2008-05-30

Första festen med jobbet
Igår var första festen med jobbet, årets sommarfest. Det var en hel del ansikten jag inte kände igen eftersom även personal från våra övriga kontor var med, men ändå roligt att träffa alla. Jag har kommit fram till att jag nog tycker om alla på jobbet förutom vår VD. Han är plump och osmidig, kläcker ur sig otrevliga och osmidiga kommentarer på löpande band i tron att han är rolig när han egentligen bara låter otrevlig. Hade han varit min närmaste chef så hade jag inte varit lika säker på att vilja stanna.

Men förutom honom är faktiskt alla trevliga och roliga. Vi började festen med picknick och mingel ute på gården och därefter åkte vi ut till Gröna Lund för femkamp. Det var min första femkamp någonsin och helt väntat var jag katastrofalt dålig på de flesta grenar. Men värre saker har hänt, det var roligt ändå och efter avslutad femkamp hann vi med en tur i berg-och-dalbanan också. Jag och UP hade sms-kontakt under kvällen och det kändes bra som tur var, till skillnad från de tillfällen när jag försökt ringa honom under dagen och han hela tiden var upptagen med annat.

Vi åt middag på Tyrol och det var ungefär som man kan vänta sig, mycket att dricka och relativt dålig mat, men trevligt sällskap i alla fall. Jag anar att det här företaget kan ligga ungefär i klass med Telia när det gäller att kunna få till roliga fester. Det är helt enkelt ett enormt lyft från förra jobbet.

Jag smet hemåt ganska tidigt, nästan direkt efter middagen. Då var klockan massor ändå och jag vet av erfarenhet att jag inte klarar att sitta som ett vrak en hel dag på jobbet om jag inte fått sova. Det kommer ju alltid fler fester.

2008-05-28

Att bo eller inte bo
Att säga att jag och UP har haft svårt att hitta en gemensam bostad är dagens underdrift. Vi har letat i över ett halvår nu, tittat på hus och lägenheter i halva Stockholm utan framgång. Det är otroligt tröttsamt och segt att springa runt på visningar varje söndag, att komma dit med förhoppningen att kanske den här gången hittar vi rätt, och sedan inse att nej, det blev inget den här gången heller.

Vi har båda blivit förälskade i området runt Kristineberg och Fredhäll, men där är det väldigt dyrt och relativt svårt att hitta lägenheter som är tillräckligt stora. De vi har gillat har antingen blivit för dyra eller helt enkelt varit för små för oss.

I helgen kastade jag till både min och UP's förvåning fram förslaget att vi skulle renovera upp hans lägenhet och att jag sedan skulle flytta dit. Men igår när jag var på utbildning på börsen insåg jag att det kanske inte kommer att fungera ändå. Jag föreställde mig själv bo ensam i UP's lägenhet när han är i Kroatien och insåg att det är mer än jag skulle klara. För UP har för mycket förflutet i sitt hem. Det hjälper inte att tapetsera om eller ställa dit min soffa för det finns överallt. Bokhyllan med alla CD-skivor med foton, alla hundratals bilder som UP har i sin dator och i byrålådorna. Så många med alla dessa tjejer som har figurerat i hans liv i olika perioder.

Jag fick tjata på UP i minst ett halvår innan han förmåddes plocka bort mappen med bilder på sin ex och andra tidigare relationer och lägga dem så att jag inte såg dem det första jag gjorde så fort vi satte oss vid UP's dator. Det är inte många månader sedan UP äntligen raderade mappen med gamla mail från sin tidigare flickvän, eller plockade undan högen med brev som har legat framme i bokhyllan. Och fortfarande ligger fotot på hans förra sambo överst i byrålådan i vardagsrummet. Då hjälper det inte att byta luckor i köket. Det är alla de där tidigare flickvännerna som måste försvinna för att jag ska trivas.

Jag är inte ute efter att förneka att UP har en historia, likaväl som att jag har det. Jag vet att vi båda har ett förflutet och det är inget konstigt med det. Jag är bara ute efter att slippa få det in my face gång på gång när jag är hemma hos honom. Jag vet att det finns men jag vill inte behöva se det och bli påmind om det hela tiden, och så länge det är kvar så kan jag inte flytta dit. Förnuftsmässigt var det en god tanke, men i hjärtat kan jag ändå inte genomföra den.

2008-05-28

Det värsta jag har läst

Jag är medlem i Förbundet Djurens Rätt sedan många år tillbaka och jag brukar läsa deras medlemstidning med blandade känslor. Å ena sidan vill jag veta hur saker går till, jag vill ha informationen, men å andra sidan mår jag vansinnigt dåligt av det jag får veta.

Den senaste tidningen är den värsta jag har läst på länge, om man ser till hur dåligt jag mår efter att ha läst den. Det var en lång artikelserie om djurförsök i olika utbildningar och sedan ett fotoreportage från ett slakteri. Fotografen som hade besökt slakteriet beskrev den enorma dödsångest som låg i luften där, eftersom grisarna mycket väl förstod vad som skulle hända. De fick panik och hade sådan ångest att de knappt kunde gå utan slaktarna fick slå dem med påkar för att få dem att röra sig framåt. Grisarna slaktades sedan i full åsyn av de ännu levande grisarna, så att de såg precis vad som väntade. Jag läste och grät vid köksbordet.

