2010-06-30

... och en bra
Det känns som att jag inte har haft mycket roligt att berätta om på sista tiden. Bara sjukdomar och depressioner, liksom. Inte särskilt upplyftande. Men igår fick jag en fantastiskt rolig nyhet från RL. Han berättade att det går hur bra som helst med katterna, Saga har skött sig perfekt och när RL och AJ är hemma får katterna gå ut ensamma med nya halsband med adresslappar. Inte för att de hittills har lämnat den stora tomten, men man vet aldrig - ju modigare och mer hemmavana de blir desto längre kommer de kanske att våga gå. Det här är en fantastiskt bra nyhet för mig för nu vet jag att katterna har ett andra hem där de dverkligen trivs och där vi kan lämna dem om vi själva ska resa bort eller något. Nu kan det äntligen bli delad vårdnad på riktigt - perfekt!

På eftermiddagen åkte jag ut till Täby för att hämta min brudklänning hos sömmerskan. Hon har tagit ut den bara lite, 1,5 cm ungefär, och hon trodde det skulle räcka. Men jag tyckte fortfarande att klänningen kändes i tajtaste laget - kanske för att det också var stekande varmt och jag var alldeles svettig så klänningen kändes extra mycket som ett korvskinn på mig. Men jag bad henne i alla fall ta ut någon centimeter till så nu hoppas jag att det ska räcka så att klänningen blir färdig.

På vägen från Täby passade jag på att åka förbi mamma och Maja när jag ändå var norr om stan. De hade det bra även om det var i varmaste laget. Jag stannade en stund, åt lite, pratade, tog hand om Maja. Det är bra att mamma har henne särskilt nu när pappa också är bortrest. Vi får se när han bestämmer sig för att åka hem och ta tag i läkarundersökningen. Både jag och mamma har en känsla av att han mycket väl kan säga till läkaren att han mår bra nu, bara för att han inte ska behöva åka tillbaka hit. Det är hans misstag i så fall men det är ett misstag han mycket väl kan komma att göra, tyvärr.

Till min förvåning har jag äntligen fått svar från SS. Hon föreslog att vi skulle träffas på söndag. Vi får se om det blir av - jag vet av erfarenhet att man måste hålla det öppet in i det sista när det gäller henne. Nu har i princip alla våra inbjudna gäster svarat på bröllopsinbjudan. Undantaget är min kusin HWi och hans pappa BWi. Jag är inte förvånad över BWi, där hade jag blivit mer överraskad om han hade svarat. Men HWi tackade ju ja till C's bröllop så jag tycker att han åtminstone skulle kunna svara någonting alls även till mig. Men så är det, man vet aldrig hur folk resonerar.

Något som verkligen är dags att ta tag i nu är min och U's semester för året. Dels gäller det våra två veckor i slutet av juli och dels är det veckan direkt efter bröllopet när vi ska hitta på någonting. Dessutom måste vi planera för resan till Ecuador senare framåt vintern, den är också dags att boka nu. Mest akut är i alla fall planerna för juli. U har Eurobonuspoäng som går ut idag och de måste användas på något sätt. Man får helt klart mest för poängen om man använder dem till en flygresa och jag kan tänka mig att till exempel boka flyg till London och bara åka dit i några dagar. Vi har pratat om att fjällvandra i Norge också och det tycker jag låter skönt, förutsatt att vi bor i tält. Poängen med att vandra är ju att det ska vara billigt, och att bo i stugor som de flesta gör i Norge kostar lika mycket som att bo på hotell. För det priset kan jag lika väl bo på hotell på riktigt någon annanstans... ja, vi måste fundera, och vi måste fundera och besluta snabbt!

2010-06-29

Dåliga nyheter
Läkaren i Nyland hittar inget fel på pappa. Eller rättare sagt, hon hittar något fel men hon kan inte hitta orsaken. Hon har gett honom rådet att omgående åka tillbaka hit och söka sig till en specialist här nere i stället. Inte roligt att höra och jag kan bara tänka mig hur negativ pappa kommer att vara efter det här. Han som hatar Sollentuna, han hatar allt här, allt här är det värsta stället på jorden och ingenting kan vara hemskare än att behöva vara här en hel sommar. Och så vidare. Jag hoppas att läkaren i Stockholm, vem det nu blir, hittar felet och kan åtgärda det. Jag ringde C som är på semester på Åland med familjen och bad henne ringa direkt till läkaren i Nyland för att höra vad som egentligen är gjort och hon tyckte förstås att det lät jättejobbigt. Jag tror inte hon ringer.

Igår meddelade SS via ett mycket kort sms att hon är dålig och inte kommer på bröllopet. Det är verkligen dåliga nyheter. SS har i princip hållit sig osynlig för mig sedan sitt 40-årskalas i början av maj så jag har inte vetat hur hon mår, mer än via korta rapporter från JP som SS har hört av sig till. När SS först berättade om sin sjukdom sa hon att vårt bröllop i augusti skulle bli det första delmålet, då skulle hon vara med och till årsskiftet skulle hon vara frisk. Om hon redan nu kan säga att hon inte kommer vara frisk nog i augusti så säger min magkänsla att hon har fått dåliga nyheter och det gör mig skräckslagen. Hon måste ju klara sig. Något alternativ finns inte. Jag har försökt ringa henne men får så klart inget svar och har nu även skickat sms för att föreslå att vi kan träffas i helgen. Vi får se om hon återkommer.

Träningspasset igår var i alla fall dagens bästa aktivitet. Det var ett bra och mycket hårt pass med bra cyklister och vi på främre raden peppade varandra som vi brukar. Träningen blir verkligen så mycket roligare med rätt sällskap, med en lysande instruktör och medcyklister som är riktigt duktiga och som också utmanar mig att bli bättre. Det är guld värt.

Hemma tittade jag och U helt kort på hotell till bröllopsnatten men hittade ingenting vettigt. Vi hade hoppats kunna använda U's Eurobonuspoäng till hotellet men de enda alternativ som fanns var ointressanta, diverse tråkiga hotell långt ute i förorterna. Då låter jag hellre bli och åker hem till lägenheten och sover i stället. Att bo på hotell på bröllopsnatten är inte heller viktigt för mig. Jag menar, vi kommer dit sent på natten, är förmodligen helt slutkörda och däckar fullständigt och sedan går vi upp och äter frukost och åker därifrån. Det är inte prioriterat för mig att lägga ut pengar på det utan då kan jag hellre göra något annat, kanske gå ut och äta en riktigt fin middag eller använda pengarna till en hotellweekend längre fram i tiden i stället, när vi har tid och ork att verkligen njuta.

I morse åkte jag iväg till Årsta Partihallar för att välja blommor med CB. Där finns hur mycket fint som helst och jag hittade en hel del fina rosor i olika nyanser, från ljusaste rosa till mörkaste rött. Det blir en fin blandning tror jag! Senare idag är det dags att hämta klänningen också, om den passar nu när den är något utsydd. Jag håller tummarna.

2010-06-28

En till
Min allra bästa jobbkompis PR har meddelat att hon ska sluta. Hon har fått jobb på ett annat företag och försvinner efter sommaren. Jag förstår henne - jag har vetat länge att hon har varit på väg och jag är glad för hennes skull att hon nu har fått ett jobb som verkar passa henne som handen i handsken. Jag håller tummarna för att hon ska trivas och hitta rätt men samtidigt är jag självklart ledsen för min egen skull. Jobbet kommer helt klart att bli ännu tråkigare utan någon riktigt bra person att prata med och jag kommer att sakna henne på kontoret. Givetvis får det också mig själv att börja fundera ännu mer över min egen framtid på företaget. Jag tror inte jag vill stanna länge till och för varje dag kommer jag närmare att ta beslutet att börja söka nytt aktivt. Än så länge har jag bara hållit ögonen öppna för att se vad som dyker upp, men snart ska jag nog ta tag i det på allvar. Jag utvecklas inte längre här och då är det dags att gå.

2010-06-28

Pappa
Jag ringde pappa igår kväll. Jag har tänkt hela helgen att jag borde ringa honom, för han ringer ju aldrig mig, och jag skäms över att säga att jag har dragit mig för det för att jag inte har orkat. För jag vet ju hur det blir - jag blir nerdragen i alla problem och all depression och det slutar med att jag mår lika dåligt som pappa gör.

