags tog jag tjuren vid hornen och bestämde mig för att det var dags. Jag skulle se till att träffa alla igen, UP's reskompisar, hela gänget som jag har dragit mig för så länge. Lika bra att få det gjort en gång för alla så jag bjöd in till after work på Riche. Jag hann till och med börja se fram emot kvällen. Men.... inte en enda människa tackade ja. Inte en enda. Jag fick några svar från folk som inte kunde komma men inte en enda ville dyka upp på en fredagsdrink med mig.

UP var i stan på möte under eftermiddagen så honom träffade jag förstås, men för övrigt blev det ingen. Det är inget misslyckande att ha en kväll med UP, men trots det blev jag helt orimligt besviken. Jag kände mig som den mest impopulära människan i världen. Ironiskt nog var det bara en enda av UP's reskompisar som svarade på min inbjudan - han var bortrest. Från övriga hörde jag inte ett ljud. Det börjar kännas som ett mönster. Jag och UP gick en sväng förbi Riche för att se om någon ändå hade kommit dit, men vi såg inte en människa vi kände igen. Vi gick och åt på Vapiano i stället och åkte sedan hem tidigt. Nästa fredag ska jag gå ut med jobbet och det skulle inte förvåna mig ett dugg om det just den fredagen i stället blir någon after work med hela gamla gänget, som UP går på, utan mig. Det vore väntat på något sätt. Han bygger sina relationer och jag hamnar längre och längre bort från dem alla.

På lördagen gick vi seriöst nog på en föreläsning på ämnet "Tänk rätt - bli framgångsrik". Talaren var en superhurtig kille med skånsk dialekt och det han sa var egentligen ingenting nytt, men ändå är det ju alltid nyttigt att påminna sig. Föreläsningen var precis i närheten av C's hem så efteråt åkte vi hem till henne och SL och fikade - dagens bästa. Vi var förbi hemma hos mig en sväng också, för att hämta kläder till veckan, och tillbringade sedan kvällen hemma hos UP med otroligt god middag, vin och en film.

På söndag förmiddag åkte jag till mamma, pappa och Maja för lunch och kort promenad. Det är fina dagar nu, soligt men kallt. Jag skulle gärna vara ute betydligt mer men det är skönt ändå att se att det fortfarande är ljust ute. Mamma har fortfarande så ont i sitt knä så hon kan knappt gå så vår korta promenad tog lång tid. Jag vet inte om det är bättre att hon vilar egentligen men mamma är ju lika rastlös som mig så det här att bara sitta stilla skulle hon nog inte klara.

Vi var på en visning på eftermiddagen, en trea i Kristineberg som precis som jag väntat mig inte riktigt var för oss. Läget var bra, men planlösningen var ganska underlig och hela lägenheten var otroligt sliten. Den skulle kräva en totalrenovering för att bli bra och jag och UP kom snabbt fram till att det inte var för oss, helt enkelt.

Efter visningen åkte vi förbi ett par vänner till UP som bor på Lilla Essingen. Deras son - UP's gudson - hade födelsedagskalas så vi stannade till på tårta. Det var ganska trevligt men ändå rätt segt för mig som egentligen inte känner någon av dem. Kvällen tillbringade vi åter hemma hos UP, åt middag och gjorde tillsammans en fantastisk äppelpaj som troligen är den godaste jag har ätit någonsin. Vi är ett bra team.

2008-09-26

Det som verkligen är viktigt
Igår körde jag mitt tredje träningspass för veckan, body pump. Det var otroligt jobbigt men jag vägrar envist att plocka bort vikter för att orka bättre. Jag måste ju utvecklas och bli starkare och det händer inte om jag inte utmanar mig själv. Just styrketräningen är jag hopplös med - jag kommer aldrig riktigt igång så det går ofta flera veckor mellan tillfällena och jag orkar aldrig riktigt mer än gången innan. Men det gäller att inte ge upp utan att bara fortsätta boka in träningen, vecka efter vecka.

Efter träningen mötte jag upp JP och vi åkte hem till PH's pojkväns lägenhet, där PH skulle bjuda på middag. Pojkvännen, CE, var inte där utan det blev en perfekt tjejkväll som bara blev alltför kort. Vi åt god mat och pratade massor som vanligt. Jag är så glad för JP och PH. Vi har känt varandra i 14-15 år nu och jag räknar dem tveklöst till mina allra närmaste vänner. De har funnits vid min sida genom vått och torrt och jag uppskattar dem gränslöst. Mina riktiga vänner betyder mer för mig än tusen bekanta.

PH pratade om att CE är så mån om att få henne att känna sig som hemma hos honom. Han har köpt en byrå åt henne och röjt undan plats i sina garderober. PH har varit med och valt ut hans nya soffa och det är nog bara en tidsfråga innan hon flyttar dit helt och hållet. CE vill att även PH ska säga "hem till oss" när hon åker hem till honom och det är fint på något sätt tycker jag. Jag tänker inte så om UP's lägenhet och jag tror inte han tänker så om min lägenhet heller. Jag känner mig inte som hemma hos UP och kommer nog aldrig att göra det helt. Ett hem för mig måste vara något som jag har valt själv också.

2008-09-24

Gå på intuitionen
Jag är en typisk känslomänniska. Jag har otroligt lätt att bara gå på känslan, reagera instinktivt och slänga ur mig kommentarer som sårar, bara för att jag blir arg. Det här leder sällan till något bra. Tvärtom orsakar det varje gång att jag och UP hamnar i gräl, att jag gör honom ledsen och går därifrån med känslan att jag är världens sämsta människa som inte förtjänar att älskas av någon.

Det här är något jag absolut måste jobba med. Jag måste jobba med att bli bättre på att behärska mig och tänka mig mer för innan jag säger saker, och jag måste bli bättre på att inte reagera så starkt på saker och ting. Framför allt måste jag lära mig att släppa taget och förlåta UP för det som har hänt förut, för det förflutna som vi ändå inte kan ändra nu. Det är det svåraste av allt.

Vi var och tittade på lägenheten på Lilla Essingen igår igen. Den är fortfarande jättefin, men vi kom fram till att den helt enkelt ligger för nära motorvägen. Det skulle kännas bortkastat att betala massor av pengar för en fantastisk balkong med en fantastisk utsikt som vi inte kan njuta av på grund av bullernivån.

När vi ändå var i området passade vi på att gå runt och titta lite och även om just "vår" lägenhet har fallit bort så har jag ändå kommit fram till att jag gillar området mer och mer. Det är otroligt vackert vid vattnet och har egentligen allt man behöver. Vi gick upp till en kompis till UP på en snabb visit för att se hans fantastiska lägenhet, en trea på 120 kvm som ligger i perfekt sydvästläge direkt vid Mälaren. Efter att ha sett den kändes "vår" lägenhet inte lika fantastisk längre - men så skulle det nog bli med det mesta.

Jag har flyttat hem till UP med katterna igen. Den här gången siktar jag på att stanna lite längre, närmare två veckor. Vi får se hur det funkar med katterna men än så länge verkar det gå ganska bra.