Hur kan människor vara så grymma?? När slutade vi egentligen bry oss, när tappade vi respekten så totalt för andras liv? Det finns både människor och djur som har det fruktansvärt idag och många tror att bara för att jag bryr mig så mycket om djur så kan jag inte bry mig om människor också. I min värld behöver det ena inte alls utesluta det andra. Jag är fullt kapabel att bry mig om två saker samtidigt. Anledningen till att djuren är så viktiga för mig är att jag upplever dem som så totalt i händerna på oss människor. De kan inte föra sin egen talan och de har tilldelats ett mycket lågt värde i form av värdighet, respekt och ett gott liv.

För mig är alla liv lika mycket värda och jag sörjer dagligen över det vi människor gör mot djur och mot varandra. Stundtals skäms jag över att vara människa och jag önskar att jag å allas vägnar kunde be djuren om förlåtelse, att det bara kunde ta slut. Jag har inte ätit kött på tio år och jag har inte saknat det en sekund. Det finns så många bra ersättningar idag så köttet är inte längre nödvändigt för att vi ska få i oss det vi behöver.

Jag vill inte tala om för andra vad de ska och inte ska äta. Jag tycker att alla ska välja själva. Men däremot förespråkar jag starkt att alla upplyser sig, att de tar reda på var deras mat egentligen kommer ifrån och hur djuren har det när de lever och när de slaktas, och därefter tar ställning till om det här är en industri de fortfarande vill stödja. Det jag föraktar är attityden att bara blunda och låtsas att problemen inte existerar, som att hela världen bara är rosa och fluffig. Att äta sina bacon och låtsas att ingen har behövt lida för att de ska komma till.

Ingen människa kan göra allt, men alla kan göra något. Det här är den kamp jag väljer att utkämpa.

2008-05-26

Underbart 18-månadersfirande
Vi har tillbringat helgen med att fira oss. Jag och UP fyllde ett och ett halvt år igår och självklart måste vi göra något speciellt av det. På lördagen åkte vi och TF tillsammans ut till Grinda över dagen. Tyvärr hade vi inte så jättemycket tid där, eftersom resan tog längre tid än vi trott, men det var ändå skönt att komma ut i skärgården och bara njuta av sol, värme och hav. På hemvägen hoppade vi av båten i Vaxholm och åkte buss resten av vägen för att spara tid.

Jag kom att tänka på mina katter som ju bor hos R i Vaxholm nu. Jag måste åka och hälsa på dem snart. Och Maja, underbara Maja som fortfarande är liten som en kattunge. Hon börjar bli så gammal nu och jag önskar att hon ska ha det så bra som det bara är möjligt under den tid hon finns kvar.

På kvällen åkte jag in till stan för att möta UP, TF och ASj på Golden Hits. Sist jag var där var för ett år sedan, då också med UP. Det var den gången vi var ute och dansade bara vi två och hade så otroligt kul ihop. Den här gången blev roligare än väntat eftersom vi stötte på hela gänget med LT, FA och alla de andra på dansgolvet. De hade varit där och ätit middag men vi hade missat dem helt. Men det blev en rolig kväll, vi dansade och hade roligt till långt in på natten.

På söndagen var vi på två visningar i Kristineberg. Den första var över förväntan. En helt underbar liten trea med sjöutsikt och balkong i söderläge. Vi blev förälskade båda två, men ingenting är ju perfekt och nackdelen med den här lägenheten är att den är i minsta laget. Jag tvivlar på att förvaringsutrymmena räcker för oss, tyvärr.

Lägenhet nummer två var inget för oss, och efter visningarna åkte vi till C och Ø för fira Mors Dag med mina föräldrar som också var där. Som vanligt i C's perfekta hem blev det en underbar lunch och tårta efteråt. C har det perfekta hemmet och jag får alltid idéer om hur jag själv vill förändra mitt hem när jag kommer dit.

Efter lunchen åkte jag och UP till Nyckelviken, satt länge och hade vårt samtal och låg sedan på en filt i gräset och hade det skönt. På kvällen var vi hemma hos UP, åt underbar sommarmiddag och skålade i champagne.

Mitt under middagen fick jag en galen idé. Vi har ju haft svårt att hitta rätt lägenhet och dessutom kostar det läskigt mycket pengar. Den trean vi gillade i Kristineberg skulle kosta mer än båda våra nuvarande bostäder tillsammans. Jag älskar min egen lägenhet, även om området i sig kanske inte är så perfekt. UP har egentligen ett bättre läge, eftersom han bor mitt i ett villaområde med gångavstånd till tunnelbanan. Han bor extremt billigt och kommunikationerna är bättre.

Jag har inte velat flytta till UP, eftersom jag har känt att min lägenhet är bättre, och dessutom att jag inte vill flytta hem till honom med allt hans förflutna som sitter i väggarna. Men så slog mig tanken att om vi skulle totalrenovera UP's lägenhet - verkligen göra om ALLT utom golven och möjligen badrummet - så kanske det skulle kunna bli bra. Vi skulle byta ut hela köket, tapetsera om överallt och ta bort en hel massa möbler för att göra plats även för en del av mina. Köpa lite nytt och verkligen skapa ett hem som är VÅRT. Vi skulle kunna bo nästan gratis om vi gjorde så, och kanske skulle det kunna vara värt det även för mig om vi kunde skapa något nytt av det vi har. Det är absolut värt att tänka på och jag är redan ruskigt sugen på att åka med UP till IKEA, titta på kök och inredningslösningar och komma igång. Vi skulle kunna renovera klart och sedan säljer jag min lägenhet och flyttar. I stället för att lägga massor av pengar på boende kan vi spara till den dag vi kanske vill köpa ett hus, och vi kan resa och göra annat för pengarna än att bara bo. Kanske kan det vara värt det. Kanske kan det bli riktigt bra.