Nu är det som det är. Pappa har varit hos läkaren i Nyland och Sollefteå, men de har inte hittat något fel och hans problem finns kvar. Både mamma, C och jag har sagt till honom att han måste ringa dem igen och be dem göra en bättre undersökning. C har jobbat på hjärtintensiven på Huddinge Sjukhus i många år och vet vad hon pratar om och hon har sagt till pappa exakt vad han ska be läkaren kolla. Jag tycker ändå att det är bättre att hon ringer och pratar med läkaren direkt i stället för att bara pappa ska göra det. C kanske kan ställa rätt frågor på ett annat sätt eftersom hon har den kunskap hon har. Läkaren bör dessutom känna till lite mer om pappas allmäntillstånd - att han är djupt deprimerad till den grad att jag kan tänka mig att han till och med skulle kunna ta sitt eget liv i ren desperation. Han mår fruktansvärt dåligt men vill ändå inte ha hjälp och alla förslag om förbättringar som någon kommer med förkastas bara som skit.

Han äter inte bra. När han är ensam i Ångermanland lever han på dåligt halvfabrikat, som fiskpinnar och pulvermos och knappt någon frukt eller grönsaker. Han köper det billigaste som finns och kvaliteten blir tyvärr därefter. Han är paniskt rädd för att äta fett, trots att han alltid har varit på tok för mager, och häller vatten i filmjölken för att späda ut den - både för att den inte ska bli för fet och för att den ska räcka längre, eftersom allt i hela världen är så fruktansvärt dyrt i hans ögon. Kroppen behöver ju fett för att få energi, men han vet inte det här utan ser bara fett som dåligt och som något som ska undvikas till varje pris.

Kort sagt så mår min pappa riktigt dåligt nu och det gör mig ont att vi, hans familj, försöker så gott vi kan. Vi försöker dra ut honom på aktiviteter, vi ger honom presenter och försöker hjälpa till, men allt faller bara platt till marken. Kläder som vi ger honom i present används inte och ett år senare frågar han om kanske U eller Ö eller någon vill ha plagget i stället. Själv går han i sina trasiga gamla kläder. Det är som att han inte ens vill få det bättre på några villkor.

Igår sa han igen att om han mår så här så kommer han absolut inte orka vara med på vårt bröllop. Jag försökte åter igen svara att det är ju faktiskt två månader dit och det kan ju ha blivit bättre på två månader.
"Ja, vi får väl se om jag ens finns kvar vid den tiden", säger pappa, som han har sagt förr. Och så skrattar han, ett bittert skratt, ungefär som att det han sagt var komiskt och något att skämta om. Om två månader är jag kanske död, det är väl roligt!

Jag vet inte vad jag svara. En del av mig vill bara skrika åt honom att nu räcker det, lägg av, jag slänger på luren och hör inte av mig igen om han inte skärper till sig. Samtidigt är jag rädd att om jag gör det kanske det skickar honom över kanten på riktigt, då kanske han faktiskt gör slag i saken. För hans ord sårar enormt och han fattar det inte, för han tänker inte, han kan aldrig känna något med någon annan än sig själv. Det är bara han och hans misär som gäller och allt annat är irrelevant. Ingen annan är viktig. Jag vet inte vad jag ska göra längre.

2010-06-28

Midsommar i Skåne
I torsdags packade vi in oss själva och TF i TF's bil och styrde kosan söderut. Det har blivit mycket åka bil för mig och U under den senaste veckan - förra helgen till Ångermanland och tillbaka och nu över midsommar var vi i Skåne hos HO och USO som körde sitt traditionella firande som de har gjort de senaste tjugo åren. Jag har bara varit med en gång förut - de senaste två åren har det inte funkat för mig att åka ner eftersom jag har haft katterna hos mig och då har även U valt att stanna hemma. Men i år är katterna hos RL och då åkte vi iväg.

Jag känner egentligen inte det här gänget särskilt väl. Det är människor som U har känt sedan de läste ihop på universitetet i Linköping på 1980-talet. Från början har jag förstått att detta midsommarfirande var ett dunderparty utan dess like, men med åren har de flesta stadgat sig och fått barn och firandet har fått ett annat fokus. Numera är det barnen som är högsta prioritet coh aktiviteterna blir därefter. För min egen del har jag jättesvårt för lekar och deklarerade mig själv som lekfri zon. Jag knallade iväg och bondade med alla gårdens djur i stället - där finns islandshästar, katt, hund, kaniner och höns. Helgen var trevlig och avslappnad i alla fall och jag kom särskilt väl överens med HO och USO. De kommer på bröllopet och ser fram emot det jättemycket, roligt att höra!

Nu är jag tillbaka på jobbet igen - en vanlig, lång femdagarsvecka med jobb. Jag ska i alla fall försöka fokusera på det som är roligt - få så mycket gjort som möjligt och däremellan träna på som vanligt, äta bra och komma framåt i bröllopsplaneringen. Vårt sista svarsdatum var i fredags och föga överraskande är det fortfarande ett antal av gästerna som inte har hört av sig. Vissa tror jag inte kommer att tacka ja, men det vore ju ändå bra att få veta. Andra är nog bara rent slarviga och det är väl egentligen mest pinsamt för dem själva. Nu är det mindre än två månader kvar och det betyder högsta växeln på för att bli klara i tid. I morgon ska jag välja blommor och hämta klänningen hos sömmerskan - ytterligare två punkter som går framåt.

2010-06-23

Add colour!
Jag har köpt en lila ögonskugga idag! Det är inte något jag brukar ha - för mig är det snarare grått, brunt och puderrosa som är vanligt. Men jag testade den lila i butiken, eftersom jag vet att jag faktiskt passar i lila kläder, och se - en hit! Det blev kanonsnyggt till mina blå ögon så jag slog till.

På jobbet är det lugnt och tyst. Det märks att semestrarna närmar sig. Folk jobbar kortare dagar, tar det lugnare. Mailen är nästan helt stilla och det händer i princip ingenting. Skönt eftersom jag ändå inte har någon riktig lust nu men ändå långtråkigt eftersom dagarna går så sakta. Jag har saker att göra men ingen tidspress och då blir det lätt som det blir, alltså inte mycket gjort alls.

Jag har i stället funderat över bröllopet och det som är kvar där. Mitt största stressmoment just nu är det här med musiken, både till vigseln och till festen. Kantorn som ska spela i kyrkan har gjort sig oanträffbar vilket inte förenklar det hela. Vi har i alla fall landat i Gunnar Idenstams Birkalåten som ingångsmusik och Thore Härdelins Delsbo brudmarsch som utgångsmusik. Båda är glada och har bra tempo och känns rätt för oss. Den ena solosången blir Ted Gärdestads fina För kärlekens skull, för den är liksom vår låt, men den andra sången har vi inte kommit fram till ännu. Jag funderar på vanliga fina visor som det ju finns så många av - det måste inte handla om kärlek för mig utan kan även ha ett annat tema. Bara vi får tag i kantorn och bara U kommer framåt med musikanläggning till festen så kommer nog min stressnivå att sjunka betydligt!

I kväll blir det skön cykelträning, antar att det blir som vanligt - alltså så jobbigt så jag nästan stupar. Sedan är det hem och packa som gäller och bara se till att vara redo för avfärd i morgon bitti.

2010-06-23

Två dagar kvar
Om två dagar är det midsommarafton och om två dagar går sista svarsdagen till vårt bröllop ut. Igår när vi tittade igenom listan var det ungefär hälften som hade svarat. Tja, vad ska man säga? Jag tror att en del av dem som inte har svarat ännu tar för givet att vi fattar att de ska komma. En del kommer inte att dyka upp och de kanske inte bryr sig om att svara på grund av det. Andra - ja, de har väl bara glömt. Vem vet. Jag minns vid mitt förra bröllop med RL 2003, då precis som nu fick jag aldrig något svar från PH. När jag frågade henne om hon skulle komma svarade hon att hon trodde att jag förstod att hon skulle komma så att hon därför inte behövde svara. Så kan man också se det. Men det är ju helt klart bättre och enklare för mig och U om folk bara helt enkelt hör av sig så man vet och slipper sitta och ringa runt. Ja ja, sånt är livet!