2008-09-22

Dags igen
I fredags satt jag hemma hos UP och jobbade. Det är verkligen skönt att ha den möjligheten. Det är mindre stressande och kan faktiskt vara lättare att fokusera på jobbet också. UP jobbade med sitt och jag med mitt och så länge vi bara kan hålla oss borta från att prata om Kroatien går allt hur bra som helst. Stundtals kraschar vi förstås. Det är ju inte så att han bara kan komma hem därifrån igen och så är allt bra. Så funkar det inte riktigt, även om jag hade önskat det, och han också. Fortfarande finns det mycket som gör ont, fortfarande finns det stunder när jag bara vill ta min väska och springa därifrån, lämna nyckeln och aldrig komma tillbaka.

På kvällen var vi på bio och såg Wall-E, en helt underbar tecknad film som höjde humöret enormt. Den var helt enkelt jättesöt och jag kommer att rekommendera den till alla som frågar. Lördagen var vår effektiva dag. Jag gick upp jättetidigt för att tvätta och sedan åkte vi in till stan för att prova säng igen. Sova-butikerna har en kampanj på just "vår" säng från Carpe Diem nu och allt lutar åt att vi faktiskt kommer att slå till och beställa snart.

På eftermiddagen åkte vi iväg till Altorpskogen för att plocka svamp. Det gick klent, minst sagt, vi hittade i stort sett ingenting. På vägen därifrån åkte vi förbi hos BP och MNP som hade varit ute i Rydbo och plockat 20 liter trattkantareller. Lite knäckande var det men vi fick med oss någon liter därifrån så vi fick var sin underbar kantarellsmörgås till middag i alla fall. Det är bara att inse att vi har varit på fel ställe så vi får göra ett nytt försök någon annanstans i stället.

Lördagkvällen tillbringade vi hos JoS och hans familj. JoS fyllde år och dessutom ska de snart flytta till Seattle så det var kombinerat födelsedagskalas och avskedsfest. Jag känner egentligen ingen av dem utan satt mest och pratade med KaH som är gift med UP's kompis SH. Hon är trevlig så jag fördrev kvällen någorlunda även om det inte var jättekul.

Jag och UP har börjat prata boende på allvar nu igen. UP är helt inne på att jag ska flytta hem till honom nu. Han vill inte vänta en sekund till utan ska börja rensa ut hemma direkt så att jag får plats. Vi kommer att göra en provflytt med katter och allt redan den här veckan så får vi se efter det.

Igår var vi på ett par visningar på Lilla Essingen. Jag är kluven till det området. Det ligger vackert vid vattnet, men motorvägen går alldeles i närheten så det blir ju bullrigt också. Husen är i princip helt nybyggda vilket betyder att allt är i toppskick och priserna ligger därefter. Sedan är det kommunikationerna - man blir åter beroende av bussarna även om det är så nära att det går att cykla till stan också. Människorna i området ser alla exakt likadana ut - välbärgade par i vår egen ålder, trendiga och välutbildade, med eller utan småbarn. Det är lite som Hammarby Sjöstad fast färre barn och bättre läge.

Kort sagt så är jag kluven till om det är där jag ska ha mitt hem, även om lägenheterna onekligen är fina. Den ena lägenheten vi såg igår är en riktig pärla - så nära vattnet det går att komma med balkong i västerläge. Lägenheten blev klar 2007 och har sedan dess varit mer eller mindre obebodd eftersom ägaren mest har bott hos sin flickvän. Med andra ord är den toppenfin, helt utan slitage, och med några fina tapeter och fondväggar kan den bli hur bra som helst. Den är inte billig men i det området är det nog svårt att hitta något bättre i den storleken. Vi gillade den båda två och kan faktiskt tänka oss att bjuda på den, och bara den tanken är ju ganska läskig när allt kommer omkring. Vi har letat bostad i snart ett år och det är stort att tänka att sökandet kanske snart är över.

Men självklart dyker det upp saker som gör att jag tvekar. Nästa helg är det visning på en trea i Kristineberg, som tillsammans med Fredhäll är det jag egentligen drömmer mest om. Lägenheten i Kristineberg har bra läge i området, med balkong i sydväst och fin utsikt, även om motorvägen säkert stör en del även där. Den är klart billigare än lägenheten på Lilla Essingen även om standarden är långt ifrån lika bra, men området är verkligen mysigt och kommunikationerna kan inte bli bättre med tre olika tunnelbanelinjer inom bara några minuters gångavstånd. Kort sagt är det frestande att vänta ut visningen nästa helg, bara för att det är det området vi helst vill till. Jag är så kluven och det värsta med Stockholms bostadsmarknad är att man ju helt enkelt inte får någon väntetid. Det är beslut nu eller aldrig som gäller. Jag får se vad som händer när budgivningen kommer igång.

2008-09-19

Samtalsterapi
Igår var jag och UP på vårt första möte med samtalsterapeuten på familjerådgivningen. Det var ungefär som väntat - halvtråkiga, kommunla lokaler och en medelålders kvinna med schal och mjuk röst. Precis som SSH hade förvarnat mig om så började jag nästan gråta så fort kvinnan bad mig berätta något om oss.

Vi satt där i nästan två timmar och jag vet inte om vi egentligen fick fram så mycket nytt. I princip sa vi ingenting till varandra som vi inte redan har sagt. Enda skillnaden var att nu hade vi en tredje, neutral person som lyssnade och kom med inlägg lite då och då. I slutänden fick vi fram att jag måste sluta älta saker som jag funderar för mycket på och UP måste bli bättre på att visa att han väljer och prioriterar mig. Vi måste båda två bli bättre på att bekräfta varandra, jag för att jag behöver känna mig sedd och vald av UP och han behöver bekräftelse när han just ger mig det jag behöver.

När vi gick därifrån kände jag mig tvärledsen och totalt utmattad. Men framåt kvällen blev jag allt lättare om hjärtat och vi fick en fin kväll tillsammans, lagade middag och såg Happy Feet på DVD. Det kanske ordnar sig för oss ändå.

2008-09-18

Höstkyla
Hösten har kommit snabbt i år. Det känns som att sommaren i princip tog slut så fort jag började jobba och nu känns den avlägsen.

Med hösten kommer den vanliga utmaningen i att ha något att ha på sig. Det är som att ingenting passar och alla kläder är fula - även de som egentligen är fina - och sitter fel. Jag får nog göra en ny genomgång av mina kläder och försöka komma fram till vad som fungerar.

Jag började känna av en förkylning redan igår men tvingade undan den med te och massvis av C-vitaminer. Jag klarade mig igenom ett träningspass - underbart och jobbigt - och åkte sedan hem, städade, fixade lite hemma, var ute med katterna.

Jag fick sms från SS som frågade om jag ska med på tjejträffen hos EE på lördag. Jag blev förvånad eftersom jag knappt visste att EE och SS känner varandra men kunde också snabbt konstatera att den tjejträffen är jag tydligen inte bjuden till. Jag har inte hört ett ord om den. Så var det med det - livet förändras tydligen. Vänner kommer och går.

