2008-09-03

Som skirt porslin
Det är som att jag går på tå nu. Försiktigt, sakta, smyger för att inte störa. Inte säga fel, inte göra fel, inte vara för mycket. Bara backa och låta alla vara i fred.

Hela dagen på jobbet gick jag som i dvala - jobbade på, men utan energi, utan glädje. Gjorde det jag skulle och åkte raka vägen hem sedan. Jag hade behövt komma iväg och träna men hade ingen energi eller lust till det. Jag tillbringade kvällen hemma, tvättade, städade och fixade lite hemma.

UP vet jag inte var jag har nu. Han är lika utmattad som jag och stundtals låter han som att han är så trött på alltihop och bara vill ge upp. Sedan, när vi pratade i telefon, tillbringade han nästan hela samtalet med att prata om hur mycket han vill att vi ska flytta ihop, nu, på en gång. Han vill inte vänta tills vi hittar något nytt utan vill att jag bara ska flytta hem till honom ändå, bara för att komma igång, bara för att äntligen göra det. Helst av allt vill han att vi flyttar ihop redan nu i september, men det tror jag är lite väl optimistiskt. I så fall ska jag ju sälja min lägenhet och ha visning och allt och det kan ta lite tid också. Men visst är det dags - om bara allt går vägen efter hans resa.

Det finns saker vi absolut inte pratar om nu - ingenting som är jobbigt, ingenting som har minsta antydan till problem. Sådana ämnen håller vi oss ifrån, för det är fortfarande för svårt, för känsligt för att ta tag i. Vi får se hur framtiden blir. Jag tar ingenting för givet längre.