2008-09-11

Tänka på annat
Igår var årets största kundevent, vår golftävling på Drottningholms Golfklubb. Totalt 74 personer skulle vara med, golfspelare från våra största kunder och vår egen personal. Det här var mitt första event på det här jobbet och jag var mån om att göra ett bra jobb här. Det ger mig bra rykte och jag vill se till att både kunder och personal är lika nöjda med arrangemanget. Det här var också hela anledningen till att jag fick tacka nej till att följa med UP och gänget till Kroatien och det gjorde också att jag ville se till att det verkligen var värt det för mig. Att det hade funnits en vettig anledning till att jag fick tacka nej till resan och allt vad den innebär.

Men det gick bra! Regnet höll sig borta, golfklubben gjorde sitt jobb väl och allt fungerade som det skulle. Bland de mest uppskattade inslagen under tävlingen var när jag, EB, PR och LMH åkte banan runt med golfbilar och bjöd på bullar, muffins, bananer och vatten. Det lyfte humöret enormt hos deltagarna. Jag fick ta emot massor av beröm och positiv feedback, allt ifrån glada kunder som tackade för bra arrangemang, beröm av chefen FK och även av klubbdirektören SA för de fina priserna, som inte hade ett dugg med golf att göra. Jag är glad över min rutin inom event och jag är glad att allt gick så bra. Redan har det börjat komma in tackmail från kunderna och redan har de börjat prata om nästa event, innebandyturneringen i november. Jag har all anledning att känna mig nöjd med dagen.

En annan fördel med tävlingen var att jag faktiskt, för en kort stund, lyckades hålla tankarna helt borta från UP och Kroatien. Det var otroligt skönt att äntligen lyckas stänga av lite, äntligen kunna känna att det faktiskt inte var så viktigt för mig och att jag faktiskt inte brydde mig, åtminstone inte just precis då.

Men självklart kom tankarna tillbaka så snart jag åkte hem igen. Jag var bara hemma ett par timmar. Tog det lugnt och gosade med katterna eftersom jag skulle vara kattvakt hos Maja över natten - lilla underbara Maja som är så ljuvlig och som har päls mjuk som vispgrädde. Jag kom dit på kvällen och Maja mötte mig i dörren som hon alltid gör. Vi tog en kort promenad och hon fick mat och sedan gick vi och la oss tidigt. Mamma ringde, hon och pappa är borta på hennes 70-årsresa nu och hon berättade hur första dagen hade varit. De verkade nöjda även om boendet inte var så mycket att ha, tydligen.

Jag hade en del sms-kontakt med UP under kvällen. Han skrev att han gärna hade velat ringa mig men inte vågat eftersom han var rädd att jag bara skulle tycka det var jobbigt. Jag hade å andra sidan trott att han inte ringde för att han inte kände för att prata med mig. Men jag kände efter lite till och kom fram till att det inte är någon bra idé att vi hörs av på telefon nu när han är borta. Jag har noll lust att sitta och kallprata om mig och min vardag, som är som vanligt, och jag har definitivt inget som helst intresse av att höra minsta lilla stavelse om UP's fantastiska, roliga, häftiga vecka tillsammans med sina fantastiska, roliga, häftiga vänner. Jag räknar kallt med att jag kommer att få veta mer än jag vill sedan när alla är tillbaka igen, genom bilder på Facebook, genom kommentarer och roliga historier när vi ses på någon after work eller fest i framtiden. Även om jag inte ber att få någon information kommer den att kastas i ansiktet på mig som en hink kallvatten när jag minst önskar det.

Jag tror att UP blev besviken över mitt svar att jag inte vill prata med honom men det är som att jag inte kan ta in det nu. Jag kan inte ta till mig av hans fina ord till mig och jag kan inte ge något tillbaka heller. Jag förmår det helt enkelt inte nu. Jag har fortfarande ingen aning om hur det kommer att bli nästa vecka. Det är väldigt mycket som måste ändras för att vi ska kunna hitta tillbaka till varandra igen. Just nu är tilliten nästan borta och jag känner mig enormt sviken av hela situationen. Det är som att vi numera lever två helt skilda liv utan något gemensamt och jag har ingen aning om var jag ska börja för att kunna fylla igen avståndet mellan oss. UP skriver gång på gång att i hans ögon har inget förändrats och han är lika säker på att han vill leva med mig som han någonsin varit. Men jag vet ingenting om framtiden längre.