Träningen igår gick bra, men jobbigt var det. Jag körde styrketräning vid Fridhemsplan och kände mig stark och duktig efteråt. Det blev en enkel middag och sedan körde vi på med sånt som måste fixas - betala räkningar, maila CB om catering och lite andra festarrangemang, fundera över packningen till Skåne i helgen. Vi åker iväg i morgon bitti och är borta till söndag men efter det är det vanliga jobbveckor hela tiden fram tills min semester börjar i slutet av juli. Vardag igen, fast åtminstone sommarvardag!

2010-06-22

Mitt Ångermanland
Ångermanland har alltid varit lite av ett andra hem för mig. Jag har varit där så många gånger och hittar så bra och det har alltid känts bra för mig att komma dit. Jag får tid att andas, får tid att koppla av och samla energi. Så blev det inte den här gången, kan jag säga.

Vår släktgård i Ångermanland har varit obebodd sedan 1990 när min farmor dog. Sedan dess har pappa varit där på somrarna, men gården förfaller likafullt. Målarfärgen flagar av huset och hela byggnaden är i akut behov av renovering. Markerna växer igen och naturen tar tillbaka det som människan har försökt odla. Samtidigt är landskapet så vackert så man tappar andan, tystnaden är rent bedövande - det enda som hörs är vinden som susar i skogen och fåglar som kvittrar överallt. Luften är så frisk och fylld av syre och det är välgörande och avstressande att vara där. Det är en historia för sig.

Den andra delen av historien är min pappa. Han är 71 år och han är utan tvekan den olyckligaste människa jag känner. Jag vet inte vad som har hänt med honom. Förr i tiden, så sent som bara för ett par år sedan när jag sist var i Ångermanland, då var han glad och positiv och fylld av energi när han var där. Nu när han är där är han lika negativ och bitter som när han är i Stockholm under resten av året. Han har liksom gett upp. Han är aldrig glad, totalt ointresserad av allt och alla, och ser precis allt i livet som problem och omöjligheter. Han klagar ständigt över hur dyrt allt är och hur lite pengar han har, men ändå är han till exempel inte ett dugg intresserad av att säga upp det fasta telefonabonnemanget för gården och använda sin mobil i stället, eller av att åtminstone byta från det absolut dyraste abonnemanget som han envisas med att ha till något klart billigare. Han klagar konstant över hur dåligt allting är men är samtidigt helt ointresserad av att förändra något för att få det bättre. U säger att han är som ett självspelande piano - han har hakat upp sig i klagomålen över hur dåligt allt är men vill inte göra något för att få det bättre.

Det här gör mig arg och frustrerad och ledsen. Nu under tiden vi var i Ångermanland så var pappa inte helt frisk. Jag kan förstå att det kan dra ner humöret också. Men ändå. Han bara satt där vid köksbordet och verkade inte ens vela göra någonting. Huset är kallt och rått inomhus, eftersom det inte är uppvärmt under vinterhalvåret när det står tomt. Det finns flyttbara elelement som man enkelt kan slå på genom att bara sätta i en kontakt i vägguttaget. Men det hade pappa inte gjort, utan i stället satt han och frös med jacka på sig inomhus. Han hade inte dragit ifrån några gardiner för att släppa in ljuset, utan det var nerdraget och fördraget och mörkt överallt.

Det är sorgligt också att ingenting förändras i huset. Allt har sett exakt likadant ut sedan jag var liten och sedan farmor dog. Samma saker ligger kvar i skåpen, samma gardiner och dukar är framme. Det enda som förändras är att pappa tar dit diverse saker som mamma inte vill ha kvar hemma i Sollentuna. I stället för att skänka sakerna till välgörenhet eller slänga det som är trasigt så tar pappa med det upp till Ångermanland och samlar på hög där tills det mest liknar ett skrotupplag.

Det gör mig galen rent ut sagt. Jag förstår inte poängen med att ha kvar en massa saker som är trasiga eller fläckiga eller vad det nu kan vara. Jag förstår inte anledningen till att ha en massa olika kaffemuggar som alla är olika, varav hälften är trasiga och kantstötta. Jag förstår inte anledningen till att spara på hundratals dukar och kökshanddukar varav nästan alla är fläckiga eller sönderrivna. Jag förstår inte varför pappa är så totalt emot att göra sig av med sånt som inte är något att ha för någon. Han tror att allt som finns i huset är fint och värdefullt, men det är det inte. Visst, om jag fick fria händer så skulle jag kunna göra det bra och fint och fräscht, genom att helt enkelt städa ordentligt, rensa ut det som är gammalt och trasigt och som egentligen inte får plats utan bara har blivit stående för att det inte får plats någon annanstans. Det finns hur mycket möbler och saker som helst i huset, och allt är för mycket, för trångt, för många. Tusen saker som inte passar ihop, som är fula och gamla och som bara drar ner intrycket. Det är så sorgligt att förstöra ett hus som har sådan potential att bli så fint.

Jag vet att det inte finns pengar. Jag vet att det inte finns tid eller ork eller resurser. Och jag tror också att pappa ständigt brottas med beslutet om han ska sälja gården eller behålla den. Jag och C har ingenting att säga till om. Pappa är ensam ägare och det är han som beslutar om hur det ska bli. Alldeles i närheten finns en jättetrevlig familj med tre barn - pappan i huset har vuxit upp i granngården. De vill gärna köpa gården av pappa och renovera upp den och flytta dit. För min del får de gärna göra det om de kan erbjuda ett rimligt pris. Jag ser hellre det än att allt bara förfaller och till slut blir i så dåligt skick så det bara är att riva alltihop. Det är ju ren kapitalförstöring, som U säger. Och det kliar i mina inredningsfingrar att få börja rensa och göra fint, för det går ju, om pappa bara kunde låta mig förändra någonting.

Jag kom till Ångermanland i tron att jag skulle få energi och glädje och lugn av att vara där. När jag hade varit där i tio minuter kände jag nästan för att bara lägga mig ner och självdö. Jag ville bara ge upp, precis som pappa har gjort. För allt handlar om problem, allt är dåligt, allt är omöjligt. Jag förstår inte hur mamma orkar. Jag förstår inte hur han orkar själv. Han är så besviken över livet och allt är någon annans fel. Hur kan man leva så?

Det gladaste som hände på hela tiden vi var uppe var när grannfamiljen tittade in på en spontan fika på söndagkvällen. De klev på och fyllde köket med barnskratt och glada leenden och energi. Det är så det alltid borde vara i det huset. Det skönaste och mest rogivande på hela helgen var när jag ensam tog en promenad bort över åkrarna tills skogen började. Då kunde jag koppla av och bara andas och fylla lungorna med syre.

2010-06-22

Bröllop i Nordingrå
I lördags, samma dag som kungabröllopet, var det äntligen dags för bröllopet mellan HE och JSk i Nordingrå. Äntligen, säger jag, för HE och JSk har varit helt uppe i sin bröllopsplanering under bra lång tid nu och det måste vara skönt för dem att äntligen ha fått gifta sig!

Nordingrå kyrka ligger otroligt vackert vid vattnet och även på insidan är kyrkan jättefin - inte så stor men ljus och lätt. Det var sammanlagt ungefär 100 gäster och det var verkligen bröllop i dagarna tre - från förfest i HE's föräldrahem på fredagen till brunch på söndagen, som vi dock inte var med på. Innan vigseln i kyrkan var det dessutom förmingel med cider och snittar, och sedan var det dags.

Själva vigseln var fin om än kanske lite mer show än jag är van vid - allt från hyllningskör vid intåget till reggaekör under vigseln. Men jag tror att det passade brudparet, det var deras stil och det är huvudsaken. Jag har aldrig sett JSk se så glad ut som i kyrkan, han såg knappt ut att tro sina ögon när han gick in under inledningen. HE's klänning var fin, inte min stil och jag tycker så klart att min är finare! Men den passade henne och hennes klänning passade också bra i stil med JSk's frockcoat som han hade fått uppsydd i Shanghai fick jag veta.

Efter vigseln åkte vi ett par mil norrut till festlokalen, en lada som brukar användas som danslokal under sommarhalvåret. Regnet höll sig borta under lördagen, men det var kallt! Ladan var inte uppvärmd och det var så där riktigt rått och fuktigt som det kan vara när det har regnat mycket. Framåt natten var det inte mer än fem grader varmt och med den fuktiga råa luften på det så blev det så kallt så jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Jag var glad att jag hade lyssnat på mammas råd att ta med mig min röda ullkappa - jag satt med kofta, sjal och kappa över klänningen men kände mig ändå som en isklump. De flesta tjejer hade bara en tunn sjal över klänningen och öppna skor utan strumpor till det - dem tyckte jag riktigt synd om!

