2008-09-19

Samtalsterapi
Igår var jag och UP på vårt första möte med samtalsterapeuten på familjerådgivningen. Det var ungefär som väntat - halvtråkiga, kommunla lokaler och en medelålders kvinna med schal och mjuk röst. Precis som SSH hade förvarnat mig om så började jag nästan gråta så fort kvinnan bad mig berätta något om oss.

Vi satt där i nästan två timmar och jag vet inte om vi egentligen fick fram så mycket nytt. I princip sa vi ingenting till varandra som vi inte redan har sagt. Enda skillnaden var att nu hade vi en tredje, neutral person som lyssnade och kom med inlägg lite då och då. I slutänden fick vi fram att jag måste sluta älta saker som jag funderar för mycket på och UP måste bli bättre på att visa att han väljer och prioriterar mig. Vi måste båda två bli bättre på att bekräfta varandra, jag för att jag behöver känna mig sedd och vald av UP och han behöver bekräftelse när han just ger mig det jag behöver.

När vi gick därifrån kände jag mig tvärledsen och totalt utmattad. Men framåt kvällen blev jag allt lättare om hjärtat och vi fick en fin kväll tillsammans, lagade middag och såg Happy Feet på DVD. Det kanske ordnar sig för oss ändå.