2008-05-28

Att bo eller inte bo
Att säga att jag och UP har haft svårt att hitta en gemensam bostad är dagens underdrift. Vi har letat i över ett halvår nu, tittat på hus och lägenheter i halva Stockholm utan framgång. Det är otroligt tröttsamt och segt att springa runt på visningar varje söndag, att komma dit med förhoppningen att kanske den här gången hittar vi rätt, och sedan inse att nej, det blev inget den här gången heller.

Vi har båda blivit förälskade i området runt Kristineberg och Fredhäll, men där är det väldigt dyrt och relativt svårt att hitta lägenheter som är tillräckligt stora. De vi har gillat har antingen blivit för dyra eller helt enkelt varit för små för oss.

I helgen kastade jag till både min och UP's förvåning fram förslaget att vi skulle renovera upp hans lägenhet och att jag sedan skulle flytta dit. Men igår när jag var på utbildning på börsen insåg jag att det kanske inte kommer att fungera ändå. Jag föreställde mig själv bo ensam i UP's lägenhet när han är i Kroatien och insåg att det är mer än jag skulle klara. För UP har för mycket förflutet i sitt hem. Det hjälper inte att tapetsera om eller ställa dit min soffa för det finns överallt. Bokhyllan med alla CD-skivor med foton, alla hundratals bilder som UP har i sin dator och i byrålådorna. Så många med alla dessa tjejer som har figurerat i hans liv i olika perioder.

Jag fick tjata på UP i minst ett halvår innan han förmåddes plocka bort mappen med bilder på sin ex och andra tidigare relationer och lägga dem så att jag inte såg dem det första jag gjorde så fort vi satte oss vid UP's dator. Det är inte många månader sedan UP äntligen raderade mappen med gamla mail från sin tidigare flickvän, eller plockade undan högen med brev som har legat framme i bokhyllan. Och fortfarande ligger fotot på hans förra sambo överst i byrålådan i vardagsrummet. Då hjälper det inte att byta luckor i köket. Det är alla de där tidigare flickvännerna som måste försvinna för att jag ska trivas.

Jag är inte ute efter att förneka att UP har en historia, likaväl som att jag har det. Jag vet att vi båda har ett förflutet och det är inget konstigt med det. Jag är bara ute efter att slippa få det in my face gång på gång när jag är hemma hos honom. Jag vet att det finns men jag vill inte behöva se det och bli påmind om det hela tiden, och så länge det är kvar så kan jag inte flytta dit. Förnuftsmässigt var det en god tanke, men i hjärtat kan jag ändå inte genomföra den.