Nu har jag rejält ont i halsen och har sovit dåligt efter tusen konstiga drömmar om UP och Kroatien. Idag ska vi till terapeuten och kanske är det samtalet med henne som spökar också.

2008-09-17

Ett steg framåt och två tillbaka
Jobbet går ganska bra nu. Det kommer ständigt in nya uppdrag och jag får ta mer och mer ansvar för saker det som FK tidigare har tagit hand om. Det känns bra. Jag har fått en känning av halsont men tänker tvinga bort det till varje pris. Jag vill komma igång med träningen nu, jag tänker inte bli sjuk.

Vad gäller mig och UP så tar vi oss framåt sakta, sakta. Det går bra ibland och dåligt ibland. Jag åkte hem till UP igår efter jobbet, för att umgås lite hos honom. Det är inte så lätt att vara där nu när jag har katterna mer eller mindre hela tiden och jag vet att UP tycker det är jobbigt att alltid behöva åka till mig. Vi åt en god middag och pratade och kramades mycket under kvällen. Planen var egentligen att hinna med en film också men det blev sent så vi hoppade över det.

Jag har insett att jag inte kommer att kunna undvika att höra om Kroatien hur gärna jag än vill det. Jag kommer att höra UP prata med vänner som inte har varit där. Jag kommer att höra hans reskompisar prata om det på after work och andra tillställningar, jag kommer att höra UP prata med dem. Det kommer att dyka upp bilder på Facebook och informationen kommer tveklöst att komma till mig, vare sig jag vill det eller inte. Det är inte svårt att räkna ut.

Så jag försöker närma mig ämnet sakta och försiktigt. Jag tänker så att det är ändå bättre att jag får höra om allting av UP än av någon annan. Det är bättre att vi pratar om det och att jag kan ta det i mitt eget tempo, än att jag ska få det slängt i ansiktet när jag är som minst beredd på det, som med bilderna på svensexestrippan på JD's och KH's bröllop.

Så jag har frågat UP lite. Jag har bett honom berätta om det som han skulle göra om jag var någon annan av hans vänner. Och UP har berättat lite, om det läckra stora huset med terrassen precis vid havet, om frukostarna i solen, om middagarna som de alltid åt tillsammans. Han har berättat om att de hyrde bilar och åkte runt, att de var i stan, att de var på stranden, att de snorklade och dök. UP har pratat om människorna, om dem han umgicks mer med och om dem han inte tillbringade så mycket tid med under veckan.

Och jag trodde att jag skulle klara av det men det gick inte ändå. Allt rasade ihop mitt under UP's berättelse och jag for upp från borde och måste bara därifrån, nu, på en gång. Jag orkar inte höra mer om den fantastiska veckan. UP har sagt att det är till fördel för oss båda att han har utökat sitt nätverk här och lärt känna nya människor. Jag förstår hur han tänker men kan ändå bara se att det är bra för honom, inte för mig. Jag kan inte förstå hur det är bra för mig att höra UP och Kroatiengänget prata om sina gemensamma minnen som jag ändå inte fattar någonting av. Det är ungefär lika kul som att höra Lysekilsgänget prata om sina gamla fester som jag inte har varit med på - inte ett dugg.

Jag vet inte hur jag ska hantera det här ännu. Kanske blir det lättare med tiden. Kanske inte.

2008-09-16

On hold
Det är som att hela livet har stått på vänt de senaste veckorna. Jag har stålsatt mig och försökt stänga av känslorna utan att lyckas och varit fullt beredd på att jag kanske kommer att vara singel snart igen. Nu är UP hemma igen och vardagen är tillbaka, den vanliga som jag är van vid. Vi går försiktigt framåt. Det är inte så att vi har slutat prata om resan. Det är bara på ett annat sätt nu, när jag vet vad UP egentligen tyckte - att det var trevligt men inte så mycket mer och att det inte alls var värt det när allt kom omkring. Jag känner mig mer avslappnad än på länge nu, även om allt inte är som förr. Vi har fortfarande mycket att bygga upp, mönster att bryta, förändringar att genomföra.

Jag körde mitt favoritspinningpass igår kväll. Det var helt lysande. Bättre träning finns inte: en sal fylld av cykelentusiaster, rutinerade, vältränade människor som kommer tillbaka gång efter gång. En instruktör som är fullkomligt oslagbar och som varje gång får oss att ge lite mer, att göra det där extra som gör skillnad. Igår körde jag så hårt att jag nästan fick blodsmak i munnen och jag kämpade sida vid sida med de andra intill sista sekunden. Jag var stolt över mig själv efteråt - med all rätt!

UP hämtade mig i stan och vi åkte hem till mig. Lagade middag och smakade de fina chokladpralinerna han hade köpt till mig på resan. Jag är glad att han är hos mig igen. Det är så det ska vara.

2008-09-15

En resa och en hemkomst
Min helg hos SSH i Malmö har varit underbar. Vi har inte gjort mycket nytta - ätit gott, promenerat, sett Juno på DVD, druckit drinkar med några av hennes killkompisar, fikat, pratat och pratat.... Helgen har helt enkelt varit perfekt, precis vad jag behövde som mest nu.

SSH har ett bra liv i Malmö. Jag har hela tiden hoppats på att hon ska återvända till Stockholm en dag men nu har jag insett att det nog inte kommer att hända, såvida hon inte får ett helt fantastiskt jobberbjudande här som hon bara inte kan säga nej till. Men SSH är numera helt inställd på att stanna i Skåne. Hon stortrivs där, hon har massor av vänner, hon har börjat plugga igen och hon har köpt en härlig lägenhet i stan. Hon har helt enkelt allt hon behöver och jag kan verkligen sakna den typen av liv ibland. SSH har flera killar som springer efter henne men hon är just nu helt övertygad om att förbli singel ett bra tag till. Kort sagt har hon ett härligt, bra liv, och det syns på henne att hon mår bra nu. Hon har äntligen börjat landa i sig själv igen efter alla år med HH.

Jag gillade SSH's nya lägenhet jättemycket. Den påminde mig om min första lägenhet, på Westergrenska i Gävle. Det är kanske det bästa boende jag någonsin haft, trots att lägenheten var gammal och omodern. Men hela livet då var helt enkelt underbart så det kunde inte bli fel.

Smolket i helgens glädjebägare var UP och Kroatiengänget. UP gjorde sig helt oanträffbar de sista dagarna av sin resa. Jag oroades av det och skickade flera sms där jag frågade honom varför han undvek mig och tog avstånd helt plötsligt. Först på lördagen när UP hade landat på Arlanda fick jag kontakt med honom. Då var han stressad och irriterad och det kändes som att han hade gått hela veckan och bara laddat upp vrede inför vår konfrontation. Jag fick knappt en syl i vädret och chockades över hur arg UP var, hur oförsonlig han lät. För min del slutade samtalet med UP i tårar. Jag satt med SSH som tröst och grät över hur allt hade blivit. Men senare under kvällen skickade jag på hennes inrådan ett sms till UP och bara skrev att jag längtade efter att träffa honom. Jag fick svar av UP och under kvällens lopp kom flera sms där han skrev om att han hade saknat mig så mycket.