Jag kände egentligen nästan ingen av gästerna men middagen var trevlig ändå. Jag satt mestadels med HE's gamla vänner från Norrland och det var intressant hur deras liv skiljer sig från mitt. Vi var ungefär i samma ålder, kanske var de något yngre, men i princip varenda en av dem var gift och hade barn, många uppåt tioårsåldern. Det kändes lite lustigt, jag som är 37 år och i och för sig ska gifta mig - först nu! - men inte har några barn och i stället drömmer om att åka till Galapagos och Amazonas. Så olika livet kan vara. Bästa underhållningen kom i alla fall från JSk's supermusikaliska familj och bästa talet hölls av hans tioåriga brorsdotter!

Jag hade ärligt talat inte jätteroligt på bröllopet men det hade jag inte heller väntat mig. Jag antar att det hade varit annorlunda om jag hade känt lite fler, men det här var ju också U's vänner i första hand. Hur som helst var det i alla fall intressant att gå på bröllop så här bara ett par månader innan vårt eget. Både jag och U lade märke till olika detaljer på ett helt annat sätt än vi annars har gjort och hittade saker som vi ville ta efter och saker som vi ville göra annorlunda. Det var bra som inspiration för oss och nästa bröllop vi är med på kommer att vara vårt eget. Det är stort!

2010-06-17

Alltid något
Igår upptäckte jag att knölen i bröstet hade kommit tillbaka igen. Ja, den känns som vanligt, alltså som en förstorad ofarlig körtel. Ja, det är sannolikt att det är just vad det är även den här gången. Ja, jag var på kontroll i vintras och då hittades som alltid förut ingenting farligt. Och ja, jag är livrädd som alltid när det händer. Ska jag gå och kolla upp det igen eller lita på att det faktiskt bara är samma gamla körtel som har svullnat upp ännu en gång? Jag blir så ledsen av sånt här, att jag aldrig riktigt kan slappna av och bara njuta av min kropp. Den är lika mycket en källa till oro som till glädje.

Jag har äntligen fått kontakt med SS efter lång tystnad. Hon har varit sämre och tröttare nu när behandlingen fortgår och jag oroar mig för henne förstås. Jag undrar hur det ska sluta.

2010-06-17

Flytt och förändring
Igår hade vi sommarfest på jobbet. Jag hade redan från början tackat nej till festen eftersom jag trodde vi skulle fira pappas födelsedag då, på den rätta dagen. Nu blev det inte så eftersom han åkte iväg till Norrland redan i måndags, men jag valde ändå att inte vara med på festen. Jag hade ärligt talat ingen som helst lust att vara med och trots att jag blev inslängd i festkommittén gjorde jag minsta möjliga för att få planeringen att gå runt.

Mitt val blev i stället träning - ett helt fantastiskt cykelpass som var så jobbigt så jag nästan ramlade av cykeln mot slutet. Vi var inte många deltagare på passet - det märks att det är sommar nu! - men tre av mina trogna träningskompisar var i alla fall där och vi och resten av gänget kämpade på som bara den. Jag hade varit hos kiropraktorn på lunchen och hans rekommendation brukar inte vara att träna så snart efter en behandling, men jag ville verkligen träna och det kändes bra i kroppen så jag körde på. Jag har inte haft någon huvudvärk efter behandlingen, vilket annars brukar vara en klassiker, så so far so good.

Igår kväll var det dags för katterna att flytta hem till RL. De kommer att vara där i några veckor innan RL åker bort i mitten av juli. Då kommer de tillbaka hit, men sedan är det åter dags för sommarlov ute i Svinninge där RL bor nu med sin sambo. De köpte ett fritidshus i höstas och har renoverat det sedan dess. Det är långt ifrån klart och nu är det på gränsen att det faktiskt går att bo där, men RL har i alla fall flyttat in.

För katterna är det förstås en väldigt stor förändring. De har inte träffat RL sedan augusti förra året, men de verkade i alla fall inte rädda för honom. Däremot var de minst sagt skeptiska mot huset som de aldrig har varit i förut, men jag tror ändå att det kommer att bli bra för dem. Huset är litet men har en stor skogstomt inte långt från vattnet, och det är otroligt tyst och lugnt där - knappt några bilar eller människor, men däremot kan det komma rådjur och till och med rävar. Till en början får de gå ut i koppel, men på sikt kan de gå lösa med halsband och det tror jag att de kommer att tycka om. Det är så lugnt där så de har egentligen ingenting de behöver vara rädda för, och det är viktigast av allt. Det kommer bli bra och det känns tryggt.

Det var roligt att träffa RL också - vi hade en hel del att prata om och det känns att han ändå är en gammal vän. Jag är glad att ha honom kvar i mitt liv, trots att vi inte fungerade tillsammans som par. Man lär så länge man lever.

2010-06-17

Snart åker vi
Idag jobbar jag hemifrån och senare i eftermiddag rullar vi iväg norrut, till Ångermanland och vårt älskade Frök, släktgården som har varit i familjens ägo i många, många generationer redan. Min pappa är den första i släkten som inte har varit bofast där på heltid. När jag var liten hade farmor och farfar lantbruk där, med kor, höns, katter, inackorderade hästar och framför allt massvis av åkrar och skogsmark. Det roligaste jag visste var att stå på trappsteget och åka med när pappa körde traktorn och jobbade på åkrarna med farfar och RS.

RS föddes på gården. Hans mamma var piga där och hans pappa försvann iväg till Amerika redan innan RS föddes. RS växte upp på gården och började arbeta där som dräng när han blev äldre. Han var som en extra farfar för mig, i synnerhet som min egen farfar dog redan när jag var tio år. RS var inte biologiskt släkt med oss men jag ser honom i högsta grad som en av familjen. Han fanns liksom alltid där, med sin stillsamma humor och varma hjärta.

Frök har inte varit bebott sedan farmor dog 1990, men pappa tillbringar varje sommar där, från juni till augusti. Det är hans paradis på jorden och jag tror att han med facit i hand önskar att han hade valt att bo där i stället för i Stockholm, som han nog aldrig egentligen har tyckt om. Hans bitterhet över livet i Stockholm har tyvärr bara vuxit med åren och numera är något av det första pappa säger till nya människor att han avskyr Stockholm och livet i Sollentuna och skulle vilja bo var som helst förutom just där. Det är inte roligt för någon att höra och jag tror inte han själv inser hur bitter han låter när han säger så.

Mamma har aldrig trivts i Frök. Jag tror att det har att göra med att hon, liksom jag, hellre ville resa till andra platser än att alltid åka upp dit, som pappa alltid ville göra. Det var med hårt motstånd som pappa lät sig släpas med på andra resor vid enstaka tillfällen under vår uppväxt. En annan orsak till mammas vantrivsel tror jag också var att hon inte helt kände sig accepterad av farmor och farfar. Mamma vägrade bli behandlad som personal när hon var där på somrarna och kände sig tvingad att stå och laga mat och hjälpa till med allt i huset som hon egentligen inte alls var intresserad av. Jag förstod det inte när jag var liten, men nu när jag själv är vuxen kan jag lätt förstå att konflikter kunde uppstå. Mamma åker aldrig med till Frök nu och jag tror att Maja är den perfekta ursäkten för henne att stanna hemma. Så kan det vara, ett långt äktenskap behöver inte alls ha med lycka att göra.

För min del är bröllopet mellan JSk och HE bara en bisak, ett skäl att åka upp. Att vara i Frök är mitt mål med resan, och det är väl också ett skäl till att jag och U inte riktigt är överens om vad vi ska göra där uppe. U vill förstås vara med på varenda aktivitet, från fredagsmys till brunch på söndagen, men för min del hade jag lätt kunnat nöja mig med bara bröllopet och hoppa över resten. Jag vet inte hur vi löser det men det lär bli diskussioner. Pappa har i alla fall meddelat att det är riktigt kallt i Ångermanland så jag ser inte direkt fram emot att sitta i tunn klänning på lördag. Tur att jag inte köpte den lila klänningen - den hade varit alldeles för kall att använda!