2008-05-26

Tillsammans eller bara bredvid varandra?
I fredags hade UP blivit inbjuden till att fira ÅG's och LO's födelsedag. "Ta gärna med din respektive" stod det i smset, men jag har svårt för ÅG och LO känner jag knappt så jag valde att tacka nej. Jag tränade och åkte sedan hem och hade en lugn kväll för mig själv.

Det är konstigt men det är som att jag inte längre har samma behov av att ha andra människor omkring mig. Jag trivs bra i mitt eget sällskap och för mig är det fullt tillräckligt att vara med bara UP, eller kanske bara några få vänner. UP är däremot lika social som alltid, han skulle aldrig tacka nej till en tillställning och vill ha så mycket folk omkring sig som möjligt. ÅG och LO är personer han har känt i några år och han har en helt annan relation till dem än jag.

Mitt första intryck av dem båda var faktiskt bra, men det gick över när LO kom igång med att prata om båtutflykter som hon, UP och hans ex, den gifta otrogna människan, och några fler hade gjort och hur otroligt mysigt och trevligt det hade varit. ÅG tyckte jag bra om tills hon började prata om vilken fantastisk connection hon och UP hade på dansgolvet och att det var något speciellt mellan dem, och när hon hade upprepat det för mig för femte gången tyckte jag rent illa om henne och det intrycket har inte gått över än. Alltså känner jag ingen anledning att följa med för att fira deras födelsedagar.

Men ändå - när jag satt på bussen och åkte hem slog det mig bara - vad är det vi håller på med egentligen? Det är fredagkväll, jag åker hem ensam och UP går ut för att fira två tjejer som har fyllt år. Vi är inte tillsammans, för han vill inte stanna hemma och jag vill inte gå ut. Vi drar åt varsitt håll och reflekterar knappt över det. Är det så vi ska leva tillsammans? UP är där och jag är här. Det är ju inte det vi vill.

UP kom hem sent och jag var inte glad. Det blev ännu en urladdning, men sedan var det i alla fall ur världen.

Igår hade vi ännu ett jättelångt samtal. Den gången gällde det UP's alla resor, som har kommit upp till diskussion alltför många gånger. Jag kom till en insikt på lördagen och det var att vi kommer inte att komma överens i den här frågan. UP kommer inte att ändra sig, han kommer inte att vilja resa mindre, eftersom han kan göra det. Och jag kommer aldrig att kunna känna mig glad över det. Jag kommer inte att uppskatta att han gång på gång åker iväg på egen hand.

Alla gånger jag har tagit upp diskussionen igen så har mitt syfte varit att försöka hitta en lösning som fungerar för oss båda. Jag har önskat att vi ska lära oss att förstå varandras synsätt här, att jag ska förstå varför UP åker iväg och han varför jag inte tycker det känns bra. Den punkten har vi klarat. Vi förstår varandra väl.

En annan önskan jag har haft är att vi ska komma fram till ett gemensamt förhållningssätt i den här frågan. Att nästa gång det här inträffar, nästa gång en resa blir aktuell, så ska vi kunna ha ett gemensamt synsätt som känns tillräckligt bra för oss båda. Jag vill inte hindra UP från att göra någonting, egentligen. Egentligen vill jag att han ska göra allt han vill. Men min utopi, min drömbild är ändå att han inte ska ha så lätt att så snabbt tacka ja till allt som kommer i hans väg, med eller utan mig. Min drömbild är att UP ska välja det han helst önskar, och att det ska vara jag och inte en partyresa med kompisarna.

Jag kan förstå att man vill resa bort om man har specialintressen, eller om själva resan är något unikt och speciellt som inte går att göra någon annanstans, eller med något annat sällskap. Jag har inget problem att förstå det. Men varken Lysekil eller Kroatien har något med specialintressen att göra. Det är två partyresor med kompisgängen, punkt. Inget mer än så. Jag skulle kunna förstå om UP ville göra en resa med sin familj, sin mamma eller sin bror. Jag skulle tusen gånger hellre se att han gjorde det än att resa bort och partaja med kompisarna. Jag skulle kunna förstå om UP gjorde kanske ett par resor per år. Men fyra eller fem gånger per år, det är mer än vad som känns bra för mig.

För mig hade det inte varit så självklart att tacka ja till allt, för det jag helst vill är ju att få uppleva livet med UP. Det är roligt även med andra, men det är inte samma sak, och om det skulle vara många saker som UP inte kan delta i så skulle jag hellre då vänta tills han kunde följa med, just för att få uppleva det med honom. För mig är det inte samma sak att jag reser bor själv och sedan kommer hem och bara berättar för UP hur det var. Jag vill ha honom där med mig i stället. Men han tänker inte riktigt så.

Det jag till slut har kommit fram till är att jag och UP inte kommer att komma överens i den här frågan. Jag kommer inte att ändra mig och UP kommer inte att ändra sig. Så jag har sagt till UP att vi får komma överens om att inte vara överens. Vi får inse och acceptera att det här är ett missnöje som vi kommer att få leva med. Att nästa gång en resa blir aktuell så kommer samma känslor att bubbla upp igen, men den gången kommer vi inte att behöva diskutera det, för vi kommer att veta att diskussionerna ändå inte leder till någonting. Det är den punkten vi har kommit till nu. UP kommer att åka till Lysekil och till Kroatien, och det är en besvikelse för mig. UP frågade mig hur länge jag tänker vara besviken över det här och jag sa att det kommer jag nog att vara tills ett tag efter att Kroatien-resan är över, tills jag vet vad den har lett till. UP började protestera och säga att det inte är någon idé att gå runt och vara besviken, det leder bara till negativa saker för oss båda, och jag kontrade med att fråga hur länge han tänker gå runt och vara besviken över hur det tog slut mellan honom och hans förra sambo. Tills han dör? I fyrtio år till? Tills i morgon? Då blev han tyst, för han inser också att vara besviken över något inte är detsamma som att gå runt och ständigt tänka på det och känna sig ledsen i största allmänhet. Det är en annan sak. Bara för att man har släppt något så betyder inte det att man inte kan vara besviken över hur det har gått till.