UP ringde mig på söndageftermiddagen. Då lät han helt förtvivlad. Han var inte ett dugg arg längre, sa han, utan bara ledsen. Han hade verkligen saknat mig så mycket och ville komma och hämta mig vid flyget på kvällen. Det gjorde han också och när jag kom till Arlanda stod UP där med tio röda rosor, tårögd och helt förtvivlad över allting. Han var så ångerfull och ledsen och sa att han hade varit så orolig hela tiden. Han hade insett att han var på väg att mista mig och han ville inte det för något i världen. Vi åkte hem till mig och det kändes bra även om vi inte kunde låta bli att beröra ämnet med resan en del.

Jag har fått veta att ELK är gravid - överraskande eftersom hon sist jag såg henne, i slutet av april, var singel. Jag har också fått veta att UP har pratat med vissa personer, som US, och att även andra personer som var med på resan nu har fått bilden av mig som en klängranka som inte kan vara ifrån UP överhuvudtaget. De tror kort sagt att hela problemet är att UP alls har rest iväg utan mig och jag blir enormt störd av att de har en helt felaktig bild av mig, när jag inte ens har kunnat vara där och försvara mig.

I mina ögon finns det ju tusen aspekter av det här. Jag ser inte fram emot att umgås med resegänget igen eftersom de i mina ögon har levt alldeles för intimt med UP. Jag gillar inte alls tanken att UP har levt ihop med ett gäng tjejer som hela veckan har sprungit runt i bikini, att han har levt nära inpå dem, i samma hus, dygnet runt. Det känns inte bra att UP har byggt den här nära relationen med dem samtidigt som jag har varit hela solsystem därifrån. Jag känner mig sviken på tusen olika sätt och jag vet att det är mycket som inte kommer att bli detsamma efter den här veckan.

Det som ändå känns bra nu är UP's reaktion. Jag har sagt flera gånger om att jag inte kommer att ställa upp på det här igen. Om det är så här UP vill fortsätta leva så har vi ingen framtid. Och UP har direkt svarat att det inte kommer att bli så, att det inte är vad han vill. I hans ögon har resan inte alls varit värd vad den har kostat. Jag är övertygad om att UP har haft det underbart, men han säger ändå att han ångrar att han åkte utan mig. Jag vet att UP älskar mig men jag kan nog inte ta in hur mycket ändå. Men jag tror att vi kan lösa det här eftersom vi verkligen vill det båda två.

2008-09-12

Äntligen miljöombyte
I morse steg jag upp mitt i natten nästan - redan vid 04.15 ringde klockan. Jag tog tidiga morgonflyget ner till Köpenhamn och sedan tåget vidare till Malmö och nu sitter jag i SSH's nya, härliga lägenhet medan hon gör sista dagen på jobbet i Kristianstad.

Det här är ett miljöombyte jag har längtat efter länge. På sätt och vis är det en flykt också. Redan för länge sedan insåg jag att jag inte kunde vara hemma när UP kommer från Kroatien. Att stå där glatt med öppna armar och vänta på honom, nej, det gör jag bara inte. Inte på några villkor. Alltså bokade jag flyget till Malmö och in i det sista tänkte jag knappt ens tala om för UP att jag skulle resa bort. Jag tänkte låta honom höra av sig när han kom hem och då bara lugnt säga att nej, jag är inte hemma, jag har rest bort utan dig. Men UP frågade precis innan han skulle iväg om jag hade bokat resan så då fick jag ju bekräfta att jag skulle resa bort över helgen.

Under veckan som har gått har jag gått från att i början mest bara vara ledsen till att ju längre veckan gått blivit mer och mer arg i stället. Jag känner mig som idioten som är den sista som får veta att ens partner är otrogen, medan alla andra vet om det och skrattar åt en bakom ryggen. Så är det ju naturligtvis inte, men jag kan förstå känslan. Jag är fullt medveten om att UP kan göra precis vad han vill under både den här veckan och alla andra gånger han är borta utan mig. Sannolikheten att jag ska få veta något är ändå minimal. Jag har inga som helst garantier här.

Men det är något annat som har vuxit fram under veckan och det är beslutsamhet. Jag har kommit fram till en sak och det är att jag inte tänker gå igenom det här med UP en gång till. Jag gör det bara inte igen. Det här är den värsta kris vi har gått igenom tillsammans och jag tänker inte acceptera att det händer fler gånger. Om det här är så som UP vill ha sitt liv så är han inte rätt person för mig att leva med.

Jag tror att UP fortfarande vill. Så sent som igår kväll skrev han att han har bestämt sig för att leva med mig och att han hoppas att jag fortfarande vill detsamma. Just nu känns det som att han är mer säker på oss än vad jag är. Som att jag är den som är närmast att ge upp av oss båda.

Jag tror att jag fortfarande vill dela mitt liv med UP, trots allt. Men han är så motsägelsefull. Han skriver fina sms om hur mycket han saknar och älskar mig och om att han vill leva med mig. Men han hör av sig mer och mer sällan ju längre veckan går och igår stängde han av telefonen för att han inte skulle bli störd av mig när han satt och åt middag med sina nya vänner. Jag vet inte hur jag ska tolka honom. Jag vet inte vad jag ska tro och på sätt och vis känns vi så långt ifrån varandra nu att jag knappt ens vet om jag känner honom längre. Jag vet inte vad jag ska tänka om den här situationen.

För att vara ärlig är jag egentligen inte så förvånad. Det blir alltid så här när UP reser bort. Vi kan ha hur mycket kontakt som helst när han är hemma men så fort han åker iväg någonstans är det som att han bara stänger av och alla behov av att ha kontakt med mig bara försvinner. I början av veckan fick jag flera sms varje dag - nu är jag glad om jag ens får ett.

Jag vet idag att jag inte tänker gå igenom en sån här sak med UP igen, för jag tänker inte ställa upp på de här villkoren fler gånger. Det är inte OK för mig att leva med en person som tror att han ska kunna åka bort och roa sig med andra flera gånger om året medan hans flickvän går hemma och väntar. Det är inte så jag ser mitt liv framför mig. UP får åka bort hur mycket han vill, han får roa sig med vilka han vill, men jag tänker inte längre ställa upp på att det sker på min bekostnad. Jag tänker inte längre ställa upp på att må så här dåligt för UP's skull. Det räcker nu.

SSH sa för en stund sedan att hon skulle vilja se filmen Wall-E och att vi kanske kan göra det i helgen. Jag har också velat se den och jag vet att UP vill se den tillsammans med mig. Men jag tänker självklart se filmen med SSH om vi får tillfälle, i morgon kanske. Nu räcker det. Jag har satt ner foten till slut. I morgon kommer UP hem, och jag har ingen aning om vad som kommer att hända efter det.