2010-06-16

Pappas födelsedag!
Idag fyller pappa 71 år! Det är absurt att mina föräldrar faktiskt börjar bli gamla nu - läskigt och verkligt men ändå livets gång, så som det är. Det innebär också att jag själv börjar bli äldre - jag fyller 38 år i december. Det är inte klokt. När jag var mycket yngre trodde jag absolut att jag skulle ha hunnit längre i livet vid den här åldern. När jag var liten föreställde jag mig att jag skulle ha två eller tre barn redan vid 25 års ålder. Så blev det verkligen inte och med facit i hand är jag förstås glad för det. Frågan är om man någonsin blir redo? Jag vet inte.

Det är lustigt för när jag och U letade bostad och bland annat tittade på villor och radhus ute i Täby - det känns som så länge sedan! - så förfasade vi oss över alla barnvagnsgetton som vi stötte på överallt. Där ville vi verkligen inte bo! Typiskt nog har vi nu ändå flyttat till ett annat barnvagnsgetto, har det visat sig - det känns som att var och varannan person i Luxområdet antingen är gravid eller har småbarn. Vi är ett undantag även här.

Jag styrketränade igår och det gick bra - jag la på extra vikt på ryggträningen och det funkade, även om det var tungt. Däremot känner jag mig svagare i axlarna och det är typiskt dåligt, det måste jag ändra på. På vägen till träningen gick jag och köpte både den gröna och den rosa väskan. Jag kunde inte bestämma mig så det fick bli båda två. Väl hemma tog jag dock ett lika snabbt beslut om att låta den rosa väskan åka tillbaka till affären. Den kändes inte helt rätt när allt kom omkring.

I kväll är det cykelträning, om jag orkar efter kiropraktorn, och efter det ska jag skjutsa katterna hem till RL och det lilla huset som äntligen börjar bli beboeligt efter många månaders renovering. Jag hoppas att det ska gå bra - de har ju inte träffat RL sedan augusti förra året så jag håller tummarna för att de minns honom ändå. Framför allt tror jag att miljöombytet blir bra för Saga i synnerhet - att komma ut på landet och kunna vara ute i naturen är nog precis vad hon behöver, och även Tuva tror jag. Men det kommer att bli otroligt tomt hos oss utan katterna - tur att de inte ska stanna borta för alltid.

2010-06-15

Acceptera varandras olikheter
Gårdagen förflöt som en vanlig måndag. Jag åt lunch med EB och PR och det var roligt att umgås med dem som alltid - jag är verkligen glad att jag har så bra kollegor som dem. PR har bokat en resa till New York till påsk nästa år och gissa om jag är sugen att följa med. Förra tjejresan till New York som hon drog ihop tackade jag nej till för att i stället åka dit med U, men den här gången vill jag verkligen följa med. Jag ska helt klart fundera på det men att jag vill är det ingen tvekan om!

Efter jobbet var det träning, cykel som alltid på måndagar. PA hade en vikarie igår, en kille jag har kört för tidigare och som givetvis inte alls kommer upp i hennes klass, men jag kämpade på ändå och det blev bra träning hur som helst. Idag är det styrketräning på schemat och i morgon blir det cykel igen, om jag klarar det efter mitt lunchbesök hos kiropraktorn - det ser jag också fram emot!

Jag tog en titt på den gröna och den rosa väskan igen efter träningen. Den rosa väskan är nedsatt till 299 kronor nu och det är ju ännu bättre. Men jag kunde inte bestämma mig. Jag gillar egentligen båda men trots det börjar samvetet gnaga - behöver jag dem verkligen? Nej, knappast! Men vill ha? Ja, det är något annat förstås. Jag skulle dessutom vilja uppgradera mitt förråd av nagellack, får se om det blir något av det idag.

Vi har bestämt att åka upp till Ångermanland redan på torsdag eftermiddag och sedan stanna till måndagen. Jag behöver verkligen en paus från jobbet - jag har inte haft en dags semester eller varit bortrest någonstans sedan jag var i London med EE och JP i oktober förra året och nu är jag ärligt talat trött. Trött på jobbet, trött på samma miljö dag ut och dag in. Jag behöver komma iväg lite så nu passar jag på.

Eftersom vi kommer upp en dag tidigare än vi hade tänkt oss så vill U givetvis vara med på "fredagsmyset" som JSk och HE har hos hennes föräldrar på fredag kväll. Själv är jag tveksam - jag känner ärligt talat inte något behov av det. Vi kommer att åka fram och tillbaka mellan Frök och Nordingrå varje dag ändå och jag kan faktiskt tänka mig att inte göra det någon dag, utan att ha en lugn dag på gården och bara vara där. Här skär det sig givetvis totalt mellan mig och U. Han säger alltid att jag bestämmer, jag får göra som jag vill, men varje gång som jag då väljer att göra något som han inte håller med om, så blir det krig mellan oss. U visar med all önskvärd tydlighet att han tycker att jag gör fel, att det val jag gör inte är bra eller rätt. Han hävdar att jag, som säger att jag ju vill träffa nya människor, borde ta varje chans. Att bröllopet på lördagen kommer att bli roligare om jag är med redan på fredagen och känner alla då. Att jag sänder ut konstiga signaler om jag tackar nej. Att det är fel, fel, fel....

Och det sårar. Jag känner inte att U i det här avseendet acecpterar mina val eller mig som jag är, utan att han i stället vill att jag ska vara annorlunda. Jag är inte OK som jag är, utan jag måste förändra mig för att duga.

U har så rätt i att ja, jag vill gärna lära känna nya människor. Det han inte kan ta till sig är att jag kanske inte vill söka mina nya vänner i just den här kretsen. Jag tycker inte ens om JSk - varför ska jag då vilja bonda med hans kompisar? Jag försöker hellre träffa nya människor i andra kretsar, bland personer jag vet att jag trivs med. I det här avseendet gör jag tydligen oacceptabelt fel, så är det bara.

2010-06-15

När livet börjar
Jag läste precis en helt otrolig förlossningsberättelse hos Linda. Herregud vilken upplevelse säger jag bara - jag har ju aldrig ens försökt bli gravid själv så vet inte om det där är något jag kommer att få uppleva själv men kan bara konstatera att kvinnor är fantastiska! Kan ni ens föreställa er en man gå igenom detta?

2010-06-14

Produktivt
I morse hade jag min "slutbesiktning" hos tandläkaren och nu är jag äntligen klar!! Nu gäller det bara att sköta om tänderna bra och se till att de håller sig fina och det är något jag verkligen ska jobba på - jag ska göra något bra av det här! Tandläkaren berömde mig mycket när jag skulle gå, sa att jag verkligen var en modig och framåt patient och med sådana egenskaper kommer det garanterat att gå bra för mig i livet. Jag sög åt mig av berömmet kan jag säga!

Helgen har annars varit bra. Jag avslutade jobbveckan med att gå och träna - cykel, fast med en instruktör jag egentligen inte är helförtjust i, men träning blev det i alla fall. Det behövdes - efter träningen åkte jag till Chokladfabriken för en kväll med chokladprovning med U och mina föräldrar, som fick detta av oss i julklapp. Jag kan lugnt säga att vi proppade i oss minst tolv praliner vardera och efter det var det så att till och med en chokladoman som jag nästan mådde illa...

I lördags hade vi en "fara och flänga-dag". Vi åkte runt på jakt efter bröllopskläder till U. Vid det här laget hade han i stort sett bestämt sig för vad han skulle ha, så det var bara frågan om att besluta om det också. Vi besökte en butik i Stockholm, och här fanns kostymen, men däremot ingen lämplig väst och plastrong. Vi tog ett snabb beslut att åka iväg upp till Norrtälje där jag köpte min klänning, och där U också hade varit tidigare. Här fick vi napp. Vi slog till på en kostym, jättefin verkligen, och ett set med väst, plastrong och näsduk som såldes ut till bra pris. Så skönt att U's bröllopskläder äntligen är klara! Efter sen lunch i Norrtälje begav vi oss söderut igen och gjorde ett stopp i Täby. Jag provade den lila klänngen jag hade blivit förtjust i, men nej, den fick hänga kvar. Den var helt enkelt för stor och jag hade nog inte känt mig nöjd med den trots allt. Vädret var ingen höjdare i lördags - stundtals nästan som höststormar med regn och blåst. Vi valde en lugn hemmakväll med Ice Age 2 på dvd och en kort promenad med katterna på det.