UP pratade om att det är som ett prioriteringskonto. Att för mig handlar det kanske inte så mycket om resorna i sig som om hur jag uppfattar att han prioriterar mig gentemot andra. Han sa att han ser Lysekil som en enkel resa, för boendet är gratis och resan dit är så billig. Det må vara sant, men uttaget från prioriteringskontot är desto större. Och hur stort uttaget för Kroatien är, det kan jag inte ens beskriva. Det är gigantiskt.

Det jag hoppas är att nästa gång en resa dyker upp så kommer jag bara att rycka på axlarna och säga "jaha". Det betyder inte att jag inte kommer att känna något. Bara att jag inte orkar bry mig, för det leder ändå ingen vart.

2008-05-22

Jag klarar det inte
Igår körde jag mitt tredje träningspass på raken. Det funkade men jag kände ändå att jag var trött i kroppen, att det är dags för en vilodag. Men jag har anmält mig till ett pass på fredag ändå. Jag har nått mitt veckomål men lite till är ännu bättre.

Jag åkte hem till UP på kvällen. Det gick inte lika bra. Jag kunde inte hålla mig ifrån ämnet Kroatien och vi förstörde enkelt större delen av kvällen med att prata om det, om resor och känslor i allmänhet. Jag börjar tänka att jag kanske inte klarar att vara med en person som UP. Jag behöver massor av bekräftelse, eftersom jag har usel självkänsla och inte har jobbat upp den till en bra nivå ännu. UP ligger ljusår före mig i den processen, och han har dessutom massor av vänner, varav säkert hälften är tjejer. Utöver alla dessa tjejkompisar har han haft ett antal tidigare flickvänner och gemensamt med tjejkompisarna är att han alltid talar så väl om dem. De verkar ha alla fördelar, till skillnad från mig som ständigt säger och gör fel saker.

Jag vet inte om jag klarar det.

Jag vet inte om jag klarar att stanna hemma och vänta när UP åker till Lysekil och till Kroatien. Jag vet inte om jag klarar att stå kvar och bete mig som att allt är som vanligt när han kommer hem igen. Jag är ärligt talat inte säker på att jag har den styrkan.

Vi har kört fast igen och det gör oss lika ledsna båda två. UP sa igår att när han anmälde sig till resan så kunde han inte ana omfattningen av hur dåligt jag skulle må av det. Han har föreslagit att vi ska gå och prata med någon, för vi är för viktiga för varandra för att kasta bort vår relation över en sådan här sak.

Egentligen handlar det ju inte så mycket om själva resan, utan för mig handlar det mer om vad den symboliserar. För mig innebär resan att UP väljer bort mig, eftersom han har roligare med sina vänner än om han stannar hemma med mig en vecka. För mig handlar det om känslan av att jag inte räcker till. Att det finns så mycket som UP behöver i sitt liv som jag aldrig kan ge honom tillräckligt av. Att han alltid har andra att vända sig till när jag inte räcker till. Och hur värdelös det får mig att känna mig, särskilt i kombination med att se UP med ledsna ögon ännu en gång. För så ser han ju aldrig ut när han är med sina vänner.

Jag märker hur jag åter börjar dra mig undan från folk, för att jag inte orkar, för att jag mår så dåligt. ÅG och LO ska ha after work på fredag för att fira att de har fyllt år. UP är bjuden med respektive, men jag vill bara inte gå dit. Jag vill inte träffa dem, för jag kan inte slappna av i det sällskapet. Jag känner mig inte bekväm eller rätt där, jag litar inte på dessa personer och jag tycker inte alltid om den UP blir när han är med dem. Det är helt enkelt inte människor jag vill ha till vänner och då föredrar jag att undvika dem helt och hållet.

Samma sak med andra av UP's vänner, eller av våra gemensamma vänner. Stora sällskap där UP är i sitt esse, omtyckt och populär och efterfrågad hos alla. Sällskap där jag försvinner, där jag bara deppar ihop och helst av alla bara vill gå och gömma mig någonstans, för att jag inte orkar kämpa och skrika för att bli sedd och hörd. De enda personer jag vill umgås med nu är mina gamla vänner, de som har känt mig länge och funnits hos mig i både vått och torrt. Det är dem jag litar på, de som accepterar och uppskattar mig för den jag är i mig själv och inte för att jag är UP's flickvän. Det är dem jag vill ha i mitt liv. De andra är bara på låtsas, de är bara till låns och dem kan jag klara mig utan.

Jag sa till UP igår att han måste se till att göra Kroatien till sitt livs bästa semester någonsin, för så mycket som den resan har kostat oss i glädje så måste han åtminstone lova att få valuta för det vi har betalat när han väl är där.

Och sedan kommer det underbara också. Att UP lagar middag till mig så att jag bara kan sätta mig ner och vila efter träningen. Att han tar fram sin gitarr och spelar för mig så att mitt hjärta svämmar över av alla känslor. Att han spelar Ted Gärdestads vackra "För kärlekens skull", den som har blivit vår egen sång, och dansar med mig i vardagsrummet. Att jag ser att han känner så starkt för mig att han blir alldeles tårögd. Vi kan ju inte förlora det. Det får vi bara inte.