2008-09-11

Tänka på annat
Igår var årets största kundevent, vår golftävling på Drottningholms Golfklubb. Totalt 74 personer skulle vara med, golfspelare från våra största kunder och vår egen personal. Det här var mitt första event på det här jobbet och jag var mån om att göra ett bra jobb här. Det ger mig bra rykte och jag vill se till att både kunder och personal är lika nöjda med arrangemanget. Det här var också hela anledningen till att jag fick tacka nej till att följa med UP och gänget till Kroatien och det gjorde också att jag ville se till att det verkligen var värt det för mig. Att det hade funnits en vettig anledning till att jag fick tacka nej till resan och allt vad den innebär.

Men det gick bra! Regnet höll sig borta, golfklubben gjorde sitt jobb väl och allt fungerade som det skulle. Bland de mest uppskattade inslagen under tävlingen var när jag, EB, PR och LMH åkte banan runt med golfbilar och bjöd på bullar, muffins, bananer och vatten. Det lyfte humöret enormt hos deltagarna. Jag fick ta emot massor av beröm och positiv feedback, allt ifrån glada kunder som tackade för bra arrangemang, beröm av chefen FK och även av klubbdirektören SA för de fina priserna, som inte hade ett dugg med golf att göra. Jag är glad över min rutin inom event och jag är glad att allt gick så bra. Redan har det börjat komma in tackmail från kunderna och redan har de börjat prata om nästa event, innebandyturneringen i november. Jag har all anledning att känna mig nöjd med dagen.

En annan fördel med tävlingen var att jag faktiskt, för en kort stund, lyckades hålla tankarna helt borta från UP och Kroatien. Det var otroligt skönt att äntligen lyckas stänga av lite, äntligen kunna känna att det faktiskt inte var så viktigt för mig och att jag faktiskt inte brydde mig, åtminstone inte just precis då.

Men självklart kom tankarna tillbaka så snart jag åkte hem igen. Jag var bara hemma ett par timmar. Tog det lugnt och gosade med katterna eftersom jag skulle vara kattvakt hos Maja över natten - lilla underbara Maja som är så ljuvlig och som har päls mjuk som vispgrädde. Jag kom dit på kvällen och Maja mötte mig i dörren som hon alltid gör. Vi tog en kort promenad och hon fick mat och sedan gick vi och la oss tidigt. Mamma ringde, hon och pappa är borta på hennes 70-årsresa nu och hon berättade hur första dagen hade varit. De verkade nöjda även om boendet inte var så mycket att ha, tydligen.

Jag hade en del sms-kontakt med UP under kvällen. Han skrev att han gärna hade velat ringa mig men inte vågat eftersom han var rädd att jag bara skulle tycka det var jobbigt. Jag hade å andra sidan trott att han inte ringde för att han inte kände för att prata med mig. Men jag kände efter lite till och kom fram till att det inte är någon bra idé att vi hörs av på telefon nu när han är borta. Jag har noll lust att sitta och kallprata om mig och min vardag, som är som vanligt, och jag har definitivt inget som helst intresse av att höra minsta lilla stavelse om UP's fantastiska, roliga, häftiga vecka tillsammans med sina fantastiska, roliga, häftiga vänner. Jag räknar kallt med att jag kommer att få veta mer än jag vill sedan när alla är tillbaka igen, genom bilder på Facebook, genom kommentarer och roliga historier när vi ses på någon after work eller fest i framtiden. Även om jag inte ber att få någon information kommer den att kastas i ansiktet på mig som en hink kallvatten när jag minst önskar det.

Jag tror att UP blev besviken över mitt svar att jag inte vill prata med honom men det är som att jag inte kan ta in det nu. Jag kan inte ta till mig av hans fina ord till mig och jag kan inte ge något tillbaka heller. Jag förmår det helt enkelt inte nu. Jag har fortfarande ingen aning om hur det kommer att bli nästa vecka. Det är väldigt mycket som måste ändras för att vi ska kunna hitta tillbaka till varandra igen. Just nu är tilliten nästan borta och jag känner mig enormt sviken av hela situationen. Det är som att vi numera lever två helt skilda liv utan något gemensamt och jag har ingen aning om var jag ska börja för att kunna fylla igen avståndet mellan oss. UP skriver gång på gång att i hans ögon har inget förändrats och han är lika säker på att han vill leva med mig som han någonsin varit. Men jag vet ingenting om framtiden längre.

2008-09-09

En dag i taget
Nu är det fem dagar kvar till UP kommer hem från Kroatien och sex dagar till jag kommer hem från Skåne. Jag räknar ner dagarna med blandade känslor. För jag saknar ju UP extremt mycket, det känns i hela kroppen och mest av allt i hjärtat.

Samtidigt kokar vreden i mig. Jag är så trött på att gång på gång vara den som går hemma när UP ännu en gång är borta och roar sig med andra. Jag är trött på bilderna i huvudet, av UP skrattande med andra, av honom i det sammanhang han trivs bäst - i stora sällskap, där han är en självklar, välkommen och populär gäst.

Nästa person som säger till mig att jag ska förändra mig för att acceptera UP's livsstil kommer förmodligen att få en rak höger av mig. Det är en sak jag inte vill höra fler gånger. Som att det bara är upp till mig. Som att det inte alls är upp till honom att kompromissa.

Något jag funderar mycket på är hur relationen till UP's reskompisar blir efter den här veckan. Det är lustigt, egentligen känner jag dem ju precis lika bra som UP - eller jag gjorde åtminstone, innan resan - men numera tänker jag bara på dem som UP's vänner, inte mina. Mina bekanta, kanske, eller folk jag känner genom UP. Men inte längre mina vänner. Jag vet inte varför det har blivit så. Jag räknar kallt med att UP har blivit riktigt bra kompis med dem alla efter den här veckan. Jag räknar kallt med att de har bondat, utvecklat skojiga interna skämt och har byggt upp en helt ny, tajt relation som jag står väldigt långt ifrån.

Däremot funderar jag på hur jag själv kommer att känna. Min vrede mot UP hade redan innan resan sträckt sig till att omfatta även de övriga han reser bort med, och det är helt galet, för det är ju inte deras fel att UP valde att följa med dem. Men redan nu känner jag ett avstånd till dem som inte har funnits på samma sätt tidigare. Jag har inget större intresse av att umgås med dem nu och det blir på något sätt som att de genom den här resan har valt sida och då har de valt UP. Han fortsätter att vara deras kompis men inte jag. Det finns ingenting här som är självklart längre.

Igår ringde jag och bokade tid åt oss på familjerådgivningen. Vi fick en tid nästa vecka och jag skrev ett sms till UP att jag hade bokat tiden åt oss. Jag undrar hur det besöket kommer att bli. Redan nu, långt i förväg, känns det skitjobbigt, rent ut sagt. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är rädd att terapeuten kommer att bagatellisera mig och mina känslor på samma sätt som jag upplever att UP gör. Att hon självklart ska välja UP's sida och käckt säga till mig att rycka upp mig, det är väl inte så farligt! Att även hon ska leta förklaringar i mitt förflutna och att det åter igen enbart ska komma att handla om mig och om vilka förändringar jag ska göra.

