2008-05-22

Jag klarar det inte
Igår körde jag mitt tredje träningspass på raken. Det funkade men jag kände ändå att jag var trött i kroppen, att det är dags för en vilodag. Men jag har anmält mig till ett pass på fredag ändå. Jag har nått mitt veckomål men lite till är ännu bättre.

Jag åkte hem till UP på kvällen. Det gick inte lika bra. Jag kunde inte hålla mig ifrån ämnet Kroatien och vi förstörde enkelt större delen av kvällen med att prata om det, om resor och känslor i allmänhet. Jag börjar tänka att jag kanske inte klarar att vara med en person som UP. Jag behöver massor av bekräftelse, eftersom jag har usel självkänsla och inte har jobbat upp den till en bra nivå ännu. UP ligger ljusår före mig i den processen, och han har dessutom massor av vänner, varav säkert hälften är tjejer. Utöver alla dessa tjejkompisar har han haft ett antal tidigare flickvänner och gemensamt med tjejkompisarna är att han alltid talar så väl om dem. De verkar ha alla fördelar, till skillnad från mig som ständigt säger och gör fel saker.

Jag vet inte om jag klarar det.

Jag vet inte om jag klarar att stanna hemma och vänta när UP åker till Lysekil och till Kroatien. Jag vet inte om jag klarar att stå kvar och bete mig som att allt är som vanligt när han kommer hem igen. Jag är ärligt talat inte säker på att jag har den styrkan.

Vi har kört fast igen och det gör oss lika ledsna båda två. UP sa igår att när han anmälde sig till resan så kunde han inte ana omfattningen av hur dåligt jag skulle må av det. Han har föreslagit att vi ska gå och prata med någon, för vi är för viktiga för varandra för att kasta bort vår relation över en sådan här sak.

Egentligen handlar det ju inte så mycket om själva resan, utan för mig handlar det mer om vad den symboliserar. För mig innebär resan att UP väljer bort mig, eftersom han har roligare med sina vänner än om han stannar hemma med mig en vecka. För mig handlar det om känslan av att jag inte räcker till. Att det finns så mycket som UP behöver i sitt liv som jag aldrig kan ge honom tillräckligt av. Att han alltid har andra att vända sig till när jag inte räcker till. Och hur värdelös det får mig att känna mig, särskilt i kombination med att se UP med ledsna ögon ännu en gång. För så ser han ju aldrig ut när han är med sina vänner.

Jag märker hur jag åter börjar dra mig undan från folk, för att jag inte orkar, för att jag mår så dåligt. ÅG och LO ska ha after work på fredag för att fira att de har fyllt år. UP är bjuden med respektive, men jag vill bara inte gå dit. Jag vill inte träffa dem, för jag kan inte slappna av i det sällskapet. Jag känner mig inte bekväm eller rätt där, jag litar inte på dessa personer och jag tycker inte alltid om den UP blir när han är med dem. Det är helt enkelt inte människor jag vill ha till vänner och då föredrar jag att undvika dem helt och hållet.

Samma sak med andra av UP's vänner, eller av våra gemensamma vänner. Stora sällskap där UP är i sitt esse, omtyckt och populär och efterfrågad hos alla. Sällskap där jag försvinner, där jag bara deppar ihop och helst av alla bara vill gå och gömma mig någonstans, för att jag inte orkar kämpa och skrika för att bli sedd och hörd. De enda personer jag vill umgås med nu är mina gamla vänner, de som har känt mig länge och funnits hos mig i både vått och torrt. Det är dem jag litar på, de som accepterar och uppskattar mig för den jag är i mig själv och inte för att jag är UP's flickvän. Det är dem jag vill ha i mitt liv. De andra är bara på låtsas, de är bara till låns och dem kan jag klara mig utan.

Jag sa till UP igår att han måste se till att göra Kroatien till sitt livs bästa semester någonsin, för så mycket som den resan har kostat oss i glädje så måste han åtminstone lova att få valuta för det vi har betalat när han väl är där.

Och sedan kommer det underbara också. Att UP lagar middag till mig så att jag bara kan sätta mig ner och vila efter träningen. Att han tar fram sin gitarr och spelar för mig så att mitt hjärta svämmar över av alla känslor. Att han spelar Ted Gärdestads vackra "För kärlekens skull", den som har blivit vår egen sång, och dansar med mig i vardagsrummet. Att jag ser att han känner så starkt för mig att han blir alldeles tårögd. Vi kan ju inte förlora det. Det får vi bara inte.