2008-05-21

Inspiration och viljekraft
Jag sprang iväg på lunchen för att höra en föreläsning med den fantastiska Renata Chlumska. Hon är en förebild för mig och det intrycket förstärktes ännu mer. En otroligt söt tjej och skicklig talare som verkligen fick med sig publiken från första stund, precis en sådan person som jag skulle vilja ha till vän.

Renata berättade om sina olika expeditioner, från Himalaya och Mount Everest till cykel- och paddlingsturen runt hela USA som tog totalt 439 dagar. Jag blev enormt inspirerad av henne. Hon pratade om att det egentligen inte spelar så stor roll hur vältränad du är. Huvudsaken är att du bestämmer dig, att du har viljan och tron på att lyckas. Hon sa själv att om hon kan så kan även andra och jag tänkte att om hon kan så kan även jag.

Det kändes helt fel att gå tillbaka till kontoret efter lunchen, sitta framför datorn och längta ut. Det finns ju så mycket mer i livet, så mycket mer att uppleva och göra i världen. Min träning nu är fokuserad på Kilimanjaro. När jag cyklar på som mest intensivt brukar jag visualisera mig själv när jag tar mig de där sista metrarna upp till toppen. Jag ser att jag lyckas och jag bestämmer mig för att jag kan, för att det ska hända en dag. Omöjligt finns inte, det är bara vilja och tro.

Renata är precis en sådan förebild jag vill ha. Hon är någon att inspireras och lära sig av.

2008-05-21

Det går bra!
Gårdagens träning igår gick lysande! Jag kör på med min strategi om att köra lätta vikter på benen - jag får så pass mycket benträning av cykelpassen så det räcker med det. Men jag la på extra vikter på både triceps och axlar och det funkade bra även om det var tungt. Jag är så glad att det går framåt! Som jag känner mig nu skulle jag nästan vilja träna varje dag, bara för att det går så bra och är så roligt.

Hemma hade jag en ganska lugn kväll, jag åt middag och tog sedan tag i min enorma strykhög. Jag hann inte med hela högen men blev i alla fall klar med alla kläder, dukar och gardinerna till sovrummet som är på plats nu igen. De är faktiskt ljusare och finare än innan så det behövdes nog.

Med jobbet känner jag lite att jag står och stampar nu. Jag har flera längre projekt att ta tag i och det är roligt men samtidigt lite frustrerande att inte få resultat snabbare. Som alltid handlar det också om input och beslut från andra så det är bara att vänta och vänta... som vanligt.

2008-05-20

Släppa taget
Min träning går bra nu. Jag har hållit mig på tre pass per vecka nu under en period och det går bra. Samtidigt försöker jag tänka ännu mer på vad jag äter, tar mindre portioner och drar ner på kolhydrater som bröd, pasta, ris och potatis. Jag vet inte om jag direkt har blivit smalare ännu men det känns som att jag går åt rätt håll ändå.

Med UP känns det bra också. Vi har det underbart tillsammans så länge vi inte pratar om Kroatien. Jag vet att saker och ting inte kommer att bli som jag önskar här. UP kommer att åka dit och jag måste acceptera det. Jag måste släppa taget om honom den här gången och min enda farhåga är att jag kommer att göra det på bekostnad att jag slutar bry mig helt, att jag blir likgiltig. Att inte bry sig kan inte vara bra så jag hoppas att det inte kommer till den punkten heller. Det är en svår balansgång.

Igår kom UP hem till mig efter träningen. Vi åt middag och tog en kvällspromenad i Nacka Strand. Vi har börjat prata om att resa till Skottland i sommar, hyra en bil och åka runt i någon vecka och kanske kombinera det med några dagar i London om vi kan få någorlunda bra flygpriser. Jag önskar att jag kände lite mer entusiasm och glädje inför det. Det kan bli jättebra, men allt som har hänt gör att jag ändå inte ser fram emot det till fullo. Jag hoppas det blir bättre snart.

2008-05-19

Inte så mycket party
Jag har helt kommit av mig i utgång och festande. Det är både bra och dåligt antar jag. Det kan bli lite billigare, och det är bra. Nackdelen är att jag inte träffar lika mycket folk, men märkligt nog saknar jag dem knappt heller. Det kanske är en del i min strategi om att välja rätt människor att vara med, och välja bort andra.

I fredags valde jag att gå och träna efter jobbet. Jag kände mig inte så stark i benen som jag brukar men det var ett skönt pass ändå. Jag åkte hem till UP efteråt. Vi handlade och lagade en underbar vårmiddag och slappade på kvällen.

På lördagen hade UP herraktivitet, middag och något påhitt på dagen. Jag åkte till mina föräldrar, där det i vanlig ordning blev en massa diskussioner om ekonomi, om min och UP's framtida bostad och annat. Det tröttar ut mig att gång på gång inse att mina föräldrar inte tror att jag kan tänka själv utan att de alltid måste tala om för mig vad jag ska göra och tänka. De behandlar mig fortfarande som en oförståndig, naiv treåring och det driver mig till vansinne.

På kvällen åkte jag in till stan för att träffa JP och EE. Vi åt middag på Grappa och gick sedan vidare och tog en drink på Mellow. Det blev en riktigt trevlig kväll, bortsett från när EE och JP började prata om Kroatien och om hur fantastiskt det är där. Jag är säker på att UP kommer att ha en fantastisk vecka där nere, han kommer inte sakna någonting alls.

