2008-10-10

På riktigt
Nu ligger min lägenhet ute på Hemnet. Den ser onekligen fin ut och jag känner inte att jag behöver skämmas över något. Men det är läskigt - att se bilderna där och att det är jag som bor där. Det känns inte som mitt hem när jag ser bilderna och ändå är det ju så. Jag vill och vill inte lämna lägenheten, men det är oundvikligt, det är dags att gå vidare, att gå in i nästa fas av livet.

Jag har haft lite diskussioner med mäklaren om annonsen och bilderna eftersom jag inte var helt nöjd med hur hon gick till väga först. Men nu har det löst sig, jag har fått mer som jag velat, och framför allt är jag nöjd och stolt över att jag sa ifrån, att jag talade om vad jag tyckte.

Jag åt middag hos mina föräldrar och Maja igår, för att lämna nyckel hem till mig eftersom pappa åter ställer upp på att vara kattvakt över helgen. Att komma till mina föräldrar är en kamp om livet stundtals. Det är så mycket gräl och bråk, så mycket bitterhet, så mycket missnöje och förakt i luften. Stackars Maja som måste bo där. Hon är värd bättre.

Det är skrämmande att jag inte minns när min pappa blev så bitter över allt. Har han alltid varit det? Har jag bara inte märkt det? Jag har bara svaga minnen av farmor och farfar men sannolikt har de talat om för pappa i hela hans liv att han är dålig, att han inte räcker, att han inte kan, och mamma har i sin tur gjort samma sak. Hon är så föraktfull, så missunnsam. Pappa i sin tur skyller allt dåligt i livet på henne. Det är hennes fel att han bor där han bor, på det stället han hatar. Det är hennes fel att hans liv är förstört. Det är skrämmande att de båda klagar och klagar men ingen gör något för att förändra och förbättra. Ingen gör något för att göra sina liv bättre utan de fortsätter bara att klaga, att vara sura och missnöjda, att hata varandra sönder och samman.

Jag orkar inte med det och mitt i allt finns deras sätt att behandla mig som en korkad treåring som inte förstår något. Klä på dig ordentligt så du inte fryser. Låt inte smycken och räkningar ligga framme när du har visning. Köp inget nytt för då kommer du gå i personlig konkurs. Allt går åt skogen. Du bara brusar på. Du förstår ingenting. Det händer allt oftare att jag får nog. Att jag säger åt mamma - för det är hon som går på mest - att det där är inte OK, att jag är trött på att bli behandlad så, att jag vill att du ber om ursäkt nu. Då får jag ett hånskratt till svar, hon låtsas inte höra, hon lyssnar inte på det jag säger, precis som alltid. I min familj förekommer bara envägskommunikation. Ingen har förmågan att lyssna på någon annan än sig själv och då går det som det går.

Jag har börjat tänka framåt. UP har knappt haft någon kontakt med Kroatiengänget sedan de var iväg tillsammans och det har gjort livet lugnare på något sätt, eftersom jag inte har behövt tänka så mycket på dem. Men det kommer ju tillbaka, förr eller senare. Förr eller senare kommer det där tillfället när UP träffar dem igen, när han säger "heeej!" och kramar om tjejerna, när han drar skämten med killarna, när de minns sina upplevelser som jag inte är delaktig i.

Jag har försökt få svar på vilka han egentligen har pratat om mig och våra gräl om resan med. Vilka vet vad? Jag vet att UP har pratat med US om det och US har sagt att det är klart att man måste kunna vara ifrån varandra, så länge det inte inverkar på gemensam semester så spelar det väl ingen roll... Och jag tänker att han har ju inte förstått någonting. US tror att jag inte vill låta UP vara ifrån mig överhuvudtaget och UP har låtit honom fortsätta tro det. Vilka är det mer? Vad har folk sagt, hur har snacket gått om mig bakom min rygg? Finns det någon jag kan lita på?

Jag tänker ganska ofta på gänget men samtidigt är det som att jag både vill och inte vill träffa dem igen. Att komma tillbaka till det gamla kommer sannolikt mest att vara jobbigt. Roligt, kanske, men jag kommer att gå på helspänn samtidigt, undra över allt, hur snacket har gått, vad folk tror, vad de har upplevt tillsammans med UP när jag var någon annanstans. Det är inget jag ser fram emot, trots att jag vet att jag inte kan undvika dem hur länge som helst.

På utgångsfronten är det lugnt. Jag har inte någon större lust att gå ut och varken jag eller UP får några förslag från andra heller. Jag vet inte om folk har slutat gå ut eller om det bara är jag och UP som inte längre är inbjudna. Kanske spelar det inte så stor roll heller.

Min garderob skulle behöva en totalrenovering. Varje morgon står jag och våndas över att jag inte har något att ha på mig. Allt känns fel, fult, omodernt. Det är som att jag helt har tappat min stilkänsla. Jag måste förändra något, jag måste hitta tillbaka till mig själv igen.