2008-05-26

Tillsammans eller bara bredvid varandra?
I fredags hade UP blivit inbjuden till att fira ÅG's och LO's födelsedag. "Ta gärna med din respektive" stod det i smset, men jag har svårt för ÅG och LO känner jag knappt så jag valde att tacka nej. Jag tränade och åkte sedan hem och hade en lugn kväll för mig själv.

Det är konstigt men det är som att jag inte längre har samma behov av att ha andra människor omkring mig. Jag trivs bra i mitt eget sällskap och för mig är det fullt tillräckligt att vara med bara UP, eller kanske bara några få vänner. UP är däremot lika social som alltid, han skulle aldrig tacka nej till en tillställning och vill ha så mycket folk omkring sig som möjligt. ÅG och LO är personer han har känt i några år och han har en helt annan relation till dem än jag.

Mitt första intryck av dem båda var faktiskt bra, men det gick över när LO kom igång med att prata om båtutflykter som hon, UP och hans ex, den gifta otrogna människan, och några fler hade gjort och hur otroligt mysigt och trevligt det hade varit. ÅG tyckte jag bra om tills hon började prata om vilken fantastisk connection hon och UP hade på dansgolvet och att det var något speciellt mellan dem, och när hon hade upprepat det för mig för femte gången tyckte jag rent illa om henne och det intrycket har inte gått över än. Alltså känner jag ingen anledning att följa med för att fira deras födelsedagar.

Men ändå - när jag satt på bussen och åkte hem slog det mig bara - vad är det vi håller på med egentligen? Det är fredagkväll, jag åker hem ensam och UP går ut för att fira två tjejer som har fyllt år. Vi är inte tillsammans, för han vill inte stanna hemma och jag vill inte gå ut. Vi drar åt varsitt håll och reflekterar knappt över det. Är det så vi ska leva tillsammans? UP är där och jag är här. Det är ju inte det vi vill.

UP kom hem sent och jag var inte glad. Det blev ännu en urladdning, men sedan var det i alla fall ur världen.

Igår hade vi ännu ett jättelångt samtal. Den gången gällde det UP's alla resor, som har kommit upp till diskussion alltför många gånger. Jag kom till en insikt på lördagen och det var att vi kommer inte att komma överens i den här frågan. UP kommer inte att ändra sig, han kommer inte att vilja resa mindre, eftersom han kan göra det. Och jag kommer aldrig att kunna känna mig glad över det. Jag kommer inte att uppskatta att han gång på gång åker iväg på egen hand.

Alla gånger jag har tagit upp diskussionen igen så har mitt syfte varit att försöka hitta en lösning som fungerar för oss båda. Jag har önskat att vi ska lära oss att förstå varandras synsätt här, att jag ska förstå varför UP åker iväg och han varför jag inte tycker det känns bra. Den punkten har vi klarat. Vi förstår varandra väl.

En annan önskan jag har haft är att vi ska komma fram till ett gemensamt förhållningssätt i den här frågan. Att nästa gång det här inträffar, nästa gång en resa blir aktuell, så ska vi kunna ha ett gemensamt synsätt som känns tillräckligt bra för oss båda. Jag vill inte hindra UP från att göra någonting, egentligen. Egentligen vill jag att han ska göra allt han vill. Men min utopi, min drömbild är ändå att han inte ska ha så lätt att så snabbt tacka ja till allt som kommer i hans väg, med eller utan mig. Min drömbild är att UP ska välja det han helst önskar, och att det ska vara jag och inte en partyresa med kompisarna.

Jag kan förstå att man vill resa bort om man har specialintressen, eller om själva resan är något unikt och speciellt som inte går att göra någon annanstans, eller med något annat sällskap. Jag har inget problem att förstå det. Men varken Lysekil eller Kroatien har något med specialintressen att göra. Det är två partyresor med kompisgängen, punkt. Inget mer än så. Jag skulle kunna förstå om UP ville göra en resa med sin familj, sin mamma eller sin bror. Jag skulle tusen gånger hellre se att han gjorde det än att resa bort och partaja med kompisarna. Jag skulle kunna förstå om UP gjorde kanske ett par resor per år. Men fyra eller fem gånger per år, det är mer än vad som känns bra för mig.

För mig hade det inte varit så självklart att tacka ja till allt, för det jag helst vill är ju att få uppleva livet med UP. Det är roligt även med andra, men det är inte samma sak, och om det skulle vara många saker som UP inte kan delta i så skulle jag hellre då vänta tills han kunde följa med, just för att få uppleva det med honom. För mig är det inte samma sak att jag reser bor själv och sedan kommer hem och bara berättar för UP hur det var. Jag vill ha honom där med mig i stället. Men han tänker inte riktigt så.

Det jag till slut har kommit fram till är att jag och UP inte kommer att komma överens i den här frågan. Jag kommer inte att ändra mig och UP kommer inte att ändra sig. Så jag har sagt till UP att vi får komma överens om att inte vara överens. Vi får inse och acceptera att det här är ett missnöje som vi kommer att få leva med. Att nästa gång en resa blir aktuell så kommer samma känslor att bubbla upp igen, men den gången kommer vi inte att behöva diskutera det, för vi kommer att veta att diskussionerna ändå inte leder till någonting. Det är den punkten vi har kommit till nu. UP kommer att åka till Lysekil och till Kroatien, och det är en besvikelse för mig. UP frågade mig hur länge jag tänker vara besviken över det här och jag sa att det kommer jag nog att vara tills ett tag efter att Kroatien-resan är över, tills jag vet vad den har lett till. UP började protestera och säga att det inte är någon idé att gå runt och vara besviken, det leder bara till negativa saker för oss båda, och jag kontrade med att fråga hur länge han tänker gå runt och vara besviken över hur det tog slut mellan honom och hans förra sambo. Tills han dör? I fyrtio år till? Tills i morgon? Då blev han tyst, för han inser också att vara besviken över något inte är detsamma som att gå runt och ständigt tänka på det och känna sig ledsen i största allmänhet. Det är en annan sak. Bara för att man har släppt något så betyder inte det att man inte kan vara besviken över hur det har gått till.

UP pratade om att det är som ett prioriteringskonto. Att för mig handlar det kanske inte så mycket om resorna i sig som om hur jag uppfattar att han prioriterar mig gentemot andra. Han sa att han ser Lysekil som en enkel resa, för boendet är gratis och resan dit är så billig. Det må vara sant, men uttaget från prioriteringskontot är desto större. Och hur stort uttaget för Kroatien är, det kan jag inte ens beskriva. Det är gigantiskt.

Det jag hoppas är att nästa gång en resa dyker upp så kommer jag bara att rycka på axlarna och säga "jaha". Det betyder inte att jag inte kommer att känna något. Bara att jag inte orkar bry mig, för det leder ändå ingen vart.