På söndagen var det tre visningar. Jag hade nästan trott att söndagen skulle bli DAGEN när vi skulle hitta vår lägenhet. Vi hade tre utmärkta prospekt som jag verkligen trodde skulle kunna vara rätt för oss. Men icke. Den första lägenheten hade en jättekonstig, ombyggd planlösning som jag inte alls tyckte om. Den andra hade utsikt mot en hög kontorsbyggnad som låg bara ett par meter från balkongen. Den tredje var bara tråkig och allmänt intetsägande. Så det blev ingenting nu heller.

Jag var dödstrött efter att ha sovit extremt dåligt på natten och efter visningarna åkte vi hem till UP, låg i soffan och tittade på en film och åt godis. Det räckte utmärkt som aktivitet för mig den dagen. Om bara helgerna var lite längre.

På kvällen kom vi igång med att prata lite resor igen. Nu lutar det åt att vi åker till någon av de brittiska öarna i sommar, hyr en bil och reser runt där. Det kan vara ett bra alternativ för oss som tycker det är dödstrist att ligga och sola. Men inget är bestämt, vi får se hur det blir.

2008-05-16

Noll inspiration
Igår kväll kom UP hem till mig. Vi hade bokat in en kväll för att sitta och planera vår semester. Det gick mindre bra kan man säga. Vi hade ingen inspiration någon av oss. Jag satt och bläddrade igenom den ena katalogen efter den andra och tyckte bara att allt som var lagom långt bort för en veckas semester eller lite mer, lät hur tråkigt och tillrättalagt som helst.

Inget ont om Europa men det känns som att om man har sett en badort så har man sett alla. My idea of vacation handlar mer om att resa runt och uppleva flera saker, se olika platser och framför allt tillbringa så lite tid som möjligt med att ligga på en strand.

Sedan bläddrade jag i katalogerna med resmål längre bort och där var det inga problem att hitta något. Ge mig tre veckor och jag kan utan att tveka räkna upp tjugo platser jag vill åka till, gärna redan i morgon.

Jag kan inte förneka att Kroatien har infekterat hela semesterplaneringen för min del. De gräl som har varit om den resan har fått mig att tappa sugen mer än man kunde ana. Det är synd och jag hoppas verkligen att det går över. Jag hoppas att jag och UP överlever den resan. Han tror det men för mig är det inte lika självklart. Jag tror inte att allt kommer vara precis som vanligt när han kommer hem igen. Det kan det inte vara.

Så det blev ingen framgång med resorna ändå. Vi tittade på lite bostadsannonser i stället och där finns en del som kan vara intressant inför helgen, både hus och lägenheter. Det är bara frågan vad vi helst vill ha av de alternativen.

2008-05-15

Produkten
Igår efter jobbet tränade jag och sedan mötte jag upp UP för att gå på teater. Det var länge sedan vi gjorde något sådant tillsammans. Den här gången blev det föreställningen Produkten, en dryg timmes enmansföreställning med Robin Stegmar. Han imponerade genom att under hela föreställningen spela ett antal roller och ge uttryck för tusen olika känslor och minspel. Han fick med sig publiken från första stund och det var klart underhållande även om själva historien var minst sagt absurd.

Förutom föreställningen var det så skönt att vara med UP, bara vi utan en massa människor som stör och pockar på uppmärksamheten. Vi borde ha mer sådan kvalitetstid. Det är vad jag önskar mig. Mitt i allt finns frågan om jag enbart är galen som inte är glad över att UP väljer att resa bort så mycket utan mig. Jag vet inte vad jag ska tro längre. Förvånansvärt många förstår mig till fullo och det gör att jag inte kan släppa tanken helt.

Jag är ruskigt sugen på att ta tag i inredning och flytt igen. Jag längtar efter att hitta ett hem med UP, att flytta in, välja färger och tapeter, fylla vårt hem med vackra saker. Det kan bli hur bra som helst.

2008-05-14

Riva muren
Allt bråk om resorna har byggt upp en mur mellan mig och UP. Vi har mått riktigt dåligt båda två av det och det har varit så oerhört svårt för oss att hitta en lösning på problemet. Vi kör fast varje gång ämnet kommer upp och nu verkar det som att UP blir arg så fort jag nämner något om det. Jag tappar lusten för att planera för framtiden, för att ens planera semester ihop. Jag orkar inte och det gör inte UP heller.

Men i lördags kväll tror jag faktiskt att vi lyckades riva muren. Vi hade ett extremt ärligt samtal om hur vi känner och hur det påverkar oss. Om våra rädslor, om våra känslor för varandra och för det som händer. Det var tufft men nödvändigt för att kunna riva ner muren som har byggts upp mellan oss och våra känslor för varandra. Det var nog första gången jag hörde UP säga rent ut att han verkligen, verkligen vill att jag ska välja honom lika mycket som jag vill att han ska välja mig. Det var precis det jag behövde höra för att förstå att han är lika angelägen om oss två som jag är. Tidigare har jag alltför ofta känt att det har varit mer på hans villkor.

På söndagen kom smällen igen när UP sa att han fortfarande inte kände sig tillräckligt säker för att börja titta på bostad med mig igen. Det var som att muren bara åkte rakt upp mellan oss igen och det gjorde mig oerhört ledsen, och UP också när han insåg vad han hade sagt och hur jag hade uppfattat det.

Jag vet en sak och det är att jag inte kommer att vänta igen. Jag kommer inte att stå här och avvakta på att UP ska bestämma sig. Antingen satsar vi nu eller inte alls. Jag sa det till UP och han svarade att då är det klart att vi satsar nu. Jag hoppas att det räcker för oss.

