2008-10-31

Tjejkväll
Igår gick jag äntligen och köpte födelsedagspresenten till UP. Det blev en klocka som jag ju har funderat på länge, en snygg (och ganska dyr) modell av Calvin Klein. Jag gillar att den är både cool och elegant och hoppas att UP ska gilla den och vilja använda den. Annars får han väl byta - jag vill inte ge honom ännu en present som bara blir liggande.

Jag hade ett samtal med PR under dagen. Hon trivs inte med sina arbetsuppgifter utan vill göra något annat och oron väcktes i mig när det visade sig att det hon vill göra tangerar med det jag själv gör till en viss del idag. Vad skulle det innebära om det gick igenom? Jag vet att PR är en omtyckt medarbetare, hon har varit längre än mig på företaget och om det skulle stå mellan oss två så är risken att det är jag som skulle åka ut. Självklart vill jag att PR ska ha ett jobb hon trivs med, men inte på bekostnad av mitt eget jobb.

SSH hörde av sig på msn och jag nämnde skambudet jag fått på min lägenhet för henne. Till min förvåning verkade hon nästan tycka att jag borde tacka ja till budet. Hon menade att om ett så lågt bud ens kommer in så är det så marknaden ligger och då kan jag bara acceptera det. Jag tror nu inte att läget verkligen är så illa - jag tänker inte acceptera ett bud som i mina ögon är rena skämtet.

På kvällen var jag ute med mina två bästa kollegor, PR och EB. Det är inte många tjejer på jobbet och därför är det extra skönt att jag har hittat två som verkligen funkar ihop med mig även privat. Vi var först på MediaMecca och sedan gick vi vidare till IT-galan, båda på Café Opera. Det är verkligen inte ofta jag är på Café Opera och vanligtvis är det inte riktigt ett ställe i min smak, men igår var det ändå OK.

Vi mötte JSk där och han berättade om sin känslomässiga bergochdalbana med HE som han tydligen har börjat dejta. Jag vet inte vad jag ska säga om det - "skyll dig själv" ligger närmast till hands men så elak är jag inte. JSk hängde sig fast hos oss lite för länge och vi fick till slut hitta på en ursäkt för att gå vidare. Men annars var det trevligt att vara ute med tjejerna och jag vet att det inte var sista gången vi gör saker privat. Det är en bra början.

2008-10-30

Upp igen
Gårdagen gick som i ett töcken. Jag var mer än trött efter en natt med knappt någon sömn. All energi var som bortblåst, jag var bara tom och urlakad. UP åkte iväg till Rotary tidigt på morgonen och jag släpade mig bort till familjeterapeuten med honom när han kom tillbaka. Mötet gick ganska dåligt. Jag hade ingenting att säga och visste också att rösten inte skulle hålla om jag försökte öppna munnen. Mot slutet av mötet frågade terapeuten något om ifall jag kände skuld över problemen, som jag hade sagt till UP att jag gjorde - den där känslan av att om bara jag ändrade på mig och min inställning och mina tankar så skulle vi inte ha några problem längre. Jag kunde inte svara utan bröt ihop mitt framför henne och UP och önskade mig så långt därifrån som möjligt.

Efter mötet släpade jag mig hem till UP igen och försökte jobba lite. Det gick dåligt - dels krånglade datorn och uppkopplingen och dels hade jag ingen energi, ingen vilja, ingen lust att göra någonting alls.

På kvällen blev det bättre. Vi lagade en underbar middag med UP's jordärtskockssoppa som är min favorit, till det en toast med trattkantarellstuvning och kronärtskocka som tillbehör. Vi satt i soffan och såg klassikern Cinema Paradiso - bra men lång med en del scener som i mina ögon var fullständigt meningslösa. Det kändes bra som vanligt mellan mig och UP även om jag vet hur skirt det kan vara ibland.

Strax innan vi skulle gå och lägga oss tittade UP på Hemnet en stund och såg att det har kommit ut en fyra på Olof Dahlins väg i Kristineberg - samma hus som den fantastiska trean med det runda köksfönstret som vi förälskade oss i för några månader sedan. Den köpte vi inte för att den var för liten, men den här fyran kan mycket väl vara helt rätt för oss. Kanske var det meningen att vi skulle missa trean på Lilla Essingen för att få köpa den här i stället. Vem vet?

Min mäklare har hört av sig och berättat att jag har fått in ett skambud på min lägenhet - 950 000 kronor mot utgångsbudet 1 250 000 kronor. Det är så löjligt lågt så jag tänker inte ens ta upp en diskussion med budgivaren. Han får återkomma när han har något vettigt att säga. Jag antar att han ville testa och se hur pass desperat jag är - men så pass desperat är jag inte på långa vägar, inte ännu. Det finns två andra spekulanter som fortfarande visar intresse varav den ena inte har fått skriftligt lånelöfte ännu och den andra egentligen behöver en fyra. Det återstår att se vad som händer framöver.

2008-10-29

Ingen sömn
Nej, det kom ingen på omvisningen av min lägenhet igår. Men min mäklare har ett par inbokat på en privat visning idag så kanske blir de intresserade - eller kanske inte. Att sälja en bostad nu börjar kännas som ett lost cause.

Jag var inte på topp igår så det blev ingen träning utan en sväng på stan efter jobbet. Jag hittade en present till UP från mina föräldrar och har mer eller mindre bestämt vad jag själv ska ge till både UP och C när de fyller år snart.

Kvällen blev inte bra alls. Jag och UP hamnade i ett gräl nästan så fort jag kom hem och det pågick hela kvällen. Orsaken var väl trivial som vanligt. UP började prata om att han skulle restaurera gamla videoband och spela över dem på CD i stället, däribland två band med filmer på honom och hans förra sambo. Jag förstår inte för mitt liv varför han ska vilja lägga ner tid och energi på att uppdatera minnessaker från ett tidigare förhållande. För mig känns det ungefär lika relevant som att jag skulle sy in min gamla brudklänning från bröllopet med R eftersom den har blivit för stor för mig. Det finns helt enkelt ingen anledning.

