2008-09-15

En resa och en hemkomst
Min helg hos SSH i Malmö har varit underbar. Vi har inte gjort mycket nytta - ätit gott, promenerat, sett Juno på DVD, druckit drinkar med några av hennes killkompisar, fikat, pratat och pratat.... Helgen har helt enkelt varit perfekt, precis vad jag behövde som mest nu.

SSH har ett bra liv i Malmö. Jag har hela tiden hoppats på att hon ska återvända till Stockholm en dag men nu har jag insett att det nog inte kommer att hända, såvida hon inte får ett helt fantastiskt jobberbjudande här som hon bara inte kan säga nej till. Men SSH är numera helt inställd på att stanna i Skåne. Hon stortrivs där, hon har massor av vänner, hon har börjat plugga igen och hon har köpt en härlig lägenhet i stan. Hon har helt enkelt allt hon behöver och jag kan verkligen sakna den typen av liv ibland. SSH har flera killar som springer efter henne men hon är just nu helt övertygad om att förbli singel ett bra tag till. Kort sagt har hon ett härligt, bra liv, och det syns på henne att hon mår bra nu. Hon har äntligen börjat landa i sig själv igen efter alla år med HH.

Jag gillade SSH's nya lägenhet jättemycket. Den påminde mig om min första lägenhet, på Westergrenska i Gävle. Det är kanske det bästa boende jag någonsin haft, trots att lägenheten var gammal och omodern. Men hela livet då var helt enkelt underbart så det kunde inte bli fel.

Smolket i helgens glädjebägare var UP och Kroatiengänget. UP gjorde sig helt oanträffbar de sista dagarna av sin resa. Jag oroades av det och skickade flera sms där jag frågade honom varför han undvek mig och tog avstånd helt plötsligt. Först på lördagen när UP hade landat på Arlanda fick jag kontakt med honom. Då var han stressad och irriterad och det kändes som att han hade gått hela veckan och bara laddat upp vrede inför vår konfrontation. Jag fick knappt en syl i vädret och chockades över hur arg UP var, hur oförsonlig han lät. För min del slutade samtalet med UP i tårar. Jag satt med SSH som tröst och grät över hur allt hade blivit. Men senare under kvällen skickade jag på hennes inrådan ett sms till UP och bara skrev att jag längtade efter att träffa honom. Jag fick svar av UP och under kvällens lopp kom flera sms där han skrev om att han hade saknat mig så mycket.

UP ringde mig på söndageftermiddagen. Då lät han helt förtvivlad. Han var inte ett dugg arg längre, sa han, utan bara ledsen. Han hade verkligen saknat mig så mycket och ville komma och hämta mig vid flyget på kvällen. Det gjorde han också och när jag kom till Arlanda stod UP där med tio röda rosor, tårögd och helt förtvivlad över allting. Han var så ångerfull och ledsen och sa att han hade varit så orolig hela tiden. Han hade insett att han var på väg att mista mig och han ville inte det för något i världen. Vi åkte hem till mig och det kändes bra även om vi inte kunde låta bli att beröra ämnet med resan en del.

Jag har fått veta att ELK är gravid - överraskande eftersom hon sist jag såg henne, i slutet av april, var singel. Jag har också fått veta att UP har pratat med vissa personer, som US, och att även andra personer som var med på resan nu har fått bilden av mig som en klängranka som inte kan vara ifrån UP överhuvudtaget. De tror kort sagt att hela problemet är att UP alls har rest iväg utan mig och jag blir enormt störd av att de har en helt felaktig bild av mig, när jag inte ens har kunnat vara där och försvara mig.

I mina ögon finns det ju tusen aspekter av det här. Jag ser inte fram emot att umgås med resegänget igen eftersom de i mina ögon har levt alldeles för intimt med UP. Jag gillar inte alls tanken att UP har levt ihop med ett gäng tjejer som hela veckan har sprungit runt i bikini, att han har levt nära inpå dem, i samma hus, dygnet runt. Det känns inte bra att UP har byggt den här nära relationen med dem samtidigt som jag har varit hela solsystem därifrån. Jag känner mig sviken på tusen olika sätt och jag vet att det är mycket som inte kommer att bli detsamma efter den här veckan.

Det som ändå känns bra nu är UP's reaktion. Jag har sagt flera gånger om att jag inte kommer att ställa upp på det här igen. Om det är så här UP vill fortsätta leva så har vi ingen framtid. Och UP har direkt svarat att det inte kommer att bli så, att det inte är vad han vill. I hans ögon har resan inte alls varit värd vad den har kostat. Jag är övertygad om att UP har haft det underbart, men han säger ändå att han ångrar att han åkte utan mig. Jag vet att UP älskar mig men jag kan nog inte ta in hur mycket ändå. Men jag tror att vi kan lösa det här eftersom vi verkligen vill det båda två.