Jag och UP har haft en del sms-kontakt och mina känslor är blandade. Han låter positiv och kärleksfull men jag förmår inte svara honom på samma sätt. Jag är för arg, för ledsen, för skadad i hjärtat nu. Jag har ingen kärlek kvar att ge, kontot är tomt, uttaget blev för stort och övertrasseringen är gigantisk.

Tidigare i somras pratade vi en del om vad vi kallade för prioriteringskontot. Det handlar om hur mycket vi ger varandra, i tid till exempel. Hur vi prioriterar varandra jämfört med andra. Redan då insåg jag att uttaget från prioriteringskontot för den här resan skulle bli enormt. Det är en spricka större än Grand Canyon som vi ska fylla igen för att åter få tillbaka tillit och förtroende mellan oss. Avståndet mellan oss och sveket som har orsakat det känns just nu så stora att jag inte ens vet var jag ska börja.

I fredags frågade jag UP om han hade bokat in Sälenresan ännu, den årliga med gamla grabbgänget, och han svarade att han hade gjort det. Förut har han meddelat FP att han tackar ja preliminärt men att han skulle prata med mig först. Men nu hade han alltså bokat in sin plats, och han har inte pratat med mig utan bara meddelat mig att så här blir det. Vi har väl vetat hela tiden båda två att han kommer att åka iväg då också och jag vet också att jag tusen gånger hellre ser att han åker till Sälen än till Kroatien. Men i fredags när jag fick svaret att resan var bokad så högg det i mig och jag inser att jag inte kan leva så. Det kan inte göra så här ont varje gång. Det måste finnas ett annat sätt.

2008-09-08

Egen tid
Egen tid har jag nu så att det räcker och blir över. Det är som att vara singel igen förutom att det gör mer ont.

Jag åkte till UP i fredags kväll. Vi ville ge oss själva en chans till att få något fint och positivt att minnas innan UP's resa. UP ska ha en eloge för att han verkligen försökte - han lagade god middag, vi såg en DVD och han försökte verkligen hålla humöret uppe. För mig gick det desto sämre. Jag var tvärledsen hela kvällen och åkte därifrån efter några timmar med tårarna rinnande.

UP ringde på lördagmorgonen innan han skulle åka iväg och jag har fått sms också, fina sms där han skriver att han älskar mig och känner sig så trygg i vår kärlek. Han hoppas att jag känner likadant.

Vad känner jag? Jag är arg, ledsen, frustrerad, sviken och besviken. Jag kan inte förstå att UP säger sig älska mig så mycket och sedan ändå är beredd att riskera allt det här. Att han ändå kan misshandla vårt förhållande så mycket, att han inte värdesätter det högre än så. När man älskar någon ska man behandla varandra som det finaste och mest värdefulla. Inte bara kasta det åt sidan som UP har gjort nu, när det finns andra att roa sig med.

Jag har fått två dagar att gå i alla fall. Jag har varit i stan och köpt två CD-skivor, Coldplays Viva La Vida och Madonnas Hard Candy. Jag har letat kläder utan att hitta något och bestämt att lämna tillbaka min svarta tajta kjol som gick sönder redan första gången jag använde den. Jag har städat, lagat mina träningsbyxor, veckohandlat, strukit kläder och vattnat blommorna. Jag har målat naglarna och skrubbat hela mig från topp till tå. Jag har ätit god mat, gjort plommonpaj och tagit hand om mig själv. Jag vill inte må dåligt. Jag är värd mer och jag är så innerligt trött på att gång på gång vara den som går hemma och väntar och saknar när UP är borta och roar sig med andra. Det har hänt förr, det har hänt alltför många gånger och den här gången rann det över. Den här gången fick jag nog.

Mitt i alltihop är jag så tacksam för mina vänner, mina verkliga vänner - SS, SSH, JP och PH. De finns till hands för mig på ett sätt som jag inte någonsin tror att UP's Kroatiengäng skulle göra. De hör av sig bara för att fråga hur jag mår. SS satt i telefon med mig halva lördagkvällen och lät mig prata av mig. Och jag fikade med JP på söndagen och även hon lät mig prata, även hon peppade och kom med nyttig input i mina tankar. Det är det bästa med riktiga vänner. Ibland är det jag som lyssnar, ibland är det dem.

Jag berättade för JP om att UP och PH hade haft ett långt samtal i måndags och JP chockades över att PH hade gjort så. Hade UP ringt henne och velat prata om mig så hade hon vänligt men bestämt sagt nej, sa hon, eftersom hon inser att det faktiskt inte är hennes ensak och hon väljer att vara lojal mot mig i stället.

Jag tillbringade större delen av söndagen hos mina föräldrar och Maja. Jag köpte med en burk tonfisk till Maja och hon åt en hel tallrik direkt och till och med slickade tallriken efteråt. Mamma frågade lite om UP's resa och jag märkte att hon reagerade över att han ännu en gång är ute och reser med andra tjejer, utan mig.

Och jag förbannar mig livliga fantasi som glatt servar mig med de mest färgglada bilder över UP och hans resesällskap. Jag kan se honom för mig, hur han skrattar med de andra, hur nära tillsammans de lever och hur bra UP mår med dem, utan mig. Jag hatar tankarna och jag hatar situationen vi är i. Fortfarande har jag ingen aning om hur jag ska förhålla mig till UP och gänget när de kommer tillbaka. Fortfarande vet jag inte när jag kommer att känna mig redo för att träffa dem igen.

Jag har i alla fall kommit på ett sätt att hantera det här som gör det lite lättare - jag stänger av min telefon. Den får vara påslagen om jag ska stämma träff med någon eller när jag är på jobbet. Men förutom det ska jag låta den vara avstängd hela veckan. Jag har insett att när telefonen är påslagen så går jag omkring och väntar på att UP ska höra av sig, och jag blir ledsen och besviken när han inte gör det. Om telefonen är avstängd kan han inte nå mig och jag behöver inte tänka på det på samma sätt. Kanske blir det lättare att koppla bort honom då.

2008-09-08

Falling down
Det finns en film med Michael Douglas som heter Falling down. Jag har tyvärr inte sett den, men jag vet att den handlar om en helt vanlig man som en dag bara får nog av allt och går bärsärkagång på samhället.

Ungefär så känner jag mig nu. Jag är så innerligt trött på allt och alla. Jag har tusen känslor och tankar som snurrar okontrollerbart fort och jag känner att jag mer eller mindre är på väg att rasa nu, när som helst.

2008-09-05

Komma vidare
Igår skulle UP och jag träffas för första gången sedan måndagens sammanbrott. Jag tränade först, det behövdes verkligen, och sedan kom han och hämtade mig i stan. Vi hade båda sett fram emot kvällen. Vi har pratat mycket i telefon under veckan, skickat fina sms och mail till varandra och det har känts bra, som vanligt, som det ska kännas. Vi såg fram emot en kväll där vi skulle hitta tillbaka till varandra och till kärleken och framtidstron igen.