Kvällen slutade med att jag gick och la mig på soffan tills UP övertalade mig att komma och lägga mig hos honom i stället. Varken han eller jag har fått någon sömn att tala om och jag är som bedövad av trötthet idag. Vi har vårt tredje möte med familjerådgivningen och jag överväger starkt att låta UP gå dit ensam. Datorinloggningen till jobbet fungerar i vanlig ordning inte. Hur mycket mer ska man orka egentligen?

2008-10-28

Inte vår tur
Igår skrev min mäklare till mig att det finns en spekulant som är intresserad av två lägenheter i området - min och en till. Jag vet inte hur den andra lägenheten ser ut, men jag vet att min absolut har ett bättre läge. Självklart börjar jag hoppas febrilt. Det vore så skönt om det bara kunde lösa sig nu, om det kunde gå fort, om jag lyckades sälja min lägenhet nu. Det är omvisning idag och det återstår att se vad som händer då, om spekulanten kommer tillbaka eller inte.

Samtidigt har vi åkt på ett bakslag, för det visar sig att vår drömlägenhet på Lilla Essingen är borttagen från webben. Alltså är den såld och jag kan inte ens uttrycka hur besviken jag är. Jag trodde att vi hade letat färdigt nu. Jag trodde att vi äntligen hade hittat hem, men det var fel ännu en gång.

Mäklaren förvånar mig också - hennes totala brist på professionalism och förmåga att stå vid sitt ord. Hon visste mycket väl hur intresserade vi var, att vi inte kunde lägga ett bud direkt men ville vara med om det blev en budgivning. Hon lovade UP att höra av sig om det började närma sig ett avslut, men det struntade hon alltså i att göra ändå. Hade jag varit säljaren hade jag blivit helförbannad om jag fått veta att det fanns spekulanter som ville bjuda och inte ens blev tillfrågade.

Det är som att luften har gått ur mig nu. Jag har ingen som helst lust att köpa någon bostad av den mäklarfirman i framtiden, och just nu har jag inte ens lust att titta på bostäder längre. Jag är enormt besviken och det kommer att ta ett tag att återhämta mig. Ännu ett bakslag att ta sig igenom.

2008-10-27

Nästan ständigt sällskap
Den här helgen har varit minst sagt social. Jag har i stort sett haft folk omkring mig hela tiden och det är roligt att det händer mycket, att det är saker på gång. Däremot börjar det bli ännu tydligare för mig vilka som verkligen är mina vänner nu. Det nyare gänget, dem jag inte har känt mer än 2-3 år, de lyser med sin frånvaro. Sedan den där after worken på Anglais i augusti har jag inte hört ett ljud från någon av dem, och knappt UP heller annat än Kroatienveckan de hade tillsammans.

Det verkar vara ett mönster. Vi var ju i Schweiz med samma gäng i våras och efter det minskade vårt umgänge med dem konstigt nog. UP åkte till Kroatien med dem för att bygga relationer men har knappt haft någon kontakt med någon av dem alls sedan resan. Så det där med att resa för att göra relationerna starkare verkar inte fungera, tvärtom. Antagligen är det inte dem jag kommer att fortsätta umgås med i mitt liv. Jag har varit medveten om det länge men det är ju ändå trist när det blir verklighet, när intuitionen stämmer en gång till, när dem jag tror ska försvinna verkligen gör det igen.

Jag antar att det är så det funkar - vissa personer har man mer behov av under vissa perioder i livet och sedan går man vidare och lämnar dem bakom sig. Så kommer det alltid att vara och det här är varken första eller sista gången det händer. Det konstiga är bara att det verkar hända i samband med resor, när det ju är meningen att man ska komma närmare varandra och inte tvärtom. Det är mycket jag inte förstår, tydligen. Men nästa helg är det inflyttningsfest hos MT och LM, i deras nya hus i Huddinge. Antagligen är en del av gamla gänget där då och det blir i så fall första gången jag träffar många av dem sedan UP's resa med dem. Det är inget jag ser fram emot men jag ska gå dit ändå, för att jag innerst inne inte har något val.

Den här helgen har vi fokuserat mer på gamla vänner, dem vi vet var vi har, dem jag tror kommer att finnas kvar i livet vad som än händer - nästan. ja I fredags tog jag en snabb after work på Riche med EB och sedan var vi kulturella igen och gick med SS på konsert i Berwaldhallen. Det var på det hela taget en bra konsert - först ett otroligt annorlunda och experimentellt verk av Magnus Lindberg och sedan en underbar symfoni av Sjostakovitj, skriven mitt under brinnande krig 1943. Det var vackert och dramatiskt och mäktigt med en närmare 100 man stark orkester på scenen.

På lördagen åkte jag hem till min egen lägenhet i några timmar för att förbereda nästa visning. Jag stannade till i stan och köpte nya blommor och åkte sedan hem för att hämta lite nya kläder, städa lite, vattna blommor och göra fint. Med facit i hand kändes det nästan bortkastat eftersom det sedan visade sig att bara tre personer dök upp på visningen på söndagen. Det känns som att jag kommer att bo kvar i flera månader framöver och det är tråkigt när jag nu äntligen har bestämt mig för att flytta - och då kan jag inte, för tajmingen är helt fel, marknaden är stendöd och inte en människa köper något alls. Jag vet att det är samma sak för alla nu för tiden men det känns lika tråkigt ändå. SSH säger att i Malmö finns ingenting till salu nu utan alla väntar. I Stockholm är det tvärtom, massor till salu men ingen som vågar köpa.

På lördagkvällen var vi bortbjudna på middag hos TM, med UP's gamla Lysekilsgäng. Det blev en trevlig kväll och jag lyckades faktiskt göra mig hörd för ovanlighetens skull. Jag vet inte om det var för att LJ inte drack alkohol utan pratade mer normalt för annars har jag ofta svårt för henne. Men det var OK den här gången.

