2008-09-17

Ett steg framåt och två tillbaka
Jobbet går ganska bra nu. Det kommer ständigt in nya uppdrag och jag får ta mer och mer ansvar för saker det som FK tidigare har tagit hand om. Det känns bra. Jag har fått en känning av halsont men tänker tvinga bort det till varje pris. Jag vill komma igång med träningen nu, jag tänker inte bli sjuk.

Vad gäller mig och UP så tar vi oss framåt sakta, sakta. Det går bra ibland och dåligt ibland. Jag åkte hem till UP igår efter jobbet, för att umgås lite hos honom. Det är inte så lätt att vara där nu när jag har katterna mer eller mindre hela tiden och jag vet att UP tycker det är jobbigt att alltid behöva åka till mig. Vi åt en god middag och pratade och kramades mycket under kvällen. Planen var egentligen att hinna med en film också men det blev sent så vi hoppade över det.

Jag har insett att jag inte kommer att kunna undvika att höra om Kroatien hur gärna jag än vill det. Jag kommer att höra UP prata med vänner som inte har varit där. Jag kommer att höra hans reskompisar prata om det på after work och andra tillställningar, jag kommer att höra UP prata med dem. Det kommer att dyka upp bilder på Facebook och informationen kommer tveklöst att komma till mig, vare sig jag vill det eller inte. Det är inte svårt att räkna ut.

Så jag försöker närma mig ämnet sakta och försiktigt. Jag tänker så att det är ändå bättre att jag får höra om allting av UP än av någon annan. Det är bättre att vi pratar om det och att jag kan ta det i mitt eget tempo, än att jag ska få det slängt i ansiktet när jag är som minst beredd på det, som med bilderna på svensexestrippan på JD's och KH's bröllop.

Så jag har frågat UP lite. Jag har bett honom berätta om det som han skulle göra om jag var någon annan av hans vänner. Och UP har berättat lite, om det läckra stora huset med terrassen precis vid havet, om frukostarna i solen, om middagarna som de alltid åt tillsammans. Han har berättat om att de hyrde bilar och åkte runt, att de var i stan, att de var på stranden, att de snorklade och dök. UP har pratat om människorna, om dem han umgicks mer med och om dem han inte tillbringade så mycket tid med under veckan.

Och jag trodde att jag skulle klara av det men det gick inte ändå. Allt rasade ihop mitt under UP's berättelse och jag for upp från borde och måste bara därifrån, nu, på en gång. Jag orkar inte höra mer om den fantastiska veckan. UP har sagt att det är till fördel för oss båda att han har utökat sitt nätverk här och lärt känna nya människor. Jag förstår hur han tänker men kan ändå bara se att det är bra för honom, inte för mig. Jag kan inte förstå hur det är bra för mig att höra UP och Kroatiengänget prata om sina gemensamma minnen som jag ändå inte fattar någonting av. Det är ungefär lika kul som att höra Lysekilsgänget prata om sina gamla fester som jag inte har varit med på - inte ett dugg.

Jag vet inte hur jag ska hantera det här ännu. Kanske blir det lättare med tiden. Kanske inte.