Igår var vädret något roligare i alla fall. Vi var hemma under förmiddagen och åkte sedan för att möta U's mamma AP på lunch på Hamnkrogen i Stocksund. Efter maten åkte vi vidare hem till henne för fika och för att hjälpa henne med lite garderobsrens. Det roliga är att AP har en hel massa klänningar från 40-, 50- och 60-talet och igår kom jag hem med två kreationer, en klargrön och en turkos, och dessutom med löfte om en fantastisk guld-rosa balklänning som jag bara måste få tillfälle att använda någon gång.

Vi var hemma en kort sväng och åkte sedan till mina föräldrar för att fira min pappas födelsedag några dagar för tidigt. Han fyller år på onsdag men åker till Frök idag så det fick bli ett tidigt firande. Hans present för året blev en joystick till flygsimulatorspelet han fick i julklapp så nu hoppas jag att han kommer igång och använder det ordentligt. C, Ö och CL var där också förstås och vi åt middag och hade en trevlig kväll. Bäst var att gosa med Maja, hon var i sitt esse och spann som bara den hela tiden. Härligt!

Nu är det måndag igen och kort vecka för mig eftersom vi åker till Ångermanland på torsdag eftermiddag och stannar till måndag nästa vecka. Det ska bli otroligt skönt att få miljöombytet - det ser jag fram emot, även om jag helst hade hoppat över bröllopet som är huvudskälet till att vi alls åker dit. Eftersom den lila klänningen falerade har jag tyvärr fortfarande egentligen ingenting att ha på mig. Jag får helt enkelt åka hem och rota i garderoberna i kväll och göra det bästa av situationen.

2010-06-11

Grön eller rosa
Åh, nu har jag kärat ner mig i inte mindre än två läckra väskor. Båda finns hos Accent och båda är relativt billiga, 399 kronor per väska. Jag är helförtjust i båda två - jag vill verkligen få in mer färg i min annars så svart-vita garderob och varför inte då förnya lite med fina väskor? Frågan är bara - den gröna, den rosa, ingen av dem eller båda två? Alla dessa beslut, alla dessa i-landsproblem!

2010-06-11

Äntligen fredag!
Ja, den rubriken har jag använt förr, men det är samma känsla varje vecka - äntligen fredag...

Jag började dagen med ett besök hos tandhygienisten. Det var inte mycket att göra där men jag hade fått lite fula beläggningar efter att ha använt Klorhexidin under tiden jag gick med mina provisoriska tandskenor, och de skulle tas bort. Nu är jag ren och fräsch igen, skönt! På måndag ska jag på ett återbesök hos tandläkaren för ett par små justeringar, men sedan är det minsann tandläkarfritt ett bra tag framöver.

Träningen igår gick bra - det var tufft men bra med nytt body pump-pass. Särskilt tricepslåten föll mig riktigt bra i smaken, den kändes varierad och rolig. Annars hände inte mycket under kvällen. Jag satt med datorn och letade musik till vårt bröllop och kom väl på några få förslag som kan vara aktuella. Så skimrande av Evert Taube är underbar och jag gillar även Du är allt av Sonja Aldén. Målet är att hitta bra musik som ÅD kan sjunga med pianoackompanjemang men det ska nog inte bli helt omöjligt.

I kväll blir det träning igen - cykel, fast inte med PA - och efter det ska jag och U gå med mina föräldrar på chokladprovning på Chokladfabriken. Jag har presentkort som ska användas så det blir bra att passa på att gå med dem. Choklad är mitt stora beroende så det kommer garanterat att bli en bra kväll en regnig dag som den här.

2010-06-10

Föraningar
Jag, kontrollfreaket, har börjat få föraningar om min (troligen) kommande möhippa. Jag, som hatar att bli överraskad och helst av allt vill planera och bestämma allt själv, och dessutom tycker det är jobbigt att stå i centrum alltför mycket, har givetvis blandade känslor inför det här med möhippa. Det är jättekul om någon vill ordna med en speciell dag bara för mig, men samtidigt känns det jobbigt eftersom jag inte helt litar på dem jag kan tänka mig är med och ordnar och planerar detta. Det de tycker är roligt kan lika väl vara något som jag tycker är förnedrande och jobbigt och då kan det lätt bli pannkaka av alltihop.

Jag har ju gjort det här en gång förut - jag gifte mig med RL 2003 men det höll inte, men det är ändå ingenting jag ångrar. Vi är fortfarande väldigt goda vänner och framför allt har vi delad vårdnad om våra två katter, och jag är mer än glad att det fungerar bra. Men den möhippa jag fick den gången blev inte bra alls. Jag ville inte göra det, jag var inte med på noterna överhuvudtaget utan ville bara därifrån, och aktiviteterna som tjejerna hade planerat in för mig var egentligen inte alls rätt för mig utan mer ångestfyllda. Jag klarade inte av att göra dem och kände mig bara urdum och taskig och otacksam som inte kunde visa tillräcklig uppskattning för deras ansträngningar. Det blev helt enkelt inte bra den gången.

Sedan har vi JSk, som U var med och höll svensexa för i lördags. Hans förväntningar på svensexan var tydligen skyhöga och han hade tydligen gått omkring hela dagen i lördags och frågat när svensexan skulle börja. U hade inte tagit kommentarerna på allvar, men på söndagen ringde JSk runt till killarna som var med på svensexan och klagade. Han var så besviken och hade inte alls haft roligt och han var överlag väldigt missnöjd med det killarna hade gjort för honom. Jättetråkigt för framför allt HT som är marskalk och har planerat det mesta och tråkigt även för de andra killarna som har varit med och gjort sitt bästa. Min bild av JSk har inte direkt blivit bättre av det här kan jag säga...

Efter att JSk hade ringt runt och gnällt ringde US till U för att höra om de skulle ta ut JSk på en partykväll någon gång innan bröllopet. U hade blandade känslor för förslaget sa han, det var ungefär som att "nu ska vi kompensera dig för att du inte fick det du ville ha" och han tyckte inte att det kändes rätt framför allt med hänsyn till HT. En sak är säker; oavsett hur missnöjd jag skulle vara med en möhippa så skulle jag aldrig komma på tanken att ringa runt och gnälla, om det inte var så att tjejerna hade gjort något som var rent ut elakt mot mig. Då skulle jag säga ifrån men det är en annan sak.

Jag hoppas i alla fall att U får en svensexa och att den blir bra och på rätt nivå för honom. Han är lite mer pigg på aktiviteter och orädd att göra bort sig än jag - jag vägrar att ens klä ut mig om inte de andra tjejerna gör det också... Alla är vi rädda för olika saker och det här med att se dum ut är tydligen jättesvårt för mig.

Igår körde jag mitt första träningspass på flera veckor - migrän och förkylningar har satt stopp för träningen ett tag. Passet tog knäcken på mig fullständigt och de sista tre minuterna var det enbart vilja och envishet som fick mig att fortsätta. I kväll blir det träning igen, styrketräning som också var ett tag sedan. Jag räknar med att det blir lika jobbigt det, men skam den som ger sig.

Dumt nog har jag inte kunnat släppa tanken på den underbara lila klänningen jag såg i Täby i tisdags. Det känns som att jag måste åka tillbaka till butiken i helgen och se om klänningen finns kvar. Är den kvar så kanske det är meningen att jag ska slå till ändå... den var ju underbar som sagt! Köper jag klänningen så är den given till bröllopet nästa helg, och den är i en så bra färg att den faktiskt går att använda året om vilket ju inte är fel heller. Ja, det tål att tänka på som sagt!

Våra bröllopsplaner går långsamt nu igen. U har lite lätt panik just nu över hur mycket det är att göra och känner att han nästan tappar greppet. Får han för mycket att tänka på så får han ingenting gjort alls, och det är där vi befinner oss nu. Jag ska försöka få honom att helt enkelt släppa taget om vissa beslut och lämna valen till mig, så kanske det går lättare att komma framåt. Det är mycket nu..!

2010-06-09

Födelsedagsmiddag
Idag är jag på kontoret igen, efter ett par dagars hemarbete. Jag kan inte säga att det är jättekul att vara här - jag har åter fallit in i en sådan svacka när jag känner mig totalt omotiverad och uttråkad och överlag bara är splittrad eftersom jag hela tiden tänker på annat än det jag borde. Jag vet inte om det är jobbet som är helt fel och inte stimulerar mig tillräckligt, eller om det är mig det är fel på, eller om kombinationen bara helt enkelt inte fungerar. Innerst inne tror jag att det är fel bransch för mig. Jag är helt enkelt inte intresserad av finansbranschen och jag är övertygad om att det skulle vara en helt annan sak om jag i stället arbetade med en produkt jag är intresserad av, som resor, mode, friskvård eller inredning, bara för att nämna något. Mina funderingar går vidare...

