2008-09-01

Bryta ihop eller stålsätta sig in i det sista
Idag börjar allt det jag har värjt mig inför. Läkarundersökningen är idag och sedan är middagen i kväll. Bara det går bra hos läkaren den här gången också så kommer en enorm tyngd att lyfta från mig.

Jag och UP har haft en lugn helg. Förutom besöket hos C, Ø och SL i fredags har vi knappt gjort någonting, förutom en promenad i Hellasgården i lördags och några trista lägenhetsvisningar på söndagen. Jag undrar om vi någonsin kommer att hitta rätt bostad. Nu har vi ändå sträckt oss till att titta i områden som vi tidigare har sagt nej till, men inte ens det har hjälpt just nu i alla fall. Nu är det några veckor kvar till nästa visningstillfälle så jag hoppas på bättre lycka då.

Förutom det här känns det som att hela mitt medvetande är fokuserat på UP's kommande resa nu. Vi har pratat en del om resan och jag blir så oerhört frustrerad eftersom det känns som att UP fortfarande inte förstår. Det känns som att han bagatelliserar mina känslor och min oro, förminskar hela upplevelsen till att prata om hur många - eller hur få - nätter han faktiskt kommer att vara borta och min oro till bara allmän noja, som ett resultat av att jag bara överreagerar i vanlig ordning.

Det är så enormt frustrerande, att prata och prata och inse att ingen egentligen lyssnar.

Våra sammandrabbningar kommer oftare och lättare nu. UP är retlig och jag är retlig, slänger ur mig elaka nålstick bara för att såra honom lika mycket som han har sårat mig. Det hjälper inte utan gör tvärtom bara hela situationen värre.

På fredagkvällen berättade UP att US's flickvän ska åka med till Kroatien. Av någon anledning gjorde det här extra ont, för hon känner ju inte ens dem. Hon har knappt träffat JD och KH, men hon kommer att vara där och lära känna dem alla, hon kommer att bli ännu en sån där snygg, flirtig tjej som UP säger "heeej!" till med det där speciella tonfallet som han bara använder tillsammans med vissa tjejer. Av någon anledning gjorde just den informationen så ont att jag nästan ville be UP att åka hem.

Om bara folk kunde förstå mig lite. Om bara folk kunde inse att jag inte känner som jag gör för att jävlas eller vara taskig och missunnsam mot UP. Det är så många aspekter i det här. Att UP inte verkar ha ett dugg problem med att vara borta från mig. Att det viktiga för honom verkar vara att han får göra det han vill, inte med vem han gör det. Om det är med mig eller någon annan verkar inte spela så stor roll.

Jag oroar mig för att jag känner dem som UP ska resa bort med. De är härliga människor, men fullständigt opålitliga på samma gång, personer som skulle kunna göra vad som helst med vem som helst. Jag vet hur UP har varit innan han mötte mig och är orolig att umgänget med de här personerna, långt bort ifrån mig, ska få honom att gå tillbaka till sitt gamla beteende. Man kan kalla det vanlig svartsjuka också, men för mig är det väldigt verkligt.

Jag oroar mig för att de här människorna ska bli ännu ett Lysekilsgäng, människor som UP är så bundis med att jag aldrig mer får en chans att komma lika nära igen. Att det ska innebära att jag kommer att vara utanför dem varje gång vi träffas i fortsättningen. Jag oroar mig för att UP ska klara sig så bra utan mig att han inte längre kommer att ha något behov av mig, ens i fortsättningen. Att jag bara ska bli vardag och att det är vännerna han ska roa sig med, inte mig.

Sedan är det sveket också. UP vet mycket väl hur dåligt jag mår över den här resan. Det hindrar honom inte från att åka, det hindrade honom inte ens från att boka in ännu en resa, till Lysekil, i somras. Det känns som att han skiter i det, i hur jag mår och känner. Huvudsaken är att han får göra som han vill. Samma sak med vännerna. KH vet också hur dåligt jag mår över det här och hon har, liksom alla andra, aldrig ens antytt för UP att han kanske inte borde följa med av hänsyn till mig. I stället säger hon åt mig att gå och prata med någon, för att jag ska ändra inställning. Inte UP, utan jag, bara jag.

Det är just den där känslan av att ha blivit sviken av alla som jag tror kommer att vara det största hindret i fortsättningen, efter resan. Det är sveket som kommer att få mig att dra mig för att umgås med dem i höst, det är sveket som kommer att göra att jag aldrig kommer att lita på dem igen. Insikten att när allt kommer omkring är det inte en enda människa som bryr sig, ändå.