2008-08-29

Sambandscentralen
Jag vet att jag utsätter mig själv för det här men ibland ledsnar jag på att agera sambandscentral. Jag har ofta den rollen på jobbet, i flera olika jobb, och jag vet att jag är bra på det. Men ändå. Ibland önskar jag bara att folk ska låta mig vara i fred.

Nu är det mammas 70-årsmiddag på måndag som jag inte ens ser fram emot längre. För mamma är orolig att allt inte ska bli perfekt. Hon vill göra exakt som man ska göra enligt alla regler och är rädd att någon av gästerna inte ska tycka att det är fint och bra nog. Hon är rädd att maten inte ska vara perfekt, fast den säkert kommer att vara utmärkt. Hon är rädd att gästerna ska tycka att det är för svårt att hitta till restaurangen, eller att det ska vara för långt för dem att åka. Hon är rädd att någon ska ha minsta lilla sak att anmärka på, för då går allt åt skogen.

Pappa i sin tur klagar redan över hur mycket pengar allt kostar och jag ser för mig hur han kommer sitta på restaurangen och vara missnöjd och säga inför alla gäster att det är förskräckligt dyrt, förskräckligt mycket pengar, helt vansinnigt. Sånt kommer knappast att göra kvällen njutbar för någon. Hellre betalar jag då hela kalaset själv bara för att slippa allt bråk.

Ø har aldrig visat något större intresse för min familj och jag har för länge sedan insett att han mest tycker att vi är rätt så jobbiga. Förmodligen skulle han hellre slippa hela middagen. IN och SN kommer att sitta där som ett mönster av perfekt uppförande och förhöra sig om hur alla har det och BW, som inte har visat minsta intresse för släkten sedan GW gick bort och som inte ens var inbjuden till C och Ø's bröllop, kommer förmodligen att liera sig med pappa och sitta och vara missnöjd över samhället och livet i största allmänhet. UP kommer att hålla masken, C kommer liksom mamma att vara fokuserad på lilla SL och jag kommer att bita ihop, klistra på mig leendet och agera perfekt dotter igen, fast jag kommer att ligga på bristningsgränsen.

Ibland tror jag att jag ska bli galen.

Det är som att det bara kryper i kroppen på mig nu. Jag är retlig, stingslig, lättirriterad. Det är alldeles för mycket på en gång och jag skulle verkligen behöva en semester, bara få tid, bara få vara i fred. Bara få känna att allt kommer att ordna sig ändå. Snart försvinner UP och jag vill inte tänka på honom, vill inte sakna honom, vill inte känna någonting alls för honom när han är där. Det lär inte funka men jag kan göra mitt bästa i alla fall.