De nya tänderna känns fortfarande bra och framför allt ser de helt naturliga ut. Jag känner inte att de finns där och det är ju så det ska vara, det är ju så det är med naturliga tänder. Jag kan bara beundra både tandteknikern och tandläkaren som har gjort detta så bra för mig.

Jag har äntligen pratat med RL och det verkar som att vi kan komma bra överens när det gäller katterna i sommar. Hans nya hus börjar äntligen bli klart och katterna kommer att flytta över till honom redan i mitten av nästa vecka. Mina känslor är blandade förstås - jag tror att katterna kommer att få det jättebra där ute på landet, med skogstomt och natur och tystnad. Samtidigt tror jag att de kommer att sakna mig och U som de har bott med i nästan ett år i sträck nu, och jag vet att jag kommer att sakna dem enormt mycket. Som tur är så handlar det inte om en permanent flytt utan om några veckor till att börja med, och efter det kommer vi att turas om som vanligt.

Igår eftermiddag skjutade U mig ut till Täby eftersom jag skulle lämna in min brudklänning för ändringar hos sömmerskan. Det gick snabbt och lätt och det verkar inte behövas sys ut mer än någon centimeter så det är ju inte något stort jobb det handlar om. När klänningen väl är klar är hela min outfit till bröllopet i princip klar också - det enda som saknas är väskan men jag tar någon gammal om inte någon jättebra väska dyker upp. Trots allt är det inte ofta jag använder kuvertväskor och det är ju inget måste att jag ska ha en speciell väska bara för det här tillfället.

Besöket hos sömmerskan gick så fort så jag hann med en liten tur i Täby Centrum också innan det var dags att åka vidare. Jag gick in i fina butiken Inside & Living, som är en sån där butik där jag skulle vilja köpa precis allt. De har hur mycket fint som helst, både inredning och kläder, och ja, helt i min smak. Skulle jag själv någon gång driva en butik så är det en sådan stil jag skulle vilja ha, blandningen av kläder, accessoarer och inredning i en perfekt mix.

Jag hittade en helt underbar klänning i klar lila färg, en sån färg som verkligen passar mig perfekt, och jag blev kär förstås. Tyvärr fanns den inte i min storlek men klänningen var så vid i modellen så jag provade en storlek större i stället. Den passade utmärkt bortsett från att den var lite väl stor i ärmringningen. Jag velade länge och valde till slut att låta den hänga kvar, men nu ångrar jag mig lite - den hade varit perfekt till bröllopet vi ska gå på nästa helg, när jag ju fortfarande inte har något att ha på mig. Kanske får jag åka tillbaka till Täby på lördag och se om klänningen finns kvar, och ha med mig rätt skärp och tillbehör för att kunna prova den ordentligt. Finns den kvar så finns det, annars får jag hitta på någon annan lösning. Det är ju inte mycket tid att spela på nu så det är nu eller aldrig det gäller.

Efter utflykten till Täby tog jag Roslagsbanan in till stan och till restaurangen Duvel där BP bjöd på födelsedagsmiddag. U's familj är trevlig och lättsam och dessutom är det ju aldrig fel att slippa laga mat själv. Ärligt talat kan jag dock inte säga att maten var alltför imponerande - det är inte ett ställe jag skulle gå tillbaka till, men mätt blev jag i alla fall mer än nog. Jag var duktig och avstod från att beställa dessert men jag hittade helt enkelt ingen som riktigt föll mig i smaken så då fick det vara. Väl hemma igen tog jag och U en kort kvällspromenad och sedan var det åter sovdags igen.

Idag ska vi ta en lunchtur och titta efter bröllopskläder till U. Förhoppningsvis hittar vi någonting men om inte så får det bli en tur till Norrtälje igen i helgen. Jag hoppas halvt om halvt på Norrtälje för då har jag en anledning att stanna till i Täby och titta på klänningen igen... om den finns kvar förstås. I kväll blir det träning också, första passet på länge så jag räknar med att det blir tufft!

2010-06-08

Äntligen!

Gårdagen var en pärs, minst sagt. Fyra timmar hos tandläkaren, förvisso inte så smärtsamt som jag hade befarat, men ändå. Fyra timmar när jag trots all bedövning ändå låg på helspänn, för det är en så viktig grej. Mina nya tänder, äntligen klara, äntligen på plats. Ärligt talat skulle jag aldrig se att de inte var äkta. De ser helt naturliga ut, bara finare och framför allt tusen gånger jämnare än mina egna. Jag är nöjd, det är det här jag hade hoppats på! Äntligen klar!

Idag jobbar jag hemifrån igen och passar på att köra ett par tvättmaskiner och att använda mina fina silverballerinas som jag ska ha på bröllopet. De måste ju gås in också, jag vill inte åka på skavsår mitt i allt. Efter jobbet ska jag åka till Täby för att lämna in min brudklänning hos sömmerskan. Den måste sys ut lite grann och nu är det alltså dags att få det gjort också. Mycket att göra blir det.

Jag och U har kört fast i diskussionen om vilket efternamn vi ska ha efter bröllopet. Jag vill inte byta till U's namn - det känns inte alls som jag - och U vill inte byta till mitt. Alltså tycker jag att vi helt enkelt inte byter alls. Men U är inte helt nöjd med det för han skulle samtidigt också vilja att vi hade samma namn.... det är en svår ekvation. Jag har egentligen ingenting emot att byta namn så, det är bara det att jag inte vill ha just det namnet som U heter. Jag kan tänka mig att byta till något helt annat, alltså ett namn som vi tar båda två. Om U kan tänka sig att byta alls, vill säga. Tveksamt med andra ord.

I kväll blir det födelsedagsmiddag med BP som fyller år idag. Det är ju nästan min familj också nu så jag måste ju gå dit, men det blir säkert trevligt.

2010-06-07

Meningslösa konflikter
Den senaste helgen har jag knappt sett U, trots att vi bor tillsammans. I fredags träffades vi en stund efter jobbet i alla fall. Då var vi med mina föräldrar, C och SL och åt en tidig middag för att fira C's examen. Det var en trevlig middag även om vi slutade tidigt - med SL som styr schemat med sin mat- och sovklocka så blir det som det blir. Efter middagen skulle U iväg på whiskyprovning - blä säger jag bara - och jag tog en promenad hem. På vägen ringde jag till SS som jag inte har hört ett ord från sedan jag meddelade henne att vi inte skulle bjuda in hennes ex HW till vårt bröllop. Hon svarade inte men jag lämnade ett meddelande men hon har förstås inte ringt tillbaka. The silent treatment är det som gäller tydligen.

På lördagen gick U upp tidigt för att ge sig iväg på svensexa för JSk. HE's möhippa var samma dag men jag hade faktiskt tackat nej till den. Jag känner inte HE särskilt väl och kände helt enkelt inte att jag behövde vara med på det här. Ärligt talat var det inte helt fel med en egen dag heller - det har varit så mycket under så lång tid så jag behövde helt enkelt en paus och bara få vara med mig själv lite grann. Jag promenerade ner på stan i det härliga vädret, sommar och sol och värme, det kan inte bli bättre! Nästan framme i stan fick jag skavsår trots att jag hade gamla skor så att promenera tillbaka hem var inget alternativ.

Jag knallade runt i diverse affärer och gjorde en hel del inköp dessutom: nya sandaler (faktiskt riktigt sköna!) från Skopunkten, rosa ballerinaskor som jag länge har spanat in på Vagabond, två linnen - ett vitt och ett mörkblått - samt en mörkblå kofta på Zara. Dessutom hittade jag mina bröllopsörhängen från Pilgrim och så blev det lite mat också längs vägen. Väl hemma efter förrättat värv gav jag mig på att rensa i garderoberna. En kofta och tre tröjor samt ett par skor åker ut till att börja med. Sedan får jag se, det är alltid rensningsprojekt på gång hos mig. Kvällen tillbringade jag i soffan med en god middag och ett glas vin, en skön kväll helt enkelt.

