2008-09-05

Komma vidare
Igår skulle UP och jag träffas för första gången sedan måndagens sammanbrott. Jag tränade först, det behövdes verkligen, och sedan kom han och hämtade mig i stan. Vi hade båda sett fram emot kvällen. Vi har pratat mycket i telefon under veckan, skickat fina sms och mail till varandra och det har känts bra, som vanligt, som det ska kännas. Vi såg fram emot en kväll där vi skulle hitta tillbaka till varandra och till kärleken och framtidstron igen.

Men det gick inte alls. I bilen på vägen hem till mig gjorde jag misstaget att fråga om UP hade börjat se fram emot resan igen. Jag gjorde det av omtanke, för att jag känner att det bästa ju är att han får en bra vecka. Det finns ingen anledning att vi ska gå runt och må dåligt båda två. Det räcker med att jag vet att jag kommer att göra det.

Men min enkla fråga blev helt missriktad. UP tog det direkt som ännu en invit till ett gräl. Han fick ett riktigt utbrott i bilen och sedan var det kört för resten av kvällen. Vi grälade fram och tillbaka hela kvällen och var till slut riktigt ledsna och utmattade båda två. Det är ju inte så här det ska vara. Det är inte så här vi vill ha det och det är så onödigt alltihop. Vi har alldeles för mycket kärlek till varandra för att kasta bort det på meningslösa gräl som vi bara mår dåligt av.

Det känns extra sårbart att vi har en sådan djup kris nu precis inför UP's resa. Jag vill inte att han ska åka iväg och känna att det är skönt att komma bort från mig utan tvärtom vill jag att det ska vara så bra som möjligt när han åker.

Jag sov inte bra i natt och var som bedövad av trötthet på morgonen. UP gick upp och åt frukost med mig och då kändes allt bra, vi var lika nära varandra som vi ska vara. Jag åkte till jobbet och vi kom överens om att vi kan försöka ses igen i kväll. Vi måste hitta något sätt att göra det bra igen. Vi behöver positiva minnen inför veckan som kommer.