Men det gick inte alls. I bilen på vägen hem till mig gjorde jag misstaget att fråga om UP hade börjat se fram emot resan igen. Jag gjorde det av omtanke, för att jag känner att det bästa ju är att han får en bra vecka. Det finns ingen anledning att vi ska gå runt och må dåligt båda två. Det räcker med att jag vet att jag kommer att göra det.

Men min enkla fråga blev helt missriktad. UP tog det direkt som ännu en invit till ett gräl. Han fick ett riktigt utbrott i bilen och sedan var det kört för resten av kvällen. Vi grälade fram och tillbaka hela kvällen och var till slut riktigt ledsna och utmattade båda två. Det är ju inte så här det ska vara. Det är inte så här vi vill ha det och det är så onödigt alltihop. Vi har alldeles för mycket kärlek till varandra för att kasta bort det på meningslösa gräl som vi bara mår dåligt av.

Det känns extra sårbart att vi har en sådan djup kris nu precis inför UP's resa. Jag vill inte att han ska åka iväg och känna att det är skönt att komma bort från mig utan tvärtom vill jag att det ska vara så bra som möjligt när han åker.

Jag sov inte bra i natt och var som bedövad av trötthet på morgonen. UP gick upp och åt frukost med mig och då kändes allt bra, vi var lika nära varandra som vi ska vara. Jag åkte till jobbet och vi kom överens om att vi kan försöka ses igen i kväll. Vi måste hitta något sätt att göra det bra igen. Vi behöver positiva minnen inför veckan som kommer.

2008-09-04

Livet förändras
Jag är konstant trött nu, på gränsen till utmattad av allting. Mycket att göra och miljoner känslor som flyger runt i huvudet. Jag har huvudvärk, migrän, i stort sett varje dag och vet inte hur jag ska bli av med det. Jag tänker att om jag bara klarar de kommande veckorna så kan jag bryta ihop sen, men inte nu, inte ännu.

Igår var det tjejträff med några gamla kollegor från Telia som jag hade tagit initiativ till. Det var jag, CN, AK, EH, MD och NM. Det var roligt att träffa dem och roligast av allt var att se MD och CN som båda är höggravida nu. De var i toppform båda två och såg nästan piggast och fräschast ut av oss allihop. AK var lika snygg som vanligt efter sin graviditet men EH var läskigt mager och NM var inte riktigt sig själv heller, tyst och frånvarande och den som ville åka hem först. Jag blev lite orolig för henne men hoppas att det bara var en tillfällig svacka.

När vi satt på restaurangen igår tänkte jag ofrånkomligt på hur mycket livet har förändrats för oss alla på bara några år. För tre år sedan var nästan alla singlar, utom NM som gick igenom en tuff period i sitt äktenskap. Nu, tre år senare, har NM det jättebra med sin man och familj efter krisen de har gått igenom. MD är gift och väntar barn, EH är gift med en dotter, CN är pendlande sambo, förlovad och gravid och AK är sambo och förlovad med en dotter. Jag har pojkvän men är fortfarande den enda som varken är sambo eller har barn.

På sätt och vis var det nog roligare att umgås med tjejerna förut, innan barnen. Nu lever de alla i en helt annan verklighet, småbarn och graviditeter är deras värld och därmed blev det också att vi pratade mycket om det under kvällen. Jag märkte på NM att hon tyckte det var hur tråkigt som helst men jag försökte ändå gilla läget och hänga med i samtalen. Det är inte riktigt som det har varit men det är OK ändå, antar jag.

Jag har fått erbjudande om att följa med på en tjejhelg till Sandhamn om några veckor och jag är kluven. Det kan nog bli kul och jag skulle gärna vilja åka bort lite, träffa nytt folk och bara koppla av. Å andra sidan är det ekonomin. Jag ska åka ner till SSH om en dryg vecka och dessutom behöver jag och UP komma iväg själva också för att få landa och hitta tillbaka till varandra lite. Frågan är vad som är viktigast för mig. Jag har inte råd att göra allt så jag måste ju välja.

2008-09-03

Som skirt porslin
Det är som att jag går på tå nu. Försiktigt, sakta, smyger för att inte störa. Inte säga fel, inte göra fel, inte vara för mycket. Bara backa och låta alla vara i fred.

Hela dagen på jobbet gick jag som i dvala - jobbade på, men utan energi, utan glädje. Gjorde det jag skulle och åkte raka vägen hem sedan. Jag hade behövt komma iväg och träna men hade ingen energi eller lust till det. Jag tillbringade kvällen hemma, tvättade, städade och fixade lite hemma.

UP vet jag inte var jag har nu. Han är lika utmattad som jag och stundtals låter han som att han är så trött på alltihop och bara vill ge upp. Sedan, när vi pratade i telefon, tillbringade han nästan hela samtalet med att prata om hur mycket han vill att vi ska flytta ihop, nu, på en gång. Han vill inte vänta tills vi hittar något nytt utan vill att jag bara ska flytta hem till honom ändå, bara för att komma igång, bara för att äntligen göra det. Helst av allt vill han att vi flyttar ihop redan nu i september, men det tror jag är lite väl optimistiskt. I så fall ska jag ju sälja min lägenhet och ha visning och allt och det kan ta lite tid också. Men visst är det dags - om bara allt går vägen efter hans resa.

Det finns saker vi absolut inte pratar om nu - ingenting som är jobbigt, ingenting som har minsta antydan till problem. Sådana ämnen håller vi oss ifrån, för det är fortfarande för svårt, för känsligt för att ta tag i. Vi får se hur framtiden blir. Jag tar ingenting för givet längre.

2008-09-02

Något har gått sönder
Igår var det som att något gick sönder mellan mig och UP. Vi pratade i telefon på lunchen och jag sa något om fredagen, om att jag var osäker på om jag orkade och ville träffa honom då, dagen innan hans resa. Jag sa att han kanske kunde träffa reskompisarna i stället, om han ville hitta på något. Sedan var det som att helvetet bröt loss. UP fick ett utbrott och skrek åt mig att han inte orkade längre och det slutade med att han la på luren.

Jag åkte till läkaren, som sa att det kändes som något ofarligt men som ändå gav mig en remiss för vidare undersökning. När jag kom tillbaka till jobbet kom ett mail från UP. Han ville ha PH's telefonnummer för att kunna ringa henne och prata om hur han skulle göra med mig. Jag gav honom numret utan ett ord och när jag åkte från jobbet pratade jag med PH. Hon sa att UP hade ringt henne och de hade pratat jättelänge. Och jag kände hur luften bara gick ur mig. Jag vet inte ens vad som hände.

