2008-09-09

En dag i taget
Nu är det fem dagar kvar till UP kommer hem från Kroatien och sex dagar till jag kommer hem från Skåne. Jag räknar ner dagarna med blandade känslor. För jag saknar ju UP extremt mycket, det känns i hela kroppen och mest av allt i hjärtat.

Samtidigt kokar vreden i mig. Jag är så trött på att gång på gång vara den som går hemma när UP ännu en gång är borta och roar sig med andra. Jag är trött på bilderna i huvudet, av UP skrattande med andra, av honom i det sammanhang han trivs bäst - i stora sällskap, där han är en självklar, välkommen och populär gäst.

Nästa person som säger till mig att jag ska förändra mig för att acceptera UP's livsstil kommer förmodligen att få en rak höger av mig. Det är en sak jag inte vill höra fler gånger. Som att det bara är upp till mig. Som att det inte alls är upp till honom att kompromissa.

Något jag funderar mycket på är hur relationen till UP's reskompisar blir efter den här veckan. Det är lustigt, egentligen känner jag dem ju precis lika bra som UP - eller jag gjorde åtminstone, innan resan - men numera tänker jag bara på dem som UP's vänner, inte mina. Mina bekanta, kanske, eller folk jag känner genom UP. Men inte längre mina vänner. Jag vet inte varför det har blivit så. Jag räknar kallt med att UP har blivit riktigt bra kompis med dem alla efter den här veckan. Jag räknar kallt med att de har bondat, utvecklat skojiga interna skämt och har byggt upp en helt ny, tajt relation som jag står väldigt långt ifrån.

Däremot funderar jag på hur jag själv kommer att känna. Min vrede mot UP hade redan innan resan sträckt sig till att omfatta även de övriga han reser bort med, och det är helt galet, för det är ju inte deras fel att UP valde att följa med dem. Men redan nu känner jag ett avstånd till dem som inte har funnits på samma sätt tidigare. Jag har inget större intresse av att umgås med dem nu och det blir på något sätt som att de genom den här resan har valt sida och då har de valt UP. Han fortsätter att vara deras kompis men inte jag. Det finns ingenting här som är självklart längre.

Igår ringde jag och bokade tid åt oss på familjerådgivningen. Vi fick en tid nästa vecka och jag skrev ett sms till UP att jag hade bokat tiden åt oss. Jag undrar hur det besöket kommer att bli. Redan nu, långt i förväg, känns det skitjobbigt, rent ut sagt. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är rädd att terapeuten kommer att bagatellisera mig och mina känslor på samma sätt som jag upplever att UP gör. Att hon självklart ska välja UP's sida och käckt säga till mig att rycka upp mig, det är väl inte så farligt! Att även hon ska leta förklaringar i mitt förflutna och att det åter igen enbart ska komma att handla om mig och om vilka förändringar jag ska göra.

Jag och UP har haft en del sms-kontakt och mina känslor är blandade. Han låter positiv och kärleksfull men jag förmår inte svara honom på samma sätt. Jag är för arg, för ledsen, för skadad i hjärtat nu. Jag har ingen kärlek kvar att ge, kontot är tomt, uttaget blev för stort och övertrasseringen är gigantisk.

Tidigare i somras pratade vi en del om vad vi kallade för prioriteringskontot. Det handlar om hur mycket vi ger varandra, i tid till exempel. Hur vi prioriterar varandra jämfört med andra. Redan då insåg jag att uttaget från prioriteringskontot för den här resan skulle bli enormt. Det är en spricka större än Grand Canyon som vi ska fylla igen för att åter få tillbaka tillit och förtroende mellan oss. Avståndet mellan oss och sveket som har orsakat det känns just nu så stora att jag inte ens vet var jag ska börja.

I fredags frågade jag UP om han hade bokat in Sälenresan ännu, den årliga med gamla grabbgänget, och han svarade att han hade gjort det. Förut har han meddelat FP att han tackar ja preliminärt men att han skulle prata med mig först. Men nu hade han alltså bokat in sin plats, och han har inte pratat med mig utan bara meddelat mig att så här blir det. Vi har väl vetat hela tiden båda två att han kommer att åka iväg då också och jag vet också att jag tusen gånger hellre ser att han åker till Sälen än till Kroatien. Men i fredags när jag fick svaret att resan var bokad så högg det i mig och jag inser att jag inte kan leva så. Det kan inte göra så här ont varje gång. Det måste finnas ett annat sätt.