Söndagen gjorde vi inte mycket annat än att äta. Vi började med brunch på Fåfängan med JP, PH och hennes nya pojkvän. Det var första gången vi fick träffa honom och han verkade trevlig, lugn och stabil vilket nog är bra för PH. Han är tydligen vansinnigt intresserad av skidåkning och hade gett PH ett par nya skidor i födelsedagspresent dagen innan - inte dåligt med tanke på att de bara har varit ett par i sju månader ungefär. Men samtalet under brunchen kom att handla mycket om skidor och vintersport och jag blev tystare och tystare, dels för att skidåkning inte är min grej riktigt, och dels för att de andra tjejerna i vanlig ordning tog över mer och mer och fick mig att känna mig mer och mer osynlig. Så har det ju alltid varit med framför allt PH, jag minns det bara alltför väl från när hon först träffade UP, innan vi blev ett par. Hon tog all uppmärksamhet och jag försvann igen.

Eftermiddagen tillbringade vi hos mina föräldrar. Vi fikade och jag pratade med mamma medan UP hjälpte pappa med hans dator. Jag tror att de uppskattade att vi kom dit. Maja höll sig mest i sin sovlåda - hon trivs bra där, särskilt när det kommer besök. På kvällen var det middag hos UP's mamma, tillsammans med BP, MNP och CP. Det blev ganska trevlig även där men som vanligt tänker jag på hur jag ska uppföra mig och som vanligt känns det som att jag gör fel, som att jag är den ständiga enkla flickan som inte kan föra sig i salongerna. Jag passade på att spana på alla gamla möbler som finns i huset och minns vad UP har sagt om att han och hans bröder måste ta hand om mycket av sakerna när AP säljer huset förr eller senare. Det innebär ju också att mycket av det kommer att hamna i mitt hem och det är inget jag ser fram emot. Det finns för mycket prylar i världen. Men det får lösa sig på något sätt.

I natt har vi sovit i min lägenhet, eftersom vi skulle ha besök av hantverkare på morgonen. Det kändes konstigt att vara där igen, som att jag knappt bor där längre. Jag undrar hur länge jag kommer att bli kvar.

2008-10-24

Göra plats för det nya
Det här med att rensa ut hemma är lättare sagt än gjort. Jag är glad att jag har flyttat så pass många gånger att jag har hunnit rensa och slänga lite mellan varven. Men oavsett det har jag ändå kopiöst mycket prylar överallt, i skåp, lådor och förråd. Mina kläder är en historia för sig - där har jag helt klart mer än jag behöver och det är jag medveten om. Jag har svårt att sluta shoppa, det är som ett konstant behov jag har. Det är konstigt men sant.

UP har bott i samma lägenhet i 17 år. När man inte flyttar har man sällan samma behov av utrensning och följdaktligen har UP otroligt mycket saker. Nu när han ändå är tvungen att rensa, eftersom jag ska bo där, kort tillfälligt eller en längre period, så blir det en konstig situation med alla hans saker. Jag har helt klart synpunkter och tjatar gång på gång på honom att komma igång, men när UP väl gör det och börjar rensa och göra sig av med saker så ger det mig i stället dåligt samvete. Jag kan inte avgöra om UP gör det här för sig eller för mig eller för oss. Jag kan inte avgöra om det är något han själv verkligen vill eller om det är min vilja som styr. Vill han på riktigt slänga ut de där sakerna han har sparat i alla år? Vill han på riktigt flytta undan alla brev och bilder eller är det något han bara gör för att jag ber honom?

Oavsett vad jag tycker om allting så vill jag absolut inte att UP ska göra något han inte själv vill utan jag vill att han ska styra själv. Dummast av allt är att jag kopplar ihop alltför mycket i UP's tidigare liv till gamla flickvänner. Som att allt handlar om det. Det gör det ju inte. Jag undrar varför vi ständigt krånglar till allt så mycket. Jag undrar varför jag inte bara kan känna mig trygg i det vi har.

2008-10-23

Är det skamligt att vara rik?
Det här är något jag började fundera på igår efter att ha pratat lite med UP om hans ekonomi. UP har mer eller mindre fått full insyn i min ekonomi och jag tyckte att nu när vi ska bo tillsammans - när det nu blir av - så är det dags att jag får insyn även i hur hans situation ser ut. Jag behöver inte veta allt, men jag vill ha någorlunda koll ändå på hur vår halvt om halvt gemensamma ekonomi ser ut.

UP har gott om pengar, flera miljoner, och han skäms enormt för det. Han vill inte prata om det med någon och igår när han berättade om det för mig ville han knappt se på mig och skämdes så att han nästan fick tårar i ögonen. UP berättade om sin morfar, skohandlaren, vars verksamhet lyckades över förväntan. Han investerade inkomsterna i fastigheter i centrala Malmö som självklart steg rejält i värde och som slutligen gav UP ett bra arv. UP har i sin tur placerat pengarna väl och han har också fått ett arv från sin egen pappa som dog för några år sedan. Utöver det här har han gjort karriär och haft hög lön samtidigt som han har bott och levt väldigt billigt. Slutresultatet är mycket pengar på banken.

UP är extremt restriktiv med sina pengar. Inte så att han inte unnar sig saker - det gör han absolut och han är generös med gåvor, med att bjuda när vi är ute tillsammans eller vad det nu kan vara. Men det han är rädd för är att andra människor, hans vänner, ska se honom som annorlunda om de vet om hur mycket pengar han har. Jag kan förstå det på sätt och vis. UP's vänner har minst sagt varierande inkomster och visst kan det vara så att en del personer kan tänka annorlunda om folk med mycket pengar, särskilt om de inte har det själva.

Men jag tycker det är sorgligt att UP skäms över det här så mycket att han aldrig någonsin har berättat om det för någon utom mig. Pengar är ju inte dåliga, det handlar snarare om vad man gör med dem och om man låter pengarna förändra ens beteende och den man är. Jag vet att UP är den han är med eller utan pengar. Jag vet också att jag själv är extremt oimponerad av pengar så för mig är UP samma person med eller utan god ekonomi. Det är nog en fördel att vi ändå har samma syn på det här.

Jag körde mitt tredje träningspass på raken igår men det kändes att jag behövde vila. Det var tungt och jobbigt och jag kände mig inte så stark som på måndagen. Men nu blir det inte fler pass under resten av veckan så jag får vila ut till nästa vecka.

I bostadsfrågan är det inget nytt. Det verkar inte som att någon får något sålt och därmed kan ingen heller köpa något. Det är ett moment 22 där man varken kommer framåt eller bakåt. Jag vill inte ge upp men prognosen ser inte ljus ut.