Jag och UP bet ihop på kvällen på restaurangen med familjen, vi höll masken så som bara vi kan. Men på vägen hem rasade allt och jag grät hela kvällen när jag väl kom hem, ensam, för UP ville inte sova hos mig. Vi pratade länge i telefon och UP sa i och för sig att han ville fortsätta med mig men att han inte riktigt visste hur och när. Han tror och vill att vi ska klara det här men det kommer att krävas mycket. Jag vet inte vad som händer nu, jag vet inte hur vi går vidare. Jag hade hoppats få träffa UP i kväll men han vill inte, han vill vara ensam nu för han orkar inte
vara med mig.

Jag vet inte hur livet blir nu. Vi älskar varandra så mycket men jag vet inte ändå. Allt har blivit fel.

2008-09-02

Mammas 70-årsfirande
Så här dagen efter känns det ändå som att mamma fick en bra 70-årsdag. Pappa gjorde ingenting alls - han hade sagt till mamma att han skulle köpa något men hon sa nej så följdaktligen gjorde han inte ett dugg. Han bidrog tydligen lite till dricksen på middagen på kvällen men det var allt. Jag är besviken på honom men ändå inte förvånad.

Jag själv gjorde mer - jag köpte en stor fin blombukett på Hötorget och två flaskor alkoholfritt bubbel innan jag åkte ut till Bockholmen för att möta resten av familj och släkt som var inbjudna. Vi drack bubblet på bryggan nedanför restaurangen och åt sedan en härlig trerätters middag med trevligt sällskap. Det är sällan vi möts så där i släkten och det är något jag uppskattar när det väl händer.

Mamma fick fina presenter som jag tror hon uppskattade och jag hoppas att hon också blev glad över resan som hon och pappa får av mig och C. Jag tror hon är nöjd med födelsedagen ändå.

2008-09-01

Bryta ihop eller stålsätta sig in i det sista
Idag börjar allt det jag har värjt mig inför. Läkarundersökningen är idag och sedan är middagen i kväll. Bara det går bra hos läkaren den här gången också så kommer en enorm tyngd att lyfta från mig.

Jag och UP har haft en lugn helg. Förutom besöket hos C, Ø och SL i fredags har vi knappt gjort någonting, förutom en promenad i Hellasgården i lördags och några trista lägenhetsvisningar på söndagen. Jag undrar om vi någonsin kommer att hitta rätt bostad. Nu har vi ändå sträckt oss till att titta i områden som vi tidigare har sagt nej till, men inte ens det har hjälpt just nu i alla fall. Nu är det några veckor kvar till nästa visningstillfälle så jag hoppas på bättre lycka då.

Förutom det här känns det som att hela mitt medvetande är fokuserat på UP's kommande resa nu. Vi har pratat en del om resan och jag blir så oerhört frustrerad eftersom det känns som att UP fortfarande inte förstår. Det känns som att han bagatelliserar mina känslor och min oro, förminskar hela upplevelsen till att prata om hur många - eller hur få - nätter han faktiskt kommer att vara borta och min oro till bara allmän noja, som ett resultat av att jag bara överreagerar i vanlig ordning.

Det är så enormt frustrerande, att prata och prata och inse att ingen egentligen lyssnar.

Våra sammandrabbningar kommer oftare och lättare nu. UP är retlig och jag är retlig, slänger ur mig elaka nålstick bara för att såra honom lika mycket som han har sårat mig. Det hjälper inte utan gör tvärtom bara hela situationen värre.

På fredagkvällen berättade UP att US's flickvän ska åka med till Kroatien. Av någon anledning gjorde det här extra ont, för hon känner ju inte ens dem. Hon har knappt träffat JD och KH, men hon kommer att vara där och lära känna dem alla, hon kommer att bli ännu en sån där snygg, flirtig tjej som UP säger "heeej!" till med det där speciella tonfallet som han bara använder tillsammans med vissa tjejer. Av någon anledning gjorde just den informationen så ont att jag nästan ville be UP att åka hem.

Om bara folk kunde förstå mig lite. Om bara folk kunde inse att jag inte känner som jag gör för att jävlas eller vara taskig och missunnsam mot UP. Det är så många aspekter i det här. Att UP inte verkar ha ett dugg problem med att vara borta från mig. Att det viktiga för honom verkar vara att han får göra det han vill, inte med vem han gör det. Om det är med mig eller någon annan verkar inte spela så stor roll.

Jag oroar mig för att jag känner dem som UP ska resa bort med. De är härliga människor, men fullständigt opålitliga på samma gång, personer som skulle kunna göra vad som helst med vem som helst. Jag vet hur UP har varit innan han mötte mig och är orolig att umgänget med de här personerna, långt bort ifrån mig, ska få honom att gå tillbaka till sitt gamla beteende. Man kan kalla det vanlig svartsjuka också, men för mig är det väldigt verkligt.

Jag oroar mig för att de här människorna ska bli ännu ett Lysekilsgäng, människor som UP är så bundis med att jag aldrig mer får en chans att komma lika nära igen. Att det ska innebära att jag kommer att vara utanför dem varje gång vi träffas i fortsättningen. Jag oroar mig för att UP ska klara sig så bra utan mig att han inte längre kommer att ha något behov av mig, ens i fortsättningen. Att jag bara ska bli vardag och att det är vännerna han ska roa sig med, inte mig.

Sedan är det sveket också. UP vet mycket väl hur dåligt jag mår över den här resan. Det hindrar honom inte från att åka, det hindrade honom inte ens från att boka in ännu en resa, till Lysekil, i somras. Det känns som att han skiter i det, i hur jag mår och känner. Huvudsaken är att han får göra som han vill. Samma sak med vännerna. KH vet också hur dåligt jag mår över det här och hon har, liksom alla andra, aldrig ens antytt för UP att han kanske inte borde följa med av hänsyn till mig. I stället säger hon åt mig att gå och prata med någon, för att jag ska ändra inställning. Inte UP, utan jag, bara jag.

Det är just den där känslan av att ha blivit sviken av alla som jag tror kommer att vara det största hindret i fortsättningen, efter resan. Det är sveket som kommer att få mig att dra mig för att umgås med dem i höst, det är sveket som kommer att göra att jag aldrig kommer att lita på dem igen. Insikten att när allt kommer omkring är det inte en enda människa som bryr sig, ändå.

2008-09-01

Något bra
I fredags var jag och UP hos C och Ø för att träffa deras dotter SL som föddes den 22 augusti. Förutom C som nyfödd är det nog den minsta människa jag har träffat någon gång. SL var minimal men söt - jag vet inte om jag tyckte det för att hon är min systerdotter eller för att hon faktiskt var ett vackert barn, men roligt var det i alla fall att träffa henne. Det blir spännande att se vem SL kommer att bli när hon växer upp.

Idag fyller mamma 70 år. Jag vet att hon helst skulle slippa alltihop, men i kväll ska vi i alla fall gå ut och äta middag på Bockholmen. Jag hoppas kvällen blir lyckad. Presenten består av en tvådagarstur med pappa på Göta Kanal, med Mariefred, Vadstena, Medevi Brunn och mycket mer. Ingen av dem vet om resan ännu men jag hoppas den ska bli uppskattad.