2008-05-14

Middag, ölrunda och picknick
I fredags var det middag med våra norska släktingar - Ø's syster och sambo var på besök över helgen och C hade bokat in oss på middag på Mamas and Tapas. Det blev en trevlig kväll med mycket god mat och det är också roligt att se att det är så lätt att prata med norrmännen. Det är lätt att förstå varandra och jag fick en del bra tips på saker att göra om vi nu bestämmer oss för att åka till Norge i sommar.

På lördagen var jag hemma på dagen. Jag fick äntligen tid att ta tag i min gigantiska tvätthög och rev till och med ner gardinerna för att tvätta dem också. det behövdes, jag minns inte ens när det sist blev gjort.

Efter hemmafixandet åkte jag in till stan för att möta UP och Batalj-gänget. Batalj är egentligen inte riktigt min grej. Dagen var perfekt och jag hade hoppats på att UP skulle vara klar med ölrundan tills jag kom, men så blev det förstås inte. Han ville vara med mycket längre än så och eftersom jag själv inte hade något bättre förslag - i vanlig ordning - så blev vi kvar med ölgänget alldeles för många timmar. Först framåt nio på kvällen lyckades jag komma iväg och då följde UP med mig. Vi gick upp till Observatorielunden, som vi otroligt nog aldrig har varit i tidigare. Det är en oupptäckt skatt - otroligt vackert med utsikten över Stockholm eftersom det ligger så högt. Vi pratade en massa och lyckades nog förstå varandra bättre till slut. Det kändes som att vi rev muren till sist.

Även söndagen var en perfekt dag. Jag hade gärna åkt runt och tittat på bostäder men UP kände sig inte helt redo för det. I stället blev det picknick i Vasaparken. Det blev ett ganska stort gäng som dök upp och det var en skön eftermiddag när vi pratade och slappade i solen. Mer sånt vill jag ha.

2008-05-09

Konsten att välja rätt vänner
Igår efter jobbet åkte jag ut till Ekerö med bussen. Jag, CN och AK med lilla dottern var bjudna hem till MvdS på middag. Det var första gången jag var hos MvdS men jag gillade området direkt. Ett lugnt villaområde, granne med åkrar och hästhagar och framför allt en så underbar tystnad så fort jag klivit av bussen. Kanske är det så man ska leva ändå.

Det var otroligt länge sedan vi sågs alla fyra tjejerna, men en så underbar kväll det blev. Jag insåg klart och tydligt skillnaden mellan de här vännerna och dem jag har lärt känna på senare år. Jag har partykompisar som jag har umgåtts av och till med i snart två år och som jag fortfarande egentligen inte alls kan säga att jag känner. Jag vet inte om de verkligen kommer att utvecklas till äkta vänner med tiden. Det är knappt så att jag tror det längre - snarare känns det som att jag har dem till låns en tid av mitt liv.

De tjejerna som jag träffade igår, dem känns det snarare som att jag mycket väl kan komma att ha kvar hela livet. Det är inte dem jag träffar mest, men de tillhör helt klart den grupp av människor som får mig att må som bäst. Under kvällen, när vi satt där och pratade och drack vin och skrattade, så kände jag stundtals hur det bara kvillrade i mig av lycka.

Det är sådan enorm skillnad. Men de nyare vännerna kan jag aldrig slappna av helt. Jag spänner mig och kämpar för att passa in och ofta tar det mer energi än det ger. Med de gamla vännerna kommer jag däremot hem stärkt, gladare än på länge. Inför dem behöver jag aldrig spela några roller. De accepterar mig precis som jag är, med alla fel och brister jag har. Jag duger, jag är bra nog. Det är sådana personer jag ska omge mig med. De andra kan få finnas med i periferin, men det är inte dem jag vill ha närmast mig. Det är en viktig insikt jag har kommit till. Det handlar om att välja rätt, om att göra det jag kan för att må bra.

2008-05-08

Rådvill
Jag har meddelat FK när jag vill ha semester och det var självklart inga problem. Han är bra på det sättet, jag kan meddela honom att jag ska gå en utbildning eller vad det kan vara och han svarar bara "det gör du rätt i". Han uppmuntrar att jag går på seminarier och går kurser och det får mig att växa massor. Få saker ger mig så mycket energi som att utbilda mig och lära mig mer.

När det gäller semesterplanerna är jag däremot lika rådvill som tidigare. Jag och UP har bollat saker fram och tillbaka. Vi har diskuterat, blivit osams och kört i diket jag vet inte hur många gånger. Det enda vi inte har gjort är att komma framåt, komma till ett beslut eller en lösning. Vi tröttar bara ut oss själva mer och mer genom att aldrig bli klara.

Det är lite märkligt. Om jag har möjlighet att resa bort i mer än två veckor, helst tre eller fyra, så kan jag utan problem rabbla upp minst 20 resmål världen över som jag vill åka till. Pratar vi däremot om en kortare resa, en vecka kanske eller något mer i Europa, så har jag ingen aning. Jag är totalt rådvill. Jag kan egentligen inte säga att någonting lockar mer än något annat. Bila längs Norges kust kanske? Eller Skottland, eller Irland? Jag har varit där förut men åker gärna tillbaka. Men nu i sommar? Nja... Frankrike har också varit på tal. Det kanske kan vara något. Jag har ingen aning.

När det gäller UP's resor får jag olika respons från olika personer. Vissa är helt med på hans linje, det är klart att han ska resa när han har chansen. Andra går helt åt motsatta hållet. Jag åt lunch med JP idag och förvånande nog höll hon med mig totalt, nästan ännu hårdare än min egen syn på det. Hon tyckte inte att det var acceptabelt överhuvudtaget. På sätt och vis är det skönt att höra. Det visar i alla fall att jag inte är helt galen.