2008-10-22

Nedslående
Nej, det är ingen som vill bjuda på min lägenhet nu. Det känns sorgligt faktiskt. Jag och R tittade på mellan 10-15 lägenheter i området innan vi slog till och den här är utan tvekan den bästa. Läget är oslagbart. Och ändå är den tydligen omöjlig att sälja som marknaden ser ut nu. Det är likadant för alla men det är ändå en klen tröst. Jag har pratat med min mäklare och vi har bokat in nya visningstider, på söndag och på tisdag nästa vecka. Kanske att det blir något då. Vi får se. Jag ska inte ge upp ännu, men det här säger ändå en del om hur tuff marknaden är nu. Om inte ens min lägenhet går att sälja kan jag bara tänka mig hur det är för många andra, med ännu sämre lägen och ännu sämre förutsättningar.

Jag var duktig och körde body pump på kvällen och det var ruskigt jobbigt - jag kan bara tänka mig vilken träningsvärk jag kommer att få. I kväll kör jag veckans sista träningspass, cykel igen, och sedan blir det andra aktiviteter resten av veckan.

När jag kom hem diskuterade vi vidare om våra lägenheter. Jag är helt inställd på att jag inte tänker lämna något som helst bud på någon annan lägenhet innan jag har fått min egen såld. Även om vi nog skulle kunna lösa det ekonomiskt för en tid så känner jag att risken är för stor, jag vågar helt enkelt inte chansa på så stora belopp. Det är alla mina pengar det är fråga om och dem tänker jag inte riskera så lätt. Den underbara lägenheten från helgen har fått in ett bud nu, förvisso 200 000 kronor under utgångsbudet, men jag har redan tänkt bort den. Det kommer kanske fler och gör det inte det så får vi bo kvar i UP's lägenhet.

UP är kluven. Han har ju pengar, han skulle nog till och med kunna köpa lägenheten på Lilla Essingen på egen hand. Jag kan inte hindra honom från det, men jag tänker inte ställa mig bakom något bud nu. Jag vet hur gärna UP vill flytta och jag vet att han är besviken över att vi missar den här chansen också. Det är ingen enkel sits för nu när jag är på väg att sälja mitt hem känner jag mig plötsligt så väldigt beroende av UP och hans pengar. Han har mer än han ens vill berätta om för mig och det gör att jag känner mig dum och fattig, jag som har noll koll på min ekonomi, jag som bara tycker att allt sådant är jobbigt och krångligt och tråkigt. Så är min ekonomi som den är också. Jag vill inte vara beroende av UP, men just nu känns det så ändå.

2008-10-21

I väntans tider
Det känns som att det är det enda jag kan göra nu - vänta. Jag vet ingenting om vad som händer med min lägenhet och det känns alldeles för osäkert att lägga bud på något nytt innan jag har någon indikation om en försäljning för min egen del. Det känns jobbigt att jag är så maktlös också. Jag kan inte göra något åt saken - vill någon köpa så vill de, vill de inte så är det som det är.

Samtidigt är jag rädd att den finfina lägenheten på Lilla Essingen ska springa ifrån oss bara för att vi inte kan bjuda. Enligt UP kan vi göra det ändå - han är inte orolig, men jag känner helt klart att vi tar oss vatten över huvudet om vi inte får sålt min lägenhet först. I värsta fall blir vi stående med tre bostäder och det är ju inte hållbart.

Jag tränade på bra igår och efter träningen åkte jag hem till mig för att hämta lite mer kläder. Det var direkt efter omvisningen och det kändes konstigt att vara där, som att jag knappt fick gå in i min egen lägenhet. Det är som att jag inte vill röra någonting nu eftersom jag inte vill stöka till någonstans utan det måste bara vara som det är, i perfekt skick. Jag bereder mig på en lång process.

2008-10-20

Showtime
Det blev ingen utgång i fredags heller. Jag hade lite funderingar på att ta en after work men det blev ingenting av med det. UP åkte hem till JSk för att äta middag och diskutera JSk's senaste misslyckade tjejaffär. Jag gick till Hötorget och köpte tio vita gladiolus och åkte hem för att städa.

UP kom hem till mig senare på kvällen och vi hjälptes åt resten av fredagkvällen och nästan hela lördagen för att få min lägenhet i perfekt skick. Det var ett riktigt evighetsjobb men till slut var vi nöjda båda två. Lägenheten glänser, det har nog aldrig varit så välstädat som nu. Då är det bara försäljningen kvar.

Vi tog en paus från bostadstänkandet på lördag kväll och gick ut och åt middag med SS och hennes nya pojkvän. Vi började med drinkar hemma hos SS och åkte sedan vidare till Grands Matbar för middag. Maten och vinet var goda om än fånigt dyra och jag kände mig som kvällens fattiglapp när de andra beställde in champagne och fina viner medan jag själv nöjde mig med de billigaste alternativen - i vanlig ordning. Vissa personer går det inte att konkurrera med när det gäller pengarna. Det är bara att inse att jag inte har råd med lika mycket och ta det som det är.

Efter middagen gick vi iväg till Anglais men på vägen dit blev SS och hennes pojkvän osams så vi gick i förväg. UP hann dricka en mellanöl och jag tog en alkoholfri drink innan de dök upp igen. En drink till och sedan åkte vi hem, dödströtta efter all städning och efter en lång dag.

På söndagen var det två visningar för min lägenhet. På den första visningen kom bara fem personer, varav två verkade relativt intresserade, och på den andra visningen kom ingen alls. Jag känner mig med andra ord inte alltför hoppfull inför omvisningen i kväll. Jag har räknat med att det ska ta tid att sälja, men det känns nedslående likafullt att med egna ögon uppleva hur marknaden ser ut nu. Inget köpläge överhuvudtaget verkar det som, och tydligen ännu sämre för den som vill sälja. Jag läste i tidningen idag att det är rekordmånga bostäder till salu i Stockholm nu, men att bara 50% av dem är sålda inom 3-6 veckor. Resten tar betydligt längre tid och jag kan bara tänka mig hur desperat man kan bli om man dessutom har hunnit köpa något nytt och sedan inte blir av med den gamla bostaden. Det känns inte alls bra att vara i den här situationen - inte för att vi har köpt något men för att vi ju vill kunna göra det.