Igår var det Sveriges nationaldag men jag kan inte säga att vi direkt firade. Tvärtom var vi sura och irriterade båda två och dagen blev inte alls lyckad, trots perfekta förutsättningar med en helt ledig dag i fint väder. Jag gav mig iväg ut på en promenad runt Kungsholmen ensam och det var jätteskönt att gå men kändes helt fel att gå där utan U vid min sida. När jag väl kom hem var vi i alla fall sams igen och resten av kvällen blev mycket bättre. Ibland blir vi väldigt osams och det är jättejobbigt för oss båda två, men desto bättre när vi löser konflikterna till sist.

2010-06-07

Nu eller aldrig
Idag har jag mitt slutbesök hos tandläkaren. Idag ska allt bli klart, fasaderna ska cementeras på plats och sedan förhoppningsvis sitta bra och fungerande i många, många år framöver. Jag räknar med att få byta ut dem någon gång, men det bör dröja länge om allt går enligt planerna. Jag kommer att tillbringa hela eftermiddagen hos tandläkaren och jag har varit grymt nervös sedan igår! Det kommer att bli en pärs - att få bedövningen gör vansinnigt ont, att knacka loss den provisoriska tandskenan göra vansinnigt ont, och att sätta dit de permanenta tänderna - ja, det vet jag ju inte hur ont det kommer att göra, men jag vet att efter varje sånt här långbesök har jag varit precis färdig efteråt. Hem och däcka i soffan bara. Nu hoppas jag bara att allt ska gå bra. Jag vet inte varför det inte skulle göra det, men ändå. Det är en stor sak och snart är jag äntligen klar.

2010-06-04

Examensdag
Nu är det den här tiden på året när det kryllar av studenter på bilflak ute på stan. Jag minns när jag tog studenten - det känns som en evighet sedan och det är det ju nästan också! Så otroligt mycket har hänt i mitt liv sedan dess och det mesta av allt jag har upplevt hade jag nog aldrig ens kunnat föreställa mig då. När man tar studenter är man glad och tänker att "nu är allt klart, nu har jag slutat skolan!". Sanningen är ju att det är bara en fas av livet som tar slut, men det är också då allt annat börjar.

En annan examen som äger rum idag är C som nu äntligen är färdig barnmorska. Det är också stort, att hon ska arbeta som barnmorska från och med nu. Det är ett stort ansvar hon tar i sitt nya arbete och jag hoppas att hon också får rimligt bra betalt för det. Barnmorskeklassen har avslutning i kyrkan idag på eftermiddagen, men den missar jag - jag kan inte vara ifrån jobbet nu. Men senare på eftermiddagen blir det tidig middag med SL och mina föräldrar och då kommer jag och U dit också. Jag kommer att ge C en helkroppsmassage i present - det kan hon nog behöva!

2010-06-04

När livet stannar upp
Jag fick just höra något så sorgligt så jag nästan tappar andan. En vän berättade om sin före detta kollega som var höggravid med tvillingar. En helt vanlig dag när hon var hemma med sin fyraåriga dotter brast ett kärl i hennes hjärta och hon dog omedelbart, liksom tvillingarna hon väntade. Dottern fick själv ringa till pappan som förstås släppte allt och störtade iväg hem så fort han bara kunde, men det fanns ju ingenting han kunde göra mer än att trösta sin dotter. Begravningen är idag och jag tänker på hela denna familj fast jag inte känner dem. Ibland stannar livet och jag förstår aldrig varför det händer.

2010-06-04

Tävling hos Sweet House!
Fina rosa bloggen Sweet House lottar just nu ut ett set med en fin brödhandduk och te i smaken jordgubbar med mjölk. Just jordgubbste råkar vara min favoritsmak så därför är jag självklart med och tävlar!

2010-06-03

Leva i nuet
Jag hör ofta människor prata om vikten av att leva i nuet. Vissa verkar klara det bra. Jag klarar det inte överhuvudtaget. Mina tankar är ständigt någon annanstans än där jag befinner mig. Jag fladdrar iväg och tappar fokus. När jag är på jobbet tänker jag på det jag har att göra på min fritid och när jag har fått någonting gjort på fritiden sticker tankarna direkt iväg till allt som är kvar, i framtiden, någon annanstans. Gör det mig stressad? Ja. Utan tvekan. Bör jag jobba med det här? Ja, verkligen. Enda stunderna, tror jag, när jag aldrig är någon annanstans än här och nu är när jag tränar, och framför allt då på cykelpassen när jag tar ut mig fullständigt. Då finns inte utrymme för något annat än här och nu och det är en skön känsla. Kanske lär jag mig någon gång... men lätt är det inte.

2010-06-03

Over and out
Just nu är jag så jobbless så jag kan skrika högt. Min arbetsplats börjar mer och mer likna Cirkus Scott och varenda människa på kontoret är deppig och uppgiven, inklusive jag själv. Jag har totalt tappat förtroendet för vår ledning som de hanterar verksamheten nu.

Igår hade vi i alla fall vårt årliga golfevent, som jag höll i som vanligt. Som vanligt gick det också jättebra och alla var glada och nöjda. Solen sken och det var riktigt varmt, vilket förstås också bidrog till den positiva stämningen. Det var minst sagt skönt att komma ut från kontoret, vara utomhus och andas frisk luft som omväxling! Tyvärr hade jag inte en tanke på hur bra solen tar så här i början av året så jag lyckades bränna mig rätt rejält dessutom.

Jag var helt slut när jag väl kom hem, efter en lång dag ute på golfbanan. Tyvärr blev det ingen slappkväll utan det var bara att ladda om och knalla iväg på möte med bostadsrättsföreningen - mitt första någonsin. Ärligt talat var det en riktigt långtråkig historia och jag känner direkt att det här med att gå med i styrelsen inte är något för mig, men jag är glad att det finns andra som känner sig manade.

Idag blir det ännu en träningsfri dag för mig. Jag trodde min förkylning var borta, men i morse mådde jag inte alls bra så nu är även kvällens pass avbokat. I morgon ska vi äta middag för att fira C som har tagit sin barnmorskeexamen, på måndag har jag förhoppningsvis sista besöket hos tandläkaren och är garanterat inte i form för träning efter det, och på tisdag ska jag åka till Täby för att lämna min brudklänning hos sömmerskan.... nej, det blir inte mycket träning för mig den kommande tiden men jag ska se till att ta igen det så snart jag kan.

2010-06-01

Bling bling
Nu är juni månad här - otroligt! Tiden går så fort och när det är juni är det ju sommar på allvar. Äntligen, som jag har längtat efter den här tiden efter den eviga långa kalla vintern som var. Utomhus är allting så där riktigt knallgrönt som det bara är i början av sommaren. Mina favoritblommor syrenerna blommar för fullt... livet är bra! Hade jag gift mig vid den här årstiden hade jag nog valt en bukett av enbart vita syrener, så vackert!

Igår var mina vigsel - och förlovningsringar samt den extra tredje ringen äntligen klara och jag hämtade dem efter jobbet. De är verkligen så otroligt fina och riktigt maffiga och glittriga - diskret är inget för mig när det gäller smycken, tydligen! Jag är i alla fall jättenöjd med ringarna och kunde inte låta bli att prova dem och prova dem igen när jag väl kom hem med dyrgriparna... Jag ser fram emot att få använda dem på heltid om bara några månader!

Igår kväll hade vi middagsgäster, BP och MNP och LP och BS. Det var första gången de var hos oss förutom vid flytten när BP och LP hjälpte till, men nu fick de alltså se lägenheten möblerad och mer inbodd än då. Det blev en trevlig kväll med mycket prat och jag märkte att U njöt av att ha sina bröder där. De kommer båda att vara hans marskalkar på bröllopet och jag vet att U ser fram emot det också. Vi tog en promenad efter middagen och det var en sån där skön försommarkväll, ljus och nästan ljummen. Jag ser fram emot den här sommaren!

Min förkylning hänger i vilket är väldigt irriterande men samtidigt på sätt och vis lika bra att den kommer nu när jag ändå är uppbokad eller förhindrad att träna på kvällarna. Jag hoppas i alla fall att vara frisk till på torsdag för då har jag tid och då vill jag köra igång på allvar igen. Jag är nervös inför tandläkarbesöket idag men hoppas att det ska gå bra. Det vore ju otroligt skönt att få bli klar med allting idag och slippa vänta och slippa gå dit fler gånger. Snart så...!