2008-05-08

Jag - en finanslejoninna
Jag har lärt mig massor den sista veckan. Det började redan i tisdags när jag tillbringade hela dagen ute på Stockholmsbörsen. Jag gick en introduktionsutbildning i finans- och aktiekunskap och antecknade nog minst tio sidor bara under en enda dag. Det var väldigt nyttigt och intressant och jag blev nyfiken på att lära mig mer. UP kallade mig för sin finanslejoninna när jag berättade om allt jag lärt mig om finansvärlden.

Igår var det ett betydligt mindre intressant heldagsseminarium om EPiServer. Det behandlade mest en massa olika fallstudier och kändes inte särskilt relevant för mig tyvärr. Jag fick i stället bara alldeles för mycket tid över för att tänka på annat och det brukar sällan vara nyttigt för mig. Jag halkar så lätt ner i mörka tankar och dystra funderingar när jag har för mycket tid.

På kvällen var det seminarium igen, om säljretorik den här gången. Inte heller det var särskilt bra. Jag lärde mig ingenting nytt och det enda som var värt att minnas från seminariet var att ord bara är ord tills handling har bevisats. Det är inget nytt men ändå värt att påminnas om med jämna mellanrum.

UP var med på retoriken och efter seminariet åkte vi till Slussen och tog en drink på Gondolen. Det är väldigt trevligt där och vi enades om att gå dit och äta en svindyr middag på vår 18-månadersdag om ett par veckor. Det är något jag ser fram emot.

2008-05-05

En söndag på Djurgården
Helgen har varit lugn. Det har inte hänt mycket förutom ett besök hos mina föräldrar i lördags. C kom dit också och nu är det ingen tvekan om att hon är gravid. SSH var här också så jag passade på att svänga förbi hos hennes pappa när jag ändå var i Sollentuna. Det var skönt att se henne. Livet är enkelt, hon förstår mig så väl, bättre än de flesta.

På söndagen slog sommaren till på allvar. Jag och UP sågs i stan och tog en tur ut på Djurgården. Vi la oss på en filt på en brygga och bara njöt av solen och värmen och vattnet som kluckade under oss. UP hade med sig picknick som vi dukade upp och vi avslutade med att spela kubb. Vi är extremt dåliga på kubb båda två och hann inte ens klart förrän en parkeringsvakt kom och jagade bort oss.

Efter spelet åkte vi och ställde bilen borta vid Oscarskyrkan och tog en lång promenad längs Djurgårdskanalen. Det är bra lågintensiv träning och det behöver vi båda två.

2008-05-05

Tänk att
I fredags satt vi vid mitt köksbord efter middagen. UP bara såg och såg på mig och sa att jag är så fantastisk, att han älskar mig så mycket.

Tänk bara att jag kan få en annan människa att känna så starkt. Det är fantastiskt om något.

2008-05-02

Traditionell Valborg
På Valborg jobbade jag bara halva dagen. Det var jätteskönt och lyxigt att få gå ut i solen redan vid lunch. Jag började med ett besök hos optikern. Efter tusen om och men och efter att ha provat troligen alla bågar som finns hos alla optiker i Stockholm så har jag till slut kommit fram till det bästa alternativet. Självklart är det också det dyraste alternativet. Jag vill inte ens tänka på var prislappen hamnar till slut. Men jag tänker så med glasögon att de ska sitta mitt i ansiktet och jag använder dem varje dag på jobbet, och då ska det vara rätt också. Om en vecka blir de klara. Det blir spännande att se om jag trivs med dem i verkligheten också.

UP mötte upp mig i stan efter optikern. Vi strosade runt lite, åt lunch, gick och tittade i inredningsaffärer och bestämde oss efter ett tag för att fika. Jag var ruskigt sugen på morotskaka och vi gick runt och letade efter ställen som hade det. Till slut fann vi caféet, mitt på Norrmalmstorg. Vi gick fram till kassan för att beställa, varpå tjejen säger att morotskakan givetvis är slut. Efter lite velande bestämde vi oss för var sin bit rabarberpaj med vaniljsås i stället. Det var bara det att pajbiten - som kostade 40 kronor - var löjligt liten och vaniljsåsen smakade kemikalier. UP gick tillbaka med pajen och sa att såsen var dålig, men tjejen bakom kassan svarade bara att det ska smaka så. Till slut gick hon med på att byta ut såsen mot vispgrädde i stället. Nästa gång kan vi nog lika väl bränna upp pengarna i stället. Det fikat var ett totalt slöseri med pengar.

På kvällen var vi bjudna till HT och BC ute i deras nya hus i Täby. BC är höggravid nu, hon har bara drygt en vecka kvar och är rund som en fotboll. Deras hus ser inte mycket ut för världen utifrån, men inuti var det jättestort och klart fräschare än väntat. Jag har svårt att se att jag och UP någonsin skulle kunna behöva ett så stort hus, men de verkade nöjda i alla fall.

Vi var åtta vuxna och nästan lika många barn där, vi åt middag och gick sedan med kvarterets fackeltåg till majbrasan. Jag har inte sett en majbrasa sedan jag var liten, men det var ganska trevligt faktiskt, trots att det regnade. Under fackeltåget pratade jag en del med JSk och det var bra, jag har börjat få en så konstig och negativ bild av honom så det är nyttigt att få chansen att ompröva den lite. Totalt sett var det en ganska trevlig Valborg. Jag kan tänka mig att det är så livet blir när man får barn.