Vi var på två visningar på Lilla Essingen igår. Den ena lägenheten har vi sett förut, för två veckor sedan. Den är i utmärkt skick, har balkong med sjöutsikt åt två håll och på det hela taget en utmärkt bostad. Vid första visningen blev det ingen budgivning alls och såvitt jag kunde se var det inte en enda som hade skrivit upp sig som spekulant nu heller. Det måste kännas tufft för säljarna.

Den andra lägenheten hade jag stora förhoppningar på. Vi såg en likadan tvåa en våning ner för ett par veckor sedan och nu har alltså drömlägenheten kommit ut på marknaden - tre rum, luftig planlösning och två balkonger med sjöutsikt åt var sitt håll, dels åt Mälaren och dels åt Luxviken. Priset är högt, förstås, men jag fick för en gångs skull den där sköna känslan av att ha kommit hem när jag kom dit. Där vill jag bo.

Så vad gör vi nu? Det var ganska mycket folk på visningen på drömlägenheten och flera spekulanter som skrev upp sig för eventuell budgivning. Risken är att buden tar fart och lägenheten försvinner ur räckhåll bara för att jag inte får min egen lägenhet såld. Risken är att vi missar den här chansen bara för att marknaden nu ser ut som den gör. Det mest frustrerande är att det inte finns något jag kan göra. Jag kan bara vänta och se vad som händer nu.

2008-10-17

Förberedelser
Gårdagen flög iväg. Jag hade massor att göra på jobbet och efter all positiv feedback från teknikerträffen var det bara att börja jobba med nästa event, vår årliga innebandyturnering. Inbjudan ligger ute och det är bara att börja fixa allt. Tur att jag har rutin.

Efter jobbet åkte jag och UP iväg till Fredells för att försöka hitta golvbrädor likadana som dem i hallen som blivit skadade. Det gick inte kan jag säga. Jag fick tag i ett paket som jag trodde var samma men när vi väl kom hem stämde de inte i alla fall. Det blir till att lämna tillbaka och acceptera att mitt golv inte kommer att vara perfekt. Hoppas folk inte tänker alltför mycket på det. Jag har åtminstone gjort mitt bästa.

Vi åt middag hemma och sedan var det dags att börja jobba. Jag satte UP på att måla - det har hunnit bli lite skavanker här och där som han fick måla över. Han höll på hela kvällen och resultatet blev jättefint! Trots att det är små skillnader gör det stor skillnad. Själv ägnade jag mig åt att städa - dammsög möbler och dammtorkade, fixade krukväxterna och annat. Jag upptäckte att jag måste byta tre glödlampor i mina spotlights i hallen, jag ska köpa fler blommor och kryddväxter och sedan är det också kvar att dammsuga och torka alla golv, plocka undan ännu mer och förstås städa badrummet så att det glänser. Jag fattar inte hur vi ska hinna allt. Tur att vi är två om det så att vi kan hjälpas åt. Nu vill jag bara komma igång!

2008-10-16

Jag är så bra!
Igår genomförde jag ännu ett kundevent på jobbet. I vanlig ordning gick det bra och i vanlig ordning har jag fått massor av positiv feedback från kollegorna - det pratas i korridorerna, jag får mail om hur väl genomfört allt var och om hur mycket jag måste ha jobbat med det. Det är sånt som får mig att växa massor och som gör hela jobbsituationen så mycket roligare. Vilken skillnad det är mellan olika arbetsplatser - det går inte ens att jämföra.

Jag börjar känna stress inför visningen på söndag - massor att fixa och förbereda och jag känner knappt att jag hinner någonting nu. Jag måste öka tempot helt enkelt.

TT har meddelat att hon gärna vill köpa min ena cykel och det är toppenbra - det löser ett problem för mig och jag får mer plats i förrådet. Det går framåt ändå.

2008-10-15

Intuitionen ljuger aldrig...
... men överraskad blev jag ändå när jag kom hem till R för att lämna katterna där. Precis i början av vår relation, när R sommarjobbade på Konsum, fanns en jämnårig tjej som jobbade där som betedde sig minst sagt störande i mina ögon. Om R började jobba morgonpasset klockan sju så ringde hon klockan sex för att väcka honom så att han inte försov sig. Jag tyckte det var fruktansvärt irriterande eftersom hon inte bara väckte R utan även mig, och både jag och R var dessutom fullt kapabla till att vakna helt på egen hand utan hjälp. Den här tjejen kom med små presenter till R, hon var överallt där han var och jag var helt säker på att hon var intresserad av honom. När jag nämnde det för R trodde han mig inte.

Men - igår när jag kom med katterna var det ingen mindre än just den tjejen som satt där i soffan hos honom. Jag klarade av att vara naturlig mot henne men inombords var jag full i skratt över att jag ju hade haft rätt i alla år - det hade visst varit något där med henne och nu efter så lång tid hade hon ju tydligen fått som hon ville. Jag är uppriktigt förvånad över att det är just henne som R har fått ihop det med nu, men jag hoppas ändå att det går bra för dem. Jag kan tänka mig att de ändå passar ihop på något sätt, även om jag inte känner henne. Så är det med min intuition, den har ju aldrig fel.

Helgens visning av min lägenhet kommer allt närmare och jag känner mig stressad över allt jag måste göra. Det är egentligen inte så mycket att plocka undan utan mer bara känslan över att hinna få allt klart, att allt måste vara perfekt städat, varenda skåp rengjort och i ordning och varje millimeter av lägenheten tillräckligt snygg och lockande för att få folk att vilja bjuda och slå till med ett köp. Jag räknar inte med några mirakel utan tror att det kan ta tid men vill ju ändå göra ett så bra intryck som möjligt. Vi var på en visning igår men den var ointressant så vi siktar in oss på söndagens visningar i stället. Kanske den här gången....

Jobbet går upp och ner. Vissa dagar går det jättebra och jag får massor av positiv feedback. Andra dagar fungerar ingenting och jag vill helst bara åka hem och dra täcket över huvudet. Men i vanlig ordning är det just de dagarna som jag måste bita ihop och se glad ut, låtsas som att allt är så bra, så bra. Det finns ju inget annat att välja på.

2008-10-13

Den bästa helgen på länge
Den här helgen har varit underbar. Jag och UP struntade i allt vad sociala måsten heter och åkte ut på landet i stället. Vi hade fått låna LP's torp utanför Nyköping - ett enkelt litet hus med bara det allra nödvändigaste i bekvämlighetsväg.

Vi åkte iväg på lördag förmiddag och gjorde ett stopp i Nyköping för att gå runt och titta lite, äta lunch och bekanta oss med staden. Sedan åkte vi vidare ut till torpet och så lugn och avslappnad som jag var där har jag inte varit på väldigt, väldigt länge. Vi lagade god mat, promenerade, gick flera timmar i skogen och plockade litervis med trattkantareller, såg en film - bara njöt av lugnet och varandras sällskap. Jag ägnade helgens bal en tanke då och då men var bara så glad och nöjd över att jag inte var där utan att jag hade valt det bästa möjliga sällskapet i stället. Allt är bra nu.

2008-10-10

På riktigt
Nu ligger min lägenhet ute på Hemnet. Den ser onekligen fin ut och jag känner inte att jag behöver skämmas över något. Men det är läskigt - att se bilderna där och att det är jag som bor där. Det känns inte som mitt hem när jag ser bilderna och ändå är det ju så. Jag vill och vill inte lämna lägenheten, men det är oundvikligt, det är dags att gå vidare, att gå in i nästa fas av livet.

Jag har haft lite diskussioner med mäklaren om annonsen och bilderna eftersom jag inte var helt nöjd med hur hon gick till väga först. Men nu har det löst sig, jag har fått mer som jag velat, och framför allt är jag nöjd och stolt över att jag sa ifrån, att jag talade om vad jag tyckte.

Jag åt middag hos mina föräldrar och Maja igår, för att lämna nyckel hem till mig eftersom pappa åter ställer upp på att vara kattvakt över helgen. Att komma till mina föräldrar är en kamp om livet stundtals. Det är så mycket gräl och bråk, så mycket bitterhet, så mycket missnöje och förakt i luften. Stackars Maja som måste bo där. Hon är värd bättre.

Det är skrämmande att jag inte minns när min pappa blev så bitter över allt. Har han alltid varit det? Har jag bara inte märkt det? Jag har bara svaga minnen av farmor och farfar men sannolikt har de talat om för pappa i hela hans liv att han är dålig, att han inte räcker, att han inte kan, och mamma har i sin tur gjort samma sak. Hon är så föraktfull, så missunnsam. Pappa i sin tur skyller allt dåligt i livet på henne. Det är hennes fel att han bor där han bor, på det stället han hatar. Det är hennes fel att hans liv är förstört. Det är skrämmande att de båda klagar och klagar men ingen gör något för att förändra och förbättra. Ingen gör något för att göra sina liv bättre utan de fortsätter bara att klaga, att vara sura och missnöjda, att hata varandra sönder och samman.

Jag orkar inte med det och mitt i allt finns deras sätt att behandla mig som en korkad treåring som inte förstår något. Klä på dig ordentligt så du inte fryser. Låt inte smycken och räkningar ligga framme när du har visning. Köp inget nytt för då kommer du gå i personlig konkurs. Allt går åt skogen. Du bara brusar på. Du förstår ingenting. Det händer allt oftare att jag får nog. Att jag säger åt mamma - för det är hon som går på mest - att det där är inte OK, att jag är trött på att bli behandlad så, att jag vill att du ber om ursäkt nu. Då får jag ett hånskratt till svar, hon låtsas inte höra, hon lyssnar inte på det jag säger, precis som alltid. I min familj förekommer bara envägskommunikation. Ingen har förmågan att lyssna på någon annan än sig själv och då går det som det går.

Jag har börjat tänka framåt. UP har knappt haft någon kontakt med Kroatiengänget sedan de var iväg tillsammans och det har gjort livet lugnare på något sätt, eftersom jag inte har behövt tänka så mycket på dem. Men det kommer ju tillbaka, förr eller senare. Förr eller senare kommer det där tillfället när UP träffar dem igen, när han säger "heeej!" och kramar om tjejerna, när han drar skämten med killarna, när de minns sina upplevelser som jag inte är delaktig i.

Jag har försökt få svar på vilka han egentligen har pratat om mig och våra gräl om resan med. Vilka vet vad? Jag vet att UP har pratat med US om det och US har sagt att det är klart att man måste kunna vara ifrån varandra, så länge det inte inverkar på gemensam semester så spelar det väl ingen roll... Och jag tänker att han har ju inte förstått någonting. US tror att jag inte vill låta UP vara ifrån mig överhuvudtaget och UP har låtit honom fortsätta tro det. Vilka är det mer? Vad har folk sagt, hur har snacket gått om mig bakom min rygg? Finns det någon jag kan lita på?

Jag tänker ganska ofta på gänget men samtidigt är det som att jag både vill och inte vill träffa dem igen. Att komma tillbaka till det gamla kommer sannolikt mest att vara jobbigt. Roligt, kanske, men jag kommer att gå på helspänn samtidigt, undra över allt, hur snacket har gått, vad folk tror, vad de har upplevt tillsammans med UP när jag var någon annanstans. Det är inget jag ser fram emot, trots att jag vet att jag inte kan undvika dem hur länge som helst.

På utgångsfronten är det lugnt. Jag har inte någon större lust att gå ut och varken jag eller UP får några förslag från andra heller. Jag vet inte om folk har slutat gå ut eller om det bara är jag och UP som inte längre är inbjudna. Kanske spelar det inte så stor roll heller.

Min garderob skulle behöva en totalrenovering. Varje morgon står jag och våndas över att jag inte har något att ha på mig. Allt känns fel, fult, omodernt. Det är som att jag helt har tappat min stilkänsla. Jag måste förändra något, jag måste hitta tillbaka till mig själv igen.

2008-10-09

Samtalsterapi igen
Igår var jag och UP på vårt andra möte hos familjeterapeuten. Det var minst lika jobbigt som första gången och jobbigast av allt var när vi kom in på att prata om subban, om monstret, om henne som har förstört så mycket. Det är snart två år sedan och såret efter henne är fortfarande vidöppet.

Terapeuten sa att hon såg på oss att vi nog är lika rädda båda två. Vi är så extremt måna om att göra den andra personen nöjd, vi vill göra vårt bästa och vara vårt bästa i varje ögonblick, och det gör också att vi har lätt att tänka för mycket, att kämpa för hårt, att ständigt gå på tå och vara rädda för att göra fel. Jag tror också att vi behöver bli bättre på att bara vara ibland - att inte arbeta så mycket tillsammans utan bara koppla av, bara ta livet för vad det är och njuta lite mer av det vi har. Vi har bokat in ett tredje besök och trots allt tror jag att det är bra för oss.

Det positiva är att de här samtalen ändå verkar föra oss närmare varandra. Vi har det fantastiskt bra tillsammans så länge vi håller oss borta från jobbiga ämnen och det känns som att kärleken mellan oss bara blir starkare och starkare. Jag tror ändå på oss, det gör vi båda.

2008-10-09

Lägenhet till salu
Jag åkte på höstens stora förkylning till sist - inte helt överraskande eftersom UP låg däckad nästan hela förra veckan. Tack och lov kan jag jobba hemifrån så jag behövde inte sjukskriva mig men det var segt ändå att sitta hemma tre dagar i rad.

En bra sak - tror jag - som har hänt är att jag äntligen har dragit igång försäljningen av min lägenhet. Det är med blandade känslor jag gör det. Jag bokade in ett möte med min mäklare - samma tjej som jag hade tänkt anlita förra gången, för två år sedan, och hon kom hem till mig på tisdagmorgonen. Sedan var det bara att göra slag i saken. Vi bokade in fotografering redan på onsdagen, igår, och visningen blir nästa söndag.

Jag tillbringade hela tisdagkvällen med att frenetiskt rensa ut och putsa och städa lägenheten inför fotograferingen nästa dag. Jag tvättade till och med fönstren, vilket verkligen behövdes, jag köpte nya krukväxter och ljung att ställa på balkongen, komplett med värmeljus och allt. Jag ska se om jag kan hitta ett par fina fleecefiltar att lägga på balkongstolarna också. Jag har pratat med R som kommer att ta hem katterna till sig i nästa vecka och sedan är det bara att förbereda allt inför visningen - skura hela lägenheten, måla där det behövs, putsa och feja. Som tur är har jag goda förutsättningar - jag har inte särskilt mycket prylar utan inredningen är relativt ren och avskalad redan som det är. Men jag känner mig stressad likafullt, det måste funka, det är så mycket som ska bli rätt.

Marknaden nu är rena kaoset och det var också avgörande för att jag inte ville vänta längre. Jag är inställd på att en försäljning kan ta tid så det känns lika bra att köra igång processen redan nu. Jag och UP har inte köpt något ännu så när försäljningen väl är klar kommer jag att försöka lägga tillträdesdatumet så sent som möjligt. Mitt mål är ju inte att flytta hem till UP och bo där även om det nog lär bli så under en period. Vi får se. Det är ju en viss risk med att köpa en ny, dyrare bostad nu, om det blir så att priserna rasar. Det kan vi inte veta, det är bara spekulationer och gissningar från alla håll.

Jag har blandade känlsor för att sälja också eftersom jag ju trivs så otroligt bra i min lägenhet. Den är så mycket jag och jag är klart medveten om att jag nog aldrig kommer att få en bostad med ett sådant läge igen - utsikten över Stockholm, solnedgångarna på balkongen. Det är mycket jag kommer att sakna, mycket. Samtidigt vet jag ju att jag går till något nytt som förhoppningsvis ändå kommer att vara ännu bättre. Jag ska bli sambo med UP, äntligen efter all den här tiden av väntan. Det är en ny period av mitt liv och jag tror den blir bra.

2008-10-06

Som väntat
Jag har väntat länge på att bilder från UP's Kroatienresa skulle dyka upp bland våra gemensamma vänner och bekanta på Facebook. Idag hände det till sist. MDL hade lagt ut drygt 20 bilder från resan. Inget oväntat där - sol, vackra vyer, människor i badkläder vid poolen, människor på dansgolvet, människor med drinkar i händerna, skrattande, glada. Inget oväntat där. Och precis som jag väntat fanns även bilder på UP - leende i solen med havet bakom sig, skrattande med tjejerna i poolen, med bar överkropp, redo att krama om tjejerna när de skulle åka hem. På alla bilder såg han precis så där glad och lycklig och strålande ut som jag ju visste att han skulle göra.

Alla de där orden om att han har haft det jobbigt där borta utan mig, att han har tänkt på mig så mycket och saknat mig - det känns som ett skämt. När var det som mest jobbigt? När han badade med tjejerna i poolen? När tänkte han som mest på mig? Vid middagarna, vid partykvällarna ute på dansgolvet med alla andra? När han stod halvnaken och kramade om de andra tjejerna, var det då han saknade mig som mest? Det känns som ett skämt alltihop.

2008-10-06

Kärlek vid första ögonkastet
Igår hade jag och UP satt upp ett riktigt rallyschema. Vi skulle hinna med sju lägenhetsvisningar på tre timmar och otroligt nog klarade vi att hålla schemat perfekt.

Visningarna bjöd på både plus och minus. En del lägenheter som jag haft stora förhoppningar om var inte mycket att ha alls. Andra överträffade förväntningarna. Det område som har vuxit mest på sista tiden är faktiskt Lilla Essingen. Det är ett nytt och fräscht område precis vid vattnet och alla hus är mer eller mindre nybyggda med öppna, ljusa planlösningar och fräsch, ny och modern inredning. Inte ett renoveringsbehov så långt ögat når och det är en klar fördel. Nackdelarna med området är att det ligger nära Essingeleden och naturligtvis också priserna - det är allt annat än billigt.

Utav bostäderna vi såg igår var det faktiskt de två på Lilla Essingen som föll oss i smaken. Den första, en trea, var absolut bra och tänkbar för mig och UP. Den har ett bra läge i området med sjöutsikt åt två håll och kvällssol på balkongen.

Den andra lägenheten stod inskriven som 2,5 rum i prospektet men i verkligheten var det bara en tvåa. Det halva rummet användes som klädkammare och det visade sig att det inte fanns något annat val eftersom det var den enda förvaring som fanns i lägenheten. Men förutom det var den perfekt. Hade jag bott där hade jag inte velat ändra en millimeter. Allt, precis allt var i min smak - underbara tapeter, bra planlösning och framför allt ljuset med alla stora fönster och två balkonger med sjöutsikt åt var sitt håll. Det är en drömlägenhet som tyvärr också är omöjligt eftersom vi helt enkelt behöver en trea. Två rum skulle kunna funka för oss om vi beslöt att inte skaffa barn och om UP inte behövde ha kontor hemma. Men nu är det som det är och den där underbara tvåan är bara för oss att glömma. Tyvärr. Men vi ska titta på trean igen och kanske, kanske lägga ett bud. Vi får se.

Efter visningarna tog jag en fika med TT och SE. Det var länge sedan jag träffade dem och vi hade lika roligt som alltid. De är två människor jag är glad att ha i mitt liv.

2008-10-06

Hemma igen
I lördags flyttade jag hem till mig med katterna igen. Jag hade sett fram emot att komma tillbaka - hem till mina saker, mina kläder, min miljö - men när vi skulle ge oss iväg kändes det ändå otroligt sorgligt att åka ifrån UP. Vi vill ju bo tillsammans helt och hållet och jag önskar att det snart ska lösa sig. Vi kanske måste sänka kraven och sluta leta efter det perfekta.

På lördag eftermiddag var jag i stan för att följa med SSH's pappa ASä på konsert på Konserthuset. Det är inte något jag gör ofta men jag har ju alltid tyckt om klassisk musik så det var roligt att få höra en orkester spela live också. Drottning Silvia satt också i publiken och orsakade ett litet rabalder när alla skulle resa sig upp för henne när hon anlände. Konserten var bra hur som helst. Mozart är ju alltid Mozart - inte min favorit, jag tycker hans musik är lite för glättig och odramatisk. Det andra stycket var av Bruckner som jag knappt har hört tidigare. Det var desto bättre - mer modernt och mycket dramatiskt och kraftfullt.

Lördagkvällen tillbringade jag hemma. Jag tvättade och fixade lite hemma och framför allt tog det lugnt. Det var verkligen skönt och precis vad jag behövde.

2008-10-02

Något kul, tack!
Hösten kastar sig över mig. Det är kallt ute, det är mörkare även om solen tittar fram emellanåt, och framför allt känns det inte som att jag har någonting att se fram emot på hela vintern.

Igår bestämde jag mig för att göra något åt saken och mailade ut till mina gamla tjejkompisar - minus dem med barn och minus UP's Kroatienkompisar - och föreslog en weekend någonstans i Europa under hösten, kanske London eller något annat förslag. Men - så populärt var det, tydligen. NM svarade relativt snabbt att hon har så mycket i höst så hon hinner inte. För övrigt - inte ett ljud. Det kändes ungefär som när jag bjöd in till after work i fredags och ingen kom. Jag vet att jag har lätt att ta sånt här personligt, men precis som i fredags blev jag bara så grymt besviken över alla uteblivna svar. Även om man inte kan eller vill så är det ändå normalt hyfs och artighet att åtminstone svara och tacka för inbjudan. Är det så svårt?

Jag känner verkligen att jag behöver hitta något kul, göra något utan UP den här gången. Men det är svårt när jag inte får med mig någon annan och att resa iväg någonstans helt ensam skulle kännas för sorgligt, som att jag inte har en enda vän i hela världen. UP har ju en kompis i London som vi säkert kan bo hos om vi frågar henne och det vore ju annars ett billigt alternativ om vi vill åka dit tillsammans. Det är absolut värt att fundera på. Det är bara det att jag hade behövt göra något för mig själv den här gången, för min egen skull.

Min migrän är omöjlig nu. Igår missade jag min träning på grund av huvudvärk och jag känner fortfarande av den idag. Jag får se om det blir träning idag eller om jag måste avstå igen. Igår ringde jag och bokade in ansiktsbehandling för både mig och UP längre fram i oktober. Det är något bra, att ta hand om sig själv när man som bäst behöver det.

Jag längtar verkligen till helgen nu.

2008-10-01

För vad det är värt
Det är redan oktober. Ett par frostnätter har det varit och jag ser fram emot att flytta tillbaka till min egen lägenhet till helgen - fler kläder att välja på, fler jackor, vantar och stövlar inte minst.

Jag tackade nej till New York-resan med PR och tjejerna igår. Efter lite enkel matematik kom jag fram till det självklara svaret och det är att jag inte har råd. Om jag dessutom ska kunna komma iväg till Brasilien eller Vietnam eller vilket det nu blir i vinter så måste jag hålla igen på något annat och två långa resor på så kort tid går helt enkelt inte ihop.

Direkt när jag hade meddelat PR att jag inte skulle följa med så ångrade jag mig och känslan satt i resten av dagen och kvällen. Jag vill ju verkligen följa med och hade det inte handlat om min ekonomi så hade jag tveklöst tackat ja. Jag mötte UP i stan efter jobbet och direkt när vi träffades talade jag om det här för honom. Jag ville få honom att förstå hur mycket det här betyder för mig, att det verkligen är något stort jag har offrat för att i stället kunna göra något speciellt med UP.

Jag hoppas bara att det är värt det.

I somras, efter att UP varit i Lysekil, så sa han att om han inte hade åkt dit så hade han nog känt det som att han satt i bur. Nu känns det som att jag har satt mig själv i buren och gett nyckeln till UP. Om han fortsätter att resa iväg på egen hand i samma utsträckning som tidigare så kommer dörren att förbli låst. Om han drar ner på det, om han väljer att offra något på samma sätt som jag själv har gjort, så kan han öppna dörren för mig.

Beslutet att inte resa känns fel och jag måste hitta ett sätt att ändå tycka att det val jag har gjort är rätt. Att det helt